Sannes chokladpepparkakor

För att försöka hålla en lång historia kort så testade jag för en vecka sedan ett annat pepparkaksrecept än det jag brukar använda. Här finns det pepparkaksrecept jag testade. (Jag gjorde en halv sats, och övriga parametrar gjorde jag enligt gammal vana: 250 grader i ugnen, 3 min gräddningstid, smörsmord plåt, och får av kakorna från plåten så fort jag plockat ut dem ur ugnen.)

Nå. Jag ska ha adventsfika imorgon. Jag behöver ha någon vegansk kaka också för ev vegangäster. Jag bestämde mig för att utgå från ovanstående deg, som jag tyckte om, men göra den vegansk. På rapsolja. Och så har jag tidigare, med gott resultat, gjort småkakor med kakao och cayenne.

Sagt och gjort :-)

Så här gjorde jag:

0,75 dl mörk sirap
0,75 dl mörkt muscovadosocker
0,5 dl socker
1 dl rapsolja
0,75 dl vatten
3 msk kakao
2 kryddmått cayennepeppar
0,5 msk bikarbonat
Ca 325 g vetemjöl
1 krm salt
Gör så här.

Lägg sirap, socker, muscovadosocker, rapsolja, kakao och cayenne i en kastrull och värm upp så att allt löser sig till en jämn smet. Ta av från plattan och rör ner vattnet. Ställ sedan åt sidan och låt svalna lite till. Blanda under tiden bikarbonat och mjöl och rör ner det i den avsvalnande smeten. Låt degen vila i kylen i några timmar.

Sätt ugnen på 200°c.
Kavla ut degen tunt på mjölad arbetsbänk och stansa ut kakor med pepparkaksformar.
Lägg dem på plåtar med bakplåtspapper och grädda i mitten av ugnen ca 5 min.
Låt kakorna svalna på plåten.

Jag har bara gjort två plåtar ikväll, så jag har deg kvar.

Degen var fantastiskt trevlig att arbeta med!
Bakningen funkade bra.
Smakmässigt hade det nog varit godare med lite mer kakao.

Röda och gröna lagningar som syns hur mycket som helst

Det var en gång en älskad ylletunika. En svart ylletunika med trekvartsärm som jag gick i stora delar av vinterhalvåret, långt fler dagar än vad som anses rimligt för ett enda plagg i vår samtid. Vintrarna var kalla, min rygg gjorde ofta ont, och värmen ner om ryggslutet gjorde nytta för att förebygga problem.

I ärlighetens namn var det inte min första ylletunika av samma märke. Jag har en ännu tidigare: en grå ärmlös sak som jag också älskade. Men den svarta hade fickor! Och den svarta hade ärmar, av praktisk längd dessutom.

Tunikorna var av god kvalitet. Men saker som nyttjas så oerhört flitigt slits trots allt. Till slut hamnade jag i läget att den svarta hade fått hål på ena armbågen.

Jag lagade. Lagningen blev en blomma. Det var min första lagning som var menad att vara fin och synlig på det sättet.

Jag fortsatte att använda den numera lagade svarta tunikan. (Och den gråa för den delen, även den med små lagningar – men den svarta användes mycket mer.)

Någon gång i samband med älsklingens död försvann tunikan. Alltså, jag tror det var den helgen. Jag tror jag hade med den på palliativa, och när jag sedan inte kunde hitta den så undrade jag ett tag om den blivit kvar där – även om jag egentligen tyckte det kändes helt orimligt. Men jag letade och letade och letade. Hittade den inte. Köpte slutligen en “ny” likadan begagnad via nätet (men det har aldrig blivit att jag använt den, den bara hänger på en galge i vardagsrummet sedan ett par år).

Efter låååång tid hittade jag den gamla svarta tunikan. Den hängde tillsammans med ytterkläder och arbetskläder och kassar i den hall vi sällan använder. Och tyvärr var det inte jag som hittade den först, det gjorde nämligen malarna. Massor med hål i hela tunikan! Stora hål och små hål.

