Livet och hjärtat och själen är fyllda av bubbel och livsgnista och återhämtad kraft, och jag njuter av att ha hittat tillbaka till undangömda delar av mig, av att ha plockat fram och vara och leva. Bubblar över och njuter och vill få vara i ögonblicket.
Och då slår verkligheten tillbaka och påtalar att jag inte räcker till, ifrågasätter mig eller… nåt. Försöker plocka ner mig, bryskt och abrupt, från den där lilla glädjetoppen jag lyckats klättra upp på. Du ska fan inte tro att du är nåt, du ska fan inte tro att du ska kunna få låta bli oron.
Och det är så ensamt att behöva bära alla bitarna själv, att vara ensam både med glädjen och oron. Att behöva vara stark och vara den som reder ut allt på egen hand.
Kunde jag inte fått en dag till i glädjekänslan först? Fått vila lite till i den? Fått rida lite till på vågen av känslan av att det här nog faktiskt ändå kan bli riktigt bra, liksom?
2 responses to “Glädjetoppen och känslan av att dras ner därifrån och behöva klara alldeles själv”