Att behöva uppfostra folk om sorgen

Ibland känns det som att jag behöver uppfostra folk om sorg. Om hur man inte gör. Om att inte stapla floskler så fort någon vars nära dött råkar komma i ens närhet, fysiskt eller virtuellt.

Jag gissar på att det till viss del handlar om att folk omkring mig fortfarande i huvudsak är unga (förhållandevis). Ganska få har drabbats av döden på nära håll gällande någon i deras egen generation – har någon dött har det förhållandevis ofta varit någon betydligt äldre. Man har ingen egen känslomässigt erfarenhet, och då tar man till stereotyper. Eller så har man erfarenhet och antar att det är precis likadant för alla andra? Fast det är nog betydligt ovanligare.

Så jag, som nu tyvärr har erfarenhet – min egen, självklart synnerligen begränsade erfarenhet – blir den som får uppfostra. Det blir jag som blir tvungen att tala om för folk att ursäkta, men det där du säger är floskler – har du själv ens tänkt på vad du säger och vad det betyder? Det blir jag som har den otacksamma uppgiften att vara otrevlig och otacksam och ryta ifrån.

Och ja, jag vet att de allesammans menar väl. Men man kan inte låta folk gå omkring och uppträda på sätt som sårar de redan ömtåliga och inte ens säga något om det?

Och förresten är jag van. Jag är ju ändå alltid den där besvärliga jobbiga typen som alltid måste säga vad jag tycker och alltid tycker så konstiga saker. Så då kan jag ju lika gärna fortsätta med det, liksom.

Det kan ju förstås också vara så att det är jag som är udda och konstigAtt alla andra uppskattar det jag tycker är floskler.

Ikeakatalogen och sorgen

Och så kommer Ikeakatalogen och matar sorgen. För ja, vi var Ikeamänniskor. Här i vårt gamla hus, utan räta vinklar och standardmått. För hos Ikea gick det ju att hitta lösningar, smarta lösningar, på det mesta. Och tillräckligt många varianter för att någon skulle passa.

Fast vi var Ikeamänniskor redan innan det här huset, i ärlighetens namn :-)

Barnen lärde sig som små att man kunde åka till Ikea och äta. Kombinationen skaffa några praktiska lösningar till och även lyckas äta lunch som hela familjen var nöjd med till bra pris. Och sedan hela familjen som lyckligt följde instruktioner och byggde möbler.

En ny Ikeakatalog är en katalog att bläddra i och tillsammans upptäcka att Åh, titta, de har hittat en smidig lösning på det där problemet!

En ny Ikeakatalog nu är att spä på saknaden efter honom.

Och värst av allt var att komma in på kökssidorna. För vi har Ikeakök. Vi har lagt ner så mycket av våra själar i planering och genomförande av det där köket. Att bläddra in på kökssidorna i Ikeakatalogen gräver djupt. Ändå ner i grunden.

Majs- och potatissoppa

Rotmos- och fläskläggsbuljong är svåra grejer. Ja alltså, den buljongen som blir över. Den är god men väldigt distinkt. Både den rimmade fläskläggen och kålroten är ju ganska speciella. När jag använder den buljongen till att göra soppa brukar barnen ibland bli ganska missnöjda och till och med tycka att den förstör soppan.

Så jag tog mig en funderare och kom fram till att det antingen måste vara en soppa som maskerar det där specifika eller där det passar bra att det framhävs. Och så kom jag på att majs- och potatissoppa borde vara rätt.

Så idag blev det soppa på schalottenlök fräst i smör, skalad skivad potatis, rotmos- och fläskläggsbuljong – och så koka en stund och mosa med potatisstöten – färsk majs från majskolvar som jag karvat av, en rejäl slatt grädde och så lite vitpeppar.

Det blev väldans gott, faktiskt. Och barnen tyckte också det var helt okej.

Fosterställningsgråtsdag

Nej, jag räcker inte till. Idag har jag legat i fosterställning och gråtit.

