November

Det är november.

November är i princip alltid den tyngsta tiden på året, tiden när jag alltid är som närmst att rasa samman, om jag inte rentav gör det.

Nu är det november.

Jag har ett barn vars skolgång mest är en trasselsudd.

Jag har två barn som tappat all ork att hjälpa till.

Jag har ingen att luta mig mot, stödja mig mot, ingen som sitter i min soffa och pratar eller tar hand om.

Jag har tränat två gånger det senaste året, om man bortser från det jag tränat hemma framför youtube under någon period.

Jag är i huvudsak låst härhemma. Vartenda avsteg från att vara hemma innebär trassel, planering, och en stor risk att det ändå inte blir av. Massor med ansträngning för något som riskerar att sluta med bråk, katastrof och inställt i sista ögonblicket.

Jag har inte ork kvar att stå upp för mitt barn när det behövs. Jag har inte ork kvar att stötta mitt barn. Jag har ingen som helst ork att vara inspirerande eller motiverande eller hitta på något.

Jag har knappt ens ork att få tillvaron att gå runt med mat, disk, tvätt. Men det är det jag ägnar mig åt. Disk, mat, tvätt, väcka barn, få iväg barn till skolan, få barn att gå och lägga sig på kvällen… Jag lyckas ganska dåligt på det hela taget.

Och ja, jag har saker jag skulle vilja formulera om olika delar av det där. men jag kan inte formulera mig för tillfället. Orkar inte. Har inte fokus.

Och när man tror att något börjat bli bättre, så rasar det igen. Man ska aldrig börja tro att något är på väg att bli bättre. Man kommer bara att bli besviken.

För det är nedbrytande att stänga av

Skakande vittnesmål från svenska film- och teaterbranschen. 456 personer, däribland stjärnor som Marie Göranzon, Lena Endre och Sofia Helin, samlas i SvD i ett gemensamt upprop mot de kränkningar de får utstå. Här skriver de själva om övergreppen.

Den här synnerligen otrevliga texten finns att läsa i Svenska Dagbladet.

Jag läser texten – och kopplar vidare till minnen av helt annat slag, men från samma sfär: från tiden när jag gick musikalutbildningen.

Minnen från omklädningsrummet efter en danslektion av något slag. Jag var upprörd över attityden från dansläraren gällande någonting. Det kan ha varit den gången hon sagt till mig: “You’re a Gemini, aren’t you?”. Men det kan också ha varit något annat. Alldeles oavsett vad det handlade om så var jag upprörd över att bli tilltalad på att sätt där jag var betraktad som lägre i rank och därmed utan lov att få svara. För nej, jag är inte den som accepterar att man säger saker till mig utan att jag får svara eller försvara mig. Speciellt inte om det är bullshit vederbörande kommer med.

Men de andra, mina klasskamrater eller vad man ska säga – ja, vi var allesammans vuxna människor – ansåg att jag bara skulle låta det rinna av. Att det bara var att acceptera och leva med. Inte ifrågasätta och säga emot. Det var inte mer med det, liksom, skulle man vara i den här branschen så var det bara att vänja sig.

Och minnen från teaterlektionerna, där grundprincipen var att inte spela teater utan verkligen kliva in i och vara personen. Och detta inkluderade sådant som att kyssas. Att verkligen gå in i känslan av att jag är vansinnigt förälskad i den här personen och kyssas på de premisserna. Och nej, det var inget tvång att vi skulle – det var en uppmaning om att det var något vi borde, förr eller senare… så då var det liksom bättre att göra det förr och få det överstökat, typ. (Jag skulle nog säga att det på något plan kan betraktas som ett mentalt tvång.) Jag minns fortfarande den väldigt märkliga känslan av den där kyssen.

 

Ja, jag hoppade ju av, typ i början av mars första året eller nåt sånt. Då var jag ganska trasig inombords, för jag hade – på fler sätt än de ovanstående – gjort någon sorts våld på min egen själ, liksom.

Så jag blev inte kvar i branschen. Och jag blev aldrig utsatt för något av allt det där som beskrivs i den länkade tidningsartikeln. (Och både dans- och teaterlärarna jag nämner ovan var kvinnor.)

