Category Archives: Mat

Bland annat anteckningar om mat jag lagat. Ibland mest för minnet, för att kunna göra igen eller kunna improvisera vidare.

Köttfärssås på fläskfärs

(Den sorts inlägg som bara handlar om att komma ihåg hur man gjorde den där gången det blev så gott.)

Hacka två gula lökar. Fräs i olivolja. Pressa ner några vitlöksklyftor. Rör i lite flytande honung sista stunden.

Stek ett kg fläskfärs i stekgryta.

Riv en halv squash grovt (och ät upp andra halvan av squashen under matlagningen).

Blanda i lök och squash i färsen och låt fortsätta fräsa.

Sakta och peppra.

Grovhacka en drös av de mindre fina hemodlade tomaterna och släng i grytan.

I med lite hemodlad timjan och en mycket rågad tesked (tror jag det var, men jag minns egentligen inte så noga) av Pimentón de la Vera Picante (rökt paprikapulver).

Låt puttra under lock en god stund, så att tomaterna hinner koka sönder ordentligt.

Mums!

Söndagsbullar

1 pkt jäst (50g)
5 dl ljummet vatten
lite honung
lite salt
5 dl grovt dinkelmjöl
1 dl kornmjöl
4(?) dl vetemjöl

Jäs en timme.

Baka ut till 12 bullar.

Jäs 30 min.

14 minuter i 220 grader.

Sannes chokladpepparkakor

För att försöka hålla en lång historia kort så testade jag för en vecka sedan ett annat pepparkaksrecept än det jag brukar använda. Här finns det pepparkaksrecept jag testade. (Jag gjorde en halv sats, och övriga parametrar gjorde jag enligt gammal vana: 250 grader i ugnen, 3 min gräddningstid, smörsmord plåt, och får av kakorna från plåten så fort jag plockat ut dem ur ugnen.)

Nå. Jag ska ha adventsfika imorgon. Jag behöver ha någon vegansk kaka också för ev vegangäster. Jag bestämde mig för att utgå från ovanstående deg, som jag tyckte om, men göra den vegansk. På rapsolja. Och så har jag tidigare, med gott resultat, gjort småkakor med kakao och cayenne.

Sagt och gjort :-)

Så här gjorde jag:

0,75 dl mörk sirap
0,75 dl mörkt muscovadosocker
0,5 dl socker
1 dl rapsolja
0,75 dl vatten
3 msk kakao
2 kryddmått cayennepeppar
0,5 msk bikarbonat
Ca 325 g vetemjöl
1 krm salt
Gör så här.

Lägg sirap, socker, muscovadosocker, rapsolja, kakao och cayenne i en kastrull och värm upp så att allt löser sig till en jämn smet. Ta av från plattan och rör ner vattnet. Ställ sedan åt sidan och låt svalna lite till. Blanda under tiden bikarbonat och mjöl och rör ner det i den avsvalnande smeten. Låt degen vila i kylen i några timmar.

Sätt ugnen på 200°c.
Kavla ut degen tunt på mjölad arbetsbänk och stansa ut kakor med pepparkaksformar.
Lägg dem på plåtar med bakplåtspapper och grädda i mitten av ugnen ca 5 min.
Låt kakorna svalna på plåten.

Jag har bara gjort två plåtar ikväll, så jag har deg kvar.

Degen var fantastiskt trevlig att arbeta med!
Bakningen funkade bra.
Smakmässigt hade det nog varit godare med lite mer kakao.

Spenat- och linscurry på sätt mina ungar accepterade i alla fall idag

Woho, lagade någon sorts indiskinspirerad lins- och spenatgryta som båda barnen åt utan större protest!
Jag tar och skriver ner nåt här så att det finns nåt att gå tillbaka till om jag vill upprepa succén ;-)

Värm rejält med olja. I med lite kardemummakorn samt rjält med malen gurkmeja och spiskummin. Putteriputtr en liten stund.

