Lösryckta tankar

Folk kommenterar att de på olika sätt är imponerade över hur jag hanterar sorgen och läget. Och jag tänker att jag inte riktigt vet vad alternativet är. Fast så inser jag att jag ju faktiskt kunde ligga i fosterställning och gråta konstant. Fast det ligger inte riktigt för mig, åtminstone inte längre stunder. Min livsvilja är för stark. Plus att det funkar ännu sämre att ligga i fosterställning och gråta nu när jag inte har någon annan som kan hjälpa mig på fötter, någon jag kan få ge upp hos, liksom.

Och så säger de att tröttheten, den där tröttheten som gör att även om jag sover hela natten så är jag fortfarande skittrött på morgonen och behöver sova mer, att den där tröttheten kanske delvis är retroaktiv. Och det gör mig på något märkligt sätt glad. För det innebär att jag har utnyttjat tiden så länge han fans kvar så bra jag kunde, i all fall på ett sätt. Att jag liksom sov “för lite” då innebär ju i någon mån att jag gjorde annat. Som att vara med honom.

Och jag går och binder upp tomater i orangeriet och gläds åt att det hann bli ett orangeri medan han levde, att han också hann glädjas åt det och uppleva det – det där som vi ju skulle göra så långt fram i tiden men som faktiskt blev av tidigare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *