I vardagen behöver man konstant ta en massa beslut. Många av dem ganska små. Många av dem ändå ganska knepiga.
Jag har varit van att ha någon att ta dessa beslut ihop med. Någon som vet bakgrunden och förutsättningarna precis lika väl som jag. Någon jag inte behövt förklara en massa för, utan jag har bara behövt säga ”Hur gör vi med…?” och så vet han – bakgrund, orsaker, för och emot. Eller visst, jag har väl oftast tagit upp de där sakerna ytterst kort. Men det har inte behövts mycket. Och sedan har man kunnat landa i ett beslut som man vet är sammanvägt av bådas tankar och klokhet och erfarenheter. Ett gemensamt beslut. Om något litet, men ändå stort.
Nu finns inte han längre.
Och det är för små saker som ska avhandlas för att liksom ta initiativ till att diskutera med någon annan. Och för stor affär att dra hela bakgrunden för någon annan. För komplicerat att ens välja VEM jag borde prata med.
Och samtidigt lyckas jag inte bestämma. För jag behöver det där lilla bollplanket.
Så de där små sakerna mal runt runt runt. Och jag lyckas inte bestämma nånting. Har kvar det jobbiga beslutandet framför mig.