Tag Archives: syskon

Två barn – olika uppväxt

Vi har två barn, födda med fyra och ett halvt års mellanrum. Båda barnen har samma föräldrar, och vi bor kvar på samma ställe. Inga drastiska förändringar har skett i vår tillvaro under barnens liv, och vi har inte ändrat åsikter eller livsåskådning på några påtagliga sätt under den tiden. Som alla vettiga föräldrar gör vi vårt bästa för att vara rättvisa, inte favorisera något av barnen, och så vidare.

Ändå får de inte alls samma uppväxt eller förutsättningar.

När första barnet föddes hade jag det ganska jobbigt: jag hade mått ganska dåligt under graviditeten, och jag var inte alls redo för omställningen det innebar att bli förälder till ett barn som krävde min uppmärksamhet typ dygnet runt. Jag var inte alls säker i min föräldraroll och tog lätt åt mig av dem som sa att alla problem berodde på mig själv och att jag var en dålig förälder. Jag hade inte haft med små barn att göra tidigare – hade ingen erfarenhet och kände mig allmänt osäker, och det var först efter ett tag jag hittade de böcker jag hade behövt läsa redan från början för att hitta det stöd jag behövde för att kunna vara mig själv som förälder.

Vi hade inte bott i huset mer än ett och ett halvt år och hade inte hunnit renovera särskilt mycket; vi hade ingen ovanvåning, och det som idag är studion var sovrum för hela familjen under flera år; sedan sov vi alla i vardagsrummet under en lång tid innan vi flyttade upp i nya rum på ovanvåningen.

När han föddes hade egentligen ingen av oss föräldrar en fast tjänst: jag blev arbetslös från tidsbegränsad anställning strax innan han föddes och min man några månader senare, och det tog ett par år innan vi båda hade det här med jobb på det säkra.

Hösten när första barnet var 2,5 år skadade jag nacken, vilket både innebar praktiska problem under en ganska lånng tid men också var en del i utlösandet av en period med ångest och depression – som förstås påverkade tillvaron ganska drastiskt, inte minst för barnet.

När andra barnet föddes hade vi hunnit inreda ovanvåningen. Det stod ett eget rum redo till honom redan innan han blev till. Jag var beredd på vad föräldraskapet innebar och var inte gruvligt chockad över hur påfrestande det var att vara gravid. Jag mådde bättre, delvis för att jag ätit sertralin under graviditeten. Jag hade en annan grundtrygghet som förälder och var beredd på en del av de åsikter jag skulle mötas av. Jag hade delvis hunnit vänja mig av med den frihetsförlust föräldraskapet innebär – och hunnit lära mig sätt att trots det skaffa mig frihet inom ramarna. Och lärt mig att jag faktiskt måste ta hänsyn till mig själv också. Jag har inte alls haft samma behov av att läsa på och få stöd av andras tankar utan kunnat lita till min egen känsla och uppfattning – på gott och på ont.

Och vi hade båda en helt annan säkerhet vad gällde våra jobb.

Denna allmänna grundtrygghet i tillvaron och föräldraskapet gjorde å andra sidan att vi (eller jag?) haft en helt annan möjlighet att engagera mig i annat som jag bryr mig om – både trädgård och miljöfrågor. Det gör kanske (?) att jag funnits mindre tillhand (men kanske varit mer av mig själv istället för ”bara mamma”) men också att vi haft mer ork att försöka leva miljövettigt (annat än bara det som jag byggt upp som rutin sedan många år) och det innebär att det senare barnet vuxit upp med en mamma med tydlligare ambitioner att minska onödig konsumtion och öka andelen vegetarisk mat, för att bara nämna några saker.

Även på andra sätt har de fått helt olika förutsättningar – i små små detaljer som ändå gör skillnad. Första barnet är född mitt i vintern, precis i början på året – strax efter jul. Det påverkar förstås vilka presenter han fått, födelsedagen har liksom blivit något som ligger strax efter jul, och önskningarna till jul och födelsedag har varit ungefär desamma. (Ja, vi har ansträngt oss att markera skillnaden, men ändå.) Vissa presenter går inte alls att få tag i vid den tiden på året. Det är knepigt med färska bär till tårtan. Och när både jul och födelsedag är avklarade så är det JÄTTELÅNGT till nästa gång (vilket vi försökt kompensera med små namnsdagspresenter). Kalas mitt i vintern har också vissa begränsningar. – Andra barnet är född precis på motsatt tid på året, i juli. Vilket ju i sin tur påverkar: för hans del finns det gott om färska bär, födelsedagen ligger snygt fördelad i förhållande till julen, det blir lätt födelsedagspresenter som är ”sommarsaker”. Men det går inte att ordna kalas när det har hunnit bli mörkt på kvällen. Och så vidare.

