Solen vill KRAMAS!

När jag skrev om fönstren på framsidan igår, så glömde jag nämna fönstret på ovanvåningen på samma sida.

Det fönstret är inte ett modernt enrutesfönster: det är tvålufts med spröjs. Men det är ju dessutom en våning upp, det vill säga det finns VERKLIGEN inget som hindrar solen… Så när solen kommer upp under sommarhalvåret så blir det VARMT.

Som en vän uttryckte det, när han sovit i det utrymmet medan vi fortfarande höll på med renoveringen däruppe och det inte fanns några riktiga rum: ”… och så kom solen in och ville KRAMAS!”

Vi har ”the master bedroom” vid det fönstret numera. Alltså, dubbelsängen står kloss intill fönstret, med huvudändan mot fönstret. Och trots gardin som täcker hela fönstret så blir det stor effekt av solen.

I morse vaknade jag och insåg att det är dags att byta bort vintertäckena mot andra svalare saker. Och det kommer ändå bara att hjälpa marginellt. Nu börjar helt enkelt den säsong när man, om det är soligt, kommer att vakna rejält svettig.

 

Solen och fönstren

Vi har fyra fönster åt sydöst. Fyra fönster: två i matrummet, två  vardagsrummet. Dessa fyra fönster är husets ”moderna” fönster: en enda hel ruta istället för fönster uppdelade i två lufter och med spröjsar. De här moderna fönstren är inte original (vad ens det skulle betyda på ett hus som är tillbyggt i omgångar och troligen byggt med delvis återanvänt material och så vidare).

För de här fyra fönstren finns inget som hindrar ljusinsläppet. Inga träd eller buskar på så pass nära håll att det påverkar. Bortanför tomten finns bara åker. Dagtid skiner solen rakt in genom de där fönstren, från tidig morgon och genom större delen av dagen, om än i olika vinklar.

Solljuset in genom de där fönstren är ljuvligt. Och bländande. Man kan inte göra något vettigt när solen skiner in. Så redan till frukost åker rullgardinerna i matrummet ner om det är soligt. Och ska man sitta vid bordet och jobba eller läsa eller annat så får rullgardinerna stanna nere. Vilket ju känns förbannat dumt när solen väl skiner.

Rullgardinerna där är sydda av ett par gamla lakan, med vitbroderi på. Det passar bra.

Jag har tänkt i många år att jag ska fixa sådana/liknande även till vardagsrummet. Men jag hinner aldrig. Eller prioriterar inte. Sy rullgardiner, och montera, är tråkigt och krångligt. Men det innebär att i vardagsrummet är det ännu knepigare med solsken dagtid. Ska man sitta i fåtölj eller soffa så gäller det att hitta precis rätt läge, och sedan fortsätta att flytta runt efter solen. Att titta på TV en solig dag kan vara helt hopplöst.

Vart jag vill komma? Åh, ingenstans.

Frågan jag inte klarar att svara på – varför är det så?

– Så vad är det för bok du skriver?

Jag fick frågan innan idag. Eller någon variant av den i alla fall. Det är den självklara första frågan när man [jag] säger att man [jag] skriver på en bok. Förstås.

Den som ställer den där frågan till mig får nästan aldrig något svar. Eller ett väldigt undvikande svar. Eller ett svar i stil med att det där klarar jag inte om att prata om.

Jag inser att det nog är ganska udda, för att vara mig. Jag pratar utan några påtagliga problem om de allra flesta saker; väldigt många saker pratar jag med glädje om och kommer jag igång så är det nog ibland svårt att få tyst på mig.

Men Boken (TM)… där tar det stopp.

Och jag tycker själv det är intressant. Jag tycker själv att det är värt att bena i vad problemet är – även ”här ute i det fria”, i den här bloggen där jag skriver om det mesta, men inte om just bokskrivandet.

För just det, jag klarar inte ens av att skriva om det :P

Så… vad beror det på?