Det enda rimliga var väl att slänga den. Ju. Men det tog emot. Man ska inte slänga saker! Man ska laga! Och det var ju min favorittunika. Så den blev liggande i väntan på att jag skulle orka ta beslutet…

Häromsistens började jag trots allt laga den. Återigen med ambitionen att hellre låta lagningarna synas än att dölja dem. Alltså har jag gjort dem i grönt och rött. Så mycket lagningar skulle för övrigt ändå vara svårt att dölja. Men jag har inte riktigt heller haft ambitionen att det ska vara riktigt snygga lagningar, för det skulle kräva alldeles för mycket tid och ork. Tid är alltid en brist, och jag är en rastlös typ. Och tja, egentligen är den tid jag lagt ner på det här säkert fullkomligt orimlig givet vår samtid och hur lågt värderat det är med den här sortens arbete kontra vad billigt det är att köpa nytt istället.

Men ändå. Nu har jag gjort det. (Och förmodligen kommer jag att hitta fler hål i den så fort jag plockat undan lagningsgarnet.)

Framifrån.

Bakifrån.

Och så får vi vuxna skulden igen (bokläsning, ett varv till)

Jag tittar på det här citatet, från en artikel jag inte läst (för den är låst), och funderar kring hur min läsning förändrats och varför.

Barn gör som vuxna gör: de tittar på skärmar för att de vuxna tittar på skärmar, de väljer bort böcker för att vuxna väljer bort böcker. Varför talar vi inte mer om hur vuxnas läsning förändras?

Jag var ett av de där bokslukande barnen när jag var liten. Jag levde stora delar av min barndom genom böckerna.
Men när jag kom upp i tonåren minskade mitt läsande. Av flera skäl.
Ett skäl var att mitt bokslukande inte funkade att kombinera med större krav från skola och livet i övrigt. För bokläsande av mitt slag är inte frågan om att i städad form läsa ett kapitel om dagen, det är istället att gå totalt upp i läsandet av en bok tills den är slut.
Ungefär som folk tittar på streamade TV-serier idag.
Ett annat skäl var mitt eget skrivande och det faktum att folk tenderar att se allt som påminner det minsta om en historia de redan läst som att man kopierar – och det avskräckte mig från att läsa eftersom jag inte ville få de anklagelserna.

Men sen då? Jag blev klar med studierna. Jag fick ett jobb. Jag hade mer klart definierad “fritid”. Och mitt eget skrivande hade ändå lagts på hyllan.
Varför återgick jag inte till att läsa?

Tja, under en period började jag nog hämta igen mitt eget läsande. Och sedan kom det av sig igen. Orsak? Mest av allt barnen. Ja, ni vet de där barnen som nu anses läsa för lite böcker just för att de inte ser sina föräldrar läsa böcker.

Jag kan ju inte tala för andra generationer än min egen. Men jag vet vad min generation mötts av som föräldrar. Vi, den första föräldragenerationen som, på gått och ont, kunnat diskutera med mängder av andra föräldrar via nätet.
Så fort vi antytt att vi har egna behov, intressen eller åtaganden – att vi behövt lämna barnen på dagis för att kunna jobba, att vi velat ha egentid för att göra sånt vi själva tycker är trevligt som att träffa vänner eller läsa en bok – så har vi fått höra att vi är själviska.
Det har funnit en attityd av att har man skaffat barn så ska man vilja umgås med dem 24/7. Finnas där för barnen varje möjlig sekund. Inte missa ett enda leende, ett enda ord, för då är man en dålig förälder.
I en tillvaro där man ändå hela tiden känner sig som en dålig förälder för att man inte hinner allt man “borde” så är egen läsning av böcker inte det som är lättast att prioritera. Snarast tenderar det att hamna långt ner på listan.
Och istället prioriterar man enkel avkoppling som lätt kan avbrytas så fort barnen vill ha lite uppmärksamhet. Vilket ju funkar med sociala medier.

Och nu… nu får vi istället kritik för att vi inte läser framför våra barn, att vi är dåliga förebilder?!

Och återigen handlar det om att vi ska göra det som är bäst för barnen. Vi ska sitta och läsa, i pappersböcker, för att våra barn ska fatta att det är viktigt. Men inte för vårt eget nöjes skull.
För att sträckläsa så att man glömde annat var ju fult redan när vi var små. Och nu förväntas vi sitta och läsa lagom sofistikerat en stund i fåtöljen, som någon sorts stereotyp 50-talsbild.

