Tag Archives: ovanvåning

Fotografiernas magi

Sjuåringen fick syn på bilder av sunkuthuset från innan vi började fixa iordning det, det vill säga för två-tre år sedan. Och så undrade han om det fanns bilder på hur själva boningshuset såg ut när vi flyttade hit. Och det fanns det förstås :-) Och efter att vi tittat på bilder av hur huset såg ut när vi var och tittade på det våren 2002 – ett fåtal bilder tagna med mitt dåvarande jobbs digitalkamera som jag hade lånat med – så landade vi i att titta på bilder av sjuåringens rum, eller snarast rummets tillblivelse. Från det vindskyffe med pyttelitet ruttnande englasfönster utan isolering det en gång var, via fönsterbyte, isolerande, väggbyggande, målning och annat som slutligen ledde fram till det blåa rummet så som han alltid känt det.

Målning: rutin och erfarenheter

Vissa saker har man inte koll på från början utan lär sig efterhand, i viss mån den hårda vägen.

En gång i tiden, medan vi höll på att isolera och inreda på vinden, så bytte vi också en drös fönster. (Jag minns i nuläget inte alls vilket år det var, men jag skulle gissa på nio-tio år sedan ungefär. EDIT: Det verkar ha varit hösten 2006.) Två fönster i studion på bottenvåningen och alla fyra gavelfönstren på ovanvåningen. För de gamla fönstren i studion var i helt uselt skick, eftersom det var en såricka i väggen som gjorde att det rann vatten inuti väggen när det regnade hårt – ner i fönstren. Och fönstren på vinden var englasfönster… vilket trots allt inte var så bra om vi skulle bo däruppe. Så vi köpte nya fönster. Beställde från Quesarum: nya fönster av återvunnen teak.

Vi beställda dem omålade, eftersom våra fönster ska vara vitmålade på alla sidor utom den riktigt yttersta (ja alltså, det är så det var målat här från början) och vi dessutom vill måla med linoljefärg. Så innan vi kunde sätta dit de nya fönstren behövde det förstås målas en massa. Många kvällar stod jag och målade på långa rader med uppallade fönster i studion. (Det måste ha varit i den vevan vi övergav studion som sovrum och istället flyttade ut i bäddsoffan i vardagsrummet – och där blev vi kvar tills ovanvåningen var klar och vi kunde flytta upp i det nya sovrummet i november 2007.)

Och ja, det var det där med rutin, erfarenhet och koll… För när jag stod och målade de där fönstren så trodde jag fortfarande att man borde låta bli att kladda grönt på de blanka fina gångjärnen – speciellt på den yttre synliga delen. Så jag gjorde mitt bästa för att låta bli det, helt enkelt.

Nu, ett antal år senare, har det förstås visat sig vara ett misstag. Sedan ett antal år tillbaka är flera av de där nya fina blanka gångjärnen istället väldigt rostiga. Och det är ju förstås inte bra alls.

Företaget som hjälpt oss sätta fönstren på plats – och senare även hjälpt oss med fler fönster – tipsade oss senare om att det man borde göra var att måla gångjärnen med järnmönja, och de kom till och med förbi med en liten burk. Men det har inte blivit. Det är alltid så mycket man ska hinna.

Men nu. Nu har vi gett oss på det: stålborstat och sandpapprat bort den befintliga rosten så gott det går, och sedan målat på ett första varv med järnmönjalinoljefärgen. gångjärn med järnmönja

… i alla fall på de två studiofönstren på första våningen…

På de yttre delarna. De inre delarna får bli när det yttre torkat.

Så nu ser det ganska märkligt ut: Järnoxidröda gångjärn på kromoxidgrönt fönster. (Fönstren behöver för övrigt också målas om. Det får bli när två omgångar järnmönja hunnit torka – då blir det grönmålning av allt, inklusive gångjärn.)

