Önskelista

En önskelista ska man ha, så här till jul. Fast det är så väldigt lite saker jag önskar mig. Prylar har jag. Tid och ork att fixa med saker har jag inte.

Men ja, jag vet. Man ska ändå önska sig. Helst hanterbara prylar, eller i alla fall fysiska ting, och inte sånt där besvärligt som tjänster.

Nå. Här kommer ett försök till önskelista; jag får väl fylla på efterhand.

  • Ved till kaminen. Helst kort (25 cm) pga att kaminen är liten. Helst inte pengar utan att veden faktiskt kommer hit. I små eller stora mängder. Men ved. För brasa är mysigt. Och brasa är bra vid långvariga strömavbrott – vilket vi visserligen inte har jätteofta, men ändå.
  • Provtagning av brunnsvattnet här. För även om vi har kommunalt vatten, så har vi också en brunn med rickepump. Och för nödsituationer skulle det vara schysst att veta om det där vattnet går att dricka eller inte. Så provtagning av vattnet ur dricksvattenhänseende.
  • En ny sån här, för den gamla är utsliten.
  • En ny köttskärbräda, för den gamla har spruckit.
  • Att någon sätter fast hon i tvättstugan i väggen, för ena fästet har lossnat sedan lång tid tillbaka så den hänger på trekvart, men det måste liksom fixas med det alltför stora hålet i väggen och med plugg och grejer, och nej, det där är jag inte bra på.
  • Svart rent (ickesmaksatt) te. Kenya, Java, Keemun, Assam, Ceylon, etc.

Ja, det är som sagt var det jag funderar på. Kanske kommer jag på mer sedan och fyller på.

Julväntan i ensam själ

Idag gör själen ont.

Och ja, till stor del hänger det nog samman med den stundande julen. Inte julen i sig, utan förberedelserna.

Det är ensamt nog i vanliga fall, liksom.

Delad glädje är dubbel glädje, säger man. Ensam glädje är knappt ens glädje, skulle jag vilja säga ibland. För så väldigt många glädjeämnen blir så hemskt mycket mer om man har någon att glädjas tillsammans med. Göra tillsammans med.

Speciellt när man som jag får väldigt mycket av glädje av att göra saker. Saker som kanske kräver planering, arbete, genomförande, innan man når fram till själva huvudpunkten. Och alla de där förberedelsebitarna är också glädje – om man gör dem tillsammans med någon som också gläds, någon annan som också ser framstegen, någon annan som också myser inombords och glittrar utåt av längtan och förväntan och fixatfärdigtglädje.

Men om man inte har någon att dela det med så blir allt det där som är vägen till något bara tråkighet och tröstlöshet och meningslöshet och sorg.

Slutklämmen blir kanske bara enkel istället för dubbel, men vägen dit blir bara elände. Och elände är väldigt dålig motivation för att alls orka genomföra.

Och det där blir extra påtagligt så här innan julen. Advent. Väntan. Förberedelser. Jättekul och jättemysigt om man gör det tillsammans med någon. I bästa fall omotiverande och i sämsta fall sorgligt tyngande om det man vill glädjas tillsammans med inte längre finns.

Nej, jag vet. Man behöver inte baka pepparkakor och göra korv och så vidare. Men alltså, om problemet vore att jag inte ville så vore det ju en sak. Problemet är att jag vill. Att jag älskar att planera och förbereda och fixa och glädjas. Tillsammans.

Själv har jag inte tillräckligt med drivkraft. Ingen att diskutera med, ingen som bekräftar. Ingen som gläds med mig.

Barnen? Jodå, barnen vill att det ska hända. Men de har inget intresse av att planera eller hjälpas åt, ingen drivkraft att vara aktiv del i det. Julen ska bara magiskt uppstå.

Blankettvals

Tänkte jag skulle fixa vab-ansökan för när jag vabbade häromveckan. Det som gör att man drar sig för att göra det där är allt krångel när man ska fylla i.