För övrigt läste jag oändliga mängder för mina barn när de var små.
Tills de kom upp i sådana nivå att jag inte orkade och hann (givet livsomständigheter i övrigt) att sitta och läsa ett kapitel ur Lord of the Rings varje kväll och Harry Potter-böckerna kom att innehålla för mycket pinsamheter, och det rann ut i sanden.
Inget av barnen läser frivilligt pappersböcker nu.
Men den yngste lyssnar periodvis massor på ljudböcker.

Och jag? Jag skriver igen. Vilket innebär att jag sitter framför en skärm och formulerar långa texter. Bokmanus.
Men eftersom det är en skärm jag sitter vid så är jag en dålig förebild för mina barn.

Min son använder skärmar till det jag använde böcker till

När jag var barn så läste jag. Jag var ett sånt där barn som läste, läste och läste. Jag hade alltid en bok igång. Jag läste vid matbordet (fast mina föräldrar klagade på det). Jag läste på toa. Om vi fick i uppgift att läsa en bok i skolan så tog jag hem den och läste vidare, och sedan fick jag gå till skolbiblioteket och låna en ny bok nästa gång. Jag plöjde böcker. Vissa böcker läste jag om många gånger, men jag läste också totalt sett många böcker.

De vänner jag umgicks med var ganska likartade. De läste också massor, och till stor del samma saker. Vi utbytte boktips, vi diskuterade handling och personer och annat. Och vi lekte saker som på olika sätt tog sitt avstamp i det vi läst. (Även om det väl när vi blev äldre kanske inte hette “leka”.)

Det mesta jag läste var skönlitteratur. Men jo, jag läste också en hel del faktaböcker av olika slag. Periodvis djupdök jag i specifika ämnesområden, läste allt som kändes lockande på en viss bibliotekshylla. Biblioteken var mina extrahem. Det lokala biblioteket, med öppet tre timmar om dagen tre dagar i veckan hade mig och mina kompisar som ständiga besökare. Och när jag börjat skolan inne i stan och stadsbiblioteket hamnade inom min comfort zone så utforskade jag även det flitigt. Jag rörde mig fritt mellan de olika avdelningarna, både barn, ungdom och vuxen. Biblioteket var världens samlade faktabank, det mest fantastiska som fanns att tillgå. (Och senare minns jag sensationskänslan när jag första gången gick in på ett universitetsbibliotek, med dess ENORMA mängd kunskap, ner på detaljnivå.)

Med tiden började jag också skriva själv. Eller nej, snarast, väldigt tidigt började jag också skriva själv. Hitta på egna världar, historier, karaktärer. Jag läste, och jag skrev. Jag läste och jag skapade.

Sågs allt detta läsande med blida ögon? Nej. Det sågs som problematiskt. Visst, det var bra att läsa, men det skulle ske i måttliga mängder. Absolut inte i volym. Och då var det ändå inte så att jag läste sånt som betraktades som skräp; det var fult nog att jag läste så mycket, att jag fastnade i böckerna. Man skulle ju vara ute och leka! Umgås med andra barn! Inte slösa bort fina soliga dagar med näsan över en bok!

Okej, nu hoppar vi framåt i tiden. Till nu.

Min yngste son är nu elva år gammal. Han har anpassad studiegång och kortare skoldagar. Resten av tiden sitter han till stora delar framför datorn.

Datorn är hans bibliotek. Han sitter i timmar och följer olika spår av ämnen han tycker är intressanta. Han ser youtubedokumentärer om historia, om avancerad naturvetenskap, och så vidare. I hans bibliotek finns saker på en nivå jag inte kunde drömma om när jag var i hans ålder – sannolikt fanns det inte att tillgå på mitt stadsbibliotek; åtminstone en del av de saker han tittar på är sånt jag vet att jag lärde mig på universitetsnivå inom mitt ämne (biologi). Det allra mesta han ser är på engelska, och han har ett avancerat ordförråd.

Jag läste böcker. För på min tid var det i böckerna informationen fanns att tillgå. Han tittar på videor. För det är det snabbaste effektivaste sättet att få tillgång till kunskapen idag. 

Hans fantasivärld stimuleras också av berättelser. Han “läser” böcker i form av “skärm”: han lyssnar på ljudböcker. Och ser filmer med samma saker. Och blir nyfiken och letar info vidare om det som väcker hans nyfikenhet. I form av filmer ja. Och i form av texter han hittar på nätet. Och när han leker så tar hans lekar avstamp i de fantasivärldar han fått tillgång till via böcker och filmer. Precis som på min tid.