Tja, en bit av det är att jag fortfarande har förbannat dåligt självförtroende när det kommer till bokskrivandet. Jag vet annars vid det här laget att det finns en hel drös människor som tycker att jag skriver bra, både när det handlar om faktatexter och annat på jobbet och när det kommer till det jag skriver här i bloggen. Jag vet att jag kan skriva. Men samtidigt är både jobbskrivandet och bloggskrivandet saker där innehållet är det allra viktigaste, även om det är en bonus att språket är bra etc. Men när jag ska skriva en bok så är kvaliteten på själva texterna på ett helt annat sätt det bärande, självändamålet. Och samtidigt har jag egentligen ingen riktig feedback på det området. Jag har inte en susning om jag är usel, medioker eller bra. Och då har jag svårt att stå för skrivandet. Svårt för att stå för att jag vill och hävda att jag kan när det ju kan visa sig att jag faktiskt är riktigt jädra skitkass.

Fast det där säger ju inget om det faktum att jag inte kan klara av att prata om vad det är för bok?

Nä…

En bit i det handlar om en oförmåga – och ovilja – att definiera. Det problemet har jag på andra områden också. Till exempel inom biologin. När jag pluggade biologi så handlade mycket om att definiera och kategorisera och klassificera. Hur mycket är det av ditten och hur mycket av datten och hur samverkar de? Jaha, då är det en sådan här vegetationstyp. Och det här naturområdet är viktigare och värdefullare än de andra, på grund av det här och det här. Jag är riktigt jävla kass på sånt. Jag jobbar inte med sånt längre. Jag har också svårt för att kategorisera människor. Och jag stämmer ju själv aldrig in på de enkla kategoriseringarna av människor, och har alltid mått dåligt av effekterna av när folk vill placera mig i en kategori jag inte stämmer med. Och på samma sätt har jag svårt att definiera det jag skriver. En definition och en kategorisering innebär alltid att man förenklar, och därmed också alltid utesluter saker.

Men den viktigaste biten är nog att jag är rädd att bli dömd på förhand. Att jag alltför många gånger i livet fått höra nedvärderande kommentarer baserade på klädsmak eller smak på andra områden. I de sammanhang jag nu rör mig skulle mycket av det jag en gång fick skit för snarast ses som coolt nörderi. Men tja, mina spår sitter djupt. Jag är beredd på så många nedsättande kommentarer bara jag yppar en gnutta av det jag skulle kunna definiera min bokstory som. Barnsligt. Banalt. Jag är säkerligen överdrivet nervös på området, jag vet. – Och samtidigt inser jag att det finns en risk att jag själv skulle fnysa (om än kanske tyst) om någon presenterade ett bokprojekt så som jag själv skulle bli tvungen att beskriva det här om jag blev tvungen att förenkla.

En brist på självkänsla. En enorm brist på tron att det här riktigt håller. Och ändå. Ändå kan jag efter alla dessa år fortfarande inte släppa tanken, utan ändå envisas skiten med att vilja skrivas och utvecklas.

Och kanske kanske borde jag öva på att kasta mig utför det där stupet och försöka svara på frågan. Även om jag kommer att känna mig som en enda stor blobb av rodnad. Kanske vore det nyttigt. Kanske är det inte riktigt så farligt som jag tror.

Eller så är det just precis så farligt som jag tror. Den risken är ganska stor, faktiskt.

Men vem fan vill läsa en bok som inte ens författaren vågar tala om vad den handlar om?

 

Tillägg en stund senare:

Tanken slår mig: Jag började skriva boken under högstadiet. Det var den tid när jag var som allra mest utsatt pga avvikande smak, inte passade in, och det fanns vissa människor som var påtagligt elaka om allting som var påtagligt jag. Alltså: boken är uppkommen i den kontexten. Och jag har egentligen aldrig kunnat prata om boken. Kanske ligger en del av roten till det just i tidpunkten för uppkomsten och livet i stort under den perioden?