Och sedan finns det ju förstås ett antal skillnader som kommer sig just av att den ena är äldre än den andre. Ettan kommer för alltid att vara första barnbarnet, medan den andre har ett äldre syskon, ett par äldre kusiner och länge var minst av kusinerna och fortfarande är (och lär förbli) yngsta syskonet. Äldsta barnet har fått mest nytt, yngsta barnet får av naturliga skäl ärva mer. Ja, visst försöker vi balansera det på olika sätt, men man kommer inte ifrån att det trots allt är så till stor del (om man inte ska köpa nytt till båda två hela tiden – och det vore ju vansinne).

Jag skulle kunna fortsätta det här hur länge som helst, men det är ju föga meningsfullt. Min poäng är att skillnaderna är rätt stora, trots att egentligen inte mycket förändring skett, trots att de yttre omständigheterna fortfarande i huvudsak är desamma och vi tycker att vi gör likadant. Dessutom har vi ju förstås själva utvecklats och förändrats, på alla möjliga sätt – man gör ju det – och det påverkar ju också hur vi bemöter barnen. Och eftersom man liksom fortsätter att bemöta personer grundat i vem man var när man lärde känna dem, så har jag liksom en annan relation med första barnet än med andra, helt enkelt för att jag var en annan person när jag första gången träffade den förste än när jag träffade den andre.

Dessutom ÄR de ju två olika personer, vilket förstås också gör att vi behandlar dem olika, pratar med dem på olika sätt, gör olika saker med dem.

Karamellfärg och lego och rättvisa mellan syskon

Det börjar så sakteliga närma sig födelsedag och kalas och sånt där för den blivande femåringen. Och med det kommer många tankar och saker att ta ställning till.

Till exempel ska det planeras tårta. Födelsedagsbarnet ifråga har mycket bestämda idéer om vad han vill ha för tårta. Och jag är rädd att mina tidigare prestationer (vulkantårta till honom ifjol; riddarborgstårta till storebror vid nåt tillfälle) har trissat upp förväntningarna: han tror mig helt enkelt vara kapabel till vilka underverk som helst.

Han vill ha en tårta som ska vara som det exploderande regalskeppet Kronan. Det må ju vara hänt som idé. Och så långt som till att ha rulltårtebottnar i olika färger är det ju rimlligt. Däremot så tror jag inte mycket på hans idé om att bygga en hytt och så vidare…

Han vill ha blå botten som ska vara havet, brun botten till själva regalskeppet, och nåt rött till explosioner.

Jaha. Karamellfärger av diverse slag. Eftersom jag vet att Panduro har många färger, och dessutom av mer ”traditionell” karamellfärgstyp än det som finns i affären hemmavid, så kollar jag upp deras utbud. En del av färgerna har naturliga färgämnen, andra syntetiska. Den bruna är sockerkulör – inga tveksamheter där, mer än att den inte finns hemma och får beställas hem. Den oranga, som är gjord på paprika, får duga till explosionerna. Men den turkosblåa är ”briljantblå”, och efter lite googlande vill jag inte köpa den. Köper istället den gröna, gjord på bland annat gräs – färgämnet är klorofyll fast med en del av magnesiet utbytt mot koppar.

Den blivande femåringen är inte alls nöjd med detta när jag kommer hem. Grönt hav duger inte. Jag säger i alla fall att blått blir det åtminstone inte.

Jag skriver inbjudningskort till kalaset. Handskrivna kort. Och handritade av femåringen på andra sidan. Korten är av tillskuret kraftigare gråmelerat papper jag fick med mig när jag praoade på ett tryckeri på högstadiet, det vill säga runt 1990. Alltså papper som redan då var restpapper – det papper som blev över och skars bort vid produktion användes till lite allt möjligt. Och jag har alltså fortfarande kvar lite av det jag fick med mig då. (Och fortfarande har jag kvar några brevpapper och kuvert av det jag fick trycka till mig själv då, med riktiga typer.) Det blir handskrivet och handritat för att använda papper vi redan har istället för att skaffa nytt. Men också för att vi inte orkat göra något åt att vi återigen, sedan ett tag tillbaka, är utan fungerande skrivare. Jag inser, när jag sitter och skriver samma sak på kort efter kort hur ovanligt det är att göra så. Alla inbjudningskort som kommer nuförtiden är förtryckta eller uppkopierade på ett eller annat sätt – det enda som brukar vara handskrivet är namnet på mottagaren – och så adressen på kuvertet. Och ja, det tar en stund med skrivandet och  är ganska tråkigt och blir fulare för varje gång jag skriver. Jag ifrågasätter inte alls att man väljer att inte handskriva. Jag bara konstaterar.

