Category Archives: Hus och renovering

Verandauppdatering

Jag har visst inte skrivit om arbetet med verandan (veranda 2) på… över ett år? Ja, jag har kommit ur bloggandet, jag vet. Prioriterat annat. Och tappat tråden.

Fast det är ju inte så att det hänt jättemycket och jättesnabbt om man säger så. Men i sammanfattning så har väl ungefär det här hänt senaste året: Jag har anlitat en snickare till att tillverka en dörr med ”sidoljus”. Det tog tid innan han hade byggt den. Och sedan tog det tid innan han levererade den. Och tid innan jag hann måla klart den. Och innan hann sedan kunde montera den.

Men nu. Nu är dörren monterad på plats, med lås och allt. Och han har monterat täckskivor och lister runt fönstren (för att hantera att fönstren och stolparna inte är optimalt anpassade till måtten för verandan – så som det blir när man bygger på befintlig plats OCH med begagnade fönster). Och jag har målat så att allt det nya nu har en strykning grönt på utsidan.

Sammanfattningsvis har verandan alltså gått från

via

till

.

Oändligt med arbete återstår:

  • Justera fönstren i djupled
  • Putsa på själva husväggen
  • Täta igen diverse hål av olika slag på kreativa sätt
  • Måla fönsterpartiets insida
  • Måla taket invändigt
  • Lägga golv
  • Täta täta täta
  • Måla diverse annat invändigt
  • Måla diverse annat utvändigt
  • Fler strykningar grönt utvändigt

… för att bara rada upp det mest konkreta liksom.

Högsommar i maj

Det är den 1 juni. Klockan är snart nio på kvällen. Jag har varit ute och vattnat en stund, och svetten rinner av mig.

Jag minns inte när det regnade senast, men jag tror nog det är ungefär en månad sedan. Vi har haft vecka på vecka med värme, högtryck. Alltså inte majvärme, utan högsommarvärme. Som om det vore juli eller augusti – och då inte ens ett vanligt år när folk klagar över att det är kallt, utan riktigt varmt. Dag på dag på dag.

Jag skriver förstås inte det här för att folk omkring mig behöver veta det. Alla vet det. Det har varit så här i stora delar av landet. På vissa håll har det visserligen kommit regn, men hettan är ändå utbredd. Nä, jag skriver det för mitt eget minne. För att komma ihåg att det var så här det var, det som skulle vara våren och försommaren år 2018.

Jag önskar att jag hade gjort bättre noteringar så att jag hade vetat hur länge det varit torrt och så där. Men nä, det här är inte våren när jag bloggar som jag brukat. Det har inte blivit så.

Vi hade hård vinter. Sen men hård: den slog till i februari och varade in i april. Och sedan hann liksom inte snöhögarna smälta undan förrän det var ordentligt varmt. Ja, här i Skåne. Och sedan gick det på ytterligare ett kick innan det plötsligt var högsommar.

Jag har varit ute och vattnat. Det är torrt, riktigt för jävla torrt. Fast vi har faktiskt inte bevattningsförbud ännu. Så jag har haft på vattenspridaren en stund på ärtor och bönor och majs som jag stoppade i jorden för en vecka sedan. Och så har jag kannvattnat i krukor och på några extra utsatta saker i övrigt.

Det är bra att vi har en fungerande rickepump i vår egen brunn numera. Jag har ställt en murarbalja att pumpa upp i vatten i så att jag kan fylla kanna i baljan. Inte så att det är något fantastiskt vatten i brunnen, och jag har ingen aning om hur det står sig om det blir riktig vattenkris. Men ändå.

Nej, jag vill inte flytta

Då och då kommer frågan. Från folk på jobbet. Från mamma. Från andra.

– Du har inte funderat på att flytta?

Det de menar är väl att det skulle vara smidigare för mig att bo någon annanstans, till exempel närmre jobbet, givet omständigheterna.

Det är en hemsk fråga. En fråga som liksom på något vis handlar om att få mig att ge upp det sista jag har kvar.

Dels skulle det förstås innebära en jävla massa jobb att flytta. Jag hinner och orkar inte ens med den kontinuerliga utrensning som behövs i livet. Flyttrensa är på en nivå långt bortom det möjliga.

Fast det är ändå inte det relevanta argumentet. Det relevanta är att det är här jag BOR. Här jag slagit ner mina rötter.

Jag vet att det är fult att bry sig om materiella ting. Och ett hus är materiellt. Jag vet.

