Category Archives: Irriterande

Vad är egentligen nödvändigt?

Ja, jag är sen på bollen med det här. Jag har haft för avsikt att skriva den här texten i säkert ett par veckor men har inte haft ork att skriva eller ork att formulera – och jag har fortfarande inte ork att leta källor eller ursprungsformuleringar :P

Det här med att vi ska avstå från allting som inte är nödvändigt i dessa coronatider, är det tydligt eller otydligt? Åsikterna går helt klart isär.

Vid första tanken kan det tyckas att det är väldigt självklart och jättetydligt. Tydligare kan det ju knappast bli? Låt bli allt som inte är nödvändigt.

Men tittar vi omkring oss är det ganska tydligt att folk har olika uppfattning om vad som är nödvändigt. Många människor – förnuftiga människor, inte alls de som struntar i rekommendationerna – gör saker som jag absolut inte skulle drömma om att göra när direktivet är att låta bli allt som inte är nödvändigt.

För mig innebär ”nödvändigt” att hålla sig till ett minimum av saker. Ren fysisk överlevnad liksom. Skulle jag gå på den principen skulle jag inte behöva lämna hemmet på många veckor. Vi har mat i frysen och i skafferiet så att vi kan klara oss ett bra tag. Visst, det skulle bli en märklig kosthållning. Barnen skulle vara synnerligen missnöjda. Ingen mjölk. Inget bröd. Efter ett tag skulle det mestadels bli tinade bär från frysen. Men vi skulle till nöds kunna överleva ganska länge, under förutsättning att barnen gick med på denna kosthållning. Vilket de väl väl skulle göra om ingen annan möjlighet fanns.

Men andra möjligheter finns ju i nuläget.

Och det är ju rätt uppenbart att nödvändigt inte avser ovanstående kosthållning. Det anses exempelvis nödvändigt att barnen går i skolan. (Eller, den äldste går på gymnasiet och har distansundervisning från och med måndag.) Det anses också helt uppenbart nödvändigt att handla färsk mat. Och utöver det är det en väldig massa andra saker som anses nödvändiga, att döma av vad folk gör. Exempelvis träffa andra människor.

Jag har inte varit och fått massage på nästan ett år. I vanliga fall går jag ungefär en gång i månaden. Massagen är nödvändig för att jag ska må bra. Men den är inte nödvändig för min överlevnad. Däremot hör jag att att andra människor går och får massage. En del människor tycks rentav göra det som ersättning för andra saker de inte kan göra under rådande omständigheter.

Och för några veckor sedan bokade jag för första gången städhjälp. (För jag ligger efter med så många saker under mina egna omständigheter med utbrändhet, och städning är en konkret sak som man faktiskt kan köpa.) Även i övrigt restriktiva personer, som är noggranna med att följa rekommedationerna pga corona, tycker att detta var mycket rimligt av mig. Men är det nödvändigt? Inte enligt min definition.

Helt klart är det alltså så att en hel massa saker som jag inte skulle betrakta som nödvändiga ändå ses som nödvändiga utifrån den gängse uppfattningen. Så vilken definition av nödvändighet är det jag ska agera utifrån? Min eller någon annans? Ska jag, som har en striktare definition, leva på frysta bär hela vintern, och de andra, som definierar annorlunda, ha mer möjlighet till ett drägligt liv?

Det här är inte frågan om att leta kryphål, som väl statsministern uttryckte det. Inte alls. Det är inte heller frågan om att märka ord, som vuxna skulle sagt till mig när jag var barn. Det är inte alls frågan om att jag försöker vara jobbig och obstinat. Jag vill bara peka på att det här med att lämna tolkningen av ”nödvändigt” upp till var och en. För väldigt många är det enkelt och konkret när man säger att man ska avstå från allt som inte är nödvändigt. För väldigt många människor är det självklart att det som är den korrekta definitionen för dem själva också är det för alla andra. De lever i sin väl definierade box och utgår från att alla andra också befinner isg i samma box.

