Skyddad: Inklämd mellan omständigheter måste man ta andra vägar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Sannes skrädmjölskakor

[Mest för minnet]

190 g (franskt) smör
½ dl mörk sirap
1½ dl socker
1½ tsk bakpulver
2 dl skrädmjöl
2 dl vetemjöl

Forma ca 30 kakor (typ rulla boll och platta till).
200 gr, 11-12 min.

Harregusågott!

Ensamhet och lathet och hjälp

Det är något väldigt pinsamt med att be om hjälp.

Har man satt sig i skiten får man reda ut det. Har man skaffat hus och trädgård får man reda ut det. Har man skaffat barn så får man reda ut det.

Att be om hjälp är ett nederlag. Be om hjälp kan man göra först när man ägnat alla dygnets timmar åt saker som behöver göras och det ändå rasar samman. Dessutom ska man inte be om hjälp om man inte kan hjälpa tillbaka. Och det kan man inte när tillvaron inte går ihop.

Ber man om hjälp får man dessutom absolut inte sitta och lata sig när andra gör nytta – då måste man jobba minst lika hårt som de som hjälper.

Och du ska fan inte tro att du är berättigad till att få drömma om att sitta ner och ta det lugnt med ordning och reda omkring dig. Och absolut inte känna dig nöjd och avslappnad och fridfull.

Oavsett hur mycket jag kämpar emot så har jag nästan alltid dåligt samvete. Det finns liksom ingen möjlighet att bära både mitt eget mående och barnens och hushållsarbete och allt annat. Oavsett hur jag försöker sänka ambitionsnivån. Jag är inte människa nog att bära oss alla tre. Jag vill bära min minsting, hjälpa honom att må bra, men jag är själv så trasig och försöker lära mig att inte ta sönder mig själv. Och jag går sönder av minsta lilla överbelastning.

Jag ville få undan tvätten. Tvättbergen. Mängder av ovikt tvätt och vikt tvätt som inte sorterats in och strumpor som inte parats ihop.

Sortera strumpor är ansträngande för hjärnan. Jag vet det. Fast jag ville få undan det, bli av med det. Jag gillar att bestämma mig för att nu får jag undan det här och gör klart. Biter ihop lite och kämpar på och så är det gjort sedan.

Men med en bit kvar av bottenskrapet i strumpbyttan insåg jag att jag borde tagit paus för länge sedan. Att jag ansträngt hjärnan för mycket. Överbelastat. Inte så illa som det brukat vara som värst. Men för mycket.

Det är så irriterande det där. Hur ska man nånsin kunna bli klar med något när hjärnan inte orkar?

Och samtidigt vet jag att en del personer som skulle kunna hjälpa i vanliga fall ser mig som lat som inte gör klart. Det är inte bara jag själv som tycker att jag borde, det finns andra som också tycker det är lathet. För det är ju inget fysiskt fel på mig, i alla fall inget som syns utåt. (Rent faktiskt kan det faktiskt vara förändringar i hjärnan pga utmattning. Men det syns ju inte.)

Just nu kan det ju på sätt och vis kvitta. Så här under coronatider och “social distansering” så kan ändå ingen hjälpa oavsett.

Så jag kämpar på. Jag kämpar med att acceptera att jag inte räcker, jag kämpar med att lära mig ta pauser och göra lagom mycket. Jag kämpar med att försöka vara snäll mot mig själv. Och samtidigt kvarstår alltsammans. Jag kommer aldrig ikapp med saker som behöver göras. Jag drunkar under ogjorda saker, kassar med återvinning och textilinsamling och ett barn som skulle behöva en förälder med ork för att komma på fötter.

Idag bryter tårarna igenom. Ensamheten är så stor. Och det har väldigt lite med coronan att göra.

Trygghet

Jag gräver trädgårdsland. Sedan några dagar tillbaka jobbar jag på att gräva upp ett av de fyra fälten i trädgårdslandet.

För ett tag sedan erbjöd sig några kompisar, som ville låna jordfräsen, att passa på att fräsa mina land också. Men sedan drabbades de av coronan eller nåt liknande. Och i vilket fall måste det värsta av ogräset bort innan fräsning ändå, så jag började gräva ogräs i ett kvarter och sextonåringen i ett annat.

Det är väl egentligen bara jag som fortsatt efter första dagen. Och efter att jag grävt de värst ogräsiga delarna så har jag fortsatt att gräva rutan klart. För det känns så jobbigt att behöva köra jordfräs, och jag vet inte om jag vågar med mitt konstiga öga.

