Natten var hård ;-) När jag kom i säng kunde jag inte somna. Dels har jag nästan alltid svårt att somna när jag vet att jag ska upp extra tidigt och har en tid att passa. Dels var det mycket som rörde sig i huvudet, tankar om saker man borde packat ner eller kollat eller gjort, och allmän resfeber och nervositet. Det tog tid att somna, och jag sov väldigt oroligt. Och vid tretiden blev jag tvungen att gå upp ett varv och hjälpa snartsexåringen på toa, och sedan kunde jag inte somna om – så till slut gick jag och la mig i hans tomma säng och lyckades sova någon timma till.
Jag gick upp vid tio över sex. Vi hade inte egentligen jättemycket som behövde göras på morgonen innan vi skulle åka – ge katterna mat, samla ihop det sista, klä på oss och få ungarna till vaket tillstånd – men det är trots allt bättre att ha marginaler i de här sammanhangen.
För ovanlighets skull hade vi faktiskt beställt taxi till stationen, för att inte ha bilen ståendes där under vår resa. Taxin var beställd till kvart över sju, men dök först inte upp, för taxin hittade inte… Men efter lite telefonkontakt löste det sig.
Första ressträckan gick till Hyllie, med våra Skånesommarkort, och på vägen dit åt vi huvuddelen av våra medhavda frukostmackor. I Hyllie köpte vi med oss kaffe, köpte duobiljett till Köpenhamn och klev sedan på Öresundståget.
I Köpenhamn hade vi omkring en halvtimme på oss innan vi klev på det första riktiga tågluffartåget – alltså första tåget där vi faktiskt använde interrailkorten. Redan på väg över Öresundsbron satt vi och fyllde i informationen om dagens första resa i interrailpasset. Tåget vi skulle med gick från Köpenhamn till Hamburg, men bara de främsta vagnarna skulle vidare över till Tyskland.
Ombord på tåget var det huggsexa om de lediga oreserverade platserna, och vi var väl inte snabba nog och satsade till att börja med på att få fyra platser tillsammans. Det lyckades vi inte med, och under tiden hann alla obokade platser som var tillsammans försvinna i vagnen vi klivit på. Så vi fick sätta oss på platser som var utspridda, fick flytta om ett par gånger, och landade till slut i att i praktiken bara ha tre platser och en snartsexåring som fick skifta mellan föräldrarnas famnar… Detta i kombination med att även han sovit alldeles för lite, och dessutom ätit alldeles för lite och varit stissig och nervös alldeles för länge – slog över i allmän trötthet. Dessutom har han drabbats av allmänt kliiga händer och ett lite svullet öga – allergi? nervositet?
På tåget konstaterade jag även att min känsla under morgonen stämt: nu hade mensen kommit. Tajming… ;-)
Så, ett proppfullt tåg och familjen lagom utspridd på en nästan fyra timmars tågresa… kanske inte den smidigaste starten.
I tågresan Köpenhamn-Hamburg ingår även färjeöverfarten vid Rödby-Puttgarden. Och det är rätt mycket smidigare att åka den vägen med tåg än att behöva tajma färjeavgångar när man kommer med bil eller riskera behöva vänta flera timmar till en varm sommardag. När man kommer med tåg behöver man inte heller panikartat hinna med toabesök under färjeöverfarten, utan vi kunde nöja oss med att strosa på soldäck och köpa skitdyr varmkorv som lunch. Ångestnerven i mig utmanas dock en aning av det här med att lämna delar av bagaget obevakat ombord på tåget under färjeöverfarten.
Så en stund efter tvåtiden kom vi fram till Hamburg. En stor, stökig station, med färgglad, skrikande (bildligt talat) reklam, massor med människor (en del typ fejkhippiklädda, en del fotbillstjoande?) och en allmänt stökig och stressig känsla. En ganska allmänt jobbig känsla för mig, som inte är mycket för stora stressiga stökiga, trånga storstadsstationer. Vi utfodrade ungarna med alldeles för dyr glass för att få upp energinivån hos framför allt den yngre. Och jag tänkte att om det är så här illa i Hamburg, hur ska det då inte vara i Berlin…?
Inför nästa tåg var vi beredda på att hugga första bästa ickereserverade platser, så att vi faktiskt alla skulle få sitta vettigt. Men det var mycket mindre folk på tåget Hamburg-Berlin – väldigt lugnt och stillsamt, faktiskt. Minstingen piggade på sig en aning efter glassen och möjligheten att sitta på egen plats lutad mot mig.
Till Berlin kom vi strax innan fem. Och det var en mycket trevligare station. I många våningar, med tågspår på tre av dem. Med många affärer och matställen, men ändå massor med luft och plats och ingen stresskänsla, ingen panikträngselkänsla.
Det var faktiskt helt okej att tillbringa tre timmar där (speciellt efter att ha låst in det mesta av bagaget), med att gå runt och strosa. Vi satsade på säkra kort (Burger King) vad gällde maten, för att faktiskt kändes viktigt att alla fick i sig mat. Och trots att barnen hade mycket spring i benen efter massor av stillasittande så var det nästan hanterligt, trots den gigantiska stationen. Vi hann dessutom ut utanför på något ganska intetsägande torg, där vi såg någon sorts snygg bro en bit bort.
Men sedan var det ganska skönt att hämta ut bagaget och gå ner till de nedre spåren och slutligen få kliva på City Night Line (CNL) mot Paris.
Tåget ser inte lika hippt ut som namnet låter – snarast är det ett ganska gammalt och slitet tåg – men det är inget fel på det. Vi sitter nu inkrupna i vår liggvagnskupé, ganska nöjda med att inte själva behöva flytta oss förrän i morgon.
[Publicerat i efterhand på grund av nätbrist.]