Återfallsprevention

En av de saker jag bestämt mig för att göra idag, den första dagen jag jobbar 75% av min ordinarie arbetstid på jättejättelänge, var att återigen plocka fram och titta på det jag skrev ihop i vintras, i mallen från psykologen hos företagshälsovården. Jag klistrar in delar av det nedan. En del plockar jag bort här, för att det av integritetsskäl, för mig och andra, inte ska stå här.


Vidmakthållandeplan och återfallsprevention

Vilka svårigheter sökte jag för?

Utmattning, stress, långvarigt svår livssituation som lett till kognitiva svårigheter m.m.

Vilka var orsakerna till att jag utvecklade dessa besvär?

Stress och otillräcklighet, allra mest i privatlivet, som gjort att jag pressat min flexibilitet gentemot omgivningen och slagit knut på mig själv tills min hjärna gått sönder.

Vad har jag lärt mig, testat, klarat av? Strategier?

  • Att lita på mig själv, på min känsla, lyssna på kroppens signaler, och våga agera på detta
  • Testa nya strategier
  • Våga riskera att det blir fel
  • Sluta undertrycka känslor
  • Bli tillåtande och flexibel inför egna behov
  • Tillbaka till nuet
  • Skriva ner orostankar (+tröstande/lugnande tankar)/börja blogga igen

Vad kan jag utmana mig med i framtiden?

  • Fortsätta öva på att våga ta beslut utan att väga in alla aspekter, våga ta risken att det blir fel
  • Våga vara ”lat”
  • Våga stanna upp när det känns jobbigt i stället för att bita ihop och köra på

Förebygga återfall

Hur märker jag när det blir jobbigt igen? Varningstecken?

Känslan av ”Ekorrhjulet”. Att jag inte räcker till och att det inte finns något annat att göra än att köra på, att jag inte har några utvägar.

Finns det särskilda riskfaktorer/situationer?

  1. När allting hopar sig och jag inte har några lösningar eftersom jag inte är övermänniska
  2. När det uppstår luckor men jag ändå tycker jag ska fortsätta jobba på, för att jag tycker tiden måste utnyttjas.
  3. När jag gör något kul men svårt och kör på utan pauser.

Vad kan jag göra då?

  • SLUTA VARA SÅ JÄVLA DUKTIG!
  • Låta bli att kräva logik och rationalitet av mig själv
  • Kliva åt sidan. Titta på situationen utifrån. Våga följa mina råd till andra.

Min egen lista med saker jag lärt mig och gjort

  • Sticka på möten (vilket gör mig mindre rastlös, inte minst när det drar ut på tiden)
  • Öva mig på att bestämma mig för något och så blir det som det blir
  • Bollplank för texter vid behov -> inte fastna med alltsammans i mitt eget huvud. (Fast hon har slutat. Jag behöver “skaffa” en ny.)
  • Pratat med diverse personer om diverse besvärliga saker (som lett till förbättringar)
  • Lägga in mejlrensning i kalendern, en halvtimme åt gången, det blir så mycket det blir och vara nöjd med det det blir.
  • Svara ”Jag kan inte nu. Du får mejla”
  • Se till att avsluta arbete 10 min innan det är dags att gå så att inte alla kommer och hugger mig sista stunden och jag blir jättestressad.
  • Avsätta tid. Ta pauser. Skriva upp hur långt jag kommit och vad som ska göras. Inte jobba mer än en viss tid.

Mmm … Väldigt mycket av det handlar ju om att faktiskt få lyssna på mig själv. Mina behov, mina prioriteringar. Och att inte bli skammad på olika sätt för att jag gör det.

Ha lite respekt för att jag faktiskt behöver ostörd tid

Torsdag förmiddag, den förste oktober, i Coronans år 2020. Som många dagar under de gångna åren, och som i princip alla arbetsdagar sedan i mars i år, jobbar jag hemifrån.