För vad är det nu egentligen för telefonnummer som ska uppges när han är i ett annat klassrum än förra terminen? Jag struntade i att ändra det förra gången jag sökte vab, men nu måste jag nog fixa det.

Och nog är det egentligen så att jag fått löneförhöjning sedan sist jag lämnade inkomstuppgift till FK? Men jag ignorerade det sist jag sökte, fastän man fyller i på heder och samvete. För om man ska krångla med alla de där sakerna som att faktiskt ha ett aktuellt lönebesked (man får ju inga utskrifter nuförtiden om man inte själv skriver ut på jobbet) så blir det ju aldrig att man söker vab. Bättre då att det blir sökt och man får lite för lite pengar.

Så. Nu tog jag mig samman och skulle fixa det. Fyllde i hela skiten, svor lite över att det fortfarande saknas frifält för saker man skulle vilja lägga till som info, bockade för på heder och samvete – och blev utkastad och fick börja om.

Tja, det går ju snabbare att fylla i andra gången. Men… jag fick inte skicka in då heller. För jag kunde inte fylla i vilken dag vi hade kommit överens om lönen. Jag minns inte. Och jag minns inte var pappret är – jag har inte orkat sätta in papper i pärmar på evigheter (sorgen och döden har fortfarande sitt på vissa orkesområden, liksom), men pappret kan också ligga kvar på jobbet i min flyttröra sedan vi bytte kontor. Jag vet inte.

Så jag fick stänga ner. Jag kan inte ansöka om utbetalning för vab, för jag vet inte vilket datum vi kom överens om den där löneförhöjningen på några hundralappar.

Jag har slösat bort en halvtimme av min måndagskväll i november på ingenting. Och ja, jag skulle vara surare på det här om jag ens hade ork till det.

Söndagsmorgonstankar i sen november 2017

En SD:are har gjort märkliga hemska uttalanden om muslimer på SD:s landsdagar.

Människor i flödet påpekar – helt riktigt – detta som en del i det lutande planet på väg mot vad som hände i Tyskland på 1930-talet (och andra folkmord i världen vid andra tillfällen). Att vi måste engagera oss politiskt och motarbeta detta.

Och i ljuset av #metoo blir det plötsligt så tydligt. Allt det där som vi alla i hela mitt liv tyckt varit så obegripligt med Tyskland på 1930- och 40-tal. “Hur kunde folk? Varför protesterade de inte? Jag skulle aldrig…”

Jo. För när motståndet är stort, och man riskerar djup smutskastning från alla håll, så är det inte bara frågan om att göra det rätta och protestera. Man är tvungen att väga mot det andra som är i vågskålen: risken att motståndarna bryter ner en psykologiskt så kraftfullt att man själv blir av med sin egen mänsklighet. Och ja, i teorin kan man tycka att det är självklart att man ska det. I praktiken är det inte ens möjligt att stå upp för andra människor om man själv brutits ner.

Ja, jag kopplar ihop områden som ligger långt ifrån varandra. Jag är ingen expert på någotdera området. Kanske har jag helt fel. Eller så har jag rätt.

Vad vi ska göra? Stötta varandra. Lyssna på varandra. Alla vi som visserligen inte alls tycker samma eller ens är lika varandra i övrigt när det gäller intressen och personlighet och annat. Vara rädda om varandra så att vi har ork och kraft att stå upp. Så att vi inte, var och en för sig, riskerar att behöva förlora vår mänsklighet för att vi står upp för det självklara.

Tidskapsel

Trettonåringen vill ha rummet ommålat. Han har tröttnat på den gröna färgen han valde när han var 3½ år och på schablonerna jag valde till honom i den åldern i samspråk med honom. Processen med att tömma rummet såpass att det ska vara möjligt att måla om har pågått åtminstone sedan i somras. Nu är vi komna dithän att det faktiskt går att måla. Gröna väggar ska ersättas med svarta. Alla spår efter murgrönskvistar, kaniner, kor, sköldpaddor, myror och annat ska utplånas på golv och väggar.