Jag känner på något vis större motivation att ta mig an trädgårdslandet och odlandet än jag gjort på flera år. Luften gick annars ur mig när jag blev “ensam” – det var som att jag helt tappade förmågan att sträva framåt, tänka framförhållning, bygga beredskap. Men nu… det är något med coronan som får mig att hitta ork till det igen. När stanna hemma är det man ska göra, hålla sig långt borta från alla är det bästa man kan göra, och det dessutom sägs att det kan bli grönsaksbrist pga coronan, då känns det liksom fullt rimligt att ta itu med och göra sitt bästa (eller något rätt okej) med det egna odlandet – och på köpet få lite av den där motionen man ju behöver trots att man bara är hemma.

Så jag går där och gräver i det som var potatisland 2019. Och medan jag går där och gräver så påminns jag om att det var potatisland även 2015. Jag minns hur jag gick och försökte rensa i potatislandet medan tårarna rann, i slutet av maj 2015, när vi nyss fått veta att han hade cancer och han var på sjukhuset och jag var ensam hemma. Då när jag bloggade utan att lägga ut, för att jag inte ville lägga ut saker om honom utan att han fått säga att det var okej.

Jag går där och gräver. Tung jord. Jag är otränad och det känns i mina ryggmuskler. Jag plockar bort grästuvor och rosetter av nävor, rötter av oxalis och spiralsnurrade vinderötter. Nånstans bakom alla tankar finns tårar, fast ändå inte.

Jag funderar på trygghet. På den trygghet som försvann med honom, och på den trygghet som försvann redan med beskedet om den dödliga cancern. Den där tryggheten som fattas hela tiden. Och så tänker jag på en annan sorts trygghet, kopplad till nuet. För tårarna som lite grann skrapar på insidan av mig hänger även samman med coronan, med att det trots allt är skrämmande att läsa om människor man kände till som blivit sjuka och dött och inte finns längre. Det finns en oro och en otrygghet i tillvaron nu, mer än vanligt. Och samtidigt med det, eller på grund av det, så finns det en trygghet i att fler än vanligt är oroliga. Plötsligt tycks vanligt folk, som normalt sett inte har ångest, ha mer ångest än jag. Det finns en trygghet i det.

Och så finns det en trygghet i att det finns något konkret jag kan göra i den här situationen. Att hålla mig hemma, att gå här och gräva i mitt trädgårdsland, det är konkret, och det är något som ökar min trygghet. Är jag här så minskar min risk att bli sjuk. I detta läge är ensamheten i sig en trygghet. Just det, att kunna göra något för att öka tryggheten, skiljer sig från hur läget var då för fem år sedan. För då försvann min trygghet, rann mellan fingrarna, utan att jag kunde göra något åt det.

Men nånstans i alla dessa tankar lurar också oron för att nya blixtar ska slå ner från oväntade håll. Det är snart fem år sedan den där dagen i maj. Och jag är livrädd för att invagga mig själv i minsta lilla trygghet och våga tro att något nånsin ska få vara bra. Jag vågar liksom inte riktigt tillåta mig själv att tro det på riktigt. Jag nöjer mig med att låta mig själv vila i stunden, men inte mer än så.

Det svåra i att inte göra någonting fast normen lärt en att man borde

Vi sitter på habiliteringen, jag och min npf-son.

I rummet finns, utöver oss två, ytterligare två personer. Båda jobbar på habiliteringen. För min son är båda dessa personer nya eller nästan nya.

Vi är där för att prata om hans mående, eller försöka hitta nya vägar för att saker ska bli bättre.

När alla satt sig, och några inledande ord om vem som är vem och sånt där är sagda, så plockar min son fram mobilen ur fickan och börjar spela något på den.

Och det kliar i hela mitt inre. För jag vet ju vad världen utanför anser. Det är fullt och oartigt på alla sätt och vis att plocka fram mobilen och spela spel. Vi är ju där för att prata! Man ska titta folk i ögonen och delta i samtalet. Lyssna uppmärksamt. Vara med. Allt annat är förkastligt, ses som oartigt, som lathet, och massvis med andra fula saker. Att en mobiltelefon, en skärm, är inblandad gör det förstås etter värre, på ren princip.