Men för oss som ständigt vänder och vrider på allt, så blir det istället väldigt jobbigt. Vi vet inte vilken box vi ska utgå ifrån.

Jag, som utgår från en definition av nödvändig som är ganska strikt, ser samtidigt att omgivningen inte gör det. Jag känner skuld för att jag gör saker som faktiskt inte är nödvändiga, och samtidigt ser jag att andra gör så väldigt mycket mer och ändå verkar tycka att de begränsar sig mer än jag.

Och som sagt var, jag letar inte kryphål. Jag vill mest bara lyfta att den inbyggda osäkerheten och otydligheten i ett till synes jättetydligt budskap ställer till det för mig och en del andra.

Den där otydliga informationen skapar långdragna tankeloopar i mitt huvud, som sliter på min ganska trötta hjärna. Och för någon med npf, som behöver tydliga svar på en mängd förutsättningar för att inte bli enormt stressad, så blir problemen långt större. Det har jag skrivit mer om i ett tidigare inlägg:

Jag har slutligen insett att mitt gnällande om dålig information faktiskt är viktigt – för fler än mig själv

Jag har slutligen insett att mitt gnällande om dålig information faktiskt är viktigt – för fler än mig själv

Jag är den där som alltid klagar på dålig information. Inte minst när det kommer till min hemkommun, som ofta är dåliga när det kommer till information (och kommunikation). Viktig information som kommer för sent (eller inte alls), information som är motsägelsefull, information som är otillräcklig (eller möjligen begriplig för den som redan vet allt i sammanhanget), blanketter som inte går att fylla i på vettiga sätt eller som om man fyller i dem enligt instruktion inte kommer att innehålla den info som handläggaren som får in materialet faktiskt behöver. Och så vidare. Det tar aldrig slut liksom.

Och jag är den jobbiga. Den där som frågar och påpekar och skriver tillägg på blanketter jag lämnar in, den som skickar påpekanden på facebook och messenger, den som säger till skolpersonal och rektorer, och så vidare. Inte alltid, verkligen långtifrån alltid, för jag vet ju att jag är den där jobbiga, och jobbig ska man inte vara. (Även om en del faktiskt uppskattar när jag kommer med påpekanden. För det sitter djupt från de gånger jag fått höra hur jobbigt det är med mig, jag som ska ta plats och vara petmoster och besservisser och gud vet allt. För alla utom jag fattar ju informationen ändå och det är ju bara jag som håller på och drygar mig.)

Häromdagen föll plötsligt något på plats. Nej, det ÄR inte bara jag som håller på och är jobbig. Och det jag gör ÄR faktiskt värdefullt.

För den där dåliga informationen, den där ogenomtänkta tvetydiga förvirrande oklara informationen, den är faktiskt ett problem. För mig skaver den och irriterar i hjärnan, den kräver massor med tankearbete där jag får vända och vrida på saker och sedan försöka hantera min osäkerhet. Den där osäkerheten kan jag hantera på olika sätt: genom att ringa och fråga (och då får till svar att det går säkert bra vilket som, eller öh, det vet jag inte och den som kan svara är inte på plats), eller genom att fylla i blanketter enligt flera möjliga alternativ (fylla marginalerna med text), eller på något annat sätt. Men oavsett vilket sätt jag löser det på så kräver det ofta en tidsmässig insats – och det kräver nästan alltid en tankemässig insats som är större än den faktiska tidsmässiga. Ja, för du vet, jag har min veliga överanalyserande reflekterande hjärna som vill att saker ska bli rätt, den där hjärnan som kan mala hur många varv som helst för att komma till bästa möjliga slutsats och göra på bästa möjliga sätt och som startar en skogsbrand hjärnbrand genom att gnida hjärnceller mot varandra upprepande gånger.

Nå. Det där handlar ju bara om påverkan på min stackars hjärna. Och det vet vi ju att det är fult att vara självisk.

