I alla år jag engagerat mig i miljöfrågor – det vill säga ungefär de senaste 25 åren – har ett vanligt argument mot sådana ”miljömuppar” som mig varit att vi är bakåtsträvare. Att vi vill tillbaka till en tid när man spänner oxen framför plogen och aldrig reser utanför det egna lilla närområdet. Ja, du vet säkert precis vad jag menar.
Att vara bakåtsträvare är fult. Man ska bejaka utveckling, nästan oavsett vilken sorts utveckling, annars är man ett miffo, och framför allt fel.
Fast jag har aldrig egentligen strävat bakåt (mer än under ett par års tid strax innan jag började bry mig om miljön, och det var av helt andra skäl och en helt annan historia). Jag har bara velat att vi ska leva på ett sätt om inte förstör miljön.
På senare år har jag dock insett att ja, i det långa loppet så behöver vi gå tillbaka till enklare förhållanden. Enklare liv. Mindre resor, kortare rörelseutrymme. Mindre beroende av ändliga resurser.
Plockar vi bort allt som är beroende av fossila bränslen så har vi helt enkelt inte möjligheten att ha allt det där moderna och utvecklade. Det är ingen strävan från min sida i sig, inget jag efterlängtar och av den anledningen vill uppnå. Bara en insikt om nödvändighet.
Och grejen är att om vi inte försöker ställa om till denna större enkelhet frivilligt, så kommer vi förr eller senare att hamna i det läget ändå. När den billiga oljan är slut. När klimatet förändras. När världen blir svårare att leva i.
Valet står inte mellan att sträva bakåt och att sträva framåt. Valet står mellan att göra en kontrollerad övergång nu, eller att köra rakt in i bergväggen och sedan försöka samla upp spillrorna och göra det bästa av dem.
Jag tycker inte det är mycket till val. I alla fall handlar valet för min del inte om att sträva bakåt utan att vilja undvika något.