Köttfärssås på fläskfärs

(Den sorts inlägg som bara handlar om att komma ihåg hur man gjorde den där gången det blev så gott.)

Hacka två gula lökar. Fräs i olivolja. Pressa ner några vitlöksklyftor. Rör i lite flytande honung sista stunden.

Stek ett kg fläskfärs i stekgryta.

Riv en halv squash grovt (och ät upp andra halvan av squashen under matlagningen).

Blanda i lök och squash i färsen och låt fortsätta fräsa.

Sakta och peppra.

Grovhacka en drös av de mindre fina hemodlade tomaterna och släng i grytan.

I med lite hemodlad timjan och en mycket rågad tesked (tror jag det var, men jag minns egentligen inte så noga) av Pimentón de la Vera Picante (rökt paprikapulver).

Låt puttra under lock en god stund, så att tomaterna hinner koka sönder ordentligt.

Mums!

”Har du någon att prata med?”

När jag skriver om något som är jobbigt, uttrycker min ångest eller min förtvivlan eller otillräcklighet, så är en av de kommentarer jag verkligen inte vill få denna:

Har du någon att prata med?

Och ja, jag vet att det är oerhört väl menat från dem som skriver så.

Att det är omtänksamt menat från dem som skriver det gör det ännu svårare att påtala att jag inte vill få den frågan. Men jag inser att jag ändå måste.

För det första kan frågan betyda så väldigt olika saker.

NÅGON att prata med?
Vad för sorts någon avses?
Psykolog/samtalskontakt/liknande inom vården?
Nära vän?
Förälder?

Det finns så väldigt många sorters någon man kan prata med.
Beroende på vilken sort som avses så kan svaret vara ja eller nej.

För det andra så är det oklart vilket syftet skulle vara att ”prata med någon”.
För att vräka ur mig känslor?
För att hitta konkreta lösningar?
För att för sjutusende gången uttrycka hur saker är och få tillbaka ett konstaterande att det är synd om mig som behöver bära det här men det är inget någon kan göra något åt?

För det tredje är det ett antagande om att just PRATA är lösningen på saker.
I det ligger också antagandet att PRATA är bättre än andra sätt att kommunicera. Som exempelvis skriva.

Jag uttrycker det jag känner. Genom att SKRIVA. Till exempel på twitter eller facebook.
Men det finns något magiskt antagande om att just PRATA är LÖSNINGEN.

Som det här när det ibland cirkulerar postningar på facebook där folk påtalar att Om du mår dåligt så kan du komma till mig och prata, jag finns alltid där och lyssnar. (Och så någon tagg om att #prataompsykiskohälsa eller liknande.)

Mm, för om det finns någon att prata med så försvinner alla ens problem magiskt.

Allt detta, och mer därtill, är vad som far genom mitt huvud när jag får frågan om jag har någon att prata med.

Vilket är det jag förväntas svara på?
Och vilket resultat är det jag förväntas uppnå med att prata med någon?

Dessutom, när jag mår skit, ska jag verkligen behöva lägga energi på att få folk att försöka tänka efter vad de egentligen frågar?
För ja, jag har fått den sortens kommentarer så fruktansvärt många gånger genom åren.

Har du någon att prata med?
Borde du inte prata med någon?

Ja, jag har någon att prata med.
Jag pratar med mamma.
Jag har möjlighet till samtalskontakt via jobbet, vilket jag använder periodvis.
Jag träffar kuratorn på habiliteringen för föräldrastöd ibland.
Ingen av dem kan lösa grundproblemen åt mig. Ingen kan lyfta av det tunga oket.

Dessutom är det det vanligaste förslaget jag får från andra som vill hjälpa men inte vet hur: att vi kan prata. Ringas vid, eller träffas och fika. Långt fler än vad som skulle vara hanterbart. Och för varje person behöver man ändå börja från början, och man kommer att missa någon väsentlig detalj i det man berättar som gör att de råd man ändå får blir fel eller konstiga.

Plus att jag är utbränd. Samtal är ansträngande för mitt huvud. Jag måste begränsa mängden samtal.

Så: jag vet att ni menar väl. Verkligen. Jag vet det.

Men snälla, tänk efter innan du ställer en där frågan:
Vad menar du egentligen? Kan du kanske ställa en bättre fråga?
Om du nu alls behöver fråga.

Nästa gång någon frågar om jag har någon att prata med ska jag försöka komma ihåg att hänvisa till den här tråden – istället för att försöka formulera sjutton svar i huvudet på en gång.

Förtvivlan

Förtvivlan. Det är ren skär förtvivlan jag känner.

Över att jag inte kan hjälpa mitt barn. Över att oavsett alla försök att få det att funka i skolan, från skolan och från mig, så mäktar han inte gå dit.

Över att hur jag än anstränger mig, sliter sönder mitt egna inre, river ut alla resurser jag har i hjärna och hjärta, så kan jag inte göra det rätta, det som behövs för att han ska må bra, det som ska behövas för att han utan vidare ska kunna gå till skolan och vara där den korta tid han ska vara där, i sin anpassade skolgång.

