Status sent i april 2019

Det är torrt. Torrt torrt torrt. Inget regn på över en månad (om man bortser från fm minuter av duggregn som gav enskilda prickar på trappen, samt enstaka snöflingor för ett par veckor sedan). Och det blåser. Halv storm igår. Skogsbränder på måga håll i Skåne och resten av landet.

Jag har sedan lång tid tillbaka gått in i läget ”leta efter regn i prognoserna”. Det brukar jag ju visserligen göra, men inte förrän betydligt senare på säsongen. Och regn hägrar i prognoserna, nu hela tiden någr dagar iväg. Jag hyser någon sorts hopp om att de prognoser som visar regn framåt helgen verkar hyfsat stabila, samtidigt som jag inser att det ju inte kommer att komma de mängder som behövs. Men allt regn är välkommet nu.

Själv är jag sjukskriven, sedan två månade tillbaka. Hjärnan slutade funka. Orkade inte tänka. Utmattning, utbrändhet, och sedan blommade mer av ångesten ut ihop med insikten om att jag visst är deprimerad också.

Så jag klipper lite häckar och räfsar lite gräsmattor och planterar lite blommor från mamma. Och väntar på regn.

Jag kan inte ägna mig åt människans kommande undergång när jag själv riskerar att gå under redan i nuet

Det fladdrar förbi ett inlägg i mitt facebookflöde. Från en mamma, en av de mammor jag varit ideellt engagerad tillsammans med gällande klimatet. Ett inlägg om ångest och förtvivlan, över hur bråttom det är och hur stor maktlösheten är, att det inte räcker med de små saker vi var och en kan göra, och att mänskligheten ligger väldigt illa till med nuvarande utveckling – och så en avslutande fråga om vad just DU gör.

Jag stannar till. Funderar på om jag ska skriva något om min situation. Om att jag som det är nu har kört slut på mig själv så till den grad att det är jobbigt för hjärnan att räkna ut vilken buss jag borde ta om jag ska vara framme en viss tid, att jag alltför länge gjort långt mycket mer än vad jag egentligen har kapacitet för, och att en nalkande katastrof tjugo år bort är mer hanterligt än att klara mig och barnen genom nuvarande dagar, givet hur jag mår och givet hur ena barnet mått och givet hur tunga de senaste åren varit.

Men jag skriver inget. För det hjälper ju ingen att jag håller på och ursäktar mig.

En bit senare i flödet kommer ett avgrundsvrål, värre än mina egna från de senaste veckorna, från en annan mamma. En mamma som liksom jag har npf-barn, barn som inte passar i mallen, barn som – tillsammans med sina föräldrar – bollas mellan olika instanser som inte vill hantera problemen, och därmed körs både barn och föräldrar sönder.

Jag läser inte inlägget ordentligt. Behöver hålla distansen, inte släppa in, för att kunna hantera eller begränsa ångesten, inte trilla ner i hålet. Försöker hålla fast vid de bra sakerna, den hjälp vi trots allt får, de saker som trots allt är på väg i rätt riktning – och försöka glömma nederlag och instanser som inte vill hjälpa utan rentav stjälpa. Försöka hålla ångesten och de djupa svarta hålen på avstånd. Klara av att leva lite utan att gå sönder mer. Försöka att inte engagera mig i alla andra som har det jobbigt, för att jag går sönder tillräckligt av min egen börda och har kämpat längre och mer än jag kan med den.

Jag sörjer att mänskligheten kör den här planeten i botten. Jag har ägnat mitt yrkesliv åt att förbättra oddsen, men det känns som att mina och kollegornas insatser möjligen skjuter det lite på framtiden, inte mer än så. Jag har ingen aning om vad som mer borde göras, och de idéer jag möjligen skulle ha handlar om att skrika på barrikaderna på ett sätt som kräver den kapacitet jag redan bränt på annat.

Jag kan inte fokusera på katastroferna tjugo år bort. Jag kan inte. Inte längre. Jag får lägga den kraft jag har på ”de dagliga katastroferna”. Här och nu. Gör jag inte det så finns ändå inte jag om tjugo år.