Men alltså, här har jag satt ner mina bopålar. Landat. Efter att aldrig ha känt mig hemma någonstans på riktigt sedan jag flyttade hemifrån, så växte jag fast här på nolltid.

Både älsklingen och jag älskade den här platsen och de här omgivningarna.

Det var här vi la vår tid. Vi har skapat det här tillsammans. Byggt in våra drömmar, våra gemensamma värderingar och synsätt. Vi har kämpat sena kvällar med att isolera vinden. Vi har vänt och vridit på bästa lösningar för kök och badrum. Vi har planterat bärbuskar och sparrisrad.

Här bor min själ. I väggar och tapeter och golvbjälkar här finns spåren av honom. Av vår gemensamma livsgärning. Av majoriteten av de år vi fick tillsammans.

Jag. Du. Vi.

Och det tycker ni att jag borde överge? För att det vore mer praktiskt? Slita ut min själ, överge det lilla jag har kvar? Kasta bort allt det vi kämpat med och låtsas att det inte betyder något?

Jag vet att man kan bli tvungen att ta sådana beslut, på grund av skäl man inte råder över. Men att göra det frivilligt?

Och ja, jag vet att ni bara menar väl, ni som frågar. Jag vet.

Tidskapsel

Trettonåringen vill ha rummet ommålat. Han har tröttnat på den gröna färgen han valde när han var 3½ år och på schablonerna jag valde till honom i den åldern i samspråk med honom. Processen med att tömma rummet såpass att det ska vara möjligt att måla om har pågått åtminstone sedan i somras. Nu är vi komna dithän att det faktiskt går att måla. Gröna väggar ska ersättas med svarta. Alla spår efter murgrönskvistar, kaniner, kor, sköldpaddor, myror och annat ska utplånas på golv och väggar.

Det är i dagarna tio år sedan vi flyttade upp till sovrummen på ovanvåningen. Inlägget om att dubbelsängen till mig och älsklingen slutligen levererats och monterats och vi sovit första natten i vårt nya sovrum är från 23 november 2007. Då hade vi jobbat sedan sommaren 2003 med att isolera taket, sätta träpaneler i taket, bygga innerväggar och måla.

Trettonåringens rum – fast så gammal var han ju inte då – var det till stor del jag själv som gjorde. Det var där jag slutligen reste mig efter nackskadan, där jag slutligen kom igång med att försöka våga göra saker igen och komma vidare. Det gick åt båda hållen: Jag vågade börja göra igen för att jag ville att det skulle bli gjort, och det där måste bli gjort så jag var tvungen att våga börja göra. Typ. Så det var jag som satte panelen där: väggar och snedtak. Det var jag som byggde innerväggar. Det var jag som målade. Det var jag som sprang och letade schabloner hela semestern i Frankrike den sommaren. (Och det finns nästintill en miljard blogginlägg från ovanvåningsbyggandet.)

Det är jag som byggt det rummet. Det är min obändiga vilja och envishet som byggt det rummet och lyfte mig tillbaka den gången. Som så många andra gånger, antar jag.

Jag tycker om rummet. Det är fortfarande fint. Och det tar emot lite, men nu målar jag över det. En tretton- snart fjortonåring vill inte längre ha barnsliga schablonbilder på väggar och golv, det förstår jag också. Så nu målar jag över: helsvarta väggar, helgrått golv.

När jag sitter och målar där vill jag ha musik. Så jag slår på spotify. Och eftersom jag inte vet exakt vad jag vill lyssna på, så känns det rimligt att sätta på deras specialdesignade tidskapsel som ändå ligger överst på sidan.

Det passar bra. Det känns ju ändå som att jag sitter i en tidkapsel där jag sitter, fast i tankarna på då och nu. Och jag får höra Crucify och Tom’s Diner, Tainted Love och Staten och kapitalet, och det som fortfarande är en av världens bästa låtar: Att fånga en fjäril med Lasse och Idde.

Den där sista gör det extra tydligt, det där som liksom hela tiden svävar omkring så påtagligt i situationen: älsklingen fattas.

Men tidskapseln missar den musik som vore det självklara i den tidskapsel som består i att jag målar om ett av rummen på ovanvåningen. För det jag lyssnade på när jag byggde som mest var ganska ofta In lust we trust.