 

Och nej, det här var inte de allra första fönstren vi målade. Skrapning, renovering och målning av fönster var det allra första vi gav oss på när vi flyttade in för tretton år sedan. Men då var det fönstren på framsidan – varav en del var i ännu uslare skick, typ: hela bottendelen av karmen av ett av fönstren fick dammsugas bort och ersättas.

Sedan har det gått i perioder med målande. Periodvis blir det mycket målande, periodvis inget alls – det beror ju på vad det är för renovering. De senaste åren har det blivit förhållandevis lite målning med linoljefärg, och det märktes ganska tydligt när jag högg i med den sortens aktiviteter för några veckor sedan. Det tar liksom en stund innan man hittar tillbaka till rutiner. Först blir det målande ”på måfå” – doppa penseln och måla. Sedan efteren stund väcks erfarenheten till liv igen. Hitta känslan för hur mycket man ska doppa och hur mycket man sedan ska stryka av. Komma ihåg rätt ordning att göra saker: Pressa in i glipor och springor samt i knaster och annat färgkrävande, och sedan måla de snälla platta ytorna med det som är kvar i penseln. Sådana saker. Det finns ju hur mycket sånt där som helst som man liksom inte kan läsa i en bok :-)

Eller en sådan sak som att titta på penseln som stod kvar i en burk med linolja från förra (?) sommaren men där det nu inte längre fanns kvar någon olja och tänka att jo men då måste egentligen hela penseln vara full med ganska intorkad olja – det borde gå att arbeta igång den penseln igen. – Visst gick det det :-)

Långt om länge

När vi isolerade och inredde vinden/ovanvåningen funderade vi en del kring det här med uppvärmning. Vi har vattenburen värme i huset (pelletspanna med el som reserv). Pannan står på bottenvåningen. Matarrören går upp på vinden och är dragna däruppe och går sedan ner (och tillbaka upp) separat för varje rum. Vid varje fönster på nedervåningen (nästan) har vi alltså elementrör som går upp och ner på båda sidor om fönstret. Ovanlig lösning, tror jag :-)

På ovanvåningen fanns ju dock sedan tidigare nästan ingen uppvärmning – det behövdes ju inte, det var ju bara en kallvind. Ja, bortsett från det där sommarrummet, som under en period hade hyrts ut till ett äldre par. Där fanns det ett element. Det rummet (som numera är sjuåringens rum) fick behålla sitt element.

Den del som blev vårt sovrum hade ingen uppvärmning, men rören som var dragna för rummet nedanför var lämpligt dragna längs ytterväggen och gjorde att det var ganska enkelt för en rörmokare att koppla på ett extra element under fönstret i det rummet.

I allrummet och det blåa rummet (numera treåringens) satte vi inte in några värmelösningar. Trots att det i båda rummen finns rör synliga så är de inte placerade på ställen där det är lätt och/eller lämpligt att koppla på element. Vi bestämde att vi avvaktar och ser hur stort behovet är innan vi gör något.

Vi har väl tyckt att det funkat över förväntan. I allrummet kommer det upp varm luft nerifrån (antar jag); det är i alla fall sällan påtagligt kallt. Lite läcker det välfrån de långa värmerören längs ena långsidan också. Men i blåa rummet har det tidvis väl varit lite svalt… och nyligen upptäckte vi kondensfukt på insidan av ytterväggen.

Men som sagt var, där var det inte så lätt att koppla på vattenelement. Så nu fick det bli fullösning. Igår satte vi slutligen upp ett oljefyllt värmeelement under fönstret. Och ja, det är nog bra. Både för väggen och för treåringen :-)

Vi har fått säng!!!!!!!!