Och så bygger han världar. Jag började skriva böcker, men han bygger sina världar i spelen han spelar. Han bygger städer i Cities: Skylines. Han utforskar undervattensvärldar i Subnautica. Han tänker strategiskt i Stellaris. Och så vidare.

Och ibland går han och hämtar ett ritpapper och sitter uppe alldeles för länge och konstruerar ett slag, med infanteri och kavalleri, baserat på det han dels lärt sig i youtubefilmer om historiska slag mellan romarna och andra och dels det han lärt sig från egen erfarenhet i datorspelen. Komplicerade slag.

Och precis som min generation boknördar hela tiden fick höra hur hemskt det var att vi satt med näsan över böckerna hela tiden, så får hans generation höra hur hemskt det är att de sitter framför skärmarna.

Och det är hela tiden fokus på skärmarna. Det fysiska mediet. Inte innehållet utan att det råkar vara en dator/telefon/TV-skärm. (Och nämner man att ja, men han gör det här och det här som är bra vid skärmen, så får man ibland höra “ja men inte just det, men allt det andra vid skärmarna är dåligt. På något vis är det ganska likt när folk säger “ja men just den där invandraren är ju bra och vettig, men alla de andra…”.)

 

Så, sammanfattningsvis: Min elvaåring använder skärmar till ungefär samma saker som jag använde böcker till en gång i tiden. Den största skillnaden är egentligen att han med några snabba knapptryck har tillgång till enormt mycket mer än jag hade tillgång till på min tid ens med maximal ansträngning – och att det enorma utbudet kräver större förmåga att sovra.

Men nu är det dags igen: Någon har panik över barns minskade läsning.

Och jag blir så trött på det. Så trött på att fokus hela tiden hamnar på just läsning av böcker. Det där som var så fult när jag var liten och som nu blivit så fint och eftertraktansvärt.

Det pratas om ordförråd. Varför är det så många som tror att man bara kan lära sig ordförråd via böcker? Ur vårt perspektiv är problemet att elvaåringen har större ordförråd på engelska än på svenska.

Och ja, jag läste massor för barnen när de var små. Vi släpade hem kassavis med böcker från bibblan, vi läste och läste. Men sedan kom brytpunkten när läsandet som medium snarast blev för långsamt för mina intensiva barn (och jag som förälder inte pallade högläsa mer av Lord of the rings).

Och jag själv då? Jag sitter framför skärmar. Skrivandet är min bästa kommunikationsform. Bokskrivandet jag ägnar mig åt är fan så mycket smidigare framför en dator än med kollegieblock och penna. Jag är inte intresserad av att gå bakåt i utveckling på det området innan apokalypsen kräver det.

Spenat- och linscurry på sätt mina ungar accepterade i alla fall idag

Woho, lagade någon sorts indiskinspirerad lins- och spenatgryta som båda barnen åt utan större protest!
Jag tar och skriver ner nåt här så att det finns nåt att gå tillbaka till om jag vill upprepa succén ;-)

Värm rejält med olja. I med lite kardemummakorn samt rjält med malen gurkmeja och spiskummin. Putteriputtr en liten stund.

I med två tunt skivade lökar och en liten gul squash skivad tunt på rivjärnet samt två hackade vitlöksklyftor. Låt putterfräsa i oljan ett bra tag.

I med ett par dl röda linser samt förmodligen typ dubbelt så mycket vatten. Och lite salt. Låt koka en stund (kanske en kvart?). Späd med mer vatten vid behov.

I med en 2 dl burk matyoghurt. Puttra lite till.

MIXA. (Ja, med de här ungarna är det nödvändigt. Den ene har jättesvårt för linser, den andra gillar inte lökbitar, ingen av dem gillar squashbitar.)

I med lite tinad bladspenat. Låt bli varmt och så där. Servera med ris.

– Jag fick användning för gul squash!
– Jag använde kortdatum-yoghurt
– Vi åt vegetariskt
– Det var lättlagat

Stress

Första arbetsdagen efter semestern.
Fortfarande sjukskriven. Jobbar fortfarande 1,5 timme om dagen.
Ändå slår stressen till. Fastän det inte finns något att bli stressad över. Ångestältastress.