Över att oavsett hur mycket jag kör över mina egna behov, ignorerar allt som behövs för att jag ska må bra, med struktur och förutsägbarhet, så räcker det inte. Hjälper inte.

Över att alla försök till avlastning från kommunalt håll faller platt, för att de får honom att må sämre. För det är bara jag som funkar.

Samtidigt som inte ens jag funkar, liksom.

Ja, det är förtvivlan. Djup förtvivlan, över att det är mitt fel, på ett eller annat sätt. För att jag ville ha ett barn till, för att jag åt sertralin under graviditeten (nogrant avstämt med vården) som kanske kanske påverkat, för att jag inte lyckades få rätsida på hans skolgång i tid när jag var i djup sorg och den dåvarande skolan bara förvärrade allting.

Djup förtvivlan. För att han bara har mig, och jag inte kan hjälpa honom, hur mycket jag än försöker, hur mycket det än tar sönder mig.

Förtvivlan som sliter sönder mig och får mig att försöka igen och igen, fast jag inte kan och inte borde. För att förtvivlan över att inte ens försöka är ännu värre. Och för att nånstans under alltsammans finns rädslan för att de ska ta honom ifrån mig. För det skulle var ännu sämre för honom. Och för att det skulle göra mitt misslyckande ännu större.

Djup förtvivlan. Som jag inte ens visar för mig själv, utan gömmer bakom stillsam uppgivenhet och mängder av leende ursäkter.

För hur ska jag reda ut livet om jag släpper fram all den här förtvivlan? Jag reder ju inte ut det annars heller liksom.

Min älskade underbara smarta unge. Vad fan ska vi göra? Vad fan ska jag göra?

Fem år

Sent ikväll är det fem år sedan du dog.

Om du hade levt så hade så väldigt mycket varit annorlunda. Inte allt, inte de yttre parametrarna, men allting om man kommer ens en millimeter under ytan.

Om du hade levt hade vi renoverat vardagsrummet sommaren 2016. Både verandan och vardagsrummet hade väl förmodligen varit klart innan vintern det året. Sen antar jag att vi hade tagit en renoveringspaus ett tag och fixat med lite mer småsaker, som den dåliga dörren på brädgaraget, innan vi gett oss på nya saker. Byggt nåt nytt och bättre istället för det plåtruckel vi kallar pelletsgaraget, med utrymme för cyklar och annat. För du muttrade över det där rucklet, och hade du funnits kvar hade det förmodligen inte dröjt länge till innan du rivit det, gjutit större platta och byggt nåt nytt. Och vid det här laget skulle vi förmodligen ha snyggat till fasaden och bytt eternittaket till plåt och satt upp solceller.

Fast det där är de mindre, irrelevanta sakerna i sammanhanget. Betydligt viktigare är att tid äntligen skulle ha funnits. Det där när barnen börjar bli större. Friheten av att du och jag skulle ha kunnat göra saker tillsammans, utan att ta hänsyn till små barn i allting. Större möjligheter att åka iväg och dansa tillsammans. Eller för den delen sitta och dricka te på ljugarbänken på kvällen, utan att behöva hantera evighetsnattningar av barn.

Och det skulle ha funnits en du att sitta och prata med vid matbordet. Det skulle göra det enklare att få barnen att sitta med där också. Det hade funnits en naturligare mötespunkt där. De var det där jag drömde om när vi skaffade barn. Att vara en familj. Människor runt ett bord som pratar och umgås. Diskussioner mellan dig och mig som skulle locka barnen att också delta i samtalet liksom.

Som det är nu finns det ingen naturlig punkt för sånt. En utbränd mamma som knappt orkar laga maten är inte alls lika lockande att umgås med som det där som fanns mellan oss, det där magiska mervärdet som uppstod av oss två tillsammans.

I den mån jag och barnen äter tillsammans så gör vi det nästan alltid framför tv:n. Och det är aldrig någon som sitter kvar och pratar. Vi har inte den sortens gemenskap som centrerar kring något på det sättet. Nej, jag har inte ork att bygga det på konstlat vis.

Om du hade funnits kvar hade vi varit två vuxna som tillsammans kunnat slåss mot skolan när de inte såg vårt yngsta barns behov, när de inte anpassade efter hans svagheter och hans styrkor. Vi hade kunnat vara ett team, samarbetat med att hitta lösningar, med att framföra argument, växlat och hjälpts åt. Istället blev jag den ensamma jobbiga bråkiga mamman som man kunde sätta sig på, alldeles ensam mot alla skolans representanter. Ja, de skulle lyssnat bättre på dig. Jag vet inte vad det var med dig, men även om vi sa samma saker så var det något med dig som gjorde att folk lyssnade. Men ensam blev jag den där mamman som inte samarbetade (för att jag inte ville köra över mitt barn). Ensam blev jag så utsatt att såren hos både mig och barnet går så djupt att jag aldrig tror de läker. Och eftersom det var jag som alltid behövde (fortfarande behöver) stå på standby och kunna lösa skolsituationer ALLA arbetsdagar, så kunde jag inte befinna mig på mitt fysiska jobb särskilt ofta, och sällan slappna av när jag var där.

Jag blev utbränd.

