Tag Archives: mod

Att använda mitt handlingsutrymme…

Du har stort handlingsutrymme. Använd det handlingsutrymme du har!

De kloka orden hörde jag för några dagar sedan, angående att komma någonvart med miljöarbete och omställning. Och någon annan sa

Vi måste våga vara modiga!

Ack så klokt.

Och ack så svårt… :-(

För det är så stor skillnad på teoretiskt och praktiskt handlingsutrymme.

I teorin är det självklart att ta varje tillfälle i akt att berätta och förklara för folk i sin omgivning om miljögifterna i deras barns leksaker, om konsekvenserna av tillverkningen av deras elektronik, om att vi egentligen lever av nästa års utsäde och behöver flera jordklot till.

I praktiken måste man gå väldigt försiktigt fram. Väga ord på guldvåg. Säga saker apropå, flika in. Aldrig vara för rak på sak. Aldrig riskera att någon känner sig kritiserad personligen. För så FÅR man inte göra. Det är bara inom den ”riktiga” politiken det är okej.

Och OM man uttrycker till någon annan vuxen människa vad man tycker, alltså inte bakom ryggen på någon utan direkt till någon som kan känna sig berörd, då försöker man tydligen uppfostra vuxna människor?! Herregud, HUR ska vi nånsin kunna komma någon vart om det är fel att framföra att man tycker något är fel?

Och ja, jag vet. Jag kan leva med att en del människor tycker jag är konstig, knäpp, gör som man inte ska, och så vidare. Men: om de jag försöker nå fram till tycker jag är för konstig eller besvärlig, och att jag dessutom säger saker de inte vill höra eller kritiserar dem (oavsett hur milt och inlindat det är), så kommer de att avfärda mig och sluta lyssna. Upp med alla taggarna till försvar liksom.

Vad har jag vunnit då?

Så det är en balansgång. Ett letande efter luckor där jag på ett smidigt sätt kan säga något utan att göra det på fel sätt…

Samtidigt gör det ju att jag i någon mån ständigt håller tillbaka. Känner att jag inte berättar det jag vill och borde berätta.

Varför är det förresten fulare att försöka ”uppfostra” någon som är vuxen? Eller tvärtom, skulle det vara bättre för att man gör det mot ett barn? Om det är bra eller dåligt måste ju bero på hur man gör det och varför (med vilket syfte)?

De enda jag ”får” lov att vara helt rak mot är väl familjen. Sina egna barn får man lov att ”uppfostra” – och viktigare: förklara sina val och värderingar för. För mina barn kan jag tala om att så här resonerar jag, och det här vet jag faktamässigt, och därför är det det här som gäller hos oss, eller därför gör jag så här. Och sedan får de bli hur sura och arga son helst (herregud, de blir de ju ändå om de är på det humöret, och det hör ju till att vara arg på mamma ibland).

Men andra ska man alltid vara mild mot. Ja, det curlas med barn åt alla håll och kanter. Men det curlas också med medmänniskor…

Anonymitet, ärlighet och att inte stöta sig med någon

När jag började vistas ”på nätet” i lite större utsträckning, för snart tio år sedan, så fick man lära sig hur viktigt det var med anonymiteten. Man skulle inte avslöja för mycket om sig själv eller de sina. I alla fall inte så att man var spårbar – det skulle helst vara så där lite lagom luddigt så att det inte gick att hitta en på riktigt. I alla fall inte för lätt.

Vilket jag väl försökt hålla mig till, både i nätdiskussioner och vid bloggande. Och ibland har jag använt mig ännu mer av ”riktig” anonymitet – vilket kan vara skönt när jag inte velat avslöja ”för tidigt” att jag varit gravid, eller diskutera julklappar till personer jag vet läser i samma forum – men också för att kunna diskutera ämnen som på olika sätt är känsliga. Inte minst för att inte folks fördomar eller placering av en i fack ska vara avgörande för hur man bemöts eller hur diskussionen fortgår. Ofta kan anonymiteten helt enkelt ge en rakare och ärligare diskussion.

Men nu verkar pendeln ha slagit över rätt långt åt andra hållet. Alla de ”stora” bloggarna (avsändarna, alltså) är spårbara hela vägen, eller hur man ska säga. Det är ingen som helst hemlighet vilka de är. Och det verkar inte längre betraktas som fel eller konstigt eller ”farligt”. Utan bara helt normalt.

Men jag svajar fortfarande. Håller fortfarande på någon sorts tanke om att inte tala om hela vägen och rakt vem jag är. Även om det väl är ytterst få, om ens någon, som läser min blogg utan att veta vem jag är.

För med anonymiteten, och med det faktum att inte alla jag känner läser bloggen, följer också möjligheten att ta upp saker som annars skulle riskera att uppröra en del jag känner. Det finns personer som säkert skulle känna sig personligt utpekade och tycka att så där får jag inte skriva. Personer som väl formellt ska betraktas som ”nära”.

Och jag vill inte stöta mig med folk. Speciellt inte ”offentligt”.

Det är märkligt. Det skulle knappast ha hindrat mig när jag var yngre. Men man tar en del smällar genom livet. Och det är så jobbigt att vara den som är det svarta fåret, bara för att man uttrycker vad man tycker. Jag orkar inte alltid ta den smällen. Vilket stör mig. Jag vill kunna vara jag, rakt av och ärligt, utan en massa trassel.

Så egentligen vill jag förstås att alla ska läsa min blogg. Alla utom enstaka personer i min närhet.

Hmm… Det är väldigt dubbelt det där.

Just nu tampas jag för övrigt med problemet om jag ska flytta över mina gamla bloggar hit. Dels för att det innebär en jävla massa jobb. (Här finns inga magiska migreringsmöjligheter, det är klipp-och-klistra hela vägen som gäller.) Dels för det här med anonymiteten – eftersom jag valt en kanske något annan strategi nu än då. (Dessutom vet jag inte hur mycket jag litar på wbloggs stabilitet.)

Får se hur jag gör.

Och när jag skrivit ovanstående, så läser jag av en händelse Lady Dahmers inlägg om att vi måste våga tycka.

Uhum.