I med två tunt skivade lökar och en liten gul squash skivad tunt på rivjärnet samt två hackade vitlöksklyftor. Låt putterfräsa i oljan ett bra tag.

I med ett par dl röda linser samt förmodligen typ dubbelt så mycket vatten. Och lite salt. Låt koka en stund (kanske en kvart?). Späd med mer vatten vid behov.

I med en 2 dl burk matyoghurt. Puttra lite till.

MIXA. (Ja, med de här ungarna är det nödvändigt. Den ene har jättesvårt för linser, den andra gillar inte lökbitar, ingen av dem gillar squashbitar.)

I med lite tinad bladspenat. Låt bli varmt och så där. Servera med ris.

– Jag fick användning för gul squash!
– Jag använde kortdatum-yoghurt
– Vi åt vegetariskt
– Det var lättlagat

Mindre socker men ändå lika jävla sött

Jag är inte jätteglad för jättesöta saker. Ja, jag tycker det är gott med socker, i lagom mängder. Men jag tycker ofta att sötade saker är alldeles för söta. Som yoghurt. Och läsk.

Varenda gång jag av en händelse köper frukt/bäryoghurt (för att det var en smak som lät god eller jag tänker att jag ska lyxa till det) så ångrar jag mig. För det är mycket godare att köpa naturell yoghurt och blanda i egen, mycket mindre söt, sylt.

Men jag har brukat tänka att det nog är av hållbarhetsskäl. Socker hjälper ju till med hållbarheten. Så det är väl så att blandar man frukt och bär i yoghurten så behövs det extra mycket socker för att det ska hålla? Ingen kan väl verkligen vilja ha det så där sött egentligen?

På senare år har det allt oftare dykt upp produkter med ”mindre socker” eller ”utan tillsatt socker”. Hurra! Det innebär alltså att det GÅR att göra de där produkterna utan de löjliga sockermängderna.

Men varenda gång blir jag besviken när jag tittar närmre på paketet. (Nej, jag köper inte. Jag läser FÖRST – och sedan köper jag inte.) För… må vara att de minskat sockermängden, men istället har de tillsatt sötningsmedel – av någon, eller flera, av de olika slagen.

Det finns alltså fortfarande inte produkter som är lagom söta. Det som finns att välja på är produkter som är äckligt söta av för mycket socker och produkter som är äckligt söta av andra sötningsvarianter.

Det märkliga i sammanhanget är att jag antar att svaret är att ”marknaden” vill ha det så. Det vill säga det är jag som är ett ufo som inte tycker att supermegajättesött är det godaste som finns.

Och nej, jag har inga ambitioner att utesluta allt socker ur min kost. Men det kan väl få finnas något mittemellan?

Nähä. Den svartvita världen i vanlig ordning, alltså? Suck.

Skärp er världen för helvete!

Ät mindre kött! 
Ät mindre kött!
Ät mindre kött!!

Kommer till affären strax före stängningsdags – för att fylla på nödvändigheter till nästa morgons frukost huvudsakligen. Mjölk, bröd, havregryn och sånt. Men passerar ju köttdisken (av nödvändighet). Konstaterar att det finns fem paket med svensk vakuumpackad oxfilé med röda kort datum-nedsatt pris-lappar. (Vilket brukar innebära 20% lägre pris.) Kollar datum. Det är dagens datum. Det innebär att om tio minuter kommer affärens sista möjlighet att sälja detta kött att vara över och de kommer att slänga köttet.

Jag köper så gott som aldrig oxfilé – det är väl på nivån att jag tror att det har hänt någon enstaka gång, inte mer. Men jag tycker inte om när fint kött slängs.

Så jag går till kassan och förhandlar. Förklarar det jag förklarat ovan. Undrar om jag kan få köpa ett av paketen till bra pris. Det får jag. Och när jag är klar i affären är det dags för affären att stänga. Och jag åker hem och lägger ett rejält paket prima oxfilé i frysen.