Man ska inte överdriva användandet av utropstecken. Men i det här fallet är det helt klart motiverat

Efter mååååånga turer, där sängarna först skulle komma efter 3-4 veckor, sedan snart skulle komma, sedan inte hade kommit med den här veckans leverans men nog skulle komma med nästa, sedan ingen alls visste var de blivit av eller när de skulle komma, sedan möbelfirman konstaterade att de tydligen visst fått dem levererade men skickat tillbaka dem (!), så kom slutligen en förvirrad kille med sängarna igår. (Fast det höll på att falla där, för han hade inget lokalsinne men hade ändå fått för sig att han skulle köra hit utan att ringa om vägbeskrivning, och sedan, när han väl var vilse och ringde, så misslyckades han bara mer och mer att följa sambons instruktioner och kom bara mer och mer fel…)

Ja, självklart fattades nåt i leveransen: kopplingsbeslagen som skulle hålla ihop sängarna till en dubbelsäng. Men men, det hade väl varit alltför osannolikt att allt skulle bli helt rätt

Så igårkväll sprang vi runt här som yra hönor. Slet av plast, monterade ben, ställde sängar på plats. Bar upp sonens säng till hans rum. Bäddade och fixade och donade.

Vilken känsla att lägga sig i vår dubbelsäng, i vårt rum!!

Och ja, det blir verkligen jättemysigt. Det känns inte alls så trångt som jag stundtals har befarat.

Vi har sovit däruppe i natt. Idag på kvällen har vi fortsatta att försöka komma i ordning med saker däruppe. Det tar förstås tid. Men med sängarna på plats så finns det liksom inspiration och motivation att fortsätta igen

Väntan och resultat

Sedan blev elektrikern sjuk.
Sedan blev det helg.
Sedan tillstötte andra saker för elektrikern.
(Ja ja, inte mycket att säga om det. Och han ringde faktiskt.)

Men idag har han varit här. En bit till på väg. Det finns faktiskt EL på vissa ställen däruppe nu!

Elektrikern har varit här *kryss i taket*

Faktiskt! Dragit kabel och satt upp eluttag och lampknappar. Till och med kommit en bra bit

Sista hörnet fixat!

Igår, faktiskt Reglat, isolerat och panelat (och då skulle en del av panelen vara inspektionslucka, dessutom – vilket ju innebär något mer pill).

Och så har vi sågat lite mer lister som ska målas. Och tänkt och funderat och kommit fram till saker angående panelen i trappan.

I övrigt sorterar vi. Flera år av renovering leder till en hel del osorterade verktyg, spik, skruvar och annat. Och på ”vinden” (i allrummet) samt i hallen på nedervåningen som man passerar på väg upp, finns en hel massa saker som behöver gås igenom och antingen få en förvaringsplats eller avhysas.
Behöver förvaringsprylar – men det stora jobbet är ju att ta ställning till alltsammans.

Det tar tid.
Det är tråkigt.
Det är mentalt påfrestande.

Tystnad

Fast det beror nog egentligen på att vi gjort en massa

Få se nu…
Vi har målat och satt upp de flesta listerna i de tre sovrummen. Målat och satt upp dörrfoder. Städat en hel massa, så att det ska gå att ta sig fram genom allrummet
Och – börjat flytta upp saker i sonens rum! Lite leksaker, en bokhylla… och en madrass för att ”markera” sängen.

Följande saknas för att vi ska kunna flytta upp:
* elektrikern ska dra upp el
* element ska kopplas tillbaka på rör i sonens rum
* sängarna vi beställt ska komma

Sedan går ”flyttlasset”!

Det betyder ju inte att det inte finns saker kvar att göra däruppe. Vi saknar fortfarande panel och ledstång i trappan. Det saknas fortfarande isolering på ett par fåniga små ställen. Och hela allrummet saknar både lister och färg.

Men än sen då? Vi har snart sovrum!

Det är dags nu…? :-o

Egentligen har jag längtat ganska länge. Vilket är ganska märkligt, med tanke på hur jobbigt jag hade det, både med förlossning och bebistid. Men min kropp har egentligen skrikit ”bebis!” i en bra bit över ett år Eller ja, skrikit och skrikit. Men en längtan har funnits där…

Som sagt var, jag hade det jobbigt. Förlossningen var fruktansvärd, och bebistiden var en plåga. Vi bestämde att vi skulle vänta lääänge innan det blev syskondags.