Tyvärr har vi ett samhälle där alltfler av oss tvingas göra just så: prioritera överlevnad för dagen. För att den dagliga situationen inte är hållbar. Inte socialt hållbar eller inte ekonomiskt hållbar. Det där håller oss fångna. Hindrar oss från att mäkta med att förändra samhället i grunden på det sätt som skulle krävas.

Om varför det är rimligt att ungdomarna klimatstrejkar och varför det är fel att säga åt dem att utbilda sig och lösa problemen sen

Många som har invändningar mot ungdomars klimatstrejker säger saker i stil med:
Gå istället klart skolan, utbilda er, och jobba sedan med att lösa problemen.

Jag är 43 år. Född 1975. Jag lärde mig om klimatförändringar (växthuseffekten) och andra miljöproblem nör jag gick i högstadiet, i slutet av 1980-talet.

Jag, och många i min generation, gjorde just det: utbildade oss inom miljöområdet och jobbade sedan inom området.
Jag, och andra som var unga samtidigt som mig och som också brydde sig om miljöfrågor, har alltså arbetat hela* vårt yrkesverksamma liv med att försöka lösa problemen.

* med reservation för att många inte fått jobb inom området hela eller delar av tiden.

Vi har åstadkommit och åstadkommer en hel del, absolut. Värdefulla steg på väg mot omställning. Hade inte vi gjort det vi gjort så hade läget varit betydligt värre på många områden.

Men:
– Det behöver göras mycket mer. Allt vi gör behöver göras i större mångdubbelt större skala.
– Det behövs mer genomgripande förändringar också. I grunden alltså.
– Det är fortfarande alldeles för stor del av samhället som strävar åt FEL håll.

Vi har hållit på med det här i decennier, och ändå är mycket av det vi gjort bara att vi krafsat på ytan. Inte för att vi som gör jobbet gör ett dåligt jobb, men för att skalan är alldeles för liten.
Det behövs mycket mer resurser. Så att fler kan jobba med det. Så att mer kan göras snabbare.
Och det behövs större förståelse, fler människor som fattar och röstar på partier som satsar på det här.

För ja, det kostar pengar att göra saker. De som jobbar behöver ha lön. De investeringar som behöver göras kostar pengar. Och så vidare.
Resurser i form av pengar och personal är en evigt återkommande bärande punkt i att det går för långsamt. (Det finns fler förstås.)

Att utbilda sig inom miljöområdet för att man vill lösa miljöproblemen och sedan gå arbetslös för att det inte finns några jobb har tyvärr varit vanligt i min generation.

Det som behövs för att tillräckligt mycket ska kunna göras är att det finns en tillräckligt stark opinion för att göra de förändringar som krävs. Det är det ungdomarna som skolstrejkar bidrar med.

När jag var ung så var det fortfarande rimligt att hävda att utbilda sig på området var den rimliga lösningen för att tackla miljöproblemen.
Men med tanke på hur lite som åstadkommits på den tiden, och med vetskap om hur bråttom det är, så är det cyniskt att säga åt dagens tonåringar att göra det.

För det som behöver göras, det behöver göras NU. När den som är femton år idag är färdigutbildad är det försent.
Den som säger åt femtonåringar att de ska utbilda sig för att lösa problemen säger egentligen rakt ut att det är viktigare att ungdomarna gör som de vuxna har bestämt, för att det ska vara så, än att det ska finnas en framtid.

Det är som att säga åt en cancersjuk att du måste gå klart skolan först innan vi startar din behandling.

Jag kommer inte att lova ett flygfritt 2019

Från olika håll uppmanas sedan ett bra tag tillbaka att man ska ansluta sig till ”Flygfritt 2019”. Men nej, jag kommer inte att ansluta mig. Precis som jag tidigare inte gått med i grupper för att sluta flyga, eller ens gått med på att säga att jag ska flyga mindre.

Jag flög senast 2016. Då flög vi till England för att älsklingen skulle hinna träffa gamla vänner igen innan han dog av cancern. Hade det inte varit för älsklingens cancer hade jag inte flugit då.

