Jag kommer inte att lova ett flygfritt 2019

Från olika håll uppmanas sedan ett bra tag tillbaka att man ska ansluta sig till ”Flygfritt 2019”. Men nej, jag kommer inte att ansluta mig. Precis som jag tidigare inte gått med i grupper för att sluta flyga, eller ens gått med på att säga att jag ska flyga mindre.

Jag flög senast 2016. Då flög vi till England för att älsklingen skulle hinna träffa gamla vänner igen innan han dog av cancern. Hade det inte varit för älsklingens cancer hade jag inte flugit då.

Dessförinnan flög jag senast år 2000. Och jag var inte en flitig flygresenär innan dess heller.

Med allra största sannolikhet kommer jag inte att flyga under år 2019. Jag känner ingen längtan att flyga, och jag har, som det ser ut nu, ingen anledning att flyga.

Men man vet aldrig vad som händer.

Man vet inte om det plötsligt är någon i familjen som drabbas av sjukdom som kräver behandling långt långt borta för överlevnad. Eller något annat skäl som liksom går utöver det som går att planera för. Jag vill inte utesluta möjligheten att flyga om något extremt händer. Även om jag förstås hoppas att det inte ska ske.

Ja, jag förstår poängen med att visa att man är många som lovar detta tillsammans. Men att lova något sådant… nej, alltså, det funkar inte för mig.

Och alla som känner mig vet rimligen att jag inte flyger. Jag flyger inte på semester (med undantag för de där få tillfällena jag nämnt ovan). Jag flyger inte i jobbet. Reser jag så tar jag tåget, och jag undviker aktivt alla situationer som kräver att jag flyger. Alla som känner mig och vet något om mig vet rimligen om att detta.

Men jag ansluter mig inte till Flygfritt 2019. Det är så mitt ställningstagande ser ut.

Om man bryr sig om klimatet släpper man inte fram en sådan här budget i nuläget

Vi har en klimatkatastrof på ingående, en katastrof som gläntat på dörren och redan smugit in.

I detta läge finns två huvudlinjer:
1. Göra det bästa man kan och mäktar med,
ELLER
2. Förhala, förminska, motarbeta och hävda att problemet inte finns eller är akut.

Alla de politiska grupperingar som INTE vill bekänna sig till linje 2 behöver samarbeta. Det innebär att göra vad man kan för att inte ge linje 2 möjlighet att bestämma kursen.

Om man anser att klimatet är viktigt så prioriterar man det framför andra typer av frågor.

Om man tycker klimatet är viktigt så förhandlar man fram en regeringslösning och en budget som kan gå igenom i en bred lösning, så att man kan hålla linje 2 borta från att bestämma.

Om man INTE är beredd att samarbeta och kompromissa för att hitta lösningar som håller linje 2 borta från den ekonomiska makten i det nu rådande klimatläget, då tycker man inte klimatet är viktigt på riktigt.

Om man släpper fram en budget som minskar anslagen till vår viktigaste miljömyndighet med 40% då tycker man inte på riktigt att klimatet är viktigt.
Då kan man kalla sig grön röst hur mycket man vill. Man är ändå en del i att sabba oerhört mycket av det viktiga arbete som pågår.

Om vårt samhällets strikta uppdelning mellan politik och annat – tankar om Pär Holmgren och miljöpartiet

Pär Holmgren föreslås få en av topplatserna på miljöpartiets EU-vallista.

Jag ska börja med att säga att jag har stort förtroende för Pär, och jag tror han kan göra stor nytta. Dessutom förstår jag till fullo att han känner att det är dags nu. Som det är nu går saker liksom käpprätt åt helvete, och då måste man försöka hitta nya vägar. Jag förstår hans frustration och känslan av att nä banne mig, nu måste jag faktiskt försöka med politiken också.

Tyvärr är min nästa tanke de praktiska problem det här innebär på andra arenor.

