Blommande plommonträd och drömmar

Jag står uppe på vinden och sätter panel. Klockan närmar sig nio på kvällen. Det är grånande skymning, med ett lätt grådis. Vårkväll.

Genom det nyinsatta, spröjsade fönstret ser jag plommonträdet vid uthushörnet. Knotigt, gammalt, med huvudstammen sedan länge avsågad. Översållat med vita blommor. Nedanför på marken ”tjuvskott” av trädet – också de med blommor.

Bakom trädet ser jag plöjd åker. Skånsk böljande slätt, som försvinner i diset.

Om det blir ett barn till, så är det i det här rummet barnet får bo. Det är det här fönstret han eller hon kommer att titta ut genom på kvällarna när det är dags att somna, och det här fönstret som kommer att ge den första bilden av den nya dagen på morgnarna.

Knotigt.
Plommonblommor.
Vårkvällsljus.
Vita spröjsar i litet vindsfönster.

Det är vackert. Enkel, lite kargt på något vis, men vackert.

Och det är knappt jag vågar tänka tankarna. Jag är så rädd att ta ut något i förskott, att drömma om något som man aldrig säkert kan veta om det blir. Att lura mig själv.

Men drömmen tränger fram där, i kvällsljuset. Och den är vacker

Jag måste tillåta mig att drömma…?