Jag vet. Jag vet att massor med människor tycker att det han gör är enormt ouppfostrat, och att jag “låtit honom bli sådan”, och inte stoppar honom nu, gör mig per automatik till en dålig förälder. Jag vet att det finns massor med människor som tycker att jag borde säga åt honom, vänligt men bestämt, att lägga undan telefonen – och han snällt och artigt bör lyda denna uppmaning. Jag vet detta så väl att jag aktivt får motarbeta reflexen, igen och igen och igen.

För jag vet också att jag måste låta bli.

Det är en framgång att vi är där. Han är införstådd med varför vi behöver detta. Han har gått upp ordentligt på morgonen, vi har nästan kommit iväg i tid (och faktiskt hunnit dit före utsatt tid), han har hanterat det extra trassel som Corona innebär i sammanhanget utan protest. Vi är på plats. Vi är här. Han är på helt okej humör. Det är faktiskt över vad man kan förvänta sig. Det är rentav jättebra.

Skulle jag säga något om telefonen skulle jag störa det lugn som faktiskt råder. Risken är att han skulle bli rejält sur och att situationen skulle låsas helt.

Men så tappar han inte fokus när han sitter där och spelar? Inte nödvändigtvis. Om han är i skick att lyssna och ta in och delta så gör han det även om han har telefonen framför sig. Telefonen ger honom något att fokusera på, något att pilla med, och flyttar fokus lite från sånt som kan oroa honom. Har han ork att lyssna så gör han eventuellt det bättre med telefonen i händerna. Och har han inte ork att lyssna så är det plågsamt för honom att sitta med om han inte kan fokusera på något annat.

Jag är glad att han börjat känna sig trygg med telefonen. Det har varit ganska lång väg dit också: han har inte velat ta med den hemifrån, har varit rädd att använda den, tappa bort den, att den ska gå sönder – samtidigt som jag tycker det är en trygghet att han har den.

Att han plockar fram mobilen nu, som ett sätt att hantera en jobbig situation, är en framgång på många olika sätt. Det är jättebra att han hittar vägar att hantera det som är jobbigt för honom. Hitta strategier.

Ändå kämpar jag med den inlärda reflexen, detta som samhället lärt mig om mobiltelefoner och ouppfostrade barn och dåliga föräldrar.

Men ingen i rummet säger något om telefonen. För de båda andra vuxna i rummet är kompetent personal med kunskap om npf-barn. Den acceptans jag kämpar med att lära mig, acceptans för att göra på sätt som passar i en npf-familj, är förmodligen helt självklar för dem.

Och bara den lilla detaljen, acceptansen för de lösningar som funkar, är ett enormt mervärde.

Hur man hanterar risker och ångest

Jag minns under svininfluensapandemin. Då var min ångest påtaglig. Vi hade två små barn. Och jag var livrädd att jag skulle förlora någon av dem eller min man.

Jag hanterade det ångestmässigt genom att vara beredd på det värsta. För det är bland annat så min ångest funkar: när andra tänker “det händer inte mig” så tänker jag snarast “varför skulle det inte hända mig?”. Istället för att tänka att det är så få som drabbas så det borde inte bli vi, så tänker jag “någon ska drabbas och det kan mycket väl bli vi”. En snedvriden syn på det här med risk, där jag inte på något vis menar att risksiffrorna är fel utan bara att någon kommer ju att vara den där procenten.

Så jag hanterade det bland annat genom att bereda mig på att någon av oss skulle dö. Eller, inte riktigt, och ändå just precis det. Om alla klarade sig så var det en bonus.

Ingen av oss dog av svininfluensan. Vi blev alla vaccinerade. Ingen av oss drabbades heller av narkolepsi. Vi kom igenom svioninfluensan utan förluster.

Några år senare fick min man cancer, och dog sedan ett år senare.

Nånstans i det där, i hans sjukdom och död, så fanns det där fortfarande kvar. Att jag redan i samband med svininfluensan räknat med att någon av oss fyra skulle dö. Att det ändå dröjt ett antal år till innan det hände, innan den där förlusten kom.

Det är svårt att förklara, men på något vis är det där med mig nu, i pågående Coronapandemi. Att jag liksom redan under svininfluensan ställde in mig på förlust. Och att jag “alltid” levt med dödsångest och haft svårt att ta saker för givet.

Jag har mindre ångest idag. Det är troligen till stor del en effekt av bra medicinering. Och så kanske en liten del en positiv effekt av jobbiga livserfarenheter (som ju samtidigt gjort mig ömtåligare på andra sätt, så det är totalt sett ingen vinst). Och som sagt, jag är privilegierad i den rådande Coronakrisen, inte minst för att jag knappt behöver träffa folk och därmed har förhållandevis liten risk att bli smittad.

