För tio år sedan skadade jag nacken. Jag tror det är tio år sedan exakt idag. Fast det var på morgonen, någon gång vid typ halv nio. Det fanns så många saker som borde ha lett till att jag inte skulle vara just där just då just den dagen, men det var jag. I baksätet av en bil med tre andra från sammaarbetsplats på väg till ett möte i en lokal ute på landet. I ett område där den lokala vägföreningen hade gjort vägbulor för att få bilister att sänka farten. Och vi letade efter var vi skulle svänga, och han som körde såg inte vägbulan och sänkte inte hastigheten, och knycken gjorde att jag slog i nacken i nackstödet… och fick ont i nacke och huvud och mådde illa.
Trolig whiplash, konstaterade sjukvården. ”Typ som en stukning i nacken”, enligt läkaren. Nio arbetsdagar sjukskrivning ”på riktigt” och därefter förväntan (Nä, ärligt talat krav) på att kunna börja jobba igen.
Och där började en panikslagen ångestig höst. Med ont i nacke och ont i huvud. Och ångest. Ångest över den här skadan. Ångest över möjligheten att komma tillbaka till normalt liv kontra att ha det så här för alltid. Ångesten över att kanske aldrig våga skaffa ett andra barn. Men framför allt ångesten över så mycket skada ett ögonblicks verk i en situation alla betraktar som ofarlig kan resultera i.
Även om det onda successivt blev bättre, tack vare sjukgymnastik och tid, så blev ångesten bara värre och värre. Två dagar innan jul begav jag mig slutligen till psykakuten. Resultat: GAD-diagnos, sertralin, atarax, sjukskrivning (mycket längre än för själva nackskadan), och ett och ett halvt år med samtalsterapi en gång i veckan med en mycket bra samtalskontakt.
Och älsklingen lovade att om det skulle bli värre med nacken av graviditet eller annat och jag hamnade i rullstol och inte kunde klara mig själv så skulle han köra rullstolen och ta hand om mig.
Jag är alltid rädd att prata om nacken. Jag vill inte dra igång ångesten, vill inte trigga tankarna, vill inte börja känna efter. Men numera åker jag både Helix och Balder på Liseberg – det får räcka som svar på frågan hur det är med nacken :-D
Pingback: Vildsvinschock på vägen hem | Sanne skriver