Jag har fått iväg barnen till sina skolor och kommit hem och satt mig att jobba. Till skillnad från hur det mestadels varit de senaste åren så har båda barnen på sistone utan problem kommit iväg till skolan i *normal* tid, och utan bekymmer större än de flesta andra familjer. Som grädde på moset känner jag numera inte ens att jag är på konstant standby: jag behöver inte hela tiden vara beredd att rusa iväg för att hämta ett barn pga komplikationer i skolan. Jag börjar lite grann kunna landa i att faktiskt fokusera på jobb under förmiddagarna, när jag är själv hemma. (Bortsett från när någon katt vill in eller ut ur huset.)

Det är väl behövligt. Den där ständiga beredskapen, att ständigt kunna växla fokus och prioritera om, eller vara tvungen att prioritera alla saker samtidigt och stuva om min hjärna för att klara ut allt, den har satt sina spår i form av utbrändhet.

Idag är första dagen jag bara ska vara sjukskriven på 25%, sedan jag bankade huvudet i väggen för ett och ett halvt år sedan. Och under förmiddagen är jag själv hemma och kan fokusera ostört på jobbet. Det räcker ändå gott och väl för mitt huvud att prioritera mellan arbetsuppgifter, strukturera arbetet, och göra lagom mycket. Och på eftermiddagen kommer barnen hem, först den ena, sen den andra. När jag jobbat klart kommer jag att ha skiftande fokus här hemma, eftersom det är så tillvaron som ensamstående förälder ser ut. Hjälpa med läxor, svara på frågor, fixa med hushållssysslor. Ett ständigt prioriterande, ett ständigt hattande mellan olika fokus.

Men på förmiddagen har jag, som saker är nu, lov att bara vara anställd och göra mitt jobb. Ett enda fokus. Inte behöva växla. Inte behöva splitta hjärnan.

Då ringer telefonen. Inte jobbtelefonen, inte min privata mobil, utan den fasta telefonen här hemma. Den där som jag inte ens skulle höra om jag satt på kontoret fem mil bort.

Men jag svarar förstås. För det kan ju trots allt vara habiliteringen, eller någon annan inom vården, eller skolan eller kommunen eller något annat viktigt. Någon som behöver kunna nå mig – och något som sannolikt ändå är snabbt avklarat.

Det är det inte. Det är någon annan. Som bara vill “snacka lite” eller hur hen uttrycker det.

Jag förklarar att jag jobbar. (Jag har ett kontorsjobb. Jag har haft samma jobb i över femton år. Jag jobbar på vardagar, kontorstid.) Hen svarar att jaha, ja om du är mitt inne i något så kanske det inte passar. (Varför är det ens relevant? Jag jobbar!) Vi avslutar samtalet.

Och jag har irritation kvar i huvud och kropp länge efteråt.

Känslan av att jag liksom inte har rätt att avfärda. Att jag borde ta mig tid, växla fokus, skjuta upp jobbandet till senare.

Fastän det är det som satt mig i skiten liksom.

Detta att ständigt behöva prioritera. Detta att ständigt behöva fundera över vad som är viktigast för stunden. Välja och vända och vrida. Hela tiden behöva fundera över om jag prioriterade rätt, om jag borde välja om, om jag kan klämma in en sak till.

Och de där valen och prioriteringarna hamnar ju alltid i att det jag egentligen skulle hålla på med *inte* är viktigast. Och i att jag får försöka hinna ikapp sen. Pussla. Trassla.

Min tid behöver också kunna respekteras! Alldeles oavsett om jag just nu är inne i något eller inte, så behöver jag faktiskt kunna få lov att respektera min arbetstid. Och andra också. För det tar sönder mig om jag hela tiden ska respektera andras behov men andra inte respekterar mig och mitt arbete.

Så jag sätter mig och försöker jobba igen. Och det går inte. Jag kan inte fokusera, för hjärnan far hela tiden tillbaka och surrar kring varför hen ringde, om jag avfärdade något som var jätteviktigt fast hen inte sa det (för varför ringer man annars vid den tiden?). Fastnar i de livsfarliga cirklarna kring om jag inte kunde klämt in det, och varför är det så viktigt för mig, och så vidare.

