Hej älskade!
Jag sitter i orangeriet och skriver det här. Från kaminen hörs det stillsamma ljudet av en liten brasa som sakta brinner ut. För sotaren har varit här och gjort de tester och kontroller som ska göras innan kaminen får tas i bruk, och till det hör bland annat att tända en brasa. Fast när den här brasan har brunnit ut får jag inte elda förrän jag skickat in protokoll och annat till kommunen och de har lämnat slutbesked.
Jag sitter här på en långbänk vid ett långbord. Sådana där hopfällbara som vi tittade på. Jag har fått dem av mamma och pappa i för tidig födelsedagspresent.
Bakom ryggen på mig frodas tomater, gurkor och paprikor längs väggen.
Det blir oerhört fint härinne. Löjligt fint. Och det är så ironiskt att du inte får vara här med mig och uppleva det. Det fina känns lite som ett hånskratt i ansiktet.
Fast jo, du hann njuta av det. Lite. Hann glädjas åt varje liten ny detalj som blev klar. Tak. Dörrar. Golv. Fönster. Du hann till och med sitta här och njuta av att fika med vänner i vårt orangeri, under dina sista veckor i livet. Jag måste försöka ha med mig den känslan. Din glädje över det som blev klart och det du hann uppleva.
Men det är svårt.