Jag skulle inte ha bränt mig så totalt om du funnits här. Det skulle inte ha gått så illa, gått så långt, om vi varit två. Jag hade haft ett val, en möjlighet, att stoppa i tid om vi var två. Och behovet att stoppa hade varit mindre. Det hade aldrig blivit så illa om vi varit två att dela på ansvaret. Jag skulle inte ha behövt bränna min hjärna på en nivå den kanske aldrig hämtar sig från.

Då hade jag haft en hjärna som orkade hjälpa vår gymnasieungdom med både fysik och matte utan problem. Inte för att jag skulle ha behövt det, för du skulle sannolikt ha huggit in med det med liv och lust <3

Men ja. Vi lever. Det gör inte du. Att leva är bättre än att vara död, även med en bränd hjärna.

Och ja, visst, det händer bra saker.

Vi har en ny katt, sedan snart tre år tillbaka. Artemis. Du skulle ha gillat henne.

Och verandan blev klar. Mer eller mindre i alla fall. Det tog tid, men den blev fin och används flitigt. Förmodligen kommer stolparna att ruttna lite för fort, och det regnar in. Vi skulle ha löst det bättre tillsammans, du och jag. Vi var bra på sånt. Vi lärde oss tillsammans, efterhand. Vi var ett fantastiskt team.

Och jag har gett ut min första bok! Du vet, den där jag egentligen hade skrivit redan innan vi träffades. Skulle jag ha gett ut den om du varit kvar i livet? Kanske. Förmodligen inte än. Det var din död som fick mig att plocka fram den och börja bearbeta. För att jag behövde hålla fast vid egna mål, ha saker jag kunde göra även om jag var ensam – och saker jag kunde göra fastän jag var låst hemmavid i väldigt stor utsträckning.

Förmodligen skulle jag plockat fram det där manuset någon gång ändå. Men det hade nog dröjt lite längre. Tills barnen var större. Tills vi hunnit hitta på lite fler roliga saker tillsammans.

Och bok 2, som kommer ut ganska snart … ja, den skulle också blivit skriven tids nog. Den fanns ju som en grundtanke redan innan vi träffades. Men den skulle ha sett helt annorlunda ut om inte du dött. Som det är nu är vissa bitar av den starkt färgade av sorg. På gott och ont. Det var bra att kunna få utlopp för sorgen. Förmodligen gjorde sorgen mig bitvis till en bättre författare. Men jag hade hellre varit utan det och haft dig kvar. Förstås.

Jag går barfota idag. Jag och många andra. Det är så vi gemensamt håller ditt minne levande. Vi har inte glömt dig.

Men det är inte i det barfota jag saknar dig. Jag saknar det vi var tillsammans. Jag saknar den självklar med vilken du fick mig att känna att jag dög, att jag var bra, att jag fick vara jag. Och jag saknar det där som fanns nånstans mellan oss, i meningarna vi avslutade åt varandra, i det där självklara som gjorde att det var omöjligt att tänka sig tillvaron utan dig.

Och jag längtar fortfarande efter en möjlighet att riktigt kunna få känna hela vidden av förlusten av dig. men det kräver att jag kan lita på att någon finns här och kan fånga upp mig, sopa upp resterna av mig. Och det är ingen annan som har den effekten på mig än just du.

Ensamheten

Ensamheten är så rysligt stor.

Det är ju inte bara för mig den är det. I dessa pandemitider är det många som är ensamma.

Fast min stora ensamhet började långt innan dess. Min stora ensamhet, den ensamhet som nu nästan kväver mig, började när min man dog, för snart fem år sedan. Och den förstärkes under lång tid innan pandemin av att mitt ena barns behov gjorde det nästan omöjligt för mig att hitta på saker utanför hemmet – och därmed att träffa folk.

Fast pandemin gör det värre. Pandemin gör det mer eller mindre omöjligt för folk att komma hit och träffa mig och hjälpa mig med konkret och praktisk avlastning. Inte för att jag hade jättemycket av det innan pandemin, men lite, ibland. Pandemin har gjort det i princip omöjligt.

Och pandemin kom på sätt och vis lite otajmat. För det är under det senaste (knappa) året som barnet med de strre behoven börjat må bättre. Och han blir ju dessutom äldre. Hade det inte varit för pandemin hade kanske mina möjligheter att träffa folk eller göra saker för min egen skull börjat öppnas upp nu. Och det faktum att han mår bättre gör att jag kanske börjar slappna av nånstans inombords och släppa fram mina egna känslor. Det börjar kanske finnas utrymme för min egen sorg och min ensamhet. Alla de stora känslor som inte fått plats när jag hela tiden varit tvungen att fokusera på att lösa det mer akuta.

Men vi har en pandemi. Vi kan inte träffa folk. Inte kramas och hålla om. Ingen som kan trösta och avlasta känslomässigt eller bara finnas med mig. Inte ens den fysiska lättnaden av massage som kan lätta på en del av den spänning som byggs upp i kroppen när den måste stoppa undan känslor det inte finns utlopp för.

I nuläget är ensamheten extra påtaglig. Så där så att den sköljer över mig och jag måste skrika ut lite av den för att omvärlden i alla fall ska se den.