Barnfria dar

Barnfri några dagar. För storbarnet är på Jamboree hela veckan. Och lillbarnet, nioåringen, är hos mormor och morfar ett par dagar. Under stor protest och stor ledsenhet vid hämtningen – fast rapporterna säger att han har det bra – för jag behövde kunna få komma iväg till mitt jobb, vara fysiskt på plats där, för att sortera och rensa och packa inför jobbets flytt.

Så jag har jobbat extra långa dagar igår och idag. Och sedan varit ute och målat på kvällen. För när mamma och pappa var och hämtade barn passade pappa på att hjälpa mig att plocka loss verandafönstren igen, för att jag skulle kunna komma åt att måla på de där besvärliga ställena. Och då måste jag ju passa på att måla innan de kommer tillbaka med ungen imorgon, för då ska vi sätta tillbaka fönstren. Så jag parerrar med regn och målar och hoppas det inte ska regna bort. I tisdags kväll vågade jag bara måla insidan av stolparna som inte hade fått någon färg alls hittills, eftersom det skulle komma regn igår morse (och det gjorde det). Igårkväll målade jag insidan av övriga stolpar (som hade fått färg en gång innan), samt ovansidan av plåten. Och ikväll har jag målat samma ställe som i förrgår.

Sent imorgon kväll/natten mot lördag förväntas regn, eventuellt stora mängder.

Intensiva dagar. Igår var jag så trött så trött på kvällen.

Så jag hinner inte tänka och känna så mycket. Det är väl bra på sitt sätt. För ensamheten och saknaden har en annan karaktär när jag är själv hemma, och dessutom håller på med praktiska hussaker.

De allra flesta år sedan barnen kom, från att äldstingen var 1½ år, har barnen varit hos den äldre generationen en vecka. En vecka när vi varit barnfria. En vecka som varit ett skönt avbrott, en möjlighet att leva normalt, som två vuxna – men också en ständig slitning mellan att vilja hinna göra så mycket som möjligt med hus och annat och att samtidigt hinnas umgås på tu man hand. En vecka var alltid alldeles för kort.

Och ibland blev vi förstås handlingsförlamade av annat. Vi hade barnfri vecka och målade tvättstuga när världen plötsligt rasade av Utöya.

Jag tänker på de där barnfria veckorna nu. Det här är en sådan, fast inte en vecka utan bara ett par dagar, och det är bara jag, inte vi.

Och det är lätt att tänka att vi borde använt de där veckorna annorlunda. Prioriterat annorlunda. men nej, det är inte det jag känner. Jag önskar inte alls att vi skulle ha hunnit mindre av det praktiska och att jag skulle haft mer kvar jag var tvungen att klara själv. Möjligen önskar jag att jag haft mer ro i själen, mindre av att ifrågasätta varje steg. Men det är ju inte jag, liksom.

Härdsmälta

Och så är hjärnan nära härdsmälta igen. Fastnar i den konstanta känslan av att behöva göra, göra, göra, lösa, lösa, lösa.

Och när jag funderar på det så inser jag att droppen, det där som tar kål på mig, återigen är att behöva ta ställning till och väga in allt och bestämma.

Verandadörren. För jag har plockat upp kontakterna och offerterna från förra sommaren. Sitter återigen och brottas med vem jag ska anlita och hur måtten bör mätas och hur jag bör agera. Tillverkaren långt upp i landet som trots allt verkar pålitlig och bra och är ett stabilt företag – men som förstås inte kan komma hit och resonera och mäta? Det ganska lokala företaget som vi anlitat för länge sedan och som vi huvudsakligen varit nöjda med men vars dörr på den andra verandan trots allt inte är riktigt bra? Företaget liiite längre bort som verkar göra bra saker men som kostar mer och som jag inte har någon erfarenhet av? Eller företaget vars ägare var här ifjol och tittade och kändes extremt seriös och bra men som aldrig skickade den utlovade offerten trots påminnelser?

Huvudet mal runt runt runt. Det ska både tas ställning till vem som ska tillverka den och en massa annat. Och dessutom måste jag bestämma om lister och skyddsbrädor till utsidan av verandan.

Och jag är själv med alltsammans. Det är jag som måste bestämma alltsammans. Jag vet ju det. Det finns inget sätt att komma undan, det är jag som måste. Och jobbiga saker som måste göras de hanterar man genom att bita ihop och göra. För det finns inget annat val, finns ingen annan, för han är död, och nu är det jag, själv.

(Och ber jag någon om hjälp, så innebär det ju bara att jag måste förklara allt allt allt och därmed vända och vrida på det hur mycket som helst, och det brukar ändå alltid sluta med att det sitter en person till och hjälper mig att älta sönder mitt huvud med att väga alla sakerna.)

