Hos många människor finns en strävan efter att göra saker bättre, finare, noggrannare. En inneboende strävan, skulle jag nog säga.
Jag tror det är en strävan som tagit oss långt. Som har en stor och viktig del i människans framsteg vad gäller både teknikutveckling och samhällsbyggande. Människan hade inte varit människa utan denna strävan – kanske är det på något vis en del av det som definierar människan?
Det är en användbar egenskap. Den driver en framåt. Det är gynnsamt att ha en strävan efter att göra pilspetsarna riktigt skarpa och funktionella. Det ökar överlevnaden för dina gener om du lyckas bra med odlingen genom att du rensat bort mycket av ogräset. Du fryser mindre på vintern om du sköter om ditt hus till exempel genom att putsa, måla och vårda de yttre ytorna på andra sätt.
Men det är samtidigt en egenskap som är mest gynnsam så länge det är en omöjlighet att uppnå perfektion. När perfektionen är möjlig blir det i någon mån istället en dödlig egenskap. För det finns liksom ingen gräns i människans strävan efter perfektare, bättre, snyggare, häftigare. Så länge det finns en möjlighet att uppnå något ännu bättre så kommer människan att fortsätta sträva, och använda de möjligheter som finns.
Det är oljan – eller ja, de fossila bränslena, den ”billiga” energin – som ger oss i någon mån obegränsade möjligheter. Just nu.
Det behöver inte vara kliniskt rent på ogräs i trädgårdslandet eller åkern. Det räcker alldeles utmärkt att hålla tillbaka ogräset så att det inte tar för mycket av näringen eller sprider sig för mycket. Men oljan ger oss möjligheterna att få bort allt ogräset, även på stora åkrar. Med hjälp av traktorer, men också genom bekämpningsmedel (som ju i sin tur kräver olja för framställning och användning och så vidare). Och plötsligt är det där ribban är satt, och gott nog för skörd duger inte, utan ogräset måste väck – och lyckas vi inte med det så är vi misslyckade eller lata.
Våra hus behöver inte vara tipp topp och perfekta. Det gör ingenting att inte hela ytterväggen är perfekt slät och nykalkad på vårt vitputsade hus – det duger alldeles utmärkt att det här och var är lagad puts. Det gör inget att det saknas lister på ovanvåningen eller att källardörren har en märklig färg eller att tapeterna i vardagsrummet är slitna (eller vad ni nu har för skavanker i ditt hem). Det räcker egentligen bra nog att det funkar. Men visst, det är sunt att sträva efter att förbättra, inom rimliga gränser. Problemet är att oljan ger oss möjlighet att göra allt perfekt. Gör att vi inte behöver bättra på det befintliga, utan ger oss möjlighet att slänga ut allt vi inte tycker är bra nog och skaffa nytt. Perfekt. Ger oss möjlighet att rata det nyköpta om det har en skråma eller repa och kräva att få ett nytt exemplar. För oljan ger oss möjligheten.
Jag skulle kunna rada exempel i oändlighet, men det tjänar nog inte så mycket till. Min poäng är just denna: Oljan, den farliga, beroendeframkallande oljan (och all den andra fossila energin), ger oss möjlighet att driva vår perfektionslängtan all the way till stupet. För i väldigt många människor finns det inget stopp när det kommer till denna perfektionssträvan; the sky och oljan is the limit. Och för alla oss som egentligen kan tänka oss att nöja oss med något mindre så sätts ändå ribban om vad som förväntas utifrån oljekraven. Så vi drabbas av otillräcklighetskänslor och ångest över att det växer ogräs i hörn av trädgården (som vi ändå inte behöver för vår överlevnad) och över att tapeterna är slitna och huset stökigt.
Så människans längtan efter perfektion driver människan att utnyttja oljan i sin strävan efter det omöjliga. Och på det sättet förstör vi vår jord. Människans perfektionslängtan lämnar oss med klimatförändringar, skövlade skogar, förgiftade områden och så vidare. Samt ångest.