Dessutom fanns det ju annat vi ville göra. Husrenoveringen, som jag längtat så mycket efter att sätta igång med, stod nästan stilla med en bebis i huset. När vi så sakteliga började få tillbaka möjligheten att göra något med huset, så ville vi ju hinna det En bebis till skulle skjuta allt framåt ett tag till. Och så behövde jag hämta mig. Jag behövde vara i bättre skick för att orka med ”ett varv till”.

Vinden blev med tiden hållpunkten. Vinden skulle isoleras och inredas. Isoleringen – för värmens skull – var i någon mån en ekonomisk fråga, för att minska energiförbrukningen, men också kopplat till miljösamvetet. Inredningen var nära nog en nödvändighet av familjesociala skäl. Vår son behövde (behöver) ett eget rum – och vi med. Innan barnrum inga fler barn.

Som alla renoverare vet så tar det alltid längre tid än man tänkt. Problem som tillstöter, trötthet som sinkar, hantverkare som inte kommer, femtonspel med andra saker – och så livet i sig, förstås. Byta trappa. Bygga trappräcke. Lösa krångliga grejer i hörnen med ventilation. Byta fönster. Mura och putsa. Det drog ut på tiden.

Och sedan kom livet ännu mer emellan. En bil och ett fartgupp och en smäll i nacken. Ont i nacken. Ont i huvudet. Ständigt och jämt under lång tid. Och ovanpå det oron. Kommer jag alltid att ha så här ont? Kommer jag aldrig att kunna lyfta min son igen utan att tro att jag håller på att dö av hjärnblödning?

Renoverandet stannade förstås upp. Och tvivlen växte när det gällde fler barn. Bli gravid med den här smärtan? Föda barn – tänk om det skulle bli värre? Bära omkring på och ta hand om en bebis…? Det kändes fjärran. Jag försökte låta bli att tänka.

Oron tog över världen. Oron för att inte bli bättre. Oron för att drabbas igen. Oron för att göra fel, råka ut för fler saker. Oron för… allt.

Psykakuten.
Sertralin och Atarax.
Samtalskontakt.

I efterhand kan jag ibland nästan tycka att det positiva överväger. Jag önskar förstås att jag hade sluppit skada nacken. Absolut. Men oron knuffade mig så långt över kanten att jag var tvungen att göra något åt det. Det hade jag egentligen behövt för många år sedan, och vid många tillfällen. Men jag hade inte vågat. Nu hade jag inget annat val än att våga. Och det är en bra sak. Det hade nog egentligen inte varit en bra sak med ett barn till innan jag gjort något åt detta. Inte så att jag gjort mig av med all gammal skit, rensat ut allt och blivit hel och så. Men jag har benat i en del. Vågat få ur mig en del. Och ja, fått hjälp av tabletterna.

Till att börja med blev tabletterna ytterligare ett skäl att vänta. Sertralin. Minst ett halvår… *räkna* jodå, jag höll koll på hur länge jag skulle behöva vänta innan jag trappade ner.
Men så ökades istället dosen. Det innebar ännu längre väntan. Det började rent av kännas som ett stressmoment. När det där halvåret gått, så måste jag försöka trappa ner…

Och så började jag tänka om. Läste på. Jämförde för och emot. Och insåg att… kanske vore det snarast en bra sak att äta SSRI under graviditeten? Egentligen mådde jag ju inte bra när jag väntade Simon. Jag var orolig ungefär jämt. Nojade mig hela tiden över något. Det fanns ju där redan då (och långt dessförinnan).

Hur mycket hade det egentligen påverkat mig? Hur stor del hade oron i att första året blev så besvärligt? Hade både jag och Simon mått bättre från början om jag hade haft hjälp av antidepressiva?

Det är förstås bara spekulationer. Jag kan inte veta. Men kanske är det inte bara en nackdel att äta SSRI under en kommande graviditet. Kanske kan det göra situationen bättre för både mig, sambon, Simon och det kommande barnet?