Men ensamhet är stort och komplext. Jag ombeds precisera. Så jag försöker förklara. Att ensamheten bland annat handlar om alla dagar när det är jag själv som måste. Måste orka. Måste besluta saker. Måste ta itu med saker. Måste motivera mig själv att få saker att hända. Att det är jag, jag, jag. Att det inte finns någon annan vuxen. Ingen att dela saker med. Ingen att dela beslut eller arbete med.

Omvärlden reagerar på klassiska sätt: genom att försöka resonera sig fram till lösningar. (Vilket får mig att ganska kvickt ångra att jag alls skrek något, för nu måste jag ju antingen avböja välmenta råd och verka otacksam eller rentav dum, eller ignorera.)

”Har du provat att …?”

Ja. Ja, jag har provat.

”Kan du prova att involvera barnen mer i hushållsarbetet?”

Jag har haft de här barnen i rätt många år nu. 17 respektive 12,5 år. Jag har provat oändligt med olika pedagogiska och opedagogiska sätt att få dem att bidra till hushållsarbetet – och misslyckats ungefär lika många gånger. Fått hjälp med pedagogiska idéer från familj och från professionellt håll.

Hur kan man ens tänka tanken att jag inte skulle ha försökt detta?

Men mina barn är också människor. De har sina styrkor, sina svagheter, sina egna kamper att utkämpa.

Och en stor del av mitt problem är ju att jag har att hantera detta själv. Oavsett om jag försöker hitta konkreta lösningar för att få med barnen eller om jag försöker stå ut med situationen själv.

Alla förslag handlar om att tänka mer, hitta fler konkreta lösningar. Det jag redan gjort till leda. Det jag inte orkar mer. Det som redan överbelastat mitt huvud.

”Du kanske kan fika med folk på distans?”

Ja. Det kan jag. Men det blir ändå ganska mycket som ett jobbmöte. Och jag orkar inte särskilt långa stunder. Utbrändheten. Huvudet blir snabbt överbelastat. Och mer prat? Alltså, det jag behöver är ju snarast någon som kan få min hjärna att hålla tyst. Och det görs genom att någon annan gör saker, genom att någon annan kan få mig att dela tystnaden. Inte genom att prata mer.

”Vi kanske kan träffas över en fika och försöka hitta lösningar?”

Träffas hör ju till sånt man inte ska göra nu. Faktiskt. Och …

… alltså, grejen är att jag inte orkar försöka hitta fler lösningar.

Jag känner mig ensam. Det är en känsla. Det är nog dessutom att betrakta som en ganska konkret sanning. Men det är känslan som är det viktiga. Det är känslan jag behöver uttrycka.

Känslan löses inte av analyser eller nya förslag på lösningar.

Det ensamheten gör med mig är att den utlämnar mig åt mina tankar.

För det finns inget utrymme för mina känslor.

Jag är ledsen. Jag miste min älskade. Min älskling DOG. Det är gigantiskt. Jag skulle behöva få försvinna i den känslan utan att drunkna. Jag skulle behöva få lov att släppa fram alla de där känslorna. Men för att kunna släppa fram känslorna behöver jag att det finns någon annan som kan fånga upp mig. Och någon som kan fixa det som behöver fixas under tiden.

Det gör det inte.

Och då ”löser” jag situationen genom tankeverksamhet. Genom att sysselsätta min hjärna med konkreta saker som behöver lösas. Vad behöver fixas härnäst? Vad behöver bestämmas? Vad behöver fixas? Även nu, när jag är förbi läget där det faktiskt behövs hela tiden. För jag är så van vid det. Krampa fast vid oro och ångest och tankar, tankar, tankar. Fastän mitt huvud är överbelastat och utbränd och behöver vila från tankar.

Men jag kan inte vila från tankar. För det finns inget annat att göra. Jag är ensam. Det finns ingen annan som kan se till att sysselsätta mig på sätt som innebär att mina tankar får vila. Tvärtom, de lösningar folk föreslår går ut på att öka tankeverksamheten, fundera ut fler lösningar, åstadkomma fler saker.

Och känslorna? Ja, dem stänger jag in igen. Spänner axlarna och nacken och handlederna. Gråter en liten skvätt men slutar sedan igen, eftersom de enda som kan hålla om mig är barnen.

Och jag säger inte att ni måste komma med lösningar. Det är en eländig situation, med en jävla skitpandemi.

Snarast är det så att när ni försöker komma med lösningar så blir det värre. Man botar inte det som är dåligt med mer av det som orsakar.

Och jag måste ändå kunna uttrycka ensamheten. Om jag helt slutar med det blir det liksom ännu värre.

Fysiska behov

Det här inlägget har legat halvfärdigt(?) i veckor eller mer. Jag har skrivit lite på det, sedan skrivit lite mer, och sedan har det blivit liggande för att det känts som att det är något mer som skulle med. Men nu trycker jag på publicera.

Ensamheten tär. Även för någon som jag, som trivs ganska bra med ensamhet i rimliga doser. Och för tillfället är det nog mest av allt den fysiska ensamheten som tär.

Hur pratar/skriver man om fysisk ensamhet och fysiska behov? Det blir ju så lätt att det bara associeras till en enda sak.