Dessförinnan flög jag senast år 2000. Och jag var inte en flitig flygresenär innan dess heller.

Med allra största sannolikhet kommer jag inte att flyga under år 2019. Jag känner ingen längtan att flyga, och jag har, som det ser ut nu, ingen anledning att flyga.

Men man vet aldrig vad som händer.

Man vet inte om det plötsligt är någon i familjen som drabbas av sjukdom som kräver behandling långt långt borta för överlevnad. Eller något annat skäl som liksom går utöver det som går att planera för. Jag vill inte utesluta möjligheten att flyga om något extremt händer. Även om jag förstås hoppas att det inte ska ske.

Ja, jag förstår poängen med att visa att man är många som lovar detta tillsammans. Men att lova något sådant… nej, alltså, det funkar inte för mig.

Och alla som känner mig vet rimligen att jag inte flyger. Jag flyger inte på semester (med undantag för de där få tillfällena jag nämnt ovan). Jag flyger inte i jobbet. Reser jag så tar jag tåget, och jag undviker aktivt alla situationer som kräver att jag flyger. Alla som känner mig och vet något om mig vet rimligen om att detta.

Men jag ansluter mig inte till Flygfritt 2019. Det är så mitt ställningstagande ser ut.

Om man bryr sig om klimatet släpper man inte fram en sådan här budget i nuläget

Vi har en klimatkatastrof på ingående, en katastrof som gläntat på dörren och redan smugit in.

I detta läge finns två huvudlinjer:
1. Göra det bästa man kan och mäktar med,
ELLER
2. Förhala, förminska, motarbeta och hävda att problemet inte finns eller är akut.

Alla de politiska grupperingar som INTE vill bekänna sig till linje 2 behöver samarbeta. Det innebär att göra vad man kan för att inte ge linje 2 möjlighet att bestämma kursen.

Om man anser att klimatet är viktigt så prioriterar man det framför andra typer av frågor.

Om man tycker klimatet är viktigt så förhandlar man fram en regeringslösning och en budget som kan gå igenom i en bred lösning, så att man kan hålla linje 2 borta från att bestämma.

Om man INTE är beredd att samarbeta och kompromissa för att hitta lösningar som håller linje 2 borta från den ekonomiska makten i det nu rådande klimatläget, då tycker man inte klimatet är viktigt på riktigt.

Om man släpper fram en budget som minskar anslagen till vår viktigaste miljömyndighet med 40% då tycker man inte på riktigt att klimatet är viktigt.
Då kan man kalla sig grön röst hur mycket man vill. Man är ändå en del i att sabba oerhört mycket av det viktiga arbete som pågår.

Om vårt samhällets strikta uppdelning mellan politik och annat – tankar om Pär Holmgren och miljöpartiet

Pär Holmgren föreslås få en av topplatserna på miljöpartiets EU-vallista.

Jag ska börja med att säga att jag har stort förtroende för Pär, och jag tror han kan göra stor nytta. Dessutom förstår jag till fullo att han känner att det är dags nu. Som det är nu går saker liksom käpprätt åt helvete, och då måste man försöka hitta nya vägar. Jag förstår hans frustration och känslan av att nä banne mig, nu måste jag faktiskt försöka med politiken också.

Tyvärr är min nästa tanke de praktiska problem det här innebär på andra arenor.

Pär Holmgren är en seriös och respekterad expert på klimatområdet. När Pär sagt eller tyckt eller skrivit något är det överlag inget problem att sprida det vidare i kanaler från myndigheten jag arbetar på. Pär Holmgren är en etablerad seriös aktör – och partipolitiskt neutral. Och det där sista är enormt viktigt för en myndighet: det är inte okej att sprida sådant som kan uppfattas som partipolitik.

Visst kan man bjuda in politiker till att tala på konferenser eller på andra sätt uttala sig. Men då ska det helst antingen vara någon som innehar en specifik position och liksom är där i egenskap av sitt ämbete – minister, kommunalråd, nämndsordförande i relevant nämnd eller något liknande – eller så har man bjudit in politiker som representerar olika sidor för att ge balans. Möjligen kan man också bjuda in en före detta politiker ensam. Eller en politiker som jobbar specifikt med ett visst område som samtidigt inte är direkt kontroversiellt.