Men även om vi bortser från just mig,så finns det många människor som verkligen inte alls klarar av oklar information. Människor med olika begränsningar (som exempelvis olika typer av npf) som verkligen behöver kunna ha klar och tydlig information i förväg. Hur dags ska vi vara där? Vad ska vi göra? Vad behöver vi ha med oss? Och så vidare. För människor med dessa behov måste den här typen av oklar och dålig information, information som bara är bgriplig för den som skrivit den och redan VET, vara en fullkomlig katastrof. Och skillnaden mellan bra och dålig information kan vara skillnaden medan en välfungerande tillvaro och nåt som går åt fanders (och som behöver räddas upp av närstående, exempelvis föräldrar, igen och igen och igen).

Jag behöver komma ihåg det. Komma ihåg att mina eviga påpekanden kring dålig information, faktiskt inte bara handlar om att jag är jobbig. Det är faktiskt viktiga påpekanden, och inte bara för mig själv utan många fler.

Och människor som behöver förmedla information i sitt jobb (vilket ju väldigt många behöver) behöver bli bättre på att komma ihåg varför de informerar och vem informationen ska kunna nå fram till.

Att säga upp sig från hemmets projektledarroll

Ibland blir jag så trött på allt tjat om att man ska säga upp sig från projektledarrollen för hemmet och kräva att mannen gör sin del. Eller, det jag blir så trött på är självklarheten i antagandet att det finns en förälder till.

Jag vet hur det är att leva i ett bra förhållande, där man delar på tråkgöra och ansvar och där båda har samma rätt att hitta på annat än ta hand om hemmet.
Men det hjälper liksom föga nu. Det finns ingen jag kan säga åt att göra jobbet istället.

Om jag låter bli så finns det ingen annan som tar över. Jag är ensam förälder. Alltid. Alla dagar. Hela dygnet. Året om.

Det finns snälla människor som kan rycka in i vissa situationer. Men det finns ingen jag kan kräva projektledarskap av.

Och jag vet att det inte är mig det handlar om all dessa gånger det pratas om vikten av jämställt föräldraskap eller att ge upp projektledarskapet. Jag vet. Och det känns fult att komma dragandes med ”What about me?”. För det är ju inte mig det handlar om.

Kanske är det just för att jag brukade kunna säga ”Fast så där är det inte hos oss. Vi delar det bra.” som det blir extra markant? För jag kan inte svara det längre. Mitt svar, som jag oftast sväljer, är: Det finns bara jag.

DET FINNS BARA JAG.

Och jag antar att jag bör låta bli att säga det alltför ofta. Det blir rätt tjatigt, det tillför ingenting, och vi som är ensamstående är inte relevanta i diskussionen. Det är inte oss det handlar om. Det handlar om dem som har privilegiet att ha någon de skulle kunna dela med.

Och samtidigt… samtidigt är vi ganska många. Eller i alla fall inte få. Vi som är ensamma med vårt föräldraskap. Vi som inte har någon vi kan överlåta projektledarrollen på. Vi som liksom inte kan säga upp oss.

En del av oss har dessutom en projektledarroll av ännu större dignitet, eftersom vi har barn med särskilda behov.

Och jag tänker att i alla fall ibland kanske man skulle kunna ta upp oss också när man slänger sig med diskussioner om hemmets projektledarroll. Någon gång kanske man kan diskutera vad vi ska göra när vi känner att vi vi vill säga upp oss från projektledandet.

För jag tror vårt behov är ännu större.

För tydlighetens skull: Jag har inte haft en dålig dag idag. Visserligen har jag mestadels lagat mat, men idag är ingen besvärlig dag. Jag bara råkade läsa en postning för mycket i ämnet ”hemmets projektledarroll” och var tvungen att uttrycka det här.

”Alla kvinnor vill” – borde inte du om någon fatta dumheten i ett sånt uttalande?

I dagens Sydsvenskan finns en lång intervju med Fredrik Ekelund/Marisol. En transa som tydligen nyligen kommit ut. Författare, som skrivit en efter vad jag förstås huvudsakligen självbiografisk bok om sin process och sina upplevelser.

(Här finns intervjun.)