Men visst, samvetet gnager. Duktiga Sanne tycker att hon borde klara sig utan – för barnets skull. Det är det rätta och det kloka, och det går ju. – Men jag försöker vänja mig av med duktig-tankar. Bara för att det går så betyder det inte att det är det bästa. Det är faktiskt tillåtet att tänka på sig själv, ta hand om sig själv. Och många gånger är det kanske dessutom det bästa även för dem i omgivningen som är ”orsaken” till att man inte vill vara självisk…?

Och – hade det handlat om en ”fysisk” åkomma, så hade det inte alls varit en samvetsfråga på samma sätt.
Jag har funderat en del på det… Atarax, som jag ju också tar ibland mot ångesten, är egentligen en allergimedicin, men den hjälper även mot oro/ångest. Är jag, som tar den mot ångest, en sämre människa än den som tar den mot allergi?
Kanske enligt en del. Nå, då får de väl tycka det. Jag har funderat, och jag har kommit fram till att detta är det bästa just nu. För mig och för dem jag älskar. Dessutom har jag sjukvårdens stöd. Och ja, jag får lita på dem. Jag behöver inte ha bättre koll än vården. Jag behöver inte veta mest. Jag kan nöja mig. Ha!

Och nu…
Vinden är nästan klar. Det finns ett föräldrasovrum, en Simon-rum och ett rum för ett eventuellt ytterligare barn. (Och så ett allrum, som dock är betydligt mindre klart.) Det saknas enstaka lister. Vi behöver ha hit en elektriker (som aaaaldrig kommer ) och en rörtjomme som kan koppla in ett element (hör inte heller av sig ), och våra beställda sängar behöver komma. Sedan kan vi flytta upp. Visst, det kvarstår lite småsaker ytterligare, men det kan vi ta pö om pö.

Det är dags

Det känns förstås märkligt…
Många tankar.

Sist gick det så lätt att bli gravid. Nu är jag nästan fem år äldre. Kommer det att gå lika lätt? Ska jag våga tro på att det ska ta sig nästan lika kvickt? Sist utgick jag från att det skulle ta tid… Kommer jag att lura mig själv?
Och, å andra sidan, då, för nästan fem år sedan, så slutade den första graviditeten i missfall, så tidigt att jag knappt hade hunnit smälta att jag var gravid. Kommer jag alls att våga tro på att det ska gå bra, när (om) jag blir gravid? Eller ska jag utgå från att det ska sluta i missfall, åtminstone tills jag är förbi vecka sju nånting?
Hur ska jag kunna låta bli att kolla efter blod varje gång jag går på toa?
Ska jag räkna med att det krävs tre befruktade ägg för att det ska bli ett barn den här gången också?

Och så var det det där med tvillingar.
När jag väntade Simon, så väntade jag ju från början tvillingar. Den ena dog, någon gång mellan v 8 och v 18.
Då var jag betydligt yngre än nu. Sannolikheten för tvillingar ökar med åldern.
Dessutom blödde mamma också en hel del i början när hon väntade mig.
Väntade hon också tvillingar från början? Hade jag egentligen en tvilling? Har vi kanske trots allt en ökat tendens till att släppa två ägg?

Vill jag ha tvillingar? Nä. Jo. Jag vet inte.
Nej, egentligen vill jag inte det. Jag undrar ofta hur jag skulle ha rett ut det, om Simons tvilling också hade levt. Det var kämpigt nog med en bebis. Å andra sidan vet jag ju inte – kanske påverkade det honom att ha förlorat sin tvilling. Kanske bidrog det till hans otrygghet.

Och tanken på tvillingar är ju fascinerande. Nånstans längtar jag fortfarande efter, önskar jag fortfarande, tvillingar. Med hjärtat. Inte med förnuftet. Men fascinationen finns där. Jag skulle blivit tvillingmamma. Jag är mamma till en tvilling.