För helvete världen, skärp er, världen! Vi kan inte ha det så här, att det produceras mer kött än vad som äts upp – och då äter vi ju i snitt alldeles för mycket kött ändå här i Sverige – och sedan slänger vi det. Vecka ut och vecka in. Det duger inte!

Det var det dummaste jag hört på länge

Coop för en stund sedan. Jag skulle handla lite blandade saker. Bland annat något att äta till ikväll.

I köttdisken fanns inte mycket ekologiskt. Färs – som ibland tycks vara stapelvaran framför andra i ekosammanhang. Och så ett enda paket med ekologiska benfria fläskkotletter. Packade i ett sådant där tråg där det inre plastlagret är vakuumfastsuget ända inpå köttet. Tre små köttbitar, alldeles utmärkt för tre personer en fredagskväll. Ja, och så var bäst före-datum satt till den 2 mars. Igår, alltså. Bäst före, inte sista förbrukningsdag. Och köttet såg fint ut, och jag har chansat på kött på gränsen många gånger innan och det har aldrig nånsin varit problem. (De få gånger jag råkat ut för dåligt kött har det inte varit ”för gammalt”.)

Eftersom affärerna ju ofta sätter ner priset på varor med kort datum, och det brukar löna sig att fråga i kassan när man är på det där uppenbarligen magiska datumet, så frågade jag i kassan: ”Eftersom köttet gick ut igår så undrar jag om jag får det till nedsatt pris?”

Det skulle jag inte ha frågat. För svaret från damen i kassan var att nej, eftersom det har passerat bäst före-datum så MÅSTE det slängas i containern. För så är deras regler. För OM något skulle bli dåligt, typ att någon blir sjuk av att ha ätit köttet, så är det deras ansvar, och det ansvaret kan de inte ta, och därför måste de slänga köttet i CONTAINERN om det passerat bäst före-datum.

”Det var det dummaste jag hört på väldigt väldigt länge”, sa jag. Och jag är inte den som säger så i onödan.

Jag påpekade att jag ju självklart luktar och smakar, och om något verkar dåligt äter jag inte. Jag påpekade skillnaden mellan bäst före-datum och sista förbrukningsdag.

Hon påpekade upprepade gånger att det MÅSTE slängas i CONTAINERN.

Jag påpekade att om jag inte hade sagt något så hade jag ju fått köpa köttet, till fullt pris, och det hade inte varit några problem.

”Ja, då hade jag bara blippat förbi det”, sa hon.

”Det hade med andra ord varit bättre för miljön om jag inte hade sagt något”, sa jag.

Jag tror hon sa något om regler och container igen, men jag är inte säker. Och så sa hon något om att det här inte var något hon bestämde över och att i så fall fick jag prata med köttavdelningen. Men jag hade en tid att passa och hade inte lust att behöva dra saker i långbänk för att få förhindra slängandet av köttbitarna. Så jag betalde resten av mina saker och gick.

Men jag tycker det är problematiskt. Det är problematiskt att man ska behöva orka tjafsa för att man tycker illa om att mat slängs. Det är problematiskt när benhårt paragrafrytteri får vinna över förnuft även i sådana här sammanhang.

Vad vi ska äta ikväll? Ingen aning. Men oavsett vad det blir så kommer det ju att innebära en större miljöpåverkan än om jag hade fått köpa de där jävla köttbitarna.

Jag vill ha notifieringar från min affär

Jag har några kilometer till närmsta mataffär. Och där försöker jag handla så mycket som möjligt – för det är viktigt att de finns kvar, och det är viktigt att det finns en efterfrågan på deras ekovaror, och dessutom är det på det hela taget en bra affär.

Men de har inte allt.

Det finns också andra mataffärer på hanterbart avstånd. Några cirka en mil bort som jag besöker hyfsat ofta. Några ett par mil bort som jag besöker mer sällan. De här affärerna besöker jag för att komplettera det som saknas i min närmsta affär. Främst vad gäller miljömärkta och ekologiska produkter som inte finns här i den närmsta.