Det är fint och bra på alla sätt och vis. Folk ska få vara vem de vill.

Så jag läser, till mitt söndagsfrukostkaffe. Men på sista sidan i artikeln fastnar jag på några meningar.

Det stör  mig. Stör mig att jag fastnar. För jag vill inte behöva störa mig, jag vill vara välvilligt inställd. Och ändå stör det mig så mycket att jag faktiskt inte kan släppa det, att jag måste kommentera det.

Så här står det:

– Jag har några gester där jag gör mig till väldigt mycket. Min kvinna [Alice i boken] tycker att det är otroligt fjantigt, hon säger att ingen kvinna gör så. Då säger jag, möjligtvis inte, men alla kvinnor vill göra så.

Jag blir arg. Jag blir faktiskt arg när jag sitter och skriver av de där meningarna nu.

”… alla kvinnor vill…”?! 

Det finns inget ”alla kvinnor vill”! Hela mitt liv har jag fått kämpa mot fördomar om hur en kvinna är, vad en kvinna vill, för att jag inte stämmer in på stereotypen. För alla kvinnor är inte på ett visst sätt. Och jo, jag är kvinna. Definitivt. Jag är kvinna även om jag inte är stereotypen.

Det är störigt nog i vanliga fall att folk – män eller kvinnor kvittar – har en idé om att alla kvinnor är på ett visst sätt. Men det stör extra mycket när någon som dels ganska nyligen släppt fram sina kvinnliga sidor efter att ha levt hela sitt liv som man, och dels på grund av detta lever i en ganska utsatt situation där hen bör ha alla möjligheter att förstå att det verkligen inte finns saker som stämmer för alla personer av ett visst kön.

Och ändå, ändå kommer detta kategoriska uttalande, där hen anser sig veta vad alla kvinnor vill.

Ja, vi kan dra till med alla förmildrande grejer om att hen säkert inte alls menade så, att hen inte tänkte sig för, och så vidare.

Ändå. Ja, det stör mig massor. Även om mitt huvud kämpar med att försöka känna sympati, så känner min mage och min själ att hen kan dra åt pipsvängen.

Ingen ska deklarera för mig vad jag vill. Och speciellt inte baserat på mitt kön.

Helsidesannons på valdagen: jippo för att sälja ny modell av fossildriven bil

Det är valdag. Jag är trött, har sovit lite dåligt. Fixar en kopp kaffe, hämtar in tidningen, börjar bläddra.

Det är mycket valet. Ledartexter. Sammanställningar av vad partierna tycker. Helsidesannonser från de partier som har råd med sånt.

Sedan kommer den, en bit in i tidningen: En helsidesannons från en bilförsäljare i Malmö som ordnar jippo för att lansera en ny version av en bil. Det är dans, det är karuseller, det är musikuppträdanden och grillade burgare, och allt är gratis.

Ja, det är en fossilbränsledriven bil. Det står inte ett ord om fossilfria alternativ. Det enda som över huvud taget står om klimat är den obligatoriska minitexten om utsläpp.

Alltså: Vi har haft en sommar med torka och värmeböljor. Vi behöver sluta med fossilbränslen så fort det nånsin är möjligt. Och på valdagen har bilförsäljaren jippo för att folk ska köpa bilar som går på bränslen som behöver vara utfasade långt innan de nya bilar som säljs nu är utslitna.

Vi kan inte fortsätta så här! Vi behöver ha politiker som tar de beslut som behövs för att samhället ska ställas om NU.

Jaha, nu är visst sociala medier av bara av ondska igen?

Jaha, nu är vi där igen. En av mina kontakter på facebook – en person jag aldrig skulle ha träffat på om det inte vore för sociala medier, en person jag nog aldrig ens träffat i verkligheten men ändå samarbetat massor med i ideella sammanhang – länkar en artikel i DN. En artikel jag inte kan läsa, för den ligger bakom betalvägg.

