En tanke som slår mig är om det faktiskt är så att jag vant mig att vara vanlig, och att det gör det svårare att sticka ut.
Nejdå, jag inbillar mig inte på något sätt att jag blivit genomsnittlig och mainstream och som alla andra. Men i väldigt många år nu har jag huvudsakligen befunnit mig i sammanhang där jag är accepterad för den jag är. Och har samlat på mig alltfler vänner och bekanta som inte verkar bry sig om att jag är jag, utan tvärtom gillar mig ändå. (Till och med trots att de har full tillgång till min blogg och kan läsa rätt mycket av det som rör sig i mitt huvud.) Och bisarrt nog så gör det kanske anpassar mig mer.
För förr var jag van vid att sticka ut. Van vid att orka med och ta de smällarna det innebar, van att stålsätta mig, bita ihop, ta på mig extra hård hud – för jag visste att det behövdes.
Nu har det inte behövts. Det är jättebra och jätteskönt. Men det gör mig allmänt ömtåligare – och kanske fegare?
Om så är fallet så är det förstås ett elände.