Tag Archives: hår

Korthårig minsting

Häromdagen deklarerade mintingen att han ville ha kort hår. “Så där kort att man nästan inte har nåt hår.”

I den här familjen är vi generellt ganska långhåriga. Både jag och min man har långt hår. Åttaåringens hår framtill (“luggen”) räcker i princip ner till hakan, och baktill går det en bit ner på ryggen – och han vill ha det så.

Minstingen har nog ändå haft kortast.

Men nu ville han ha kort. Så jag klippte honom. Inte riktigt “så kort att man nästan inte har nåt hår”, för jag tänkte att det var bättre att inte ta för mycket i första skedet, ifall vi missförstod varandra eller nåt, men i alla fall väldigt mycket kortare. Han blev nöjd.

Och jisses, så lång han ser ut med det korta håret.

När blev normalt normalt?

Apropå Claras fina bilder på småpojkar i klänning, så grunnade jag på just det häromdagen: När blev olika saker som betraktas som normala idag normala?

Att småpojkar har klänning var ju som sagt normalt i början av förra seklet. Så – när blev det normala att småpojkar skulle ha byxor och absolut inte klänning?

När blev det normalt att raka armhålorna?

Och när slog egentligen det bisarra till att all kroppsbehåring (alltså allt utom längst opp på huvudet) blev “fult”? (För det märkte jag aldrig ens när det hände… och jag har ännu bara stött på det i diskussioner på nätet.)

För att nu bara ta några exempel.

(Min poäng är att det som betraktas som “normalt” inte alls behöver vara särskilt gamla fenomen.)

Hår

Jag har varit hos frisör tre gånger i livet. En gång när jag var liten. Jag satt enligt vad mamma säger snällt och stilla som ett ljus, men frisören klippte jätteslarvigt. Mamma tyckte inte det var värt pengarna när hon kunde göra det bättre själv, så därefter klippte hon mig under alla år jag bodde hemma och ett bra tag efter det också. Bortsett från en gång på gymnasiet, då jag gick till frisör och både klippte och permanentade håret. Och till studentbalen gick jag till frisör och fick håret uppsatt.

Numera är det min man som klipper mig, och jag klipper honom. Någon av oss – oftare jag – klipper barnen.

Jag kan väl förstå att det kan vara kul att gå till frisören, utifrån någon allmän “någon pysslar med mitt hår-känsla”. Men jag har väldigt svårt att förstå att så många människor ser det som något självklart. Det måste ju kosta massor med pengar i längden! Jag, som håller mig till att ha håret rakt avklippt i någon lagom smidig axellång längd, skulle definitivt inte lägga de pengarna – dem kan jag ju använda till något annat.

Till att gå och få massage, till exempel. Det försöker jag göra med någon sorts regelbundenhet. Det behöver mina muskler.

(Men andra kanske får sina spänningar i håret? ;-))