Arkeologin och biologin

Jag har alltid varit intresserad av arkeologi. Och i slutändan kom jag också att läsa ett halvår arkeologi på universitetet. Det var hösten 1997, i Göteborg. Jag hade redan pluggat på universitetet i tre år, huvudsakligen biologi samt lite kemi och geovetenskap. Fullfjädrad naturvetare. Men så skulle jag gå danslinjen kvällstid och skulle plugga något dagtid – delvis för att ha studiemedel som inkomst – och då blev det A-kurs i arkeologi.

En del i att läsa arkeologi var att läsa om människans ursprung. Och jag minns hur upprörd jag var över att det framställdes som att de två olika teorier man lärde ut om den moderna människans ursprung ansågs likvärdiga, lika sannolika/troliga. Den ena handlade om att den moderna människan uppstått på ett ställe och sedan spridit sig. Den andra, som jag minns det kallad kandelaberteorin, gick ut på att tidigare människoformer först spritt sig över världen och sedan parallellt utvecklats likadant överallt, det vill säga att den moderna människan skulle ha uppstått parallellt både i Europa och Asien och Afrika och så vidare.

Biologen i mig protesterade. Det där var inte rimligt. Visst, liknande lösningar på liknande problem kan uppkomma evolutionärt i olika arter och på olika platser. Men då rör det sig om enstaka egenskaper, inte om att liksom hela moderna människogrejen, hela paketet, skulle uppkomma simultant på så många ställen. Så funkar det inte.

Fast att komma med den sortens invändningar när man läser en A-kurs i ett ämne där lärarna kan betydligt mindre om biologi, evolution och genetik än man själv är… fruktlöst, för att uttrycka det milt.

(Jag hade andra delar av kursen med frustration också. Som när det kom till kol-14-metoden och de hade uppfattningar om hur det där funkade som var helt befängda, som jag minns det – men jag minns inte detaljerna av det längre.)

I alla fall. Jag har börjat läsa ”Min europeiska familj de senaste 54 000 åren” av Karin Bojs. Den låg framme på Pocket Shop när jag strosade runt och letade efter något att lösa in älsklingens fullstämplade tiostämpelkort mot. Jag hann inte långt i boken förrän jag läste det här:

Några år senare, 1995, kunde amerikanska forskare publicera rön om den manliga motsvarigheten till mitokondrie-Eva. Han kallas Y-kromosom-Adam. Den förbättrade DNA-tekniken och de alltmer kraftfulla datorerna hade nu gjort det möjligt att jämföra även Y-kromosomer från ett antal män från olika världsdelar. /—/ Resultaten visar att för ungefär 200 000 år sedan levde en man som är anfader till alla nu levane män. Även denne Y-kromosom-Adam levde i Afrika.

Det var inget snack längre. Den multiregionala teorin var död. Den moderna människan har sitt ursprung i Afrika.

1995, alltså. Det vill säga ett par år innan jag pluggade arkeologi. Redan då var den multiregionala kandelaberteorin död. Men det var fortfarande inte poppis att vara en student som ifrågasatte den :-D

Vildsvinschock på vägen hem

På väg hem. Åttaåringen har varit på fäktning. Vi kör bilen hem. Det är på väg att bli mörkt: på några ställen hänger det kvar färg av solnedgång, men annars är det skumt (och en kort stund senare är det mörkt på riktigt). Mellan byarna med bara några kilometer kvar hem, vi har passerat förbi den punkten där jag brukar se rådjur på höger sida…  men just därför tycker jag ändå jag var lite extra uppmärksam. Åtminstone sekunden innan.

Då dyker en flock med vildsvin upp från vänster, över vägen. Nej, jag hinner inte stanna. Kanske bromsa in en aning? Jag vet inte. Jag brakar i alla fall in i flocken. Vet inte hur många jag skadat. Vet inte om bilen är skadad. Vet inget. Men stannar och slår på varningsblinkers. Och ringer 11414. Nej, jag vågar inte gå ut när jag just kört på vildsvin. Vildsvin är farliga.

