Min förhoppning inför den där natten på tåget var att få sova ut, i alla fall någorlunda, efter alltför lite sömn natten innan och sedan en ganska ansträngande resdag.
Dessa förhoppningar kom helt på skam :-(
Det berodde inte på tågresan i sig. Jag sover generellt sett bra på tåg, och de få gånger jag tidigare åkt nattåg har inte talat emot detta. Så länge tåget rör sig brukar jag sova alldeles utmärkt, och möjligen brukar jag vakna till och ha lite svårt att somna om när tåget står stilla, men så fort det börjar röra sig brukar jag somna igen. Tågets rörelser är helt enkelt perfekta för att vagga till sömns.
Men det blev ytterligare en natt med förtvivlat lite sömn. Kliandet på händerna hos snartsexåringen tilltog kraftigt, så där till panikens rand. En liten sexåring med vansinneskliande händer, på ett tåg långt hemifrån, kan självklart inte sova och behöver konstant lugnas. Så det blev till att sitta på golvet bredvid hans brits och klappa, klappa, lugna, prata, och sedan i omgångar tränga ihop sig tillsammans med honom på britsen, krama, klappa, prata lugnande och sjunga stillsamt, för att lyckas dämpa paniken ned till en nivå där han åtminstone kunde låta bli att skrika. (Det är trångt att ligga två på en brits i en liggvagskupé, även när den ena är ett ganska litet barn.)
Och ja, vi byttes av vi föräldrar, så det var ju inte jag som låg där och tröstade hela natten. Men den tiden det inte var jag som tröstade så hörde jag ju ändå hans gnyende som stundtals steg till panik när kliandet tog i, och resten av tiden hade jag ändå svårt att slappna av, för jag låg förstås och funderade och oroade mig: Vad är fel? Vad beror kliandet på? Är det farligt? Vad har han ätit och gjort de senaste dagarna? Hur illa och akut är det? (Kommer han att dö och är jag en dålig förälder som inte försöker få fatt i en läkare och avbryter resan bums, typ?)
Så: inte mycet sömn de natten heller.
Vakenheten gjorde att jag hade möjlighet att hålla koll på en del av de ställen tåget stannade till på under natten. Vid tio på kvällen stod vi stilla en stund i Hannover. Senare passerade vi bland annat Frankfurt och Mannheim. Och senare hörde jag ljudet av när mannens mobil fick de obligtoriska ”Välkommen till nytt land”-sms:en, när vi alltså uppenbarligen passerat över gränsen till Frankrike.
Det kändes inte alls lockande att behöva gå upp när klockan ringde på morgonen, men det var ju förstås inte mycket att välja på.
Till frukost åt vi de frukostpaket man kunde beställa på tåget. En liten minibaguette, en liten juice, ett paket sämsta sortens plantemargarin, en äcklig leverpastej av kattmatsluktstyp (vi fyra fick lika sorter) och en marmelad, en kaffe (eller te eller choklad) och en sockerbulle av tveksamt slag.
Inget gott alls. Det hade varit bättre med bara medhavda bröd utan nåt på. Men tja, man får ju testa :-)
Minstingen åt dock inte mycket.
Och så var vi då framme i Paris, på Gare de l’Est.
På stationen fanns det lägligt nog ett apotek, så vi gick in där för att fråga om råd – köpa något? besöka vårdinrättning och i så fall hur och var?
De rekommenderade oss att köpa cetrizin, alltså allergimedicin. Så det gjorde vi, och tog oss sedan bort mot vandrarhemmet. Där lastade vi in det mesta av bagaget i ett låsbart skåp, gav sexåringen en halv cetrizin och gav oss sedan ut på stan.
Första stoppet blev Gare du Nord en liten bit bort, där vi försökte klura ut var i hellskotta man gjorde för att köpa sådana här åk i visst antal dagar i metron-kort. Under tiden vi rantade rundor där märkte jag hur sexåringens tidigare varma och svullna händer faktiskt blev kallare och mindre svullna. Antihistaminet verkade funka?
Vi kuskade sedan runt till Notre Dame, där kyrkklockorna ringde maffigt för att välkomna oss och ungarna var djupt imponerade av byggnaden utanpå och inuti; till Frihetsgudinnan i Seine och till Eiffeltrnet (WOW! med så stora bokstäver du kan tänka dig från minstingen). En del metroåkande, en hel del gående och väldigt trötta ben och fötter hos hela familjen…
På kvällen verkade dock inte cetrizinet hjälpa alls lika bra:-( Vi har nu haft ytterligare en natt med dålig sömn. Visserligen har han sovit mer i natt, men det har varit panikkli och gnyende och elände. Och cetrizindosen nu på morgonen verkar inte heller ha hjälpt. Så nu har familjen delat på sig: Minstingen och mannen har fått bege sig för att försöka hitta läkare, och jag och tioåringen får ge oss ut på stan själva.