I morse gick jag upp när jag kände mig lagom vaken. Min avsikt var att ta mig iväg så att jag kom till jobbet efter lunch.
Trots det ältade jag många varv på morgonen. Bordejag försöka ta mig iväg och jobba på förmiddagen istället, dvs skynda mig iväg?
Avvägningen av vad som är bäst för mig, vad som kanske är bäst för kollegorna (de få som är där)…
Själv mår jag bäst av mitt emellan. Inte behöva stressa iväg, men ändå ha jobbet gjort och vara ledig sedan.

Nå, det landade i slutändan i att jag begav mig iväg när jag var klar. Vilket innebar att jag var på jobbet ca kl 11. Egentligen en hopplös mittemellantid, men mest lagom för mig själv under rådande omständigheter.
Gott nog så. I alla fall i teorin. I praktiken så har ju bara det där ältandet i sig, vägandet fram och tillbaka, all gånger jag bestämt mig och sedan ändrat mig och ändrat mig igen, stulit massor med kraft och energi. Till ingen direkt nytta.
Och jag vacklar liksom hela tiden. Vem är det jag ska ta hänsyn till? Mig själv? De andra? Alla på en gång?
Men nej, det vore inte bättre att försöka låtsas som om jag inte höll på så där. Jag gör ju det där ändå. Bättre då att det i alla fall syns för någon på något vis. Så att omgivningen faktiskt kan veta att det är jobbigt liksom.

Nå. Jobb 1,5 timme. Det är väl inte så farligt?
Näe… Fast man kan hinna stressa upp sig en hel del på 1,5 timme. Bland annat just för att det bara är en och en halv timme.
För jag vill ju hinna klart det jag påbörjat. Så jag skyndar på lite extra. För att inte behöva komma ihåg till imorgon hur långt jag hade kommit eller vad det var jag höll på med.
Och man kan hinna bli avbruten och tappa tråden många gånger på 1,5 timme. Exempelvis av en tonåring som ringer två gånger och vill ha hjälp med att koka pasta.
Det är i någon mån ständigt fokus på klockan. Fylla tiden. Inte gå för tidigt. Inte gå för sent. Fylla den där tiden precis lagom. Alldeles jätteavslappnat… NOT.

Fast det där är egentligen inget mot när jag sedan jobbat min tid. När jag är ledig. Då slår den riktiga stressen och effektivitetskraven till.
Den eviga känslan av att Här ska minsann inte slösas någon tid!
För alltså… egentligen har jag inga tider att passa. Det gör rent praktiskt sett inte så stor skillnad för elvaåringen som nu är ensam hemma (storebror har åkt iväg på annat håll) om jag kommer lite senare.
Men min hjärna är liksom fast monterad i tågtiderna. Tågen som jag tar hem. Tågen som går en gång i halvtimmen.
HÄR SKA INTE SLÖSA NÅGON TID.
Och samtidigt
SE NU TILL ATT UNNA DIG ATT GÅ EN RUNDA PÅ STAN.
Jag behöver kläder, och jag har knappt varit inne i stan på hela sommaren. Jag bör ju faktiskt få lov att gå och leta reda på något nytt innan jag åker hem.
MEN JAG BÖR GÖRA DET SNABBT OCH EFFEKTIVT SÅ JAG HINNER MED NÄSTA TÅG.
Och det är Malmöfestival. Det luktar gott av olika sorters mat. Det är människor och rörelse. Det spelas musik, musik som rentav tilltalar mig.
Men jag har ingen ro i kroppen. Ingen ro i själen. Jag har tappat förmågan att sitta ner och lyssna och slappna av och ta saker som de kommer.
Och ja, en del av det hänger samman med att min älskade livskamrat dog. Han som bättre än någon annan kunde få mig att koppla av och leva i stunden. När han försvann blev jag sämre på det än jag var innan jag träffade honom. För att han slets bort.
En annan bit av det hänger samman med de här åren utn honom, när det alltid är jag som måste hinna och få ihop allt, jag som alltid måste vara på standby. Det har inte funnits tid till slappa och vila. Jag har behövt vara effektiv.
Sån har jag visserligen varit innan också, i alla fall periodvis. Men de här senaste åren har tvingat mig till det ännu hårdare, och gett mig ännu sämre möjligheter att sträva åt det andra hållet, som jag personligen skulle behöva.
Det är ett jävla skit.