Idag är sista dagen innan skolan börjar. Imorgon ska jag följa med på första skoldagen och sedan jobba hemifrån. Och resten av veckan finns det blandade olika skäl till att det inte är särskilt vettigt att försöka åka till Malmö utan bättre att försöka hantera saker från hemmakontoret. Men idag skulle jag åka till Malmö och åttaåringen skulle vara på fritids hela dagen.

Fast så blev det inte. Av skäl vi inte behöver gå in på här ville han absolut inte till fritids idag, och inte till skolan imorgon. Han ville verkligen inte alls. Och jag förklarade att jag trots allt måste ha en chans att jobba, och att det är därför han måste vara på fritids, och för att jag ska ha ork att försöka hjälpa till med att saker ska bli bra i skolan så måste också några saker i tillvaron flyta på, och om jag inte ens kan jobba som jag ska så reder jag liksom inte ut det. Alls. Typ nåt sånt. Eller vad jag nu sa.

Han ville i alla fall inte alls.

Och det utvecklade sig istället till en morgon när jag låg i fosterställning uppe på sängen, hulkgråtandes tills jag inte kunde andas. Grät och hulkade och snorade och kände att det vore bättre för världen om jag och mina barn aldrig hade funnits. Socialt missanpassade varelser, med ångest och oförmåga att umgås med andra människor och oförmåga att ens ta hand om oss själva. Djupt nere i den totala jävla avgrunden. Och ingen finns det ens längre som kan dra upp mig ur den där gropen.

Inte ens få iväg barn till skola och fritids klarar jag av – eller för den delen sköta ett jobb. Än mindre reda ut att ta hand om barn som behöver extra stöd. Helt jävla misslyckad. Lika bra att ge upp totalt.

Och så säger folk att man borde gå och prata med någon? Men det är inte prata jag behöver. Det svåraste av allt är att behöva reda ut alla jobbiga vardagsgrejer på egen hand. Varenda jävla dag. Hela jävla tiden. Där gör det ingen skillnad att sitta och prata med någon en gång i veckan. Faktiskt.

Nå. Vi lyckades slutligen resa oss och återvända till världen. Jag skippade Malmö idag – det fanns ingen möjlighet att hitta kraft att sätta sig på ett tåg – men skrapade ihop resterna av mig och lyckades jobba hemifrån. Och åttaåringen gick med på att vara några timmar på fritids.

Men jag är trött. Så trött. Både fysiskt och mentalt. Så där som man blir av att ens värld rasar ihop och man ramlar ner i total förtvivlan och gråter slut på varenda tår och tänker att det vore bättre om man inte fanns.

Och det finns ingen chans att jag ska kunna återge den känslan, för den intensiteten går liksom inte att återskapa i efterhand – och jag vill inte.

Nu är det bara tröttheten och en lätt förtvivlanskänsla. De förstärker sorgen så fint *ironi*

Nära men inte riktigt

Jag hade hoppats hinna skrapa klart fönster nummer tio – det sista jag ska behöva skrapa den här omgången, om saker går enligt plan – idag. Trots att mensont och frmför allt menströtthet dominerade dagen igår och i alla fall halva dagen idag. Men riktigt så långt hann jag nu tyvärr inte. Eller, jag har nog så gott som skrapat färdigt, men inte slipat och inte oljat och inte pillat bort löst kitt.

Å andra sidan har jag i alla fall lyckats få barnen att göra en del av sina sysslor. Trots att… det inte riktigt var deras dag idag, liksom. Och dessutom åtminstone skaffat en grov överblick av vad som skulle behöva fyllas på i klädväg.

Jag inser att jag rimligen bör vara nöjd med vad jag åstadkommit idag, även om det inte är fullt så enkelt att verkligen känna det.

När du inte ser

Hej älskling!

Jag skulle verkligen behöva dig här. Det gör så stor skillnad att ha dig här, att du ser vad jag gör. Både för de tråkiga vardagliga sakerna, som disk och ogräsrensning, och för andra roliga saker.

Och det visste jag ju: att det skulle bli så mycket svårare utan din bekräftelse, i de små små sakerna.

Om du inte tullar på flaskan tillräckligt så är du lat?