Pär Holmgren är en seriös och respekterad expert på klimatområdet. När Pär sagt eller tyckt eller skrivit något är det överlag inget problem att sprida det vidare i kanaler från myndigheten jag arbetar på. Pär Holmgren är en etablerad seriös aktör – och partipolitiskt neutral. Och det där sista är enormt viktigt för en myndighet: det är inte okej att sprida sådant som kan uppfattas som partipolitik.

Visst kan man bjuda in politiker till att tala på konferenser eller på andra sätt uttala sig. Men då ska det helst antingen vara någon som innehar en specifik position och liksom är där i egenskap av sitt ämbete – minister, kommunalråd, nämndsordförande i relevant nämnd eller något liknande – eller så har man bjudit in politiker som representerar olika sidor för att ge balans. Möjligen kan man också bjuda in en före detta politiker ensam. Eller en politiker som jobbar specifikt med ett visst område som samtidigt inte är direkt kontroversiellt.

Men sammanfattningsvis: det är aldrig okomplicerat att sprida det en politiker framför. Det måste alltid vägas, balanseras – är det här neutralt nog? Borde vi balansera upp det på nåt sätt?

Genom att kandidera för Miljöpartiet går Pär Holmgren från att vara enkel och neutral expert till att bli något man måste göra ett övervägande kring varje gång.

Och jag gissar på att det blir samma sak i TV: om TV bjuder in honom till att säga något så är han inte längre experten utan hamnar istället som motståndare till en moderatpolitiker som tycker att det här kan marknadskrafterna lösa. (Kanske är det jättebra att faktiskt placera Pär i det läget. Men ändå.)

Dessutom innebär ju detta förstås att motståndarna kommer att hävda att allt Pär sagt tidigare genom åren inte alls är neutralt. Att allt han sagt om klimatet i själva verket är för att hjälpa miljöpartiet.

För det finns en märklig uppfattning att anledningen till att det är många miljöpartister som jobbar med miljöfrågor innebär att man har en politisk agenda. Att man inte är neutral nog att arbeta med frågorna. Av någon anledning är det väldigt svårt att fatta att det går åt andra hållet: att anledningen till att man röstar på miljöpartiet är att man är insatt i frågorna och ser att miljöpartiet (eller för den delen vänsterpartiet) har den bästa politiken för att åstadkomma de förändringar som behövs.

Och allt det här går på en märklig kollisionskurs med det man väldigt ofta får höra om man är engagerad, till exempel inom miljöområdet: ”Du borde engagera dig politiskt!”. För grejen är att det är så himla svårt att kombinera. Så fort man bryter den partipolitiska neutraliteten så anses det som säger som rent fakta plötsligt mindre värt för att man är politiker. Är man politiker antas man säga och tycka och vilja driva igenom saker av egen personlig. Vill man kunna fortsätta som en seriös aktör som får säga hur saker är så förutsätter det oftast att man håller sig borta från partipolitiken.

Jag tycker det är sorgligt. Och jag ser att det ställer till med en massa problem.

Med allt detta sagt: Jag förstår att Pär tar detta steg nu. These are desperate times och man måste försöka. Jag hoppas att han ska slippa alltför mycket av den skit jag beskrivit ovan eller att han ska klara av att hantera den på ett bra sätt. Jag hoppas att folk ska fortsätta se hans expertkunskap och inte avfärda honom som politiker. Jag hoppas att han ska kunna locka människor som annars inte skulle rösta på miljöpartiet att ta det steget i EU-valet så att miljöpartiet får ett större mandat.

Och jag önskar lycka till.

 

Verandauppdatering

Jag har visst inte skrivit om arbetet med verandan (veranda 2) på… över ett år? Ja, jag har kommit ur bloggandet, jag vet. Prioriterat annat. Och tappat tråden.