Jag undrar hur Simon skulle reagera om han fick tvillingsyskon. Skulle han bli avundsjuk? Han vet att han haft en tvilling. Det har vi berättat och pratat om… Han har ritat en teckning av sig själv och tvillingen i min mage

Hur han tänker om syskon i största allmänhet? Åh, han längtar! Han har tjatat lääänge

Det här med kön…
Ja, könet kvittar. Ja, jag blir glad för vilket som. Ja, det viktigaste är att barnet är friskt – och jag ska vara glad om jag alls får barn.
Absolut. Självklart.
Dessutom är jag ju noga med att alla barn (och vuxna) är individer, att könet är oviktigt. Simon går i rosa och blommiga kläder – eftersom han älskar rosa och blommor – och vi är angelägna om att inte knyta ihop färger, intressen, färdigheter och annat med kön.

Men ja, nånstans när jag ändå en önskan om en dotter.
Det är helt och hållet irrationellt. Jag kan inte förklara det med några vettiga argument, fast jag försöker…

Jag funderar på om det handlar om att jag vill ha chansen att uppfostra två syskon av olika kön på likvärdigt sätt. Att det finns en poäng med det.

Och jag funderar på om det handlar om mitokondrie-DNA. Att jag inte vill att min mitokondrielinje ska dö ut (den gör ju det om jag bara får söner). Biologen i mig tycker att det är ett intressant argument. Ja, kanske är det faktiskt en del i det, hur bisarrt det än kan verka. (Mitokondrier är spännande!)

Men till största delen är det verkligen irrationellt. Jag kan inte förklara det. Eller ens försvara det. Jag skäms lite – eller till och med en hel del.
Men hur är det – känslor kan man inte rå för? Inget blir bättre av att inte erkänna för sig själv vad man känner. Bättre att erkänna, hantera och bearbeta. Bättre i förväg än sedan.

…och årstid
Och jag skulle vilja ha ett sommarbarn den här gången. Slippa bylsa på en massa kläder på en skrikande bebis för att alls kunna gå ut. Slippa stoppa ner en missnöjd bebis i en vagn för att kunna gå ut och gå. Bara kunna gå ut genom dörren.

Önsketänkande det med.
Men jag måste öva mig på att önska och drömma. Det är inte så att hela världen kommer att rämna och gå under och allt gå åt helvete för att jag tillåter mig att önska och drömma.

Idag skulle elektrikern komma :-[

Mellan 17 och 18, var det sagt. För att titta på det som ska göras på vinden. Så vi såg till att vara hemma, både jag och sambon (han skulle egentligen tränat).

Vi har liksom försökt få hit honom lääääänge nu. Jag pratade med honom i våras (det är den elektriker vi anlitat tidigare, och för övrigt så var han den enda i trakten som inte sa ”om ett halvår” eller ”jag är sjukskriven” eller inte alls svarade…), när vi inte ännu riktigt behövde hjälp – vi ville vara ute i god tid – och då sa han ”hör bara av er ett par veckor innan ni behöver hjälp, så är det lugnt”.

Så i slutet av juni ringde vi honom. Telefonsvarare. Varje gång. Så vi lämnade meddelanden.

Sedan hade vi semester. Och sedan rullade det på, med målning däruppe. Så vi låg väl inte på så mycket. Men nu de senaste veckorna har vi ringt ungefär hur många gånger som helst. Alltid telefonsvarare. Ett antal gånger har vi pratat in meddelanden. Ingen har ringt tillbaka.

I måndags fick jag slutligen fatt i honom. ”Jag dyker upp på onsdag, mellan 5 och 6”, sa han.

Nä.
Han har fortfarande inte dykt upp.
Han har inte heller ringt och sagt att han inte kommer.

Vi behöver ju EL på vår ovanvåning!!!

***********************************
Annars har jag ikväll börjat måla lite schabloner på vårt golv, också i järnoxidrött. Det bli snyggt.

Och så har vi beställt sängar (för några dagar sedan).

Listerna? Nä, de är inte klara än. Lister är inte roligt att fixa på trötta kvällar med en gnällg 3½-åringf