Men min facebookvän sammanfattar det så här:

Viktig läsning. Om hur sociala medier tar fram det sämsta i människan, hur sociala medier påverkar val, förändrar/söndrar hela samhällskittet, programmerar om oss (ja ni läste rätt) och hur du kan återupptäcka ditt riktiga, trevliga jag om du loggar ut!

Vi ses IRL

Jag har skrivit om det här så många gånger förr, så just ikväll orkade jag bara svara så här:

Tja, artikeln kan jag inte läsa. Men jag kan säga att givet min livssituation så är sociala medier min möjlighet att ha ett socialt liv över huvud taget – och därmed att inte gå under.

Och för mig, som ofta trivs mycket bättre med skriftlig kommunikation än med muntlig, och som dessutom började mitt liv med att alltid vara den udda fågeln i alla sammanhang men som tack vare nätet hittat många människor som jag tycker mycket om, så är sociala medier en enormt positiv grej. Och i många situationer tycker jag att sociala medier tar fram det bästa i människor.

Väldigt många av de människor som är viktiga för mig idag har jag lärt känna via nätet. Jag skulle inte vilja vara utan det eller dem.

Och kategoriska uttalanden om det som är en mycket positiv sak för mig och många andra gör mig ledsen.


Tidigare inlägg om sociala medier:

2011 – Sociala medier – en social möjlighet för oss som faktiskt inte hinner vara sociala

2013 – Tankar om den moderna tekniken – och mig

2016 – Kontakt med omvärlden

2016 – Sluta nedvärdera det skrivna ordet

2016 – FULT

2016 – För övrigt så är det ett så tröttsamt exempel på det här fokuset på att all tid ska vara kvalitetstid

2016 – Ibland tror jag att allt som får människan att stå ut är dåligt

2016 – Älskade twitter

2016 – Att våga visa svaga sidor

2017 – Osammanhängande och meningslöst om fokus och principer

2017 – Bow to no one

2017 – Anonymitetens goda sida

Ja, det var visst några stycken. 

Nej, jag är fortfarande inte intresserad av att publicera inlägg för pengar

Det var länge sedan nu, men nu kom det ett sånt där mejl igen, från någon som vill betala pengar för att få lov att posta inlägg på min blogg:

Bäste läsare,

Mitt namn är Rik, jag jobbar för shoppingportalen XXX som säljer märkeskläder till de bästa priserna, och vi letar just nu efter nya annonseringspartners.

Accepterar du informativa inlägg? Artiklarna kan skrivas av oss (om du inte hellre vill skriva dem själv). Ämnet kommer att vara relevant och passa in på din webbsida. Du hittar några exempel på hur de kan se ut nedan. Du kan också hitta en video nedan som förklarar vad vi letar efter.

Om ja, hur mycket kostar det att publicera en artikel på din webbsida? Här är två exempel på sponsrade inlägg som vi publicerat tidigare:

Jag ser fram emot att höra ifrån dig!

Rik

Så här svarade jag:

Hej Rik!

Jag är väldigt nyfiken på hur du hittade min webbsida/blogg, vad som fick dig intresserad och om du verkligen varit inne och tittat på sidan.
För OM du varit inne och tittat runt så bör du ha noterat att de ämnen jag skrivit mest om de senaste åren är dels miljö och klimat, dels sorgen efter min döde man. I övrigt är det fråga om mitt tyckande, mina reflektioner. Det är min plats i etern, där JAG uttrycker mina tankar.
Det är en förolämpning mot mig, och mot mina läsare, att tro att jag skulle vara intresserad av att sälja utrymme till någon annan på min blogg. Ursäkta, men vad tror du om mig liksom? Och att tro att jag skulle vilja ha in texter som ska få folk att köpa saker de inte behöver för att tjäna pengar?! Jag ska inte skriva vad jag tänker om dig, men det är inte snälla tankar.
Om du är intresserad av att veta hur jag resonerar kring konsumtion så föreslår jag att du går in och läser under exempelvis under http://www.sanneskriver.se/tag/konsumtion/
Passa gärna på att läsa under http://www.sanneskriver.se/category/miljo/
Jag tror nämligen att du behöver de perspektiven.
/Sanne

Den hopplösa överadministrationen vid näthandel

Jag gillar näthandel. Verkligen. För mig som bor på landet så är det underbart att ha hela världens utbud tillgängligt via datorn. För mig som ensamstående förälder med begränsad möjlighet och tid och ork är det oerhört smidigt att kunna köpa en massa saker hemifrån istället för att behöva lägga lediga dagar på tråkiga shoppingturer och istället kunna göra det när som helst och utan restid.