Fast det är ju inte så att det hänt jättemycket och jättesnabbt om man säger så. Men i sammanfattning så har väl ungefär det här hänt senaste året: Jag har anlitat en snickare till att tillverka en dörr med ”sidoljus”. Det tog tid innan han hade byggt den. Och sedan tog det tid innan han levererade den. Och tid innan jag hann måla klart den. Och innan hann sedan kunde montera den.

Men nu. Nu är dörren monterad på plats, med lås och allt. Och han har monterat täckskivor och lister runt fönstren (för att hantera att fönstren och stolparna inte är optimalt anpassade till måtten för verandan – så som det blir när man bygger på befintlig plats OCH med begagnade fönster). Och jag har målat så att allt det nya nu har en strykning grönt på utsidan.

Sammanfattningsvis har verandan alltså gått från

via

till

.

Oändligt med arbete återstår:

  • Justera fönstren i djupled
  • Putsa på själva husväggen
  • Täta igen diverse hål av olika slag på kreativa sätt
  • Måla fönsterpartiets insida
  • Måla taket invändigt
  • Lägga golv
  • Täta täta täta
  • Måla diverse annat invändigt
  • Måla diverse annat utvändigt
  • Fler strykningar grönt utvändigt

… för att bara rada upp det mest konkreta liksom.

”Alla kvinnor vill” – borde inte du om någon fatta dumheten i ett sånt uttalande?

I dagens Sydsvenskan finns en lång intervju med Fredrik Ekelund/Marisol. En transa som tydligen nyligen kommit ut. Författare, som skrivit en efter vad jag förstås huvudsakligen självbiografisk bok om sin process och sina upplevelser.

(Här finns intervjun.)

Det är fint och bra på alla sätt och vis. Folk ska få vara vem de vill.

Så jag läser, till mitt söndagsfrukostkaffe. Men på sista sidan i artikeln fastnar jag på några meningar.

Det stör  mig. Stör mig att jag fastnar. För jag vill inte behöva störa mig, jag vill vara välvilligt inställd. Och ändå stör det mig så mycket att jag faktiskt inte kan släppa det, att jag måste kommentera det.

Så här står det:

– Jag har några gester där jag gör mig till väldigt mycket. Min kvinna [Alice i boken] tycker att det är otroligt fjantigt, hon säger att ingen kvinna gör så. Då säger jag, möjligtvis inte, men alla kvinnor vill göra så.

Jag blir arg. Jag blir faktiskt arg när jag sitter och skriver av de där meningarna nu.

”… alla kvinnor vill…”?! 

Det finns inget ”alla kvinnor vill”! Hela mitt liv har jag fått kämpa mot fördomar om hur en kvinna är, vad en kvinna vill, för att jag inte stämmer in på stereotypen. För alla kvinnor är inte på ett visst sätt. Och jo, jag är kvinna. Definitivt. Jag är kvinna även om jag inte är stereotypen.

Det är störigt nog i vanliga fall att folk – män eller kvinnor kvittar – har en idé om att alla kvinnor är på ett visst sätt. Men det stör extra mycket när någon som dels ganska nyligen släppt fram sina kvinnliga sidor efter att ha levt hela sitt liv som man, och dels på grund av detta lever i en ganska utsatt situation där hen bör ha alla möjligheter att förstå att det verkligen inte finns saker som stämmer för alla personer av ett visst kön.

Och ändå, ändå kommer detta kategoriska uttalande, där hen anser sig veta vad alla kvinnor vill.

Ja, vi kan dra till med alla förmildrande grejer om att hen säkert inte alls menade så, att hen inte tänkte sig för, och så vidare.

Ändå. Ja, det stör mig massor. Även om mitt huvud kämpar med att försöka känna sympati, så känner min mage och min själ att hen kan dra åt pipsvängen.

Ingen ska deklarera för mig vad jag vill. Och speciellt inte baserat på mitt kön.

Tankar inför kommande EU-val i en komplicerad värld där folk vill ha enkla sanningar

Idag tänker jag på EU-valet. På att det är ett knappt år tills vi ska välja Sveriges representanter till Europaparlamentet. (Valet är den 26 maj 2019.)