Första bilen som kommer efter oss kör om oss, stannar. Föraren kliver ut, kommer bak och frågar. Det är en av trettonåringens kompisars pappa. En sådan där redig vettig människa som är helt rätt i det läget. Han slår på sina varningsblinkers också. Sätter på sig varseljacka. Plockar fram sådana där viltvarningsband. Kollar statusen för det skadade vildsvinet. Ringer 112 eftersom jag fastnat i telefonkö. Och säger när vi suttit där en stund i varsin telefonkö och inget händer, att jag kan köra hem med åttaåringen och han tar över. Samt kommer hem en stund senare med ett händelserapportsnummer på en lapp som jag ska.

Vad jag kan se på bilen är det någon spricka i plasten framtill, men inte mer.

Efteråt är vi i någon sorts chocktillstånd, både jag och åttaåringen. Jag gråter i omgångar och känner mig småskakig. Och min gamla ångest från nackskadan -06 väcks, ihop med ältande om vad som hände och vad jag borde gjort annorlunda och hur satt jag och är jag kanske skadad och borde jag kolla upp och… Ältande. Ältande av det dåliga ångestiga slaget, det där som äter upp mig, slukar mig.

DUMMA DUMMA SANNE! VARFÖR SÅG DU INTE TILL ATT DET HÄR INTE HÄNDE!!

Ikväll har jag tagit en atarax. För att försöka bryta ångestcirklar, försöka förhindra att ångestältandet får sätta sig för mycket. För om det gör det så ger det också fysiska efterverkningar, i form av spänningar som sätter sig och gör ont och får mig att oroa mig för att jag är skadad, och så är spiralen igång.

Jag tycker för övrigt fortfarande att det var oerhört dumt att ingen gav mig något sånt på akuten i september -06. Jag tror det hade kunnat mildra saker på rätt många sätt.

Ordförråd

Jag testar mitt ordförråd i ett test på nätet och får det här resultatet:

Och så tänker jag på att jag nog inte använder något särskilt avancerat språk när jag skriver. Tvärtom. För det är ju när jag låter orden flöda, låter texten bli talspråksmässig, och skiter i regler och konventioner, som jag tycker det blir bra. Eller läsvärt. Eller intressant.

Jag KAN ju skriva som man borde. Om jag vill. Men det blir så tråkigt!

Och så tänker jag på att folk brukar säga när man svär att det tyder på dåligt ordförråd. Jahapp. Och ja, jag svär en hel del :P

Nejdå, jag tror inte alls att jag tillhör de översta 0,01% vad gäller svenskt ordförråd. Men det är ändå en trevlig sak att få bra resultat. Jag kan ju liksom få sträcka mig till att konstatera att jag inte är usel.

Och så undrar jag vad älsklingen skulle fått för resultat på testet. För han var ju alltid minst ett par snäpp skarpare än mig. Kunde mer. Hade läst mer. Hade mer koll. Och vågade tro på sig själv, förstås.

Och så funderar jag ett varv på det där. På att jag alltid uppfattade honom som skarpare än mig, och på att han alltid hade bättre självförtroende än jag. Och det kan ju låta som att det var hans fel att jag kände som jag kände. Fast det var ju tvärtom. Han var den som var bäst i världen på att få mig att tro på mig själv och på att jag inte var så usel som jag inbillade mig.

Sanne

Jag tror att det var redan under den där månaden vi mejlades vid (det måste det ha varit, även om jag inte har det mejlet kvar?), innan vi blev ihop, som jag påpekade att han kunde kalla mig Sanne. För det gjorde familjen.

På den tiden var det verkligen bara familjen som kallade mig Sanne. Och inte de heller hela tiden, förstås. Och det där, att jag påpekade att han kunde kalla mig Sanne, var på något sätt ett väldigt tydligt steg till att det här var en väsentlig bekantskap, eller hur man ska säga. Som att jag faktiskt gjorde honom till familj redan där och då, alldeles oavsett position i familjen.