Men sammanfattningsvis: det är aldrig okomplicerat att sprida det en politiker framför. Det måste alltid vägas, balanseras – är det här neutralt nog? Borde vi balansera upp det på nåt sätt?

Genom att kandidera för Miljöpartiet går Pär Holmgren från att vara enkel och neutral expert till att bli något man måste göra ett övervägande kring varje gång.

Och jag gissar på att det blir samma sak i TV: om TV bjuder in honom till att säga något så är han inte längre experten utan hamnar istället som motståndare till en moderatpolitiker som tycker att det här kan marknadskrafterna lösa. (Kanske är det jättebra att faktiskt placera Pär i det läget. Men ändå.)

Dessutom innebär ju detta förstås att motståndarna kommer att hävda att allt Pär sagt tidigare genom åren inte alls är neutralt. Att allt han sagt om klimatet i själva verket är för att hjälpa miljöpartiet.

För det finns en märklig uppfattning att anledningen till att det är många miljöpartister som jobbar med miljöfrågor innebär att man har en politisk agenda. Att man inte är neutral nog att arbeta med frågorna. Av någon anledning är det väldigt svårt att fatta att det går åt andra hållet: att anledningen till att man röstar på miljöpartiet är att man är insatt i frågorna och ser att miljöpartiet (eller för den delen vänsterpartiet) har den bästa politiken för att åstadkomma de förändringar som behövs.

Och allt det här går på en märklig kollisionskurs med det man väldigt ofta får höra om man är engagerad, till exempel inom miljöområdet: ”Du borde engagera dig politiskt!”. För grejen är att det är så himla svårt att kombinera. Så fort man bryter den partipolitiska neutraliteten så anses det som säger som rent fakta plötsligt mindre värt för att man är politiker. Är man politiker antas man säga och tycka och vilja driva igenom saker av egen personlig. Vill man kunna fortsätta som en seriös aktör som får säga hur saker är så förutsätter det oftast att man håller sig borta från partipolitiken.

Jag tycker det är sorgligt. Och jag ser att det ställer till med en massa problem.

Med allt detta sagt: Jag förstår att Pär tar detta steg nu. These are desperate times och man måste försöka. Jag hoppas att han ska slippa alltför mycket av den skit jag beskrivit ovan eller att han ska klara av att hantera den på ett bra sätt. Jag hoppas att folk ska fortsätta se hans expertkunskap och inte avfärda honom som politiker. Jag hoppas att han ska kunna locka människor som annars inte skulle rösta på miljöpartiet att ta det steget i EU-valet så att miljöpartiet får ett större mandat.

Och jag önskar lycka till.

 

Verandauppdatering

Jag har visst inte skrivit om arbetet med verandan (veranda 2) på… över ett år? Ja, jag har kommit ur bloggandet, jag vet. Prioriterat annat. Och tappat tråden.

Fast det är ju inte så att det hänt jättemycket och jättesnabbt om man säger så. Men i sammanfattning så har väl ungefär det här hänt senaste året: Jag har anlitat en snickare till att tillverka en dörr med ”sidoljus”. Det tog tid innan han hade byggt den. Och sedan tog det tid innan han levererade den. Och tid innan jag hann måla klart den. Och innan hann sedan kunde montera den.

Men nu. Nu är dörren monterad på plats, med lås och allt. Och han har monterat täckskivor och lister runt fönstren (för att hantera att fönstren och stolparna inte är optimalt anpassade till måtten för verandan – så som det blir när man bygger på befintlig plats OCH med begagnade fönster). Och jag har målat så att allt det nya nu har en strykning grönt på utsidan.

Sammanfattningsvis har verandan alltså gått från

via

till

.

Oändligt med arbete återstår:

  • Justera fönstren i djupled
  • Putsa på själva husväggen
  • Täta igen diverse hål av olika slag på kreativa sätt
  • Måla fönsterpartiets insida
  • Måla taket invändigt
  • Lägga golv
  • Täta täta täta
  • Måla diverse annat invändigt
  • Måla diverse annat utvändigt
  • Fler strykningar grönt utvändigt

… för att bara rada upp det mest konkreta liksom.