För jag klarar ju inte ens av att respektera mig själv. Jag har varit tvungen att prioritera bort mig själv så länge att jag skäms så fort jag försöker prioritera mig själv. För det jag gör är väl inte så viktigt? Jag borde säkert kunna ta mig an någon annan, något mer?

Det är svårt att prioritera sig själv. Men om jag ska hålla så kan jag inte prioritera hur många andra som helst. Det går inte.

Tar paus från de vanliga arbetsuppgifterna och kör lite friskvårdsträning istället. Halvvägs genom passet börjar jag storgråta och gråter sedan rakt igenom alltsammans. Hulkande gråt.

Är det verkligen orimligt att förvänta sig respekt för att få arbeta under arbetstid?

Saknad, inte längtan

I pandemitider fungerar saker annorlunda. Vi ska hålla avstånd till människor, inte umgås på vanliga villkor, stora evenemang är inte tillåtna, och så vidare. Många av de saker människor normalt sett gör kan eller får inte göras. Andra får göras på väldigt anpassade sätt.

Jag kan förstås känna en saknad efter en del av det där. Efter att kunna träffas utan att det är en stor grej. Ta en fika på stan utan avstånd. Gå på en konsert. Dansa folkdans. Det är trevliga saker, saker jag uppskattar. Och saknar.

Däremot känner jag ingen längtan efter att göra dem nu.

Jag längtar inte efter att träffa folk. Längtar inte efter att gå iväg på en coronaanpassad konsert eller distansdansa folkdans med löfte om att alla som känner symptom stannar hemma.

För jag vet att jag inte skulle kunna slappna av och njuta. Jag vet att jag skulle vara fullt upptagen med att fundera över avstånd och handtvätt och hostningar. Hur nära den där personen var jag? Tvättade jag händerna tillräckligt efter att jag åkt tåget? Petade jag mig i ansiktet? Verkade inte hen lite sjuk?

Dessutom vet jag att även om jag har fokus på avstånd och hänsyn hela tiden, så har inte andra det. Väldigt många andra verkar glömma allt sånt där väldigt snabbt när de väl träffar folk. Som att de kopplar av och kopplar bort. Jag förstår inte riktigt hur det där går till, men plötsligt verkar det bara vara väck. Och det innebär ju att det blir dubbelt ansvar för mig. Det räcker liksom inte att jag själv tar ansvar för vad jag gör, jag måste dessutom hela tiden förutse vad andra ska göra. Dessutom gör det tydligen mig till den märkliga. Och skulle jag påpeka så är det ju jag som ställer till med problem på nåt vis.

Det där blir på det hela taget rätt obekvämt. Nej, det blir faktiskt ruskigt obekvämt. Det finns inget trevligt alls i att försöka göra roliga och trevliga saker när man hel atiden måste vara på sin vakt. Och med tanke på hur länge jag kan gå och oroa mig i efterhand så är det ganska lätt att konstatera att det inte är värt det.

Så jag känner ingen längtan efter att delta i coronaanpassade träffar eller konserter. Saknad efter friheten att kunna göra trevliga saker utan att oroa sig, ja. Men ingen längtan efter att delta under nuvarande omständigheter.

Jag stannar mycket hellre hemma och är tråkig.

Inte var väl alla korkade bara för att det var “förr i tiden”?

Förr i tiden var det spågummor och kloka gubbar som sprättade i abborrar och tittade i kaffesump för att kunna tala om hur vädret skulle bli. Folk ville veta, eftersom så många arbetade utomhus med jordbruk.

När vi idag ser “Vädret” på TV, så bygger det på noggranna mätningar och undersökningar. De som arbetar med att försöka förutsäga vädret kallas meteorologer. Till sin hjälp har de …

Så står det i min sons lärobok i fysik och kemi. (Boken om Fysik och Kemi, av Hans Persson, på Almqvist & Wiksell, tryckt 2012.) Min son går i sjätte klass.