Härdsmälta. Jag vet att det är sånt mitt huvud går sönder av. Jag vet att det är sånt jag ska undvika. Ändå går jag i fällan igen och igen. Och när jag trillat dit och tänker efter så inser jag att jag ju inte ens har något val. Jag kan inte undvika härdsmältan, för det finns ingen annan som kan göra det där som måste göras, och när jag gör det så kommer det att leda just hit.

Verandaångest

Utsidan av stolparna är gröna.
Insidan av stolparna håller jag på att måla vita.
Men eftersom vi satte dit plåten nertill precis innan vi började montera dit fönstren så är inte plåten målad, och på de allra flesta ställen inte heller stolparna på den sidan som vätter mot fönstren (sidorna, liksom). Och det är omöjligt att måla mellan fönstren och stolparna, och mellan fönstren och plåten, och mellan fönstren och bjälken över, utan att ta bort fönstren. Och det behöver ju målas där, både av utseendeskäl och materialskyddsskäl.

Det behöver sättas lister eller skyddsbrädor på utsidan för att täcka glappet mellan fönster och stolpe m.m.

Plåten ska målas. Och det vågar jag inte göra förrän plåten är fastskruvad. Och det skulle vi göra nästa gång pappa kommer. Typ.

Jag behöver ha koll på var övergången mellan utsidans gröna och insidans vita färg ska vara.

När jag ska måla det vita på sidorna av stolparna på den inre delen så behöver jag måla över vinkeljärnen om det ska funka. men det vill jag inte göra förrän alla skruvar som ska skruvas dit är på plats. Och som synes ovan behöver jag sannolikt plocka loss fönstren igen.

Jag behöver beställa dörr. Alltså behöver jag ta ställning till vem av dem jag hörde av mig till ifjol som jag vill anlita. Och det är liksom ingen av dem som känns rätt igenom självklar. Och jag vill att de ska komma hit och mäta och titta…

Och innan det tids nog ska läggas nytt golv invändigt i verandan så behöver det plockas ut oändliga mängder med gammalt halvmurket trä och annan skit ur gruset där, för att det inte ska börja växa dåliga saker.Och sannolikt bör man gräva ur gruset också. Och jag försökte börja räfsa ur skiten där, men det dammar så förfärligt och då får jag så många nivåer av dödsångest att det är inte sant.

Du är inte här. Det finns ingen jag kan gå och grunna på de där sakerna med. Ingen som kan hjälpa mig att komma till skott. Ingen som jag på lediga stunder kan ta ett litet ryck på sakerna med. Inte någon som kan trösta när det känns ensamt och hopplöst. och verandan blir bara en oöverstiglighet, en omöjlighet, ett något fyllt av alla saker jag inte reder ut.

Så du där borta i döden, hur skulle du lösa det här med lutning och vatten på verandan?

Det har regnat större delen av dagen idag. Mestadels ganska stillsamt tråkregn, men stundtals kraftigare. Inga löjliga mängder totalt sett heller: regnmätaren slutade på 6,5 mm. Nu har det slutat sedan några timmar.

Jag var ute och tittade till verandan nyss, den där verandan som är på väg att återuppstå. Tänkte framför allt kolla färgen jag strök igår och hur den klarat regnet. Det var i huvudsak inga problem.

Däremot noterade jag att vattnet verkligen blir stående vid stolparna. Ovanpå plåten, under och vid stolparna. Alltså, det rinner inte av, det rinner in mot mitten.

Och jag börjar undra om vi gjort samma misstag som de som byggde verandan från början. Inte helt, för den här plåten täcker hela ovansidan av putsväggen och alltså kommer inte putsväggen att spricka av att det runnit in vatten. Men ändå… borde vi ha fixat lutning på hela grejen, liksom?

Jag tänker på alla de gånger – och de är många – då du stått och pratat på på ditt vanliga sätt för besökare om den där plåten som de som byggde verandan varit sådana klåpare att de satt så att den lutat inåt, och att det var därför problemen uppstod. Och nu har vi satt en plan yta av plåt, och så stolparna mitt på så att det är där det trycks ner lite lite extra…

Hade vi gjort annorlunda om du varit med? Mnja. Säkerligen hade lösningen sett annorlunda ut, men just den aspekten tvivlar jag på att vi hade tänkt på. Eller, vi hade knappast byggt en fasad [betoning på första stavelsen!] överkant, liksom, för det skulle ju vara massor med extra jobb, och jag tror inte ens vi skulle kommit på den tanken.