Jag behöver sitta och lyssna på musik (men jag känner mig ju bara så jävla ensam!).
Jag behöver kunna drälla runt tills jag vill åka hem och sedan ta det tåget det blir (men jag känner mig konstant stressad, och slappnar jag av så händer alltid något hemma)

Det är inte bra för mig att jag är stressad hela tiden, oavsett om jag lider av tidsbrist eller inte.
Men jag klarar inte att ändra på det själv. Jag behöver människor omkring mig som hjälper mig med det.

Jag har slutligen insett att mitt gnällande om dålig information faktiskt är viktigt – för fler än mig själv

Jag är den där som alltid klagar på dålig information. Inte minst när det kommer till min hemkommun, som ofta är dåliga när det kommer till information (och kommunikation). Viktig information som kommer för sent (eller inte alls), information som är motsägelsefull, information som är otillräcklig (eller möjligen begriplig för den som redan vet allt i sammanhanget), blanketter som inte går att fylla i på vettiga sätt eller som om man fyller i dem enligt instruktion inte kommer att innehålla den info som handläggaren som får in materialet faktiskt behöver. Och så vidare. Det tar aldrig slut liksom.

Och jag är den jobbiga. Den där som frågar och påpekar och skriver tillägg på blanketter jag lämnar in, den som skickar påpekanden på facebook och messenger, den som säger till skolpersonal och rektorer, och så vidare. Inte alltid, verkligen långtifrån alltid, för jag vet ju att jag är den där jobbiga, och jobbig ska man inte vara. (Även om en del faktiskt uppskattar när jag kommer med påpekanden. För det sitter djupt från de gånger jag fått höra hur jobbigt det är med mig, jag som ska ta plats och vara petmoster och besservisser och gud vet allt. För alla utom jag fattar ju informationen ändå och det är ju bara jag som håller på och drygar mig.)

Häromdagen föll plötsligt något på plats. Nej, det ÄR inte bara jag som håller på och är jobbig. Och det jag gör ÄR faktiskt värdefullt.

För den där dåliga informationen, den där ogenomtänkta tvetydiga förvirrande oklara informationen, den är faktiskt ett problem. För mig skaver den och irriterar i hjärnan, den kräver massor med tankearbete där jag får vända och vrida på saker och sedan försöka hantera min osäkerhet. Den där osäkerheten kan jag hantera på olika sätt: genom att ringa och fråga (och då får till svar att det går säkert bra vilket som, eller öh, det vet jag inte och den som kan svara är inte på plats), eller genom att fylla i blanketter enligt flera möjliga alternativ (fylla marginalerna med text), eller på något annat sätt. Men oavsett vilket sätt jag löser det på så kräver det ofta en tidsmässig insats – och det kräver nästan alltid en tankemässig insats som är större än den faktiska tidsmässiga. Ja, för du vet, jag har min veliga överanalyserande reflekterande hjärna som vill att saker ska bli rätt, den där hjärnan som kan mala hur många varv som helst för att komma till bästa möjliga slutsats och göra på bästa möjliga sätt och som startar en skogsbrand hjärnbrand genom att gnida hjärnceller mot varandra upprepande gånger.

Nå. Det där handlar ju bara om påverkan på min stackars hjärna. Och det vet vi ju att det är fult att vara självisk.

Men även om vi bortser från just mig,så finns det många människor som verkligen inte alls klarar av oklar information. Människor med olika begränsningar (som exempelvis olika typer av npf) som verkligen behöver kunna ha klar och tydlig information i förväg. Hur dags ska vi vara där? Vad ska vi göra? Vad behöver vi ha med oss? Och så vidare. För människor med dessa behov måste den här typen av oklar och dålig information, information som bara är bgriplig för den som skrivit den och redan VET, vara en fullkomlig katastrof. Och skillnaden mellan bra och dålig information kan vara skillnaden medan en välfungerande tillvaro och nåt som går åt fanders (och som behöver räddas upp av närstående, exempelvis föräldrar, igen och igen och igen).

Jag behöver komma ihåg det. Komma ihåg att mina eviga påpekanden kring dålig information, faktiskt inte bara handlar om att jag är jobbig. Det är faktiskt viktiga påpekanden, och inte bara för mig själv utan många fler.

Och människor som behöver förmedla information i sitt jobb (vilket ju väldigt många behöver) behöver bli bättre på att komma ihåg varför de informerar och vem informationen ska kunna nå fram till.