Det är ju förstås helt sant att vi har mer sofistikerade metoder att göra väderprognoser idag än man hade förr. Men jag tycker inte riktigt om tonen eller attityden i beskrivningen av hur det var “förr i tiden”. Visst fanns det folk som förlitade sig på rena “spågummor” och liknande. Men det gör det idag också. Men det fanns med all säkerhet folk som hade någon sorts rimligare sätt att bedöma kommande väder genom att titta på olika konkreta tecken på himlen. Sånt som vi lätt avfärdar, som Bondepraktikan och olika lokala traditioner, har säkert ofta åtminstone någon grund i hur det ofta brukade vara vid den tiden på året i det området.

Jag, som är uppvuxen på västra sidan av Skåne, vid kusten, har fått lära mig att om solen går ner i en säck så blir det regn eller dåligt väder nästa dag. Det är på det hela taget ganska logiskt. För det mesta blåser det från väster. Om solen går ner i en säck, alltså solen går ner i ankommande molnfront, så är det “ett väder” på väg in, och då är regn dagen efter ganska sannolikt. Självklart ingen garanti, men en kvalificerad gissning i alla fall.

Jag har väldigt svårt att tro att alla människor “förr i tiden” var korkade. Hade de varit det skulle det knappast lyckas odla etc. Snarast tror jag att åtminstone en del av dem var ganska vettiga och kunde konsten att observera och notera och lägga ihop erfarenheter.

Men vi “moderna” människor verkar ha en förkärlek för att distansera oss från dummingarna förr i tiden och förklara hur överlägsna vi är. Trots att det alltså finns gott om folk i vår tid som tror på minst lika dumma saker.

Om min man hade levt skulle han nu ha berättat om sin religionslärare som sa ungefär “I Afrika, där tror de på pinnar!” med ett hånfullt kluckande skratt. Det är lite grann samma sak.

Söndagsbullar

1 pkt jäst (50g)
5 dl ljummet vatten
lite honung
lite salt
5 dl grovt dinkelmjöl
1 dl kornmjöl
4(?) dl vetemjöl

Jäs en timme.

Baka ut till 12 bullar.

Jäs 30 min.

14 minuter i 220 grader.

Blåregn och stockrosor

Utanför mitt köksfönster, på andra sidan den lilla blåsiga innergården, har jag det vi kallar orangeriet. Det som en gång var bykhus och hönshus. 

Mot den vägg som vetter mot innergården växer blåregn och stockrosor. Blåregnet växer egentligen precis vid sedan om väggen, vid den mur som förlänger orangeriet och förbinder det med uthuset i hörnet av innergården. Men blåregnet klättrar också vidare under/längs takkanten längs hela orangeriet. 

Längs orangeriets vägg växer också stockrosor. Stockrosorna växer alltså under blåregnets utlöpare längs takkanten.

Det är förstås jättefint. 

Blåregnet behöver egentligen klippas kontinuerligt under säsongen. Det skickar ständigt nya bågar och lianer åt olika håll. Och de kryper helst vidare där de får bra fäste i något. Som in under hängrännan på uthuset, och in under takkanten på orangeriet och in under taket. Och det är liksom inte riktigt bra. Det gör att taket på sikt håller sämre. Och bäst är förstås att förebygga problem. Helst bör jag klippa av de nya utväxterna innan de ens tar sig in på dumma ställen. 

Men blåregnet växer förstås som bäst under sommarmånaderna. Det vill säga under den tid stockrosorna blir allt högre och sedan blommar vackert under månader. Då är det väldigt bökigt att försöka klippa blåregnet. Det är ganska bökigt ändå. Men jag vill ju inte trampa ner eller knäcka stockrosorna! Dessutom är det svårt att nå upp vettigt att klippa blåregnet på drygt två meters höjd. I princip behövs stege för att göra det. Speciellt innan det hunnit bli långa lianer. Och stege är förstås ännu knepigare att få till ihop med stockrosorna. 

Kontentan är förstås att det nästan aldrig blir av. Och att jag nu, i slutet av september, står och försöker åtgärda det värsta. Klippa av de längsta lianerna. Lirka ut tvåmetersutväxter inne i orangeriet. Sucka och tänka att det hade varit bättre om jag gjort det tidigare. Och när jag klipper ner stockrosorna för att komma åt så har jag ändå lite dåligt samvete.