Jag är nog i grunden en ganska fysisk person.

Fast det låter förstås konstigt. För mest av allt är jag kanske en väldigt tänkande person. En sån som tänker långt mer än jag mår bra av. Overthinking. Ständiga tankar som pågår. Ständiga analyser och utvärderingar och ställningstaganden och idéer, om allt allt allt.

Men kanske hänger det samman med att jag också är en väldigt fysisk person? Jag behöver det fysiska som kontrast. Jag har ett behov av att uttrycka mig fysiskt. Exempelvis genom dans. Både för att liksom manifestera känslor och för att fly tankarna. Eller för att åtminstone kunna ”tänka rent”. Jag märker det för tillfället, när hjärnan så lätt blir överbelastad på grund av att den är utbränd, att när jag tränar så är det som att det lättar i hjärnan och tankarna klarar av att komma fram. Som att något som stoppar tankeflödena lättar lite just medan jag rör mig.

När jag mår dåligt – är stressad eller orolig – så sätter det sig i mig rent fysiskt. Det kan sätta sig på olika ställen. Det är som att oron sätter sig där det finns någon liten känslighet att hugga tag i, någon ömtålighet eller tidigare skada. Under många år satte det sig framför allt i ljumskarna. Och efter att jag hade skadat nacken (2006) satte det sig ofta i huvudet och nacken på sätt som påminde om och förvärrade det jag upplevt i samband med skadan. Och periodvis har det satt sig mycket i handlederna. Där spänningen sätter sig blir jag dessutom extra ömtålig och går ännu lättare sönder, rent fysiskt.

Numera sätter det sig på ganska ”normala” ställen. Nacke och huvud och käke. Så där som på folk i allmänhet antar jag. Fast på sistone har det väl egentligen satt sig överallt. Hela kroppen går omkring och är spänd. Jag får mindre syre till huvudet. Jag mår allmänt sämre av det.

Normalt underhåller jag det där med massage, ungefär en gång i månaden. Men nu är det över ett år sedan jag var och fick massage. Först lät jag bli pga glaskroppstrasslet i ögat nyåret 2019/2020, sedan kom coronan.

För tillfället känns det som att hela nacken och axlarna består av resår som drar ihop sig. Axlarna hamnar för långt upp, huvudet lutas lite lätt bakåt. Syretillförseln till huvudet stryps.

Kanske är det därför jag känner mig korkad och glömsk och tung i huvudet. Eller i alla fall en del i det.

Och kanske gör kroppen det för att stänga inne alla jobbigheter det inte finns utrymme för.

För livet är förbannat jobbigt. Det har det varit i mer än fem år nu. Och även om det är betydligt bättre nu – alltså jobbighetsmässigt – så är det ändå i grunden ganska omuntert. Jag är fortfarande ensam vuxen med allt som behöver tänkas och göras. Det finns inte utrymme för att släppa ansvaret. Det finns inte utrymme för att göra roliga saker istället. Eller ens att skita i allt.

Det som varit jobbigast är ensamheten. Det där att det inte finns någon som delar ansvaret med mig – men också att det inte finns någon annan vuxen här som håller om mig. Rent fysiskt. Någon som håller om mig, någon som jag kan gråta hos. Eller bara någon annan som finns här.

Ensamheten sätter sig fysiskt i mig. I att jag stänger av. De känslor det inte finns utrymme för håller jag inne. För vad ska jag göra med stora känslor när ingen finns här som kan trösta eller ta hand om, och när jag ändå alltid måste lösa varje dag?

Det är möjligt att en stor del av trögheten i mitt huvud, jobbigheten jag knappt orkar hantera, beror på att jag stänger inne känslor. Så där rent fysiskt. Och i så fall ser jag ingen ljusning. För det finns liksom inget som tyder på att det plöstligt ska dyka upp någon här som kan sitta och ta hand om mig. Det fanns ingen möjlighet till det innan. Och det blev knappast bättre av pandemi och isolering när man inte kan träffa någon mer än barnen.

Och dansa … det minns jag knappt när jag gjorde senast. Dansen är både ett fysiskt uttryck och ett fysiskt utlopp. Både för känslor och som rent fysiskt behov. Frigörelse låter så banalt, men det är något ditåt. Befria kroppen från tanken och existera.

Men det kräver ett dansgolv. Musik. Och beroende på dansform någon att dansa med. Finns förutsättningarna för att få ge sig hän så är det himmelrike. Men det var så länge sedan förutsättningarna gavs eller fanns. Och får jag inte det utloppet – som jag egentligen är beroende av för att må väl – så stänger jag in och stänger av ännu mer.

Jag vet, det är ruskigt osammanhängande det här. Värre än på mycket länge. Det skulle ha varit bättre sorterat om jag orkat skriva det för några veckor sedan. Men då orkade jag inte. Och nu försöker jag skriva ner de pusselbitar jag får tag i och minns allteftersom jag hittar dem.

Men om vi ska klara förändringar behöver vi kunna vara människor

Coronapandemin har inneburit stora förändringar i människors liv: mycket av det människor brukar göra, både i vardagen och mer sällsynt, går inte att göra, eller bör i alla fall inte göras. Vår tillvaro ser påtagligt annorlunda ut nu än för ett år sedan.