Med vissa varor funkar det smidigt: de varor jag behöver på de andra ställena finns liksom hemma för det mesta och jag kan köpa dem när jag har vägarna förbi. Tvål, disk- och tvättmedel, torrvaror, frysvaror.

Men med andra saker är det knepigare. Färskvaror av sådant slag som inte finns hemma hela tiden, som det rentav kommer leverans av ganska sällan. Ekologiskt lokalslaktat lokalproducerat kött. Eller kycklinglårfilé från Reko. Eller ekologisk butternutpumpa. Och så vidare.

För som det är nu så kan det mycket väl vara så att jag inte kommer inom just den affären som hade just den där saken under den perioden de hade det. Och så får de slänga för att inte rätt kunder kom. Men hade jag vetat så hade jag ju sett till att dyka upp!

Och alltså, för mig är det sådant som skulle vara rimligt i reklamutskick. ”På måndag får vi leverans av färskt kött från Gröna gården!”, typ. Men det är ju inte så nutidens reklamutskick ser ut. Reklamutskick går ut på att tala om att något är billigt, och har grundprincipen att det ska manglas ut samma saker till hundratals butiker samma vecka. Precis motsatsen till vad jag vill ha, alltså.

Jag skulle istället vilja ha en tjänst där jag hos varje butik kan bocka för att när de får leverans av de här varorna som får jag en notifiering.

Och jag tror att det skulle vara bra både för mig, för de engagerade mataffärerna och för miljön.

Ibland behöver vi bli bättre på att lyfta fram andra fördelar

På kaminen puttrar just nu en vegetarisk färschili. Vegofärs, lök, tomatkross, bönor från tetra, och massor med olika goda kryddor etc.

Att den puttrar på kaminen beror på mysfaktorn efter strömavbrottet. Men eftersom strömavbrottet var över kändes det okej att öppna frysen och ta fram vegofärs därifrån.

Och nu kommer vi till poängen med det här inlägget: Ibland är det väldigt smidigt med vegofärs. Inte för att det är vegetariskt. Men för att vegofärsen är lösfryst och därmed mycket lättare att hantera än infryst köttfärs. Man behöver inte trassla med att tina först, eller stå och vända den otinade färsen i stekjärn/gryta allteftersom den tinar. Med vegofärs är det bara att sätta igång.

Och det, mina vänner, är ett synnerligen praktiskt och viktigt argument i vardagen.

Bruna bröd – på riktigt, typ

I mammas receptsamling (och därmed även i min, eftersom jag förstås skrivit av hennes recept – och receptet kommer säkert ett par generationer längre tillbaka ifrån) heter kakorna ”Bruna bröd”. Fast hos andra människor heter de – har jag lärt mig numera – oftast sirapskakor eller kolakakor. Kola gillar jag inte, så det namnet är ologiskt för mig. Och det är ärligt talat inte väldigt mycket sirap i dem (i vårt recept, där det i grundutförande är 175-200 g smör, så är det ”1 msk (ev mer)” av sirap, men jag brukar numera ta 4 msk).

Nå. Ny ugn. Då måste man baka lite kakor, baraföratt.

Idag har jag därför bakat en halv sats av mammas bruna bröd fast med lite torkad ingefära i. Och sedan gjorde jag en variation som gjorde mer skäl för namnet:

  • 100 g smör
  • 3/4 dl kokossocker
  • 2 msk mörk sirap
  • ½ tsk bikarbonat
  • ½ dl kakao
  • knappt 2 dl vetemjöl
  • Kör i matberedaren. Dela degen i två delar, rulla i två längder, lägg på bakplåtspapper på plåt, platta till. 200 gr 10 minuter. Skär direkt när de kommer ut ur ugnen, låt svalna på plåten.