För på några av stänglarna blommar det fortfarande rosa stockrosor. 

Det är en konstig höst när minsta förkylning blir ett stort trassel

September. Höst. Förkylningstid.

Det är en ganska naturlig sak att åka på förkylningar efter skolstart. Omständigheterna är dessutom lite speciella i år. Dels har sextonåringen börjat gymnasiet: ny skola, ny kommun, nytt umgänge. Dels har tolvåringen, som inte gått i skola tillsammans med klasskamrater på nästan tre år, plötsligt gått in i klass igen och umgås alltså med jämnåriga igen för första gången på evigheter. Klart som sjutton att det innebär att det blir lätt att bli förkyld.

Första rundan kom när tonåringen hade gått i skolan i ett par veckor (tror jag). Han har haft envis påverkan av pollenallergi hela säsongen, men nu blev det värre och han fick stanna hemma ifall att. Eftersom rekommendationen var att testa för Covid ifall att, och eftersom hans bank-ID tydligen inte har full behörighet (så han inte kan logga in på vårdtjänster) så fick han efter många om och men bli testad på vårdcentralen. (Nej, han hade ingen Covid. Så efter en vecka hemma fick han gå tillbaka till skolan.)

När tonåringen varit hemma ett par dagar fick jag yttepytteont i halsen. Eftersom jag under rådande omständigheter ändå jobbar hemifrån påverkar det inte så mycket. Det största problemet består i att jag inte kan handla mat. Å andra sidan, att som ensamstående förälder inte kunna åka och handla mat är ganska begränsande.

Och eftersom rådande rekommendationer var att man ska testa sig för minsta symptom, så bokade jag test. jag bokade på torsdagen; första möjlighet att bli testad var följande måndag. Det innebär att jag var tvungen att ragga upp någon i bekantskapskretsen som hade möjlighet att åka och hämta mitt ID, bege sig till apoteket mitt på blanka eftermiddagen, komma ut till mig på landet, vänta medan jag testade mig (fy FAN vad äckligt och besvärligt det var!), och sedan åka och lämna mitt test på apoteket igen. (Även mitt test var negativt. Och mitt halsonda var long gone när jag väl fick testa mig.)

Ungefär samtidigt som jag började känna av det där lilla halsonda så nös tolvåringen en del. Så han fick också stanna hemma två dagar den veckan (sen var det helg). Honom testade vi inte ens. Han var ju egentligen inte sjuk. Ingen skulle ha reagerat på det där ett vanligt år.

Jaha. Sen gick det en dryg vecka innan nästa omgång. Halskli på mig och förkylningstendenser på tolvåringen i torsdags för snart en vecka sedan. För min del blev det inte mycket mer än extra trötthet och yttepyttehalsont och lite snorigt. men tolvåringen blev ordentligt förkyld. Och vi bokade test igen, nu för honom och mig, måndag morgon. Nu på drive-in! (Nope, det fanns inte förra varvet.) För om man får ett negativt provsvar får man gå tillbaka till skolan så fort symptomen är borta, och annars måste man vänta 48 timmar förbi symptomslut.

Så den här gången satt vi två personer i en bil på en parkering och följde instruktioner med att hälla saltlösning i näsan, peta långt in i halsen och reta kräkreflexen, peta i näsan och spotta i ett litet provrör. Örk.

Hans provsvar har kommit. Negativt. Mitt har inte kommit än. Han är på bättringsvägen. Jag har inte haft sjukkänsla på flera dagar (men idag kände jag mig lite lite snorigare igen :P )

Och eftersom jag ju är i väntan på provsvar så tycker jag inte jag ska gå och handla. Så två gånger den här hösten (hittills) har lösningen varit att jag kört till affären men suttit kvar i bilen medan tonåringen går in och handlar åt oss.

Det är nog egentligen det där som är det påtagligaste i tillvaron just nu: hur fruktansvärt låst man blir så fort man har minsta lilla känning av något förkylningsliknande. Alla sådana där saker som man i vanliga fall behövt lösa på egen hand till varje pris – nu får man inte göra dem. Istället måste man lösa dem genom andras försorg.