För honom blev jag alltså Sanne nästan från början. Och det innebar efterhand att han kom att presentera mig som Sanne för andra, att Sanne var det självklara till sådan grad att jag blev det för väldigt många andra. Så mycket att jag tror att jag vid något tillfälle, efter ett par år, hade ett allvarligt snack med honom om att det faktiskt inte var okej, för Sanne var liksom mer privat och absolut inte något som var självklart att alla kunde kalla mig.

Fast det släppte efter med tiden. Jag vande mig. Och det hängde nog samman med en ökad öppenhet i övrigt. Om man använder sitt privata smeknamn öppet så kan man inte stänga till om sig själv på samma sätt, på nåt vis.

Se det som personlig utveckling eller nåt.

Så när jag sedan började vistas ute på nätet i diverse sammanhang föll det sig tidigt ganska självklart att det var Sanne jag använde som alias, i olika varianter. Det är ju Sanne jag ÄR.

Så… jag har numera inget problem med att vänner, folk jag känner privat, kallar mig Sanne. Det är helt okej.

Däremot vill jag inte kallas det i jobbsammanhang. (Fast det är inget problem om kollegor jag umgås med privat kallar mig det!) Eller av barnens lärare i skolan. Eller personer som jag liksom har föreningsmässiga eller politiska eller liknande relationer till.

Sanne är fortfarande förbehållet vänner och familj. (Oavsett om det är vänner online eller IRL.) Och det innebar att förstås i praktiken att för väldigt många vänner så är det Sanne jag är. Och det är fine.

Döden och livet och att både äta kakan och ha den kvar

Stundtals känns det så snårigt.

För han kommer ju att fortsätta att vara en del av mitt liv för alltid, och en påtaglig del av mitt liv för väldigt lång tid framöver. Jag kommer att i nästan varje upptänklig situation (okej, det var en rejäl överdrift, faktiskt) referera till något som har med honom att göra. Saker han gjort, saker han sagt. Saker vi gjort tillsammans. Eftersom vårt liv var tillsammans i nästan sjutton år. Och allting jag har omkring mig är fortfarande starkt påverkat av honom, ibland rent fysiskt byggt och hopsamlat av honom.

Så är det. Så måste det vara. Och jag vill inte ha det på något annat sätt.

Men det innebär ju att det kan uppfattas som att jag ältar. Som att jag inte klarar att gå vidare, inte är redo att släppa. Så är det inte. Det är inte så att jag fastnat i dået och inte vill komma vidare i livet. Jag vill båda delar: jag vill minnas allt det bra han var (och det dåliga, även om det var väldigt lite), allt det vi gjorde (och det vi inte gjorde). Allt det livet var under de sjutton åren. Jag vill inte radera, vill inte glömma. Och jag vill leva nu och framåt. Jag har ett stort behov av att leva, på nåt vis. Och samtidigt finns en liten fånig rädsla varje gång jag nämner honom – olika stor beroende på sammanhang och vilka personer som finns omkring mig, förstås – att det liksom ska stöta bort folk, skrämma bort. Och den rädslan ökar sakta allt eftersom tiden går, just för att tiden går.

Jag hoppas att det bara är min egen oro som spelar mig spratt. Att alla som läser det här faktiskt tycker att det är fånigt att jag ens känner behov av att poängtera det här. Jag vet att många av er kommer att tycka det, i alla fall.

Men det skaver i alla fall.

För det känns liksom som att det kan uppfattas som att jag både vill äta kakan och ha den kvar, på nåt vis. Och… det vill jag ju. Jag vill foga ihop mitt liv då, med honom, med livet nu och framtiden, det där levande livet jag vill fortsätta med. Och om jag rensar bort honom, de spår han lämnat, ur mina dagliga samtal och reflektioner, så städar jag liksom bort väsentliga delar av mig själv också. Det vill jag självklart inte.

Men ändå. Livet är nu. Och framåt.