Men på nåt sätt känns det ändå symptomatiskt. Sammanhang som kräver att man ska svälja skit och stänga av egna känslor ger en ökad utsatthet – som i sin tur förstås kan utnyttjas.

Och jag ska säkert egentligen vara glad att jag inte pallar med sådana sammanhang.

Don’t kill your darlings – feed them!

Kill your darlings! säger man ju.

Och det har ju jag också gjort ibland (och då menar jag inte bokstavligt; det var inte jag som dödade honom oavsett vad mina skuldkänslor ibland hävdar).  Men ju mer jag tänker på det så tänker jag att det tvärtom är darlingsarna man ska mata och hålla i liv. För det är de som gör saker värdefulla.

Det där som sticker ut. Det som går utanför det rationella och logiska och förväntade. Det som är lite för extravagant, lite för konstigt, lite för ologiskt – det är det som ger mervärde, det som gör det värt det.

Vad skulle böckerna om Narnia ha varit om C S Lewis hade rationaliserat bort garderoben som leder till Narnia och den där lyktstolpen i skogen?

Och för egen del: det där lösryckta textutkastet från nästan tjugo år tillbaka i tiden – det är typiskt sånt där som skulle räknas som en sådan där darlinggrej man borde städa bort. Det är liksom alldeles för mycket – på vissa sätt. Men det är också det som ger nerv och känsla. Och i sig är skäl nog för mig att trots allt fortsätta skriva.

Städar jag bort älsklingarna blir det bara tråkigt och meningslöst.

Stark eller bara inte kuvad?

Starka kvinnor pratas det om. Om någon är bra och framåt eller så, då är man en stark kvinna. Stark ska man vara, det är bra, typ. Eller jag vet inte.

“Du är stark!” säger folk.

Men jag känner mig inte stark. Eller, ibland är jag stark. Men ibland är jag svag. Och jag skulle behöva vara svag oftare än jag är, eller oftare än jag tillåter mig. Jag är inte så stark som jag förväntas vara.

För att vara stark är krävande. Suger kraft. Ger dåligt med påfyllnad. Den som är stark klarar sig själv, behöver inte hjälp. För att få hjälp måste man på något vis vara tillräckligt svag.

Jag såg någon skriva något häromdagen om att stark kvinna är som en förlängning av duktig flicka.

Och… det är ju samtidigt så att stark kvinna är något som betraktas som positivt – och lite hotfullt för en del. Man ska vara en stark kvinna. Och om man är en stark kvinna så förväntas man också klara av all den skit man får för att man står upp för sina åsikter och värderingar och så där. Det är på något vis underförstått att den som är stark inte samtidigt kan vara svag. Och den som har åsikter och står fast vid dem är per automatik stark och alltså inte svag utan klarar alltså av att hantera den där skiten man får för att man står upp för sig själv.

Det där går ju inte ihop.

Och kanske är felet i resonemanget att det man menar när man säger att någon är stark kanske egentligen inte är just stark. Kanske menar man mer något i stil med okuvad?

En kvinna som står upp för sig själv, sina åsikter, sina värderingar, sina barn eller vad helst det nu är som är viktigt för en, även om inte omvärlden håller med, det är ju en kvinna som gör enligt sin egen uppfattning. Alltså någon som inte är kuvad.

Och rimligen måste man kunna vara okuvad även om man inte är stark. Man måste kunna vara okuvad som normalstark, eller som stark men ändå svag, eller som svag men ändå med en stark självkänsla men samtidigt helt rämnad innanför skalet. Och en massa andra varianter.

Man måste rimligen kunna vara okuvad oavsett om man är stark eller svag. (Och man måste kunna vara kuvad oavsett om man är stark eller svag också.)

 

Och ja, jag inser att det här hör till kategorin skitröriga saker Sanne skriver utan att kunna förmedla det hon försöker säga. Och att det här säkert är tillämpbart för en väldig massa ickekvinnor också. Ju.

 

Uthusvind och skjortor

Vi fortsätter rensa. Mina föräldrar är här och hjälper till, och jag är i slutet av en förkylning och ganska orkeslös, men jag är med på ett hörn.

Idag har jag och mamma rensat ut bland dina skjortor. De allra flesta vanliga skjortorna blir iväglämnade. Likaså “snyggbyxorna”. Kvar hänger vad vi tror är frackskjortor, och så frack (vanlig och spexdito), en kostym och någon studentoverall.