Sisyfosrenovering av veranda

Jag har, med hjälp av andra (vänner, föräldrar, hantverkare), hållit på med glasveranda 2 i princip sedan älsklingen dog för drygt tre år sedan. Vänner har hjälpt till med gjutning, hantverkare har murat nederdel samt byggt ny dörr och monterat, och mamma och pappa har hjälpt till med fönster och konstruktion m.m.

Själv har jag skrapat och målat och målat och målat. Bland annat. Och tänkt, tänkt och tänkt.

Det tar evigheter. Det tar aldrig slut. Det blir aldrig klart.

Under innevarande semester har jag putsat vägg. Utsidan av det som är yttervägg på huset men som blir innervägg i verandan. Den nedre delen, som tidigare var täckt av en låg träpanel som inte var i skick att ha kvar. Jag har putsat med hydrauliskt kalkputs. Många lager. Många omgångar brukblandning. Och många pauser. För mitt huvud är sjukskrivet och klarar inte av längre stunder av ansträngning, inte ens när det handlar om att putsa små väggbitar.

Idag har jag förberett för målning av invändiga “trä”-detaljer i fönsterpartiet. Alltså reglarna mellan fönstren samt plåtfönsterbrädan eller vad man ska kalla det. Partier som målats gröna i de första varven innan de kom på plats men som nu ska bli vita. Och fönsterbågarnas insida ska nog också får ett varv färg. Så jag har torkat med trasa med vatten och såpa, jag har skrubbat med en gammal tandborste, och jag har torkat igen. På fönsterbräda, i skrymslen och vrår, på fönsterspröjs och på fönster. För det har regnat in, och det har dammat, och det har varit insekter, och så vidare. Ingrodd smuts runt de olika metallbleck som fäster saker etc. Det har blivit lite renare om än inte rent.

Nästa steg är alltså en massa målning med vit linoljefärg. Sannolikt behövs det två strykningar på det mesta.

Därefter följer, eventuellt i den här ordningen:

  • Lägga trägolv (tillsammans med pappa)
  • Lägga på skydd på golvet
  • Förbereda alla de putsade innerväggarna i verandan för målning (tre olika underlag, varav de övre delarna av husets yttervägg. ovanför det jag putsat nu, förmodligen är målat med plastfärg)
  • Måla ovanstående (lutar åt att det blir linusfärg, efter mycket funderande)
  • Skrapa och måla innertak och gammal dörrkarm samt tröskel (det är ett mycket större jobb än det låter)

  • Dreva m.m. på ena sidan av ytterdörren.

  • Sannolikt komplettera med en massa olika sorters lister invändigt för att minska smutsansamling m.m. – och sedan måla en massa igen…

  • Behandla golvet (måla/olja/nåt annat)
  • Ja, och så behöver dörren mellan vardagsrummet och verandan handpåläggning av kompetent hantverkare som *kanske* kan få den i bättre skick.

Samt dessutom, utvändigt, ev parallellt med ovanstående:

  • Kompletteringsmåla på lister dörrhantverkaren satte upp där linoljefärgen flagat redan!!

  • Ytterligare tätning med silikonfog/liknande så att det slutar regna in
  • Skrapa och måla alternativt byta täckbrädor och måla på den lilla trägaveln

  • Fixa ordning på de “tillfälligt” (haha) bortplockade stuprören etc.

  • Måla den putsade utsidan – kalkfärg?

Det tar aldrig slut. Det blir aldrig klart. Det är tröstlöst.

Kanske kan jag själv få bestämma vilken vattenanvändning jag prioriterar, speciellt när det är brist?

Det råder bevattningsförbud i ett 20-tal svenska kommuner. En av dessa är Båstad, där man förra året var timmar från att få slut på vatten. Branschorganisationen Svenskt vatten efterlyser nu en skärpt lagstiftning för att minska brotten mot bevattningsförbuden.

Det skriver bland annat Sydsvenskan. Och min första reaktion är vagt positiv: om det ska vara någon vits med förbud när vattnet inte räcker så behövs ju en påföljd – annars är det bara de laglydiga som lyder, och de som skiter i vilket kan göra som de vill. Som i så många andra sammanhang här i världen.

När jag funderat en stund till är jag inte lika säker.