Har du koll på våra parlamentariker? Vad de gör, vad de tycker, hur de röstar, vilka som jobbar för vilka frågor i praktiken?

Det är långt ner till Bryssel, inte huvudsakligen i fysiskt avstånd men kanske främst mentalt. Det som görs därnere är svårtillgängligt. Komplicerade saker, komplicerade turer, svårt att hänga med i. Det räcker liksom inte att kunna de faktiska sakämnena, för väldigt mycket handlar också om att förstå de lobbyistiska spelen där olika organisationer försöker driva sin linje, efter vad jag tror ofta på sätt vi knappt skulle betrakta som rumsrena.

Nej, jag kan inte heller mycket om EU-politiken egentligen.

Men jag sitter och tänker på detta, nu efter den svenska valrörelsen. Det är tydligt från vår svenska valrörelse att det som ger utdelning är INTE att vara en politiker som är ordentligt insatt i komplicerade frågor och arbetar enträget med att åstadkomma mesta möjliga på ganska osynliga arenor – även om det ofta är det som behövs för att åstadkomma resultat. Att vara insatt och ha koll verkar snarast ses som en nackdel. Det som går hem är istället att servera enkla ”sanningar” och ”lösningar”, oavsett att de inte är realistiska. Och att ha koll på hur vår statsskick ser ut ses tydligen av många som en nackdel.

Detta tänker jag på när jag idag läser Max Anderssons debattartikel i Sydsvenskan:

”Låt inte lobbyisterna bestämma upphovsrätten.”

I slutänden handlar det inte bara om internets, utan även om demokratins framtid, skriver Max Andersson (MP), EU-parlamentariker.

Och jag tänker på det inte utifrån ämnet för artikeln utan utifrån komplexiteten.

För jag läser texten. Och det är morgon och jag är trött och jag orkar inte riktigt ta in det som står där. Det är för komplicerat. Och att det är komplicerat och jobbigt beror egentligen inte på att jag är trött utan just på att det är komplicerat. Jag orkar inte sätta mig in i det. Fast jag tycker att jag borde.

Det är ju så: vi lever i en komplex värld. Det är i princip omöjligt att vara insatt i allt. Och vilka ämnen som intresserar oss och vilka ämnen vi har lättare att förstå avgör vilka saker vi sätter oss in närmre i. Det är okej. Alla kan inte vara experter på allt.

Men med det kommer behov av att lita på att de som kan sina saker också gör bra saker. Att de säger rimliga och kloka saker.

En del människor hanterar det här genom att bli fientligt inställda mot alla som är mer insatta än de själva. Genom att kalla de som satt sig in i hur saker fungerar och ansträngt sig att kunna göra det bästa utifrån systemet för ”elit” och ”etablissemang”. Man hanterar sina egna brister och sitt eget ointresse genom att nedvärdera de som haft ambitionen att åstadkomma förändring. Och på samma sätt ifrågasätter de personer som sitter på kunskap inom ett område och kommer dragandes med sina egna hemsnickrade teorier och anser att de minsann vet bättre än forskare som jobbat ett helt liv med en fråga.

Nej, det är ingen vits med att jag babblar mer om detta.

Det jag vill komma till är egentligen det här:

Vi lever i en komplicerad tid. Vi kan inte allesammans veta allt. Vi behöver lita på andra – även om vi inte ens begriper allt de säger.

Och det är nu en bra bit mindre än ett år till EU-valet. Därför är det läge att börja fundera över vilka av Sveriges representanter du tycker gör ett bra jobb. Hålla lite koll på vad de egentligen säger och gör, vilka ämnen de väljer att lyfta, vilka sammanhang de märks av i.

Och fundera över hur lättsmälta sanningar de presenterar. Med tanke på hur komplicerade saker är så skulle jag nog generellt hävda att ju enklare sanningar som presenteras desto mindre tillförlitligt är budskapet och lösningen.