I samband med detta påpekar många i mina flöden och sammanhang att denna förändring är en stillsam bris jämfört med de stora och besvärliga förändringar som väntar på grund av klimatförändringarna. Det har de förstås alldeles rätt i. Klimatförändringarna är här, och människans ansträngningar att begränsa vår klimatpåverkan är alldeles för små för att vi ska undgå katastrof. Vi kommer alltså att behöva hantera betydligt värre saker än coronapandemin framöver.

Ändå är det något som skaver med jämförelsen. För när jag tänker på framtiden, den där framtiden när klimatet förändrats mycket mer och vi behöver anpassa oss till väldigt annorlunda förutsättningar, så är det människor som ger mig hopp. Det vi måste bygga framtiden på är social interaktion. Hjälpsamhet. Vi behöver hjälpas åt för att hantera det, rent konkret och praktiskt hjälpa varandra, med ett handtag här och ett lyft där. Och genom att umgås. Finnas för varandra, rent fysiskt och närhetsmässigt. Kramas. Hålla om varandra. Trösta varandra. Och göra kul saker tillsammans, som att skapa och njuta av kultur. Tillsammans.

Människan ställer till med en massa skada och problem. Men vi har också bra sidor, och det är de sidorna vi behöver för att hjälpa varandra i den annorlunda framtiden.

Men under pandemin är det dessa sidor som fått stå tillbaka. Vi kan inte hjälpas åt, för vi ska inte träffas. Vi kan inte kramas och hålla om varandra för att trösta eller glädjas. Vi kan inte träffas för att dansa eller sjunga eller skapa.

Jag hoppas innerligt att vi i vår klimatförändrade framtid kommer att ha möjlighet att vara människor tillsammans. För det är nödvändigt för att vi ska reda ut det.

Vad är egentligen nödvändigt?

Ja, jag är sen på bollen med det här. Jag har haft för avsikt att skriva den här texten i säkert ett par veckor men har inte haft ork att skriva eller ork att formulera – och jag har fortfarande inte ork att leta källor eller ursprungsformuleringar :P

Det här med att vi ska avstå från allting som inte är nödvändigt i dessa coronatider, är det tydligt eller otydligt? Åsikterna går helt klart isär.

Vid första tanken kan det tyckas att det är väldigt självklart och jättetydligt. Tydligare kan det ju knappast bli? Låt bli allt som inte är nödvändigt.

Men tittar vi omkring oss är det ganska tydligt att folk har olika uppfattning om vad som är nödvändigt. Många människor – förnuftiga människor, inte alls de som struntar i rekommendationerna – gör saker som jag absolut inte skulle drömma om att göra när direktivet är att låta bli allt som inte är nödvändigt.

För mig innebär ”nödvändigt” att hålla sig till ett minimum av saker. Ren fysisk överlevnad liksom. Skulle jag gå på den principen skulle jag inte behöva lämna hemmet på många veckor. Vi har mat i frysen och i skafferiet så att vi kan klara oss ett bra tag. Visst, det skulle bli en märklig kosthållning. Barnen skulle vara synnerligen missnöjda. Ingen mjölk. Inget bröd. Efter ett tag skulle det mestadels bli tinade bär från frysen. Men vi skulle till nöds kunna överleva ganska länge, under förutsättning att barnen gick med på denna kosthållning. Vilket de väl väl skulle göra om ingen annan möjlighet fanns.

Men andra möjligheter finns ju i nuläget.

Och det är ju rätt uppenbart att nödvändigt inte avser ovanstående kosthållning. Det anses exempelvis nödvändigt att barnen går i skolan. (Eller, den äldste går på gymnasiet och har distansundervisning från och med måndag.) Det anses också helt uppenbart nödvändigt att handla färsk mat. Och utöver det är det en väldig massa andra saker som anses nödvändiga, att döma av vad folk gör. Exempelvis träffa andra människor.

Jag har inte varit och fått massage på nästan ett år. I vanliga fall går jag ungefär en gång i månaden. Massagen är nödvändig för att jag ska må bra. Men den är inte nödvändig för min överlevnad. Däremot hör jag att att andra människor går och får massage. En del människor tycks rentav göra det som ersättning för andra saker de inte kan göra under rådande omständigheter.

Och för några veckor sedan bokade jag för första gången städhjälp. (För jag ligger efter med så många saker under mina egna omständigheter med utbrändhet, och städning är en konkret sak som man faktiskt kan köpa.) Även i övrigt restriktiva personer, som är noggranna med att följa rekommedationerna pga corona, tycker att detta var mycket rimligt av mig. Men är det nödvändigt? Inte enligt min definition.

Helt klart är det alltså så att en hel massa saker som jag inte skulle betrakta som nödvändiga ändå ses som nödvändiga utifrån den gängse uppfattningen. Så vilken definition av nödvändighet är det jag ska agera utifrån? Min eller någon annans? Ska jag, som har en striktare definition, leva på frysta bär hela vintern, och de andra, som definierar annorlunda, ha mer möjlighet till ett drägligt liv?