Det är i dagarna tio år sedan vi flyttade upp till sovrummen på ovanvåningen. Inlägget om att dubbelsängen till mig och älsklingen slutligen levererats och monterats och vi sovit första natten i vårt nya sovrum är från 23 november 2007. Då hade vi jobbat sedan sommaren 2003 med att isolera taket, sätta träpaneler i taket, bygga innerväggar och måla.

Trettonåringens rum – fast så gammal var han ju inte då – var det till stor del jag själv som gjorde. Det var där jag slutligen reste mig efter nackskadan, där jag slutligen kom igång med att försöka våga göra saker igen och komma vidare. Det gick åt båda hållen: Jag vågade börja göra igen för att jag ville att det skulle bli gjort, och det där måste bli gjort så jag var tvungen att våga börja göra. Typ. Så det var jag som satte panelen där: väggar och snedtak. Det var jag som byggde innerväggar. Det var jag som målade. Det var jag som sprang och letade schabloner hela semestern i Frankrike den sommaren. (Och det finns nästintill en miljard blogginlägg från ovanvåningsbyggandet.)

Det är jag som byggt det rummet. Det är min obändiga vilja och envishet som byggt det rummet och lyfte mig tillbaka den gången. Som så många andra gånger, antar jag.

Jag tycker om rummet. Det är fortfarande fint. Och det tar emot lite, men nu målar jag över det. En tretton- snart fjortonåring vill inte längre ha barnsliga schablonbilder på väggar och golv, det förstår jag också. Så nu målar jag över: helsvarta väggar, helgrått golv.

När jag sitter och målar där vill jag ha musik. Så jag slår på spotify. Och eftersom jag inte vet exakt vad jag vill lyssna på, så känns det rimligt att sätta på deras specialdesignade tidskapsel som ändå ligger överst på sidan.

Det passar bra. Det känns ju ändå som att jag sitter i en tidkapsel där jag sitter, fast i tankarna på då och nu. Och jag får höra Crucify och Tom’s Diner, Tainted Love och Staten och kapitalet, och det som fortfarande är en av världens bästa låtar: Att fånga en fjäril med Lasse och Idde.

Den där sista gör det extra tydligt, det där som liksom hela tiden svävar omkring så påtagligt i situationen: älsklingen fattas.

Men tidskapseln missar den musik som vore det självklara i den tidskapsel som består i att jag målar om ett av rummen på ovanvåningen. För det jag lyssnade på när jag byggde som mest var ganska ofta In lust we trust.

Jag är så trött på…

Jag är så trött på folk som klagar över symbolåtgärder men som egentligen inte kommer med några konkreta motförslag utan mest verkar vilja gnälla över folk som i alla fall gör nåt.

Jag är så trött på folk som gnäller på andras förslag på åtgärder och kommer med tusen invändningar men inte själva gör ett skit.

Jag är så trött på folk som tycker att vi ska utvärdera åtgärder för att se om kanske någon av de andra möjliga åtgärderna skulle vara ännu lite effektivare – och därmed i praktiken uppmanar till att vi ska vänta ännu längre med att faktiskt genomföra konkreta åtgärder, när vi redan haft decennier på oss att göra något och fortfarande alldeles för lite händer och det är riktigt jävla bråttom.

Jag är så trött på folk som tycker att förändringarna ska hända hos någon annan – att det ska ske internationellt, eller hos marknaden, eller något annat, men absolut inte hos dem själva.

Jag är så trött på folk som hela tiden säger att det är för litet – Skåne är för litet, Sverige är för litet, det jag kan göra är för litet, mitt företag är för litet, köttets påverkan är så liten, flygets påverkan är så liten. Ja, alla de där är för små, var och en för sig. Ändå är det allt det smånna tillsammans som gör skillnad. Det finns inte en enda stor åtgärd som kan genomföras och som löser alla problem. Och om det funnes en sådan så skulle vi ändå aldrig kunna få igenom den, för då skulle alla i hela världen behöva vara överens, typ. Det kommer aldrig att hända. Att varje litet område enskilt inte står för majoriteten av utsläppen är ingen giltig ursäkt för att strunta i det.