Och så ska man fundera på presenter. Och vi försöker ju minska på konsumtionen av prylar, köpa begagnat i möjligaste mån, inte köpa för mycket över huvud taget… Men det är svårt det där. För samtidigt måste man på något vis väga in att vi har två barn, och vi måste trots allt sträva efter någon sorts rättvisa.

Nej visst, livet är inte rättvist, och hur man försöker kan man aldrig nå rättvisa. Olika personer har olika behov. Och två syskon kommer, trots att de växer upp i samma familj, trots allt aldrig att få samma uppväxt. Men som förälder tycker jag ändå man måste sträva efter och göra sitt bästa att vara rättvis, trots att det är omöjligt.

Och då blir det komplicerat. För nioåringen har växt upp med att vi visserligen haft ett stort miljötänk och ett försök att inte skaffa alltför mycket leksaker och presenter – men inte med att vi aktivt försökt minska konsumtionen, välja begagnat, etcetera. Medan vi alltså senaste året eller så (eller ja, det är ju en successiv förändring) försökt minska. På alla möjliga fronter – inte bara vad gäller vad vi köper, men också när det gäller vad vi ”önskar åt” barnen från andra. Så storebror har massor med lego och lillebror mycket mindre, och det beror definitivt inte bara på de fyra och ett halvt åren i åldersskillnad. Och lillebror är mycket medveten om att han har mycket mindre lego – och vill ha mer. Av många skäl. För att det är kul att bygga (förstås). För att känna sig mer jämbördig med storebror. För att inte storebror hela tiden ska säga ”det är mitt” – och så får lillebror vara med som på nåder.

Så jag vet att av en massa skäl borde vi köpa mer begagnat och mindre totalt. Och alltså rimligen inget lego till lillebror i födelsedagspresent. Men samtidigt så är det inte rimligt att göra så som förälder. Det rimliga i så fall är istället att aldrig mer köpa något sådant till storebror, men fortsätta att ”fylla på” åt lillebror ett tag till. För det är dessutom lillebror som mycket oftare får leva med begagnade kläder – storebrors avlagda, urvuxna saker.

Och ja, jag letar lego på Tradera. Men det ger trots allt inte fantastiska valmöjligheter. Och det tar mycket tid att bevaka och följa och hålla koll – och det är inte säkert att man lyckas.

Många tankar…

Att överge sina urvuxna kläder

En del i det här med att rensa barnrum är att gå igenom kläder. Eller, det är ju egentligen ett ständigt rullande jobb, men vi tar en extra drive med det. Kläder som är urvuxna ska plockas undan och sparas. Från åttaåringen till fyraåringen, och från fyraåringen till yngre kusiner eller bekanta.

Det där är en ständig kamp. Åttaåringen har i huvudsak tröjor i 134-140 och byxor i ungefär 128. Enstaka plagg större än så. Och så en hel massa mindre.

Han släpper inte ifrån sig kläderna förrän de verkligen är för små. Det innebär att han fortfarande har en hel del kläder i storlek 110-116 (vilket ju ”ska” motsvara 5-6 år), inte minst t-shirts.

Fyraåringen har också en hel del kläder i 110-116, även om han fortfarande har en hel del 98-104.

Det innebär att en del kläder alltså går direkt från åttaåringen till fyraåringen. Och det skiljer alltså fyra och ett halvt år på dem.

Jag funderar ibland över det här med syskon som ärver kläder av varandra. Vi har ju liksom ganska långt mellan barnen. Om man har låt säga två år mellan dem – då kan det ju liksom inte funka att ärva? Eller släpper andra barn ifrån sig kläder innan de är urvuxna?

Ärvda kläder och nostalgi

Som jag minns det så pratades det när jag var liten/yngre om ärvda kläder som något besvärligt. Alltså, det var typ sånt där som togs upp i Bullen eller Barnjournalen eller Spara och slösa eller Bamse eller var det nu kan ha varit. Uppenbarligen var det ofta så att de som hade ärvda kläder ofta var utsatta och synd om och så, och så fick det inte vara.