Och igår klättrade jag runt uppe på uthusvinden. Där är det ju bara du som brukat klättra upp och därmed bara du som har koll. Hade koll. Men jag tog ner en del gammal skit som inte behövde vara kvar. Småbarnsskidor och bebispulka och diverse annat.

Längst in på ena sidan stod oändliga mängder med krukor. Min gissning är att vi lastat upp dem i samband med köksrenoveringen, när vi använde uthuset som kök och alltså behövde få undan så mycket som möjligt av det som brukat vara i uthuset. Och sedan har de aldrig kommit ner igen. Oändliga mängder med krukor som i så fall alltså stått där sedan sommaren 2009. Nu är de nerplockade. Och det är inte ordning däruppe, men nu har jag i alla fall lite överblick, och det finns lite golvyta.

Han är död så han är inte längre upptagen

Inatt drömde jag om älsklingen igen. En sådan där ganska konstig dröm, om en vardag som känns alldeles vanlig fastän allting är annorlunda mot hur det var eller är i den vakna verkligheten – massor med detaljer och förutsättningar som är fel fast rätt. Och då dessutom en sådan där dröm där älsklingen fortfarande lever. Och vi bor i ett hus, fast inte det här, och saker är som vanligt fast inte här.

Och det fanns ett par personer i sammanhanget som var uppenbart intresserade av älsklingen. Romantiskt intresserade eller vad man säger, alltså. Och åtminstone den ena av dem frågade mig hur det var, om älsklingen var upptagen eller inte, om han träffade någon eller inte. Och jag sa att nej, han är inte upptagen. Att visserligen bor vi fortfarande ihop och så där, med barn och hus och sånt, men han är ju officiellt död och sedan han dog så är vi liksom inte ihop på det sättet längre, så nej, han är inte upptagen.

Och det enda jag reflekterade närmre över det där i drömmen var att jag lät bli att säga att det fanns någon mer som nog var intresserad så att om hen ville ha en chans så var det nog bråttom.

I drömmen var detta inte det minsta konstigt.

Anonymitetens goda sida

Anonymiteten är på tapeten, allt som oftast kan man väl säga. Anonymiteten på nätet. Anledningen till det är förstås att många gömmer sig bakom anonymitet. Troll av olika slag, som snackar skit och drevar och hotar. Och ja, det är problematiskt. Fast problemet är ju inte anonymiteten utan vad folk använder den till: att de använder anonymiteten till att kunna uppföra sig som skitstövlar.

Men anonymitet kan användas till positiva saker också! Och för mig är anonymiteten en styrka och en hjälp att kunna ha kontakter jag inte kunnat ha annars.

Jag har skrivit om min anonymitet tidigare. (Ja, fler gånger för den delen…) Men jag vill ändå skriva lite om det nu.

För jag är ju anonym. Typ. Och det tillför mitt liv väldigt mycket. Även om jag bortser från de där bitarna med att kunna ha något som är mitt eget, att inte behöva ta hänsyn till jobb och barnen och annat – i alla fall inte lika mycket.

Anonymiteten ger ett umgänge som är rensat från de vanliga “markörerna”. När jag umgås med folk på twitter (Ja, vi umgås. Via twitter. Ja, det är att umgås.) så är de där vanliga sakerna oväsentliga. Det där som ålder, kön, utbildning, utseende, bostadsort, vilka kretsar man umgåtts i, etc. Det är nuet och vilka man funkar med nu som är viktigt. Vilka människor som uttrycker sig på sätt som ger genklang hos mig. Människor som ser mig. Människor som bryr sig på ett medmänskligt plan.

Människorna på twitter bryr sig om mig. Jag bryr mig om dem.

Och det är anonymiteten i sin allra bästa form.

Den konstiga

Vi hittade varandra i den stora vida världen. Båda två ganska avvikande från den stora normen om hur man förväntas vara, båda med åsikter, båda med strävan mot en bättre värld på olika sätt.

Vi passade löjligt bra ihop.

Men omvärlden tyckte om dig. Jag har träffat ytterst få människor som inte tycker om dig.