Helsidesannons på valdagen: jippo för att sälja ny modell av fossildriven bil

Det är valdag. Jag är trött, har sovit lite dåligt. Fixar en kopp kaffe, hämtar in tidningen, börjar bläddra.

Det är mycket valet. Ledartexter. Sammanställningar av vad partierna tycker. Helsidesannonser från de partier som har råd med sånt.

Sedan kommer den, en bit in i tidningen: En helsidesannons från en bilförsäljare i Malmö som ordnar jippo för att lansera en ny version av en bil. Det är dans, det är karuseller, det är musikuppträdanden och grillade burgare, och allt är gratis.

Ja, det är en fossilbränsledriven bil. Det står inte ett ord om fossilfria alternativ. Det enda som över huvud taget står om klimat är den obligatoriska minitexten om utsläpp.

Alltså: Vi har haft en sommar med torka och värmeböljor. Vi behöver sluta med fossilbränslen så fort det nånsin är möjligt. Och på valdagen har bilförsäljaren jippo för att folk ska köpa bilar som går på bränslen som behöver vara utfasade långt innan de nya bilar som säljs nu är utslitna.

Vi kan inte fortsätta så här! Vi behöver ha politiker som tar de beslut som behövs för att samhället ska ställas om NU.

Alla kungarna i baren

Då finns det ingen som tar en
Man är kung, kung, kung i baren
Det är något som man verkligen vet
Den 25:e smäller det
Då finns det ingen som tar en
Man är kung, kung, kung i baren
Det är värt att leva fattigt ett tag
Om man får vara kung för en dag

Det är radion som spelar Magnus Uggla.

Den där låten har jag alltid haft lite svårt för. Eller, den är så fjärran från min verklighet att jag liksom aldrig kunnat känna något för den mer än en vag irritation – över att så många människor verkar känna igen sig i den och hur bisarrt det är att de gör det, typ.

Jag har haft perioder av att leva på väldigt lite pengar. Och perioder med helt okej med pengar. (Nä, rik har jag aldrig varit. Men heller aldrig riktigt fattig eller pank eller med oplanerade skulder.) Men jag skulle aldrig nånsin drömma om att leva runt och bränna massor med pengar precis när lönen kommit. Det är en sak att det kan gå åt en hel del pengar när räkningar ska betalas, nödvändigheter av olika slag, eller planerade utgifter, och så vidare. Och det kan hända en massa oplanerade saker och så vidare.

Men just den där biten, ”att vara kung för en dag”, den fattar jag inte. Jag förstår liksom inte ens att man vill det. Jag fattar verkligen inte att det kan kännas som en rimlig prioritering att bränna massor med pengar på en kväll på meningslösheter när man dessutom vet att man kommer att behöva leva på ingenting resten av månaden.

Idag när låten spelades på radion insåg jag plötsligt att det är så där det är när det kommer till klimatet också.

För mig är det självklart att man måste hushålla. Tänka framåt. Att man inte kan göra av med allt nu, för man måste ha kvar resurser till sedan också. Det är fullkomligt självklart, så självklart att det liksom inte är något jag behöver TÄNKA, det skulle liksom gå emot min grundläggande själsliga struktur att göra annorlunda.

Men det verkar som att många andra lever just som att de är kungar i baren. Att nu, just nu, så har de resurserna för att kunna svira om ordentligt, och då skiter de i hur det blir sen. Som att de inte kan ta in hur illa det där med att leva ”fattigt” kommer att bli.

Frågan är om de kommer att tycka det är värt att leva i den ”fattigdom” som den här kvällen i baren kommer att leda till.

Jaha, nu är visst sociala medier av bara av ondska igen?