(Jag var äldst, så jag ärvde ju inget av syskon. Däremot ärvde jag nog en del från andra ibland. Det upplevde jag aldrig som ett problem. Jag kan inte minnas att någon nånsin var elak mot mig av den anledningen. Jag tror inte att det hade något med saken att göra när folk var elaka mot mig – vilket folk periodvis var.)

Hos oss ärver barnen (förstås) också. Eller ja, minstingen ärver av 7-åringen. Vilket än så länge inte verkar vara något problem. Han brukar bara bli glad och förtjust när jag plockar fram ”nya” kläder (vilket ju förstås är ett bevis för min goda smak – ett barn till som gillar det jag valt!). Men ja, än så länge är han ganska liten. Och vi har ganska nyligen börjat komma till kläder som faktiskt hunnit bli en aning slitna av första barnet. Annat blir det när vi kommer till de kläder som sjuåringen nyttjar nu. Då kommer vi bli tvungna att köpa en hel del nytt… :-)

Och ja, jag borde säkert köpa en del begagnat till sjuåringen också. Av rättviseskäl, så att han inte bara får nytt. Av miljöskäl. Och det skulle kanske vara bra rent ekonomiskt också.

Men det tar betydligt mer tid att handla begagnat. Speciellt när man inte bor i stan. Och jag vill behålla min möjlighet att påverka som kinkig konsument. Om alla som vill ha ekologiskt och genusbra bara köper begagnat, så får ju producenterna ingen anledning att bli bättre. Och om ingen handlar av de som är goda föredömen och bara har ekologiska unisexkläder så går de ju förstås i konkurs. Och om jag gör bra val så får ju fler glädje av det när våra kläder vandrar vidare – som begagnade kläder när båda våra barn vuxit ur dem. Jag hoppas i alla fall att M och P tycker det är bra kläder vi valt :-)

För ja, vi gör oss av med de flesta av kläderna när de blivit för små för våra barn. Mina föräldrar sparade en väldig massa av kläderna från att jag och min bror var små. När jag och min man väntade första barnet åkte lådorna fram. En del var egentligen utslitet. En del innehöll resårer som hade torkat så att det var oanvändbart. Och en hel massa kändes inte funktionellt. Det var inte mycket vi använde i praktiken. Inte från motsvarande lådor hos svärföräldrarna heller.

Det är helt enkelt bättre att kläderna kommer till användning nu än att de ligger och torkar och blir uppätna av silverfiskar innan våra barn eventuellt skaffar barn någon gång kring 2040. Jorden har begränsade resurser, så har vi tärt på dem nu så ska i alla fall produkterna användas så ”slut” det går nu och inte om 30 år. Dessutom tar det ofantligt mycket plats att spara kläderna.

Men ja, några plagg plockar vi undan och sparar. Saker som känns extra viktiga på något vis. Saker med sånt däringa affektionsvärde. Och just när jag ibland står och går igenom en låda för att lämna iväg det mesta och välja enstaka saker att spara, så blir jag fasligt nostalgisk och har svårt att släppa en del av sakerna. Inte för att det är motiverat att ha kvar dem. Och verkligen inte för att jag saknar den tiden – det blir ju fortfarande bara bättre! Men kanske för att jag lagt ner en massa kraft och omsorg på att verkligen välja rätt saker. Och för att jag förstås har kärleksfulla minnen av barnen i kläderna.

Så lite ont i hjärtat gör det ibland. Men hade det inte varit för att kläderna skulle gås igenom så hade jag förmodligen inte titta i de där lådorna på tiotals år, och då hade de redan varit i torresårstadiet. Vilket ju hade varit ett mycket dumt slöseri. Bättre att de noggrant valda kläderna (och en del mindre noggrant valda) används av fler barn.

Jag hoppas bara att M och P säger ifrån när de inte längre vill ha våra avlagda klädrester.

Syskon

Om man har två barn, och man frågar dem om de vill ha det ena eller det andra, så kan man vara nästintill helt säker på att den ena vill det ena och den andra vill det andra. Av ren princip.

Idag ville inte den ena ha jordgubbar (i affären), eftersom den andra ville det. Han vart till och med sur för att jag köpte jordgubbar fastän han ville ha melon (och fastän han fått välja kräftstjärtar istället för räkor några minuter tidigare).

Han åt i alla fall sin noggrant uträknade andel av jordgubbarna nån timme senare.