En kort reflektion, egentligen utifrån att ha suttit och skrivit det förra inlägget och sedan plötsligt kommit att tänka på Livets bilders inlägg ”Flaskan”:Jag tror vi är ganska många som lärt oss att vi ska känna oss lata om vi inte i vår normaltillvaro ganska ofta är nere och krafsar rätt långt ner i den där flaskan. Att det liksom är normalt att tömma mer ur flaskan än vi hinner fylla på.

Jag behöver få lov att lita på mig själv

Jag behöver få lov att lita på mig själv. Lita på min egen förmåga att bedöma läget och bedöma min kapacitet och förmåga. Lita på och lyssna på mig själv.

Jag har sorg.

Jag är ensamstående mamma med två skolbarn och med ett jobb att sköta.

Fast alldeles oavsett så bör det vara jag som är bäst på att veta och bedöma vad jag klarar, vad som funkar för mig.

Jag har alltid haft orimliga krav på mig själv. Fast de kraven kommer ju egentligen inte bara från mig själv. De kommer också från andra, från vilka frågor som ställs, vilka förväntningar som ställs.

Jag känner mig aldrig tillräcklig. Jag känner alltid att jag borde gjort mer, eller annorlunda. Så har det alltid varit. Och jag kämpar med det. Redan ”i vanliga fall” – redan innan, när vi var två föräldrar.

Nu är vi inte det längre.

Det finns dagar när jag är någonstans i närheten av min normala kapacitet. Och det finns dagar när jag mest överlever.

Dessutom finns det, precis som för alla andra människor, dagar när det är annat som fyller tillvaron. Dagar när jag och barnen är på Liseberg. Dagar när jag är utslagen av förkylning eller mensvärk. Dagar när det är fullt tillräckligt mycket att jag börjat jobba efter semestern och extra trött, och resten av tiden fylls av att orka laga mat och ta in tvätten som inte ska bli blöt av regnet. Och dessutom finns förstås min, och barnens, sorg där hela tiden, som en extra tyngd och kraftansträngning.

Och jag har inte längre älsklingen här som en buffert, som kan säga åt mig att jag aldrig kan hinna och orka allt jag tycker jag borde.

Jag behöver få lov att lyssna på min egen känsla: Hur mycket klarar jag? Hur mycket orkar jag? De dagar det faktiskt inte går, så behöver jag kunna lyssna på det, acceptera det, släppa efter för att det är så. Det är viktigare nu än någonsin, nu när jag måste klara det själv. Nu, när jag i någon mån – oavsett hur mycket ni vill bära mig genom detta – bara har mig själv.

Jag försöker. Verkligen. Jag accepterar att det finns bra dagar och dåliga dagar. Anpassar mig efter det och försöker vila i det. Och försöker släppa efter på kontrollbehovet, acceptera att jag inte orkar försöka ha full kontroll, inte klarar av att vara projektledare och hålla ihop allting. Acceptera att saker får flyta lite och att våga lita till att det nog faktiskt ordnar sig även om inte allting blir planeringsmässigt optimalt under en period.

Då är det väldigt jobbigt när någon annan envisas med att vara det där dåliga samvetet jag försöker låta bli att lyssna på. När någon annan envisas med att försöka fylla i de där konturerna jag kämpar med att sudda ut. Och då är det dessutom inte bara mina egna orimliga krav jag inte lever upp till, utan jag gör någon annan besviken.

Nä, just det, det gör jag förstås inte. Det var ju inte så det var menat. Det var inga krav. Det var bara omtanke. Eller nåt sånt. Nå, men det hindrar ju inte att det blir något jag hela tiden måste förhålla mig till, något jag hela tiden måste kämpa med att trycka undan och inte lyssna på.

Och jag har tillräckligt med sådant av annat slag.

Och mig själv kan jag i alla fall säga till. Till och med på skarpen, om det behövs. Låt bli det där nu! Släpp det där nu! Men med någon annan får jag inte ens antyda att det där gör mig ledsen eller att det sätter igång saker i mig.