Jaha, nu är vi där igen. En av mina kontakter på facebook – en person jag aldrig skulle ha träffat på om det inte vore för sociala medier, en person jag nog aldrig ens träffat i verkligheten men ändå samarbetat massor med i ideella sammanhang – länkar en artikel i DN. En artikel jag inte kan läsa, för den ligger bakom betalvägg.

Men min facebookvän sammanfattar det så här:

Viktig läsning. Om hur sociala medier tar fram det sämsta i människan, hur sociala medier påverkar val, förändrar/söndrar hela samhällskittet, programmerar om oss (ja ni läste rätt) och hur du kan återupptäcka ditt riktiga, trevliga jag om du loggar ut!

Vi ses IRL

Jag har skrivit om det här så många gånger förr, så just ikväll orkade jag bara svara så här:

Tja, artikeln kan jag inte läsa. Men jag kan säga att givet min livssituation så är sociala medier min möjlighet att ha ett socialt liv över huvud taget – och därmed att inte gå under.

Och för mig, som ofta trivs mycket bättre med skriftlig kommunikation än med muntlig, och som dessutom började mitt liv med att alltid vara den udda fågeln i alla sammanhang men som tack vare nätet hittat många människor som jag tycker mycket om, så är sociala medier en enormt positiv grej. Och i många situationer tycker jag att sociala medier tar fram det bästa i människor.

Väldigt många av de människor som är viktiga för mig idag har jag lärt känna via nätet. Jag skulle inte vilja vara utan det eller dem.

Och kategoriska uttalanden om det som är en mycket positiv sak för mig och många andra gör mig ledsen.


Tidigare inlägg om sociala medier:

2011 – Sociala medier – en social möjlighet för oss som faktiskt inte hinner vara sociala

2013 – Tankar om den moderna tekniken – och mig

2016 – Kontakt med omvärlden

2016 – Sluta nedvärdera det skrivna ordet

2016 – FULT

2016 – För övrigt så är det ett så tröttsamt exempel på det här fokuset på att all tid ska vara kvalitetstid

2016 – Ibland tror jag att allt som får människan att stå ut är dåligt

2016 – Älskade twitter

2016 – Att våga visa svaga sidor

2017 – Osammanhängande och meningslöst om fokus och principer

2017 – Bow to no one

2017 – Anonymitetens goda sida

Ja, det var visst några stycken. 

Apokalyps fast utan gud

Jag är inte troende. Jag tror inte på någon gud, vare sig den kristna eller någon annan.

Däremot är jag uppvuxen med bibeln och de kristna berättelserna som en del av kulturen – och i vår samtid känner jag tyvärr lite för ofta att vissa bibliska berättelsen är lite för relevanta.

Till exempel tänker jag ganska ofta på berättelsen om Lot och Sodom och Gomorra. Om människorna som förfallit till ett syndigt leverne och ska straffas, men Lot ber gud att inte straffa dem om han kan hitta tillräckligt många som faktiskt är gudfruktiga. I slutändan är det dock bara Lots egen familj som är god nog, och gud straffar städerna. Förintar dem.

Och alltså, jag menar inte att vi ska leva enligt den där gudens bud. Jag har helt andra uppfattningar om vad som är en god moral. Däremot lever mänskligheten idag ”syndigt” i form av att vi överutnyttjar jordens resurser. Och det räcker inte att ett fåtal lever efter vad naturen klarar när de allra flesta inte gör det. Det kommer inte att sluta bra.

Och i somras, när värmebölja och torka och bränder rådde, så hamnade jag gång efter annan i Jesus Christ Superstar och ”Could we start again please?”:

This was unexpected, what do I do now?
Oh, could we start again, please?

I’ve been very hopeful so far
Now for the first time
I think we’re going wrong
Hurry up and tell me,
this is all a dream
Or could we start again, please?
Could we start again, please?

I think you’ve made your point now
You’ve even gone a bit too far
to get your message home
Before it gets too frightening,
we ought to call a halt
So could we start again, please?

Men vi har ingen gud att skylla på. Det är vi människor som är orsakande.