MEN.

Det finns fanimej också en massa som stör mig.

Som det här med avtal och villkor och skit.

Alltså: går jag in i en vanlig affär (kläder, skor, friluftsartiklar eller vad det nu är) så räcker jag fram prylen jag ska köpa, betalar med kort eller kontanter, får ett kvitto i handen, och går därifrån. Jag behöver aldrig mer ha med affären att göra. Jag behöver inte lova någonting. Jag behöver inte uppge någonting för dem om de inte vill. Betalar jag med kort finns det förstås visserligen en teoretisk chans att spåra mig.

Men köper jag på nätet så ska jag fylla i en massa. Och framför allt LÄSA en massa. Långa krångliga avtalstexter. Huvudsakligen om irrelevanta saker eller för den delen självklara saker. I bästa är texten på svenska, begriplig för en ickejurist och inte längre än att jag faktiskt orkar ta mig igenom den. Men jag måste godkänna den. Tycker jag inte om det där står så kan jag faktiskt inte handla där, rent formellt. (Det skulle liksom aldrig hända i en fysisk klädaffär.)

Ja, de allra flesta skiter väl i att läsa igenom och hoppas att det inte är något allt för dumt som står där. Jag vet. Jag tycker ändå det är irriterande.

Och sedan får man då sin vara levererad. Men innan man ens hunnit så långt så börjar reklammejlen välla in.

Jag är sådan att jag väljer nog vad jag ska köpa. Kollar flera olika affärer, jämför produkter och utbud och pris och annat, och så handlar jag slutligen där jag får det jag vill ha. Det gäller oavsett om jag handlar IRL eller på nätet.

Men de där nätaffärerna inbillar sig på något vis att de lyckats snärja mig och ska hålla mig kvar. Om jag slutligen lyckats hitta den där miljömärkta Kavat-kängan i rätt storlek till min unge i en stor nätbutik, då tror de uppenbarligen att jag ska vilja handla allt av dem. Märkliga fula kläder och skor i all oändlighet försöker de pracka på mig i vecka efter vecka om jag inte meddelar att de ska sluta mejla mig. Och skulle jag sedan råka hitta något relevant hos dem igen någon gång så är det förstås igång igen.

Numera ska alla dessutom fråga mig vad jag tyckte om deras varor, deras service, och så vidare. Alla man haft kontakt med som har ens mejladress skickar utvärderingsundersökningar. Jag förväntas vilja lägga mer tid på att utvärdera hela affären, i små enkäter och annat, än jag la på själva köpet. Och svarar jag inte så kommer det upprepade mejl som påminner mig.

Ofta kommer dessutom de där utvärderingarna innan själva varan. Eller, som med vattenflaskan jag beställde från Amazon till sonen som skulle till jamboree. Där började utvärderingsmejlen komma efter några dagar – men själva beställningssidan meddelade att flaskan var skickad men att det hade blivit förseningar i leveransen. Efter halva jamboreeveckan (5-12 augusti) passerades det nya försenade leveransdatumet (två veckor efter det första leveransdatumet), och jag kontaktade Amazon och fick besked att den visst kommit bort i posten, så jag fick pengarna tillbaka. Men så sent som idag har jag fått påminnelsemejl: ”How did this item meet your expectations?” Och eftersom mejlet kommer från någon sorts no-reply-adress så kan jag inte påpeka idiotin för dem.

Jag gissar på att alla företag idag har krav på uppföljningsbara mål. De ska säkert uppnå en viss andel nöjda kunder, och för att de ska kunna lita på dessa resultat så måste tillräckligt många svara på deras feedbackförfrågningar.