Jag är så trött på alla usla maskande kommentarer av det slaget. Om du tycker att alla de områden som vi andra försöker förändra är så usla – våra åtgärder, våra argument etc – så finns förstår alla möjligheter för dig själv att se till att något snabbare och effektivare genomförs. Be my guest! Men det behöver hända NU. Inte SEDAN.

Och tills du drar igång och genomför den där fantastiska lösningen som fixar allt, ta och håll käft och sluta gnäll på det vi andra åstadkommer under tiden.

(Gnäller du egentligen för att du inte pallar göra förändringarna? För att du är lat eller bekväm eller för att du vill ha fördelarna av det där som inte kan fortsätta vara på det sättet för evigt? Fine. Men erkänn då det.)

Du kan väl komma tillbaka?

Du behöver inte kunna *göra* saker. Det räcker bra att du sitter där i soffhörnet, dödssjuk och borttvinande. Du kan hålla om barnen ibland, lyssna på dem, lyssna på mig… Bekräfta mig och dem, stötta och vara bollplank. Och i övrigt bara finnas där.

 

Poängen med elcykeln

I år har tydligen elcykeln utsetts till årets julklapp.

Årets julklapp är egentligen ett marknadsföringstrick från handelsbranschen, det vill säga något som ska bidra till att öka konsumtionen i juletid. Många gånger har årets julklapp varit onödiga prylar som inte alls hjälper miljön.

Den här gången är det dock en sak jag faktiskt tycker är bra. Ja, elcykel är en bra sak.

Men från många håll kommer någon sorts ramaskri, som kan sammanfattas ungefär så här:

Varför elcykel? Det duger väl bra med en vanlig cykel? En elcykel drar ju bara onödig energi!

Så uppenbarligen behöver det förklaras varför elcykel är en bra sak. Så här:

Ja, självklart är det bättre för miljön med en vanlig cykel än en elcykel. Men elcykeln är inte tänkt att ersätta vanliga cyklar. Den är tänkt att ersätta bilen.

Du som cyklar till jobb, skola, mataffär, och tycker det funkar bra, du behöver ingen elcykel. Fortsätt du med din vanliga cykel! Det är jättebra!

Men en väldig massa människor cyklar inte till jobb, skola, mataffär. Det kan ha mängder med olika orsaker: Det är för långt, eller för mycket backar, eller de har fysiska handikapp som gör att de inte har kraften som behövs, eller de är helt enkelt för lata eller bekväma. Alldeles oavsett anledning: det är många som kör bil.

En del av de som kör bil i sin vardag tänker nog att de skulle vilja cykla, men att det känns lite för oöverstigligt. Med elcykel kan det plötsligt bli hanterbart för en del av dessa. Alltså: vi kan förmodligen få en hel del människor att låta bilen stå och istället cykla. Om det är en elcykel.

Och ja, för miljön är det en förbättring om vi kan få en del att välja elcykel istället för bil. Både klimat och luft mår bättre av det. Och människorna själva också. Och så blir det ett steg i omställningen, i ändrade normer. Från bilnorm till cykelnorm. Även om det är elcykel.

Jaha, du tycker att de som kör elcykel är lata. Tycker du de är latare än de som kör bil?

Och ja, staten går in och “sponsrar” den som köper elcykel. Tycker du det är värre än att “sponsra” miljöbilar?

Så här är det: vi har problem med att mänskligheten påverkar klimatet. Och det må vara orättvist att gynna dem som är “latare” än du. Men i det läge som är nu så har vi faktiskt inte utrymme att fastna i sånt som att de där dummingarna som är för lata för att göra det mest idealistiska får större kaka av staten. Vi måste titta på de lösningar som faktiskt gör att folk tar steg i rätt riktning. Vi måste få saker att hända. Om sättet att få folk som brukar köra bil i stan att sluta med det är att ge dem en morot så att de går över till elcykel så har vi faktiskt en del att vinna på det. Ja, även du har att vinna på det. Och inte minst människor i de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna.