Mig har omvärlden oftast inte tyckt om. Jag har snävat in min värld allteftersom i livet, för att slippa från alla de människor som tycker jag är fel – för att jag tycker för mycket, för att jag inte passar med normen, vägrar rätta in mig i ledet.

Med dig fick jag tillgång till en hel massa nya vänner: vänner som också accepterar mig för den jag är, tycker om mig trots att jag är den jag är, eller till och med för den jag är.

Och med dig vid min sida hade jag ett ständigt stöd. För vi tyckte ju nästan alltid lika i allt som betydde något. Och du tyckte att jag uttryckte saker bra. Och du kunde stötta upp om omvärlden inte förstod mig. Den där mer fientligt inställda världen utanför bubblan, de trodde mer på dig, lyssnade mer på dig, och eftersom vi tyckte samma så fanns det någon de lyssnade på.

Och vi fick barn ihopa. Underbara barn, som ju ärvt egenskaper från oss båda. Barn som alltså inte heller passar i den där normen om hur man ska vara, barn som inte heller passar in i förväntningarna.

Och det var okej, för vi var två föräldrar som kunde stå upp för dem. Två föräldrar som kunde få omvärlden att lyssna. Lyssnade de inte på mig så lyssnade de i alla fall på dig. Med oss som skyddsnät skulle våra barn kunna få blomstra och ha det bra.

Och sen dog du.

Och jag står ensam kvar med barnen. Jag som inte passar i normen. Jag, som den “normala” genomsnittliga världen ser på med misstänksamma ögon. Tycker för mycket och tycker fel och har egenheten att dessutom inte bara svälja vad omvärlden tycker. Egenheten att vägra säga ja och amen och släta över och låtsas hålla med när jag inte gör det.

Det är jag, den där besvärliga, som ska stå upp för våra barn. Ensam.

Det är ensamt här, älskling! Du skulle finnas här. Vi skulle göra det här tillsammans. Tillsammans kunde vi klara att vara de föräldrar våra barn behöver.

#metoo och ilskan

Den här veckan har det varit mycket om #metoo. Och jag har funderat många varv. För spontant har jag inte något direkt att skriva under den där taggen. Och därför har jag inte skrivit. Samtidigt som jag liksom gång på gång återvänder till de där småsakerna som jag funderar över. Så jag tänker att jag nog ändå behöver skriva något om det, för att få det ur systemet – för fram tills jag skrivit något så kommer det att vandra runt i huvudet.

Det ena är från barndomen. Jag åkte skolskjuts de fyra och ett halvt första åren under min skoltid.

Jag minns inte händelserna. Jag minns bara att jag säger “Sluta tafsa”. Och att det är något som jag sagt många gånger. Och jag vet vilka jag brukat säga det till. men jag minns liksom inte upplevelsen. Inte över huvud taget.

Men ja, det där platsar nog under #metoo, antar jag.

Det andra är från vuxen ålder. Ganska snart efter att jag blivit ihop med älsklingen. Och han var med, det var på något studentställe i hans hemstad (och min också vid tidpunkten, tror jag). Och vi var där, och vi träffade på och hälsade på någon han kände. Och denne någon tog min hand på ganska gentlemannamässigt sätt, typ – alltså inte modernt ta i hand utan mer något sånt där filmiskt eller hur man ska beskriva det.

Problemet var att… alltså, hur beskriver man? Jag minns inte detaljerna. Och jag har väldigt svårt att sätta ord på det. Men han pillade väl liksom för mycket på mina fingrar. På fel sätt. Smekte? Rörde? Och… tja, kanske kunde han inte begripa att sidorna av mina fingrar, mellanrummen mellan mina fingrar, liksom kan ha en sådan effekt när man rör dem… eller så kunde han det? Och jag blev upprörd och förbannad. Och i slutändan bad han om ursäkt. Men det där satt kvar länge länge länge efteråt. För mig var det ett övertramp. För mig var det en beröring som blev alldeles för intim.

Men det där är de tillfällen jag kan dra mig till minnes. Det är trots allt inte mycket jämfört med vad de flesta andra beskrivit under den här veckan.

Ja, det har jag förstås också funderat över.

 

Helt frikopplat från detta har jag under veckan också hamnat i en diskussion kring att bli arg – med en person som uppenbarligen tycker att ilska är något dåligt, något man ska arbeta bort.