Jag behöver få lyssna på mig själv. Lyssna på vad som är rimligt. Tillåta mig att acceptera att jag inte klarar allt. Tillåta mig att vara snäll mot mig själv, som så många personer sagt till mig så många gånger det senaste året. Lyssna på mig själv och lita på mig själv. Jag har behövt det länge, men jag behöver det mer än nånsin i den nuvarande situationen.

Men jag behöver också kunna lyssna på och lita på det andra säger. Som det här, som också många sagt till mig på sistone: att jag inte behöver känna tacksamhetsskuld för att folk hjälper mig, för människor hjälper huvudsakligen andra människor för att de själva mår bra av det och blir glada av det. Jag tror de menar det, när de säger det. De flesta.

För jag är inte intresserad av att behöva känna tacksamhetsskuld. Då klarar jag mig hellre själv. Och jag är inte intresserad av att behöva leva upp till andras krav. Jag har fullt tillräckligt högt ställda krav på mig själv. Jag behöver sänka kraven på mig själv. Och jag har inte lust att bli motarbetad i den kampen.

För övrigt är det inte ens en kamp jag för bara för min egen skull. Det handlar också om att kunna vara en rimlig förebild för mina barn – vilket arv jag lämnar vidare till dem.

Och jag tänker att oj, vad schysst det skulle vara om jag kunde lära mig att känna mig stolt över det jag lyckas med, istället för att alltid bara känna skuld och skam över det jag inte lyckas med.

Betydelsen av en logga

Jag är ingen storköpare av tomater. Tomater hör till de grönsaker man ska låta bli när det inte är säsong, eftersom de då odlas i växthus med uppvärmning och bevattning, väldigt ofta i länder och områden där det redan är vattenbrist. Och sommartid, när det finns svenska tomater, så har jag ju en hel massa tomater själv, liksom – och köper alltså inte så många.

Men ja, ibland köper jag. Oah då köper jag gärna svenska tomater. Inte de där som ligger i stora papplådor och säljs i lösvikt, de där tomaterna som alla är stora och ganska tråkiga och saknar både sortnamn och info om vem som odlat dem. Jag handlar mycket hellre de där som kommer från hyfsat lokala odlare, där odlarna valt ut goda tomatsorter och där jag kan veta något om hur odlingen går till och vem det egentligen är jag gynnar.

I affärerna häromkring innebär det ofta att det är två tomatodlare från Österlen som är relevanta. Båda odlarna har tomater i olika färger och former, packade i tråg av olika varianter. Båda företagen har en egen logga. Båda är märkta med Svenskt Sigill. Priset är ungefär detsamma. Tomaterna och utbudet i variation är nog att betrakta som likvärdigt.

Det ena företaget har dock tillägget ”Klimatcertifierad” på sin Svensk Sigill-märkning.

Med andra ord är det liksom ganska självklart vilka tomater jag borde välja.

Ändå står jag där gång efter annan och utkämpar den interna striden. För det är något med den andra sorten som känns mer lockande. Efter mycket funderande tror jag att det kan vara loggan det handlar om. Att Orelunds logga ger ett något mjukare och vänligare intryck än Ingelstorp. Att förpackningarna också ligger i den linjen, på nåt vis. Det är i alla fall den enda anledning jag lyckats komma på.

För det mesta lyckas jag dock övervinna det där och kommer hem med Ingelstorps tomater. Men inte utan den inre striden.

Intressant nog lyckas jag inte hitta Orelunds logga på webben. Jag får väl ta en bild nästa gång jag passerar lämplig mataffär.

Men så här ser Ingelstorps ut:

image

Och den här infon ligger med i paketet:

Ingelstorpinfo

TILLÄGG:

En läsare har hittat bild på Orelund-loggan.

Rimmad fläsklägg

Hej älskade!

Idag hittade jag ekologisk vakuumpackad rimmad fläsklägg på Ica. Åh, vad du skulle ha blivit glad och myst åt detta :-)

Fast du kommer ju aldrig att få veta, och aldrig att få smaka.

Men vi andra äter i alla fall rotmos och fläsklägg imorgon. Utan dig.