Men alltså: om jag inte är nöjd så hör jag av mig! Jag lovar! Jag tycker faktiskt ni kan nöja er med det, ni behöver inte ha på mer detaljnivå.

Och med all denna extra administration, alla dessa saker som jag ändå automagiskt känner dåligt samvetet för att jag inte svarar på, alla dessa avtal jag inte riktigt orkar läsa och sätta mig in i fast jag vet att jag borde, så försvinner faktiskt en hel del av den där känslan av att det är snabbt och smidigt att handla på nätet.

Ni kanske kan fundera på det, va?

Recension: Augustiförkylning 2017

Förkylningen slog till i onsdags, alltså för tre dagar sedan. Jag satt i skypemöte som började vid 13, och när mötet började hade jag inte en tanke på förkylning, men innan mötet var uppe i fyrtio minuter insåg jag att jag snabbt och effektivt höll på att bli rejält förkyld.

Det var länge sedan jag var så bängförkyld. Så där extra allt. Rinnande ögon, bubblande täppta öron, inte klara av att prata eller kramas eller ork att fixa minsta lilla. Feberkänning trots konstant alvedon. Siktet inställt på genomlida och genomleva. Inte ens några ambitioner om att försöka hålla efter disken eller få i oss riktig mat. Ingen jävla ork.

Problemet med den sortens yttre blockering av alla möjligheter är ju att det ger en så förbannat mycket utrymme att bli existentiell – i alla fall på den lilla ork som finns kvar att använda. För den går ju liksom inte att använda till något. Och när tillvaron är skit – som den faktiskt är när man är förkyld – så blir det liksom mer påtagligt att han är död och jag är ensam. Och då menar jag huvudsakligen inte de praktiska aspekterna.

Förkylning är ärligt talat för jävligt. Det drivs med mansförkylningar, och jag vet inte vad det är för förkylningar jag har, men när jag är så här bängförkyld så är det bland det värsta som finns. För de rinnande hyperirriterade ögonen i kombination med att knappt kunna andas är så fruktansvärt plågsamt och gör allt samspel med omgivningen till något fruktansvärt jobbigt som bara förvärrar det hela.

Och jag tänker på hur väldigt osynliga förkylningar är i vår historieskrivning. Men folk blir ju förkylda, och det måste påverka massor. Om du är på flykt och blir så här förkyld, så där så att du knappt står ut och knappt klarar av att genomlida, ens med kroppen full av alvedon och nässpray, hur klarar du dig? Eller om du befinner dig i krig? Och så vidare. Förkylning måste ju vara den avgörande faktorn i så fruktansvärt många saker som aldrig nämns?

Och ska jag dö så dör jag ärligt talat hellre långsamt borttynande, eller med klassisk smärta, än med plågan av rinnande svidande ögon.

Enda trösten under en förkylning är ju just att man vet att det är ofarligt och går över. Det har ett slut, en tidpunkt när man blir frisk från den.

Idag mår jag lite bättre. Klockan är snart 11 och jag har inte tagit alvedon sedan kl 01 inatt, och inte nässpray sedan igårkväll.

Snälla, fortsätt säga onödiga saker, annars blir allt meningslöst

Den här delas flitigt i mitt flöde för tillfället:

Och jag blir förstås bara irriterad.

Jo, visst är det bra att hålla sig till sanningen. Men längre än så håller jag inte med.

Om jag skulle hålla på att värdera om jag verkligen måste säga saker, då skulle inte mycket passera ut. Om man skulle låta bli att säga allt som är onödigt, då skulle det inte bli något vardagligt relationsbyggande prat om vad man gjort på jobbet eller i skolan, inget prat om vädret eller om blommorna i trädgården eller boken man läste. Skulle man bara säga saker som verkligen måste sägas så skulle de bara bli tråkiga och jobbiga saker.

Och i praktiken skulle det liksom mest bli de saker som leder till irritationer – och inget av det som gör livet värt att leva.