Alla får säga till barn bara för att barn är barn

Ibland när det klagas på att barn gör fel eller är dåligt uppfostrade eller hittar på något olämpligt, så tas det kollektiva ansvaret för barn upp. Det påpekas vikten av att alla vuxna ska kunna säga till alla barn – påpekas att det till och med är så det ska vara. Är man barn ska man alltså acceptera att vem som helst säger till en att man gör fel eller borde göra annorlunda.

Vuxna emellan är läget däremot ett helt annat. Om någon vuxen i ens omgivning gör något olämpligt, då ska man hålla käft. Man får absolut inte säga åt någon vuxen att hen gör fel, att det hen gör kan göra att något går sönder eller så. Oavsett hur snällt och försiktigt man säger det och lindar in det och liksom nästan tar tillbaka det i samma andetag.

Barn får vem som helst kritisera.

Vuxna får man inte kritisera.

(Och ack nåde det barn som vågar sig på att kritisera en vuxen! Ja, om det inte kan falla in under allmän gullighet hos ett riktigt litet barn.)

Jag tycker det är märkligt. Och fel.

(Ja, självklart var det här en förenkling och generalisering med undantag. Självklart.)

4 kommentarer

Hoppa till kommentarformuläret

    • Elisabeth Näsström5 september, 2016 kl. 19:47
    • Svara

    Ja men självklart får jag kritisera dina barn (ett exempel alltså), men om jag kritiserar dig för att du uppfostrar dina barn fel då får jag ju veta att jag inte bör lägga mig i, för du (kom ihåg att det är ett exempel) gör minsann så gott du kan, och du uppfostrar enligt din pedagogiska syn, och du har minsann fullt upp på jobbet, med mera med mera.

      • sanne5 september, 2016 kl. 20:35
        Författare
      • Svara

      Fast jag tänker betydligt enklare saker. Som att gäster inte ställer undan maten efter sig när de ätit frukost eller någon placerat mina trädgårdsredskap på ett sätt de tar skada av eller något annat banalt. (Och nej, nu menar jag inte i mitt nuvarande läge, där det ju dessutom är så att det är jag som faktiskt behöver en massa hjälp, utan jag menar generellt.)

        • Elisabeth Näsström5 september, 2016 kl. 21:04
        • Svara

        Åh, det är ju ännu värre, att man inte får säga till om sådant. Jag känner hur jag liksom förvandlas till martyr i köket ibland, och suckar invärtes över gäster som inte begriper att jag inte tycker det är jättekul över att diska efter familjen och extra personer en hel helg, men säga till det får man ju inte. Fast om barnens kompisar skulle lämna allt framme efter måltiden så år det ju ok att säga till?

    • Anna6 september, 2016 kl. 08:58
    • Svara

    Håller med, detta retar mig också massor! Jag försöker behandla (andras) barn ungefär som vuxna. Kan tex be ett barn sänka volymen eller använda hörlurar om de kollar på film på ett tåg, men det gör jag även med vuxna. Hemma hos andra säger jag helst inte till varken barn eller vuxna hur de ska bete sig i sitt eget hem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.