Så här:

Vi använder ju vatten till många olika saker: mat och dryck, tvätt, dusch och bad, toalettspolning, och bevattning.

Olika människor prioriterar olika och har olika vanor. Väldigt många människor duschar varje dag. Rätt många människor duschar rentav ett par gånger varje dag. Och det finns förstås människor som har skäl till, beroende på att de arbetar med saker som gör dem skitiga. Men det finns också människor som är så livrädda för minsta lilla svettlukt att de anser att det i sig är skäl för överdrivet duschande. Eller människor som anser att när de varit i havet och bada så måste de duscha av sig havsvattnet när de kommer hem. Och så vidare.

Jag duschar inte alls så ofta. Det finns säkert människor som skulle tycka att jag är ohygienisk som bara duschar ett par gånger i veckan. Nå, det anser inte jag :P Däremot vill jag gärna kunna vattna åtminstone de viktigaste av mina grönsaker och andra växter även under en torkperiod. Gör jag inte det så går ju det arbete jag lagt ner till spillo, och det som kunde blivit mat vissnar bort.

I en riktig krissituation, när vattnet är så gott som slut, så måste vi förstås prioritera bort både bevattning och hygien och nöja oss med att ha vatten att dricka. Självklart. Men det jag funderar över nu är det där mellanläget. För när vattnet riskerar att inte räcka till, då kommer först uppmaningarna att vara sparsam med vattnet, på alla områden. Men när det sedan utfärdas förbud så är det bevattningsförbud. Aldrig förbud mot att duscha 7 dagar i veckan.

Och det där tycker jag faktiskt är lite märkligt. Samhällets budskap är att jag ska låta mina tomater vissna bort, medan grannen gärna får fortsätta sin omöjliga kamp mot att lukta svett. Och jag tycker att om jag hellre vill lukta svett, när jag går hemma och har semester, och få äta mina tomater, så kan det väl få vara mitt val trots allt.

Så… tja, påföljder för felprioriterad vattenanvändning är absolut relevant att fundera över. Men kanske behöver vi också fundera över vad som ska förbjudas eller hur vattenanvändning ska prioriteras vid vattenbrist?

Jag tänker att även i de här sammanhangen kanske ransonering är vägen att gå?

Hänsyn

Plötslig insikt:
Jag har lärt mig att alltid visa hänsyn till alla andra.
Jag har lärt mig att aldrig förvänta mig att andra ska visa hänsyn till mig.

Jag har lärt mig att om jag förväntar mig att andra ska ta hänsyn till mina behov, då är jag krävande och besvärlig. Om jag desperat påpekar att det här är viktiga behov för mig som behöver beaktas för min skull, då är jag arg och tar för mycket plats.

Och då anses det att jag inte visar hänsyn till andra – bara genom att jag ber att det ska visas hänsyn till mig.

Och att värna “tredje persons” behov – i form av exempelvis Jordens behov – har för övrigt för det allra mesta setts som att se till mitt eget personliga.

Jag föddes inte sån här. Jag föddes med en självklar känsla för att värna min egen rätt att vara jag.
Tyvärr tror jag det inneburit att omvärlden känt ett ännu starkare behov av att lära mig av med det.

Du ska fan inte tro att du är värdefull som du är.
Du ska fan inte tro att andra ska anpassa sig till dig.Det är fanimej du som ska anpassa dig till alla andra.

Så har jag istället lärt mig att be om ursäkt för mina egna behov. I alla upptänkliga situationer.

Förlåt för att jag är människa.
Förlåt för att jag inte är precis som alla andra människor.
Förlåt för att jag inte gillar samma mat eller musik eller kläder som du.
Förlåt för att jag blir trött av sånt som du blir pigg av.
Förlåt för att inte klarar eller vill spela med i spelet att vara som alla andra.
Men jag håller mig här på min kant där jag inte är i vägen, där jag stör så lite som möjligt.
Jag har på mig mina konstiga kläder när ingen ser – om jag tillåter mig att minnas att jag gillar dem – och lyssnar på min musik när ingen annan hör.

Och när någon klampar på på sätt som får mig att må dåligt så har jag lärt mig att hålla inne impulsen att säga “Nej”. För att inte störa, inte vara besvärlig, inte göra någon arg.

Jag tar hänsyn till motparten och tar själv den jobbiga smällen inombords.
För det är så jag lärt mig att man ska göra. Om man ska accepteras.