Alla dessa skivor

Jag hade med mig en del skivor in i vårt gemensamma hem. Han hade löjliga mängder. Sådana mängder att han redan när vi träffades sedan länge hade gått över till att flytta över alla skivor i plastficksfodral för att de skulle ta något mindre plats. Och vi fortsatte förstås hela tiden att fylla på med mer skivor. Mina skivor, hans skivor, och ibland gemensamma skivor. Oändligt med skivor.

De spelades under stora delar av vårt liv tillsammans på en CD-växlare för fem skivor. Men den la av strax innan han dog och ersattes av en bättre begagnad som bara kan ha en skiva i taget.

Det gick förstås i perioder hur mycket av skivorna som spelades, beroende på hur livet såg ut i övrigt. Men alldeles oavsett växte det alltid till rejäla högar med skivor som låg kvar framme på stereon. Ja visst, det fanns – finns – ju ställen där skivorna skulle vara: insorterade i bokstavsordning i lådor från Ikea. Men skivor man spelar ofta blir ju ändå liggandes kvar framme. Vi försökte hitta lösningar på det där, både i form av att bli bättre på att sortera in efter oss (funkade förstås inte) och i att ha en speciell platsback och en speciell hylla för de skivor som var igång och spelades.

Inget av det funkade ju förstås. Det innebar bara att det var både skivor i en extra låda OCH skivtravar på stereon.

När han dog var det också skivtravar på stereon. Förstås. På slutet var lyssna på musik – och prata om musik med folk som kom och fikade – en av de saker han klarade av, liksom.

Jag har inte orkat sortera i de där högarna efteråt. Jag har bara byggt på med mer ovanpå när jag velat spela annat. Fast det har länge varit ohanterligt. Och mycket i högarna som ju inte behövt ligga där, för att jag ändå inte ens vet vad det är, och inte heller orkar ta reda på.

Idag har jag gjort ett försök. Kontentan är väl ungefär att jag fyllt den där plastbacken så att den är rågad till dubbel höjd med skivor – för jag VILL inte stoppa undan allt, jag vill ha skivor i omlopp. Jag har sorterat bort alla de Sonically Speaking (medföljande skivor till tidningen Sonic) som låg framme – kanske 20-30 st?) och lagt i hans låda för skivor av det slaget. Och så har jag byggt en hög med de skivor jag tror att jag inte kommer att lyssna på i nuläget. Fast sedan inser jag att jag ändå inte vill sortera in dem i det gigantiska ”arkivet”. för då kommer jag väl aldrig att hitta dem igen – eftersom säkert 90 procent av det han har är sånt jag inte vet om jag vet vad det är. Så de får väl en egen låda.

Och det där i plastbacken… det får nog snart komma ner i högar på stereon igen. Hur skulle det annars se ut? Skivor ska ju spelas.

Femfingrad mandelpotatis

Nyheten når mig så som nyheter når en nuförtiden: Ett namn nämns lite för ofta i tweets, folk berättar minnen eller tankar, och någon klämmer dit ett RIP.

Så Torgny Lindgren är tydligen död.

Jag ska erkänna: vore det inte för den femfingrade mandelpotatisen så skulle jag inte känt till honom.

Den femfingrade mandelpotatisen kom in i min värld på en kulturfestival i Norrköping för sådär drygt femton år sedan. Det var musik och spektakel av diverse slag, väldigt trevligt och bra. Och i en av lokalerna hölls en monolog av en fantastisk berättare, eller skådespelare, eller vad han nu borde kallas. En man som själv på scen drog Torgny Lindgrens skröna om den femfingrade mandelpotatisen.

Jag vet inte ens om den heter så, den där skrönan eller berättelsen. Men jag minns mycket väl mannen som flyttade rågångsstenarna, en bit till och en bit till, för att utöka sin mark, och sedan kom länsman, och sedan…. ja, det är en lång historia, som leder fram till den femfingrade mandelpotatisen.

Det där är Torgny Lindgren för mig. Och det är alldeles fantastiskt bra bara det.