Och de i sin tur kanske inte ens har en vanlig cykel. De kanske tycker du är skitlat som inte går.

Några snabba tankar om högstadieövningen “drömpartner”

För tillfället vandrar det på sociala medier runt en bild på en whiteboard från en niondeklass där killarna (utan tjejerna närvarande; de har gjort samma övning för sig) fått svara på hur de tänker sig sin drömpartner.

Nedan följer min egen kommentar (rakt av plockad från vad jag skrev när bilden dök upp i mitt flöde på facebook ihop med någon lång kommentar):

Jag tänker på när vi hade motsvarande diskussioner, uppdelade tjejer resp killar, när jag gick i högstadiet, och vi skulle klämma fram motsvarande tankar. Jag tror att jag också sa något utseenderelaterat. Inte för att det var det jag tyckte var viktigast, utan för att jag egentligen inte alls hade funderat i de banorna. Jag hade varit småkär någon gång (och det var vid detta tillfälle nog flera år sedan), aldrig varit ihop med någon, och en framtid med en eventuell idealpartner var en långt mer fjärran och irrelevant tanke än eventuella yrkesval, där jag i alla fall hade drömmar om än vaga. Tankar på vad som var viktigt hos en partner var liksom inget jag hade intresse av eller skäl att fundera över.

Ändå var man tvungen att svara. Klämma fram något i den där diskussionen. Och då blev det något utseendemässigt – för det var det lättaste att svara när jag nu egentligen inte hade någon aning.

Och sedan användes de där utseendemässiga bitarna vi sagt för att få oss att förstå hur fel det var att bry sig om utseende. Dvs på något vis blev det ett shame-ande av det jag svarat, för att jag var tvungen att svara något.

Jag tycker ärligt talat det är väldigt mycket begärt att man, i en ålder där man fortfarande håller på att hitta sig själv, skapa en uppfattning om vilka värderingar man själv har, och ännu inte lyckats hitta orden för att uttrycka vem man själv är, ändå förväntas kunna uttrycka vad man tycker är viktigt hos en partner.

November

Det är november.

November är i princip alltid den tyngsta tiden på året, tiden när jag alltid är som närmst att rasa samman, om jag inte rentav gör det.

Nu är det november.

Jag har ett barn vars skolgång mest är en trasselsudd.

Jag har två barn som tappat all ork att hjälpa till.

Jag har ingen att luta mig mot, stödja mig mot, ingen som sitter i min soffa och pratar eller tar hand om.

Jag har tränat två gånger det senaste året, om man bortser från det jag tränat hemma framför youtube under någon period.

Jag är i huvudsak låst härhemma. Vartenda avsteg från att vara hemma innebär trassel, planering, och en stor risk att det ändå inte blir av. Massor med ansträngning för något som riskerar att sluta med bråk, katastrof och inställt i sista ögonblicket.

Jag har inte ork kvar att stå upp för mitt barn när det behövs. Jag har inte ork kvar att stötta mitt barn. Jag har ingen som helst ork att vara inspirerande eller motiverande eller hitta på något.

Jag har knappt ens ork att få tillvaron att gå runt med mat, disk, tvätt. Men det är det jag ägnar mig åt. Disk, mat, tvätt, väcka barn, få iväg barn till skolan, få barn att gå och lägga sig på kvällen… Jag lyckas ganska dåligt på det hela taget.

Och ja, jag har saker jag skulle vilja formulera om olika delar av det där. men jag kan inte formulera mig för tillfället. Orkar inte. Har inte fokus.

Och när man tror att något börjat bli bättre, så rasar det igen. Man ska aldrig börja tro att något är på väg att bli bättre. Man kommer bara att bli besviken.