Det här är inte frågan om att leta kryphål, som väl statsministern uttryckte det. Inte alls. Det är inte heller frågan om att märka ord, som vuxna skulle sagt till mig när jag var barn. Det är inte alls frågan om att jag försöker vara jobbig och obstinat. Jag vill bara peka på att det här med att lämna tolkningen av ”nödvändigt” upp till var och en. För väldigt många är det enkelt och konkret när man säger att man ska avstå från allt som inte är nödvändigt. För väldigt många människor är det självklart att det som är den korrekta definitionen för dem själva också är det för alla andra. De lever i sin väl definierade box och utgår från att alla andra också befinner isg i samma box.

Men för oss som ständigt vänder och vrider på allt, så blir det istället väldigt jobbigt. Vi vet inte vilken box vi ska utgå ifrån.

Jag, som utgår från en definition av nödvändig som är ganska strikt, ser samtidigt att omgivningen inte gör det. Jag känner skuld för att jag gör saker som faktiskt inte är nödvändiga, och samtidigt ser jag att andra gör så väldigt mycket mer och ändå verkar tycka att de begränsar sig mer än jag.

Och som sagt var, jag letar inte kryphål. Jag vill mest bara lyfta att den inbyggda osäkerheten och otydligheten i ett till synes jättetydligt budskap ställer till det för mig och en del andra.

Den där otydliga informationen skapar långdragna tankeloopar i mitt huvud, som sliter på min ganska trötta hjärna. Och för någon med npf, som behöver tydliga svar på en mängd förutsättningar för att inte bli enormt stressad, så blir problemen långt större. Det har jag skrivit mer om i ett tidigare inlägg:

Jag har slutligen insett att mitt gnällande om dålig information faktiskt är viktigt – för fler än mig själv

Existera som levande död?

För ett tag sedan var det en som skrev så här på twitter:

Hur länge ska vi existera som levande döda den här gången tror ni?

Det var i slutet av oktober. Jag frågade vad hon menade. Det visade sig att det handlade om de nya skärpta råden för Stockholm.

Jag svarade:

Jag antar att jag huvudsakligen existerat som levande död de senaste 4½ åren.

Hon menade att hon är en social typ som deppar ihop rätt snabbt utan sociala kontakter. Nånstans i det fanns ett underförstått antagande om att jag inte är det.

Och visst, jag är kanske inte den som har det allra största sociala behovet. Tur är väl det..

Men ändå. Jag har också behov av sociala kontakter. Utbyte med andra. Möjlighet att umgås på mina villkor, avslappnat, med bara mina egna behov i fokus.

Grejen är att när man inte har något val så anpassar man sig. Även om man inte mår bra av anpassningen, så gör man det.

När man plötsligt blir ensamstående förälder till ett barn som inte längre fungerar i skolan. När det plötsligt blir mer eller mindre omöjligt att ens åka till sitt jobb och träffa kollegor, något man lär sig att betrakta som en undantagslyx, och när allt socialt umgänge utanför arbetstid definitivt blir omöjligt (för det finns ingen annan som kan ta över, för det finns bara en förälder=jag, och det finns väldigt få andra det funkar med), och ska man prioritera så är det ändå arbetet man måste prioritera.

Jag har inte haft något val. Jag har anpassat mig till de här förutsättningarna. För det är så man gör som förälder. Man anpassar sig, även när man själv går sönder av det.

Jag må ha mindre sociala behov, men jag är inte utan sociala behov.

Har jag existerat som levande död sedan min man dog? Kanske rentav sedan han fick sin cancerdiagnos?

Mnja. Inte riktigt. Det finns liv även i min hårt begränsade tillvaro.

Men visst, det är säkert nyttigt för mig att vända det åt andra hållet. Att påminna mig om att det som jag lärt mig att betrakta som vardag för någon annan ses som ett existera som levande död … innebär också att jag kanske själv får större förståelse för att jag gått sönder av det. Även om jag tycker hennes sätt att uttrycka det är en fruktansvärd överdrift, så är det tärande att leva så här. Det går. Och så går det ett tag till. Och ett tag till. Och det finns inget slut i sikte, varje förhoppnings om att det ska gå över känns som önsketänkande. I längden mal det sönder en, att hela tiden orka lite till och lite till av något som är väldigt påfrestande. Att påminna mig om det kanske ger mig nyttiga perspektiv.

Perspektivet att det inte är så konstigt att jag gått sönder.

Men nej, jag tycker inte det är synd om de som tvingas leva utan att träffa människor under några veckor eller ens månader. Vi är många som, av olika skäl och på olika vis, tvingas leva så här under många år.

Vi är definitivt inte levande döda för det.

Faran i att ta itu med saker och få det gjort

Jag är en sån som tar itu med saker. Får saker gjorda.

Jag är en sån som biter ihop när livet är jobbigt och kämpar på. När jag är trött, när jag är hängig, när jag har mensvärk. Till och med om jag har ångest, så länge ångesten inte är på nivån att den slår ut mina förmågor och blockerar hela huvudet.

Jag är en sån som kämpar och inte ger upp. Som suckar, gråter, och sen tar itu med.