För mig är ilskan i grunden en positiv kraft: en reaktion på något som är dåligt, en reaktion som ger mig kraft att orka ta itu med och förändra, fastän jag annars kanske inte skulle orka. Ilskan hjälper mig att hantera och ta itu med jobbiga saker. Destruktiv blir den bara om jag inte får utrymme att förändra det som orsakar ilskan.

Fast omvärlden har ju allt som oftast lärt ut att ilska är något dåligt. Så jag har lärt mig att stänga inne, lärt mig att det är jag som måste ta ansvar för att först analysera sönder mina skäl och den andres skäl till vad den eventuellt gjorde, etc. Hela ansvaret lastat på mig som blir arg, och inte på den som orsakade ilskan. Och innan jag kommit igenom all analys och värderat om jag ens får vara arg, eller om allt kanske är mitt fel, så har ilskan runnit av och tvivlet tagit över.

Fast inte alltid. För jag har ju också kämpat med att våga vara den jag är igen.

Och jag funderar på det faktum att jag trots allt inte har fler händelser att berätta om under #metoo. För ja, jag är nog trots allt känd som en som blir arg om någon uppför sig olämpligt mot mig. Säger ifrån, ljudligt. Protesterar. Jag har fått skit för det, omvärlden har försökt lära mig att det är fel att bli arg – men ändå: om någon uppför sig skitstövligt mot mig så får de nog veta det.

Kanske har det bidragit till färre #metoo-grejer för mig del? Att hon den där bråkiga ska man nog låta bli?

Oavsett så tror jag att det vore bra om fler hade fått lov att ha kvar den naturliga instinkten att bli arga och protestera högljutt i sådana situationer – istället för att vara tysta.

(Och det här inlägget skulle nog vara betydligt mindre rörigt om jag inte redan var alldeles för trött…)

Idiotisk reklam och erbjudanden kontra vad som faktiskt är relevant

För övrigt har Coop gått någon sorts bananas när det kommer till reklam och erbjudanden på sistone.

Dels har jag på sistone vid ett par tillfällen fått mejl från Coop med uppmaningen “aktivera ditt erbjudande”. Det är alltså inte nog med att det är ett erbjudande jag får för att jag är medlem, utan för att jag ska kunna använda det så måste jag först logga in på deras webbsida och aktivera erbjudandet – och först därefter kan jag alltså dra mitt kort i affären och utnyttja erbjudandet.

Dels har Coop börjat adressera direktreklam, eller vad man ska kalla det. Ja, ni vet sådan där pappersreklam som ser ut som en klassisk stor dagstidning, sådan där som man får i utskick i form av oadresserad reklam och som man för det mesta slipper om man har en lapp om “nej tack till reklam” på brevlådan. (Ja, självklart har jag det.) Sådan reklam från Coop har jag fått med adresslapp på två gånger de senaste veckorna. Och slängt utan att läsa – jag vill ju inte ha den!

OM ni vill nå mig med dessa något mer lokala erbjudanden (de verkar täcka en viss storlek av Coop i stora delar av Skåne) så kan ni ju använda min mejladress, det vore i alla fall lite rimligare, med tanke på att jag ju inte vill ha en massa pappersreklam, varken adresserad eller oadresserad.

Och alltså Coop, det som får mig att komma till er affär är inte chipspåsar som är någon krona billigare eller andra fåniga erbjudanden. Att åka till en annan affär än min närmsta mataffär (som för övrigt har mycket bättre service än ni har) kräver helt andra saker. Jag åker till er av vissa specifika skäl: Köpa miljömärkt tvål. Köpa toapapper i “bal” istället för sexpack. Köpa ekologiskt kött och vissa andra ekologiska produkter ni är bättre på (men i ärlighetens namn blir det färre och färre produkter, för ni har halkat efter på det området relativt andra). Ja, och några andra sådana saker. Och normalt sett blir det bara när jag ändå har ärenden i närområdet. För det tar ju tid. Och det är inte bra för miljön att jag ska hålla på att köra omkring i onödan.

Och ärligt talat, era nya fåniga idéer om att jag ska logga in för att aktivera erbjudanden och att ni skickar ut pappersreklam jag tidigare sluppit, det hamnar inte på ert pluskonto. Inte alls.