Men i alla fall… Nu när jag tittar på resultatet – som ju inte är klart ännu, vilket liksom blev ännu tydligare nu efter regnet – så skulle jag gärna vilja diskutera lösningar med dig. Ja, det finns andra att diskutera med. Självklart. Och det är ju det jag måste göra. Men ändå. Jag saknar att diskutera med någon som jag vet hur hen tänker, och som vet hur jag tänker, så att man liksom kan värdera alla reaktioner på ett rimligt sätt och foga dem till sina egna tankar och komma fram till något klokt gemensamt…

År och tid och parenteser

Vid månadsskiftet hade jag bott här i femton år. Här, i vårt hus. Det är med bred marginal det längsta jag bott någonstans. Mitt barndomshem på Ängelholmsslätten, dit mina föräldrar flyttade strax efter min tillblivelse, bodde jag från att jag föddes tills vi flyttade när jag var elva och ett halvt år. Det är alltså fortfarande det näst längsta jag bott någonstans.

Jag funderar vidare på saken och inser att även för älsklingen, som ju inte hann bo här i femton år, så kan det ha varit så att det här var det längsta boendet. Visserligen var det inte förrän jag dök in i hans liv som han flyttade sig från Linköpingstrakten, men jag tror ändå att det längsta sammanhängande boendet för hans del var huset hans föräldrar byggde, från att han var sex år och… tills han började plugga? Men jag är osäker. Det är ju inte den sorts detaljer man memorerar i detalj för någon annan än sig själv och kanske sina barn.

De senaste dagarna har tankar de där tankarna, om tid och honom, varit mer påtagliga igen. Den där insikten om att om jag lever ett normallångt liv så kommer åren med honom, de där knappa sjutton åren, i slutändan bara att vara en parentes. Det är på ett sätt så märkligt att tänka sig. Och på samma gång så väldigt nödvändigt. Det där att komma vidare, att leva nu och framåt, det innebär ju hela tiden ett liv utan honom. Det är ju det jag lever nu, ett liv utan honom. Och ja, det gör jag, i allra högsta grad. Beroende på vad jag gör påminns jag ibland mycket om honom, och saknar honom. Men han blir, trots det, hela tiden en allt mindre del av mitt liv. Det känns elakt och fult. Men herregud, jag kan ju inte ägna mitt liv åt att minnas honom eller tvinga resten av världen att minnas honom. Det blir liksom bara patetiskt. Och framför allt: det är inte jag.

(Och nej, det är inte vad han hade velat heller. Ni behöver inte påpeka det, för jag vet det, och jag hade vetat det även om han inte uttryckligen hade sagt det, och alldeles oavsett är det inte så jag funkar – och på det sättet har jag väl aldrig anpassat mig efter vad jag förväntar mig att andra förväntar sig av mig heller. Det här är inte ett ursäktande eller en önskan om acceptans och bekräftelse. Det här är bara nedtecknande av vad som rör sig i mitt huvud. Ju.)

Det är faktiskt hårt arbete att tänka så att det ska bli rätt och inte fel

När jag stod och målade på verandan i tisdags så hade jag radion på. Tankesmedjan tror jag det var. Någon som drev med byggjobbare och att de minsann aldrig gör något utan det är bara en oändlig massa byggjobbare men man ser dem aldrig jobba, aldrig bygga.

Jag vet att det var överdrift och parodi och någon sorts humor. Fast det är ju liksom en vanlig fördom som avhandlades.

Jag tänkte på det där igår när jag och pappa stod och byggde på verandan. För ja, det är så oerhört mycket tankearbete. Stolparna som ska relateras till varandra, till taket ovan, till väggen nedan, till fönstren som ska sättas in, till lutning åt ena och andra hållet, till träets vridning, till fönsterraden i vinkel efter hörnet… Fruktansvärt mycket tänka och mäta och kontrollera och mäta igen. Och tänka en gång till och en gång till innan man gör något dumt.

Och visst, vi är inte proffs, och de riktiga byggjobbarna jobbar med riktiga ritningar och nybyggen med räta vinklar. Men ändå.

Ja, det kan se ut som att man inte gör något stora delar av tiden. Men det jobbigaste, mest krävande av det där arbetet är ju faktiskt tänkandet, så att det ska bli rätt och inte fel.