”Alla kvinnor vill” – borde inte du om någon fatta dumheten i ett sånt uttalande?

I dagens Sydsvenskan finns en lång intervju med Fredrik Ekelund/Marisol. En transa som tydligen nyligen kommit ut. Författare, som skrivit en efter vad jag förstås huvudsakligen självbiografisk bok om sin process och sina upplevelser.

(Här finns intervjun.)

Det är fint och bra på alla sätt och vis. Folk ska få vara vem de vill.

Så jag läser, till mitt söndagsfrukostkaffe. Men på sista sidan i artikeln fastnar jag på några meningar.

Det stör  mig. Stör mig att jag fastnar. För jag vill inte behöva störa mig, jag vill vara välvilligt inställd. Och ändå stör det mig så mycket att jag faktiskt inte kan släppa det, att jag måste kommentera det.

Så här står det:

– Jag har några gester där jag gör mig till väldigt mycket. Min kvinna [Alice i boken] tycker att det är otroligt fjantigt, hon säger att ingen kvinna gör så. Då säger jag, möjligtvis inte, men alla kvinnor vill göra så.

Jag blir arg. Jag blir faktiskt arg när jag sitter och skriver av de där meningarna nu.

”… alla kvinnor vill…”?! 

Det finns inget ”alla kvinnor vill”! Hela mitt liv har jag fått kämpa mot fördomar om hur en kvinna är, vad en kvinna vill, för att jag inte stämmer in på stereotypen. För alla kvinnor är inte på ett visst sätt. Och jo, jag är kvinna. Definitivt. Jag är kvinna även om jag inte är stereotypen.

Det är störigt nog i vanliga fall att folk – män eller kvinnor kvittar – har en idé om att alla kvinnor är på ett visst sätt. Men det stör extra mycket när någon som dels ganska nyligen släppt fram sina kvinnliga sidor efter att ha levt hela sitt liv som man, och dels på grund av detta lever i en ganska utsatt situation där hen bör ha alla möjligheter att förstå att det verkligen inte finns saker som stämmer för alla personer av ett visst kön.

Och ändå, ändå kommer detta kategoriska uttalande, där hen anser sig veta vad alla kvinnor vill.

Ja, vi kan dra till med alla förmildrande grejer om att hen säkert inte alls menade så, att hen inte tänkte sig för, och så vidare.

Ändå. Ja, det stör mig massor. Även om mitt huvud kämpar med att försöka känna sympati, så känner min mage och min själ att hen kan dra åt pipsvängen.

Ingen ska deklarera för mig vad jag vill. Och speciellt inte baserat på mitt kön.

Tankar inför kommande EU-val i en komplicerad värld där folk vill ha enkla sanningar

Idag tänker jag på EU-valet. På att det är ett knappt år tills vi ska välja Sveriges representanter till Europaparlamentet. (Valet är den 26 maj 2019.)

Har du koll på våra parlamentariker? Vad de gör, vad de tycker, hur de röstar, vilka som jobbar för vilka frågor i praktiken?

Det är långt ner till Bryssel, inte huvudsakligen i fysiskt avstånd men kanske främst mentalt. Det som görs därnere är svårtillgängligt. Komplicerade saker, komplicerade turer, svårt att hänga med i. Det räcker liksom inte att kunna de faktiska sakämnena, för väldigt mycket handlar också om att förstå de lobbyistiska spelen där olika organisationer försöker driva sin linje, efter vad jag tror ofta på sätt vi knappt skulle betrakta som rumsrena.

Nej, jag kan inte heller mycket om EU-politiken egentligen.

Men jag sitter och tänker på detta, nu efter den svenska valrörelsen. Det är tydligt från vår svenska valrörelse att det som ger utdelning är INTE att vara en politiker som är ordentligt insatt i komplicerade frågor och arbetar enträget med att åstadkomma mesta möjliga på ganska osynliga arenor – även om det ofta är det som behövs för att åstadkomma resultat. Att vara insatt och ha koll verkar snarast ses som en nackdel. Det som går hem är istället att servera enkla ”sanningar” och ”lösningar”, oavsett att de inte är realistiska. Och att ha koll på hur vår statsskick ser ut ses tydligen av många som en nackdel.