Tyvärr är det – att behöva få andra att hjälpa en och lösa saker åt en – betydligt mer omständligt. Och därmed också mycket mer belastande för en utbränd hjärna.

Skyddad: Inklämd mellan omständigheter måste man ta andra vägar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Sannes skrädmjölskakor

[Mest för minnet]

190 g (franskt) smör
½ dl mörk sirap
1½ dl socker
1½ tsk bakpulver
2 dl skrädmjöl
2 dl vetemjöl

Forma ca 30 kakor (typ rulla boll och platta till).
200 gr, 11-12 min.

Harregusågott!

Ensamhet och lathet och hjälp

Det är något väldigt pinsamt med att be om hjälp.

Har man satt sig i skiten får man reda ut det. Har man skaffat hus och trädgård får man reda ut det. Har man skaffat barn så får man reda ut det.

Att be om hjälp är ett nederlag. Be om hjälp kan man göra först när man ägnat alla dygnets timmar åt saker som behöver göras och det ändå rasar samman. Dessutom ska man inte be om hjälp om man inte kan hjälpa tillbaka. Och det kan man inte när tillvaron inte går ihop.

Ber man om hjälp får man dessutom absolut inte sitta och lata sig när andra gör nytta – då måste man jobba minst lika hårt som de som hjälper.

Och du ska fan inte tro att du är berättigad till att få drömma om att sitta ner och ta det lugnt med ordning och reda omkring dig. Och absolut inte känna dig nöjd och avslappnad och fridfull.

Oavsett hur mycket jag kämpar emot så har jag nästan alltid dåligt samvete. Det finns liksom ingen möjlighet att bära både mitt eget mående och barnens och hushållsarbete och allt annat. Oavsett hur jag försöker sänka ambitionsnivån. Jag är inte människa nog att bära oss alla tre. Jag vill bära min minsting, hjälpa honom att må bra, men jag är själv så trasig och försöker lära mig att inte ta sönder mig själv. Och jag går sönder av minsta lilla överbelastning.

Jag ville få undan tvätten. Tvättbergen. Mängder av ovikt tvätt och vikt tvätt som inte sorterats in och strumpor som inte parats ihop.

Sortera strumpor är ansträngande för hjärnan. Jag vet det. Fast jag ville få undan det, bli av med det. Jag gillar att bestämma mig för att nu får jag undan det här och gör klart. Biter ihop lite och kämpar på och så är det gjort sedan.

Men med en bit kvar av bottenskrapet i strumpbyttan insåg jag att jag borde tagit paus för länge sedan. Att jag ansträngt hjärnan för mycket. Överbelastat. Inte så illa som det brukat vara som värst. Men för mycket.

Det är så irriterande det där. Hur ska man nånsin kunna bli klar med något när hjärnan inte orkar?

Och samtidigt vet jag att en del personer som skulle kunna hjälpa i vanliga fall ser mig som lat som inte gör klart. Det är inte bara jag själv som tycker att jag borde, det finns andra som också tycker det är lathet. För det är ju inget fysiskt fel på mig, i alla fall inget som syns utåt. (Rent faktiskt kan det faktiskt vara förändringar i hjärnan pga utmattning. Men det syns ju inte.)

Just nu kan det ju på sätt och vis kvitta. Så här under coronatider och “social distansering” så kan ändå ingen hjälpa oavsett.

Så jag kämpar på. Jag kämpar med att acceptera att jag inte räcker, jag kämpar med att lära mig ta pauser och göra lagom mycket. Jag kämpar med att försöka vara snäll mot mig själv. Och samtidigt kvarstår alltsammans. Jag kommer aldrig ikapp med saker som behöver göras. Jag drunkar under ogjorda saker, kassar med återvinning och textilinsamling och ett barn som skulle behöva en förälder med ork för att komma på fötter.

Idag bryter tårarna igenom. Ensamheten är så stor. Och det har väldigt lite med coronan att göra.