Men ja, bara att skriva det här triggar förstås lite ångest. En rädsla för att jinxa skiten liksom.

Ångest will be ångest liksom.

Jag sorterar inte

En del människor verkar ha enormt mycket mer tid nu under Coronakrisen. Det pratas på radio om vad man ska göra för att slå ihjäl all tid.

Jag personligen upplever inte att jag har mer tid över nu. Och då är jag ju ändå halvtidssjukskriven.

Men visst, hade jag varit i ett annat läge än jag är nu så hade jag nog också dragit igång med sånt där som en del pratar om och i alla fall en del tydligen gör. Göra det där man aldrig hinner annars. Sortera, rensa, strukturera, göra sig av med, få ordning…

Men det där har jag ju liksom redan varit igenom. Jag har efterdöden-städat efter min man. Inte så att jag nånsin hann klart – det finns fortfarande massor med sortering etc som behöver göras, en hel del av den kopplad till honom. Men jag har redan gjort mer av det än jag pallar. Att sälja av hans datorskrot tog en mer än hel sommarsemester. Jag har gjort alldeles för mycket av det där, tryckt undan mina behov och jobbat undan av det där för att få det klart, fastän det är nästan omöjligt att nånsin bli klar med. Det där är en beståndsdel i min utbrändhet.

Jag vet att jag inte ska göra det. Jag övar på att låta bli att göra det. Jag övar på att vara lat och låta bli att göra tråkiga förnuftiga saker som vore bra att få gjorda. Jag övar på att inte använda eventuell extra frigjord tid till kloka saker

Bunkra, hamstra, eller bara handla lite annorlunda

Nej, hamstrat har jag inte gjort. Men däremot handlar jag lite annorlunda än innan.

  • Jag är noggrannare än vanligt med att se till att saker inte ska ta slut hemma, och ser istället till att det ska finnas god marginal. Det handlar om vanliga saker: mjöl, flingor, smör, matolja, etc. Och även godis och chips. Och alvedon och allergimedicin.
  • Jag har köpt några enstaka hållbara saker jag inte köpt på länge. Konservburkar med musslor är ett exempel.
  • Jag har skaffat hem lite mer nyponsoppepulver och fil/yoghurt, för det är bra mat om man skulle vara sjuk och orkeslös.
  • Jag har fler paket potatismjöl än jag nånsin haft tidigare. Typ tre stycken tror jag. För då kan man laga kräm på bären vi har massor av i frysen.
  • Jag handlar mer sällan än jag brukar. För det känns som att varje besök i mataffären är en risk att bli smittad. Därför försöker jag både handla på tider när det är färre i affären och handla mer sällan. Och det innebär ju i sig att jag behöver handla så att maten räcker längre. Framför allt handlar det om mer mjölk per tillfälle.

För övrigt går det åt mer mat än det brukar när barnen behöver stanna hemma från skolan vid minsta förkylningssymptom (och av andra skäl) och jag själv för tillfället bara distansjobbar.

Toapapper har jag däremot inte köpt just nu. Jag fyllde nog på med en halvbal precis innan bunkrandet började.

Så vi stretar på

För några veckor sedan skrev jag ett långt inlägg på facebook om vår situation. Det händer att jag gör det då och då, när uppgivenheten svämmar över, ensamheten blir för stor och otillräckligheten och längtan efter något normalt blir övermäktig.

Kanske lyckades jag uttrycka mig ovanligt begripligt. I alla fall kom det en del konkret respons. Människor som faktiskt ville och skulle hjälpa till konkret. Svar som väckte lite hopp.

Bara någon enstaka dag senare gick Corona från att vara något vagt och skrämmande på avstånd till att börja stänga ner samhälle och social tillvaron. Och konkret hjälp får nog helt enkelt vänta tills efter Corona. När nu det blir. I vilken värld det nu blir.

Snö

Det är den 30 mars. Och jag vaknar till ymnigt snöfall utanför fönstret och flera cm snö på marken.

Vi har alltså inte haft någon vinter den här säsongen. Nästan inga frostnätter – förrän nu de senaste veckorna när det varit frost eller nästan frost de allra flesta nätter. Och klarblå himmel och solsken flera av dagarna. I lördags hade vi 12-13 grader varmt på dagen. Natten till söndag (igår) fick vi däremot lite snö: det låg någon fläck när jag vaknade på morgonen.

Och så nu detta.

Men nu är det strålande sol igen, och snön håller på att smälta bort.