Detta tänker jag på när jag idag läser Max Anderssons debattartikel i Sydsvenskan:

”Låt inte lobbyisterna bestämma upphovsrätten.”

I slutänden handlar det inte bara om internets, utan även om demokratins framtid, skriver Max Andersson (MP), EU-parlamentariker.

Och jag tänker på det inte utifrån ämnet för artikeln utan utifrån komplexiteten.

För jag läser texten. Och det är morgon och jag är trött och jag orkar inte riktigt ta in det som står där. Det är för komplicerat. Och att det är komplicerat och jobbigt beror egentligen inte på att jag är trött utan just på att det är komplicerat. Jag orkar inte sätta mig in i det. Fast jag tycker att jag borde.

Det är ju så: vi lever i en komplex värld. Det är i princip omöjligt att vara insatt i allt. Och vilka ämnen som intresserar oss och vilka ämnen vi har lättare att förstå avgör vilka saker vi sätter oss in närmre i. Det är okej. Alla kan inte vara experter på allt.

Men med det kommer behov av att lita på att de som kan sina saker också gör bra saker. Att de säger rimliga och kloka saker.

En del människor hanterar det här genom att bli fientligt inställda mot alla som är mer insatta än de själva. Genom att kalla de som satt sig in i hur saker fungerar och ansträngt sig att kunna göra det bästa utifrån systemet för ”elit” och ”etablissemang”. Man hanterar sina egna brister och sitt eget ointresse genom att nedvärdera de som haft ambitionen att åstadkomma förändring. Och på samma sätt ifrågasätter de personer som sitter på kunskap inom ett område och kommer dragandes med sina egna hemsnickrade teorier och anser att de minsann vet bättre än forskare som jobbat ett helt liv med en fråga.

Nej, det är ingen vits med att jag babblar mer om detta.

Det jag vill komma till är egentligen det här:

Vi lever i en komplicerad tid. Vi kan inte allesammans veta allt. Vi behöver lita på andra – även om vi inte ens begriper allt de säger.

Och det är nu en bra bit mindre än ett år till EU-valet. Därför är det läge att börja fundera över vilka av Sveriges representanter du tycker gör ett bra jobb. Hålla lite koll på vad de egentligen säger och gör, vilka ämnen de väljer att lyfta, vilka sammanhang de märks av i.

Och fundera över hur lättsmälta sanningar de presenterar. Med tanke på hur komplicerade saker är så skulle jag nog generellt hävda att ju enklare sanningar som presenteras desto mindre tillförlitligt är budskapet och lösningen.

Helsidesannons på valdagen: jippo för att sälja ny modell av fossildriven bil

Det är valdag. Jag är trött, har sovit lite dåligt. Fixar en kopp kaffe, hämtar in tidningen, börjar bläddra.

Det är mycket valet. Ledartexter. Sammanställningar av vad partierna tycker. Helsidesannonser från de partier som har råd med sånt.

Sedan kommer den, en bit in i tidningen: En helsidesannons från en bilförsäljare i Malmö som ordnar jippo för att lansera en ny version av en bil. Det är dans, det är karuseller, det är musikuppträdanden och grillade burgare, och allt är gratis.

Ja, det är en fossilbränsledriven bil. Det står inte ett ord om fossilfria alternativ. Det enda som över huvud taget står om klimat är den obligatoriska minitexten om utsläpp.

Alltså: Vi har haft en sommar med torka och värmeböljor. Vi behöver sluta med fossilbränslen så fort det nånsin är möjligt. Och på valdagen har bilförsäljaren jippo för att folk ska köpa bilar som går på bränslen som behöver vara utfasade långt innan de nya bilar som säljs nu är utslitna.

Vi kan inte fortsätta så här! Vi behöver ha politiker som tar de beslut som behövs för att samhället ska ställas om NU.