Som tittar på katten och maskmedlet och inser hur jobbigt det kommer att vara att få medicinen i katten och sedan tar itu med det.

Som tyst suckar över bebisen som inte vill byta blöja och därmed kladdar in hela sig i bajs, och tar itu med hela alltet, trots att hela jag har panik, och ungen med.

Som får upp hela familjen den tidiga novembermorgonen, fastän alla andra bara kryper tillbaka ner i sängen, fastän jag själv också helst av allt vill sova.

Som kämpar med att försöka få iväg det skolvägrande barnet i en timme på morgonen, innan jag ger upp, för att skolan påtalat SKOLPLIKTEN FRAMFÖR ALLT som ett mantra. Dag efter dag efter dag. Trots min egen totala uppgivenhet. Tills vi båda gick sönder av det.

Jag är van vid att man gör saker för att man ska det. Och att det ligger i ens eget ansvar att se till att saker blir gjorda. För så gör man. Även om andra inte gör det så gör man det.

Jag har lärt mig att ignorera mina signaler. För det är ju det man gör, sedan tidig ålder. Ända sedan de tidiga morgnarna när man skulle till dagmamman vid 6 på morgonen och mina föräldrar ibland fick släpa iväg mig inlindad i en filt.

Man lär sig att det rätta är att ignorera signaler om trötthet eller ovilja.

Så det är så jag gjort.

När ångesten över kemin jag inte riktigt begrep på universitetet knäckte mig, ihop med ångesten över kemilabbarna och den konstanta hemlängtan.

När musikalutbildningen jag så länge längtat efter att få gå visade sig arbeta emot mina egna behov och egenskaper och jag fick höra att det var lika bra att sätta sig över det, för förr eller senare måste man.

När ångesten över en nackskada fick min oro att gå bananas, men sjukvården bara fokuserade på att de inte hittade något konkret fel på mig.

Och när min man fick cancer och dog och mitt ena barn strax därefter misshandlades mentalt av skolans inställning till honom.

Fortsätt kämpa, Sanne. Ta itu med det. Det måste göras. Det finns inget annat val än att kämpa på och ta itu med och fortsätta. Det finns ingen annan än du som kan fixa det.

Det är så jag gör. Det är så jag varit tvungen att göra – men det är också så jag lärt mig att man ska göra.

Till och med när jag själv känt behovet av att bromsa har det funnits människor omkring mig som tyckt att det är bättre att jag fortsätter. Som strax efter att min man dog.

Och man kämpar på och kämpar på, för inte ens när man hör signalerna, som krämar på med alla metoder de har, så finns det egentligen några konkreta val.

Hon är så stark! – Ja. För jag har inget val.

Och så till slut kör man rakt in i den berömda väggen. Och ordet utmattning räcker inte till. För hjärnan liksom slutar fungera. Utbränd är ordet. Kortslutning. När jag försöker tänka så är det som att det bränns av trådar på nåt sätt.

Vägen tillbaka är lång. Längre än man kan tro. Fruktansvärt jobbig. För sakerna som behöver tas itu med finns ju fortfarande där. Det är fortfarande ingen annan som gör dem.

Och jag är så van att göra saker. Jag är ”en doer”. Och min hjärna behöver kontant något att sysselsätta sig med. Jag klarar liksom inte riktigt av att göra inget – det är TRÅKIGT.

Men jag kämpar på. Börjar jobba lite smått, ökar på lite i taget. Blir bättre på att ta pauser. Lär mig att stickning är ett sätt att sysselsätta mig utan att överbelasta hjärnan. Blir bättre på att träna – hemifrån, pga pandemin. Sover ibland på dagen. Tittar massor på netflix.

Och så slår jag huvudet i väggen igen. Bakslag. Och jag såg det inte ens komma.

Jag letar orsaker. Det är jag själv som slarvat, tänker jag. För lite stickning, för lite träning. Jag borde ha sett, jag borde ha fattat.

”Det är en del av själva sjukdomsbilden att inte kunna bromsa i tid”, påpekar en twittervän.

Just då stör orden mig lite. Jag tyckte ju jag hade koll! Och ändå trillar jag dit :-(

Men sen inser jag att det ju stämmer. Sjukdomsbilden är ju i grunden det där jag byggt upp sedan jag gick hos dagmamman. (Mamma och pappa, det här är inte ett försök att lägga skulden hos er.) Det där att ständigt lära sig trycka undan, inte lyssna på signalerna. Att hantera trötthet och motvilja med att bita ihop och kämpa på.

Och ja, det är banne mig en sjukdomsbild. Det är tyvärr en sjukdom som är kronisk i vårt samhälle. Och mitt problem är att jag varit så duktig på att följa denna mall att jag gått sönder. Lite för mycket för att kunna hänga kvar liksom.

Jag försöker lära mina barn att leva annorlunda. Att lyssna på både kropp och själ. Det är inte lätt i ett samhälle där grunden är att sträva mot signalerna. Tonåringen får höra av matteläraren på gymnasiet att på gymnasiet så ska man aldrig göra något roligt förrän allt skolarbete är gjort och man ska inte räkna med någon fritid alls. Och min yngste son har ju redan hunnit med att vara utbränd och deprimerad.