Tag Archives: hushållning med resurser

Black Friday och julhandel och earth overshoot day

Idag är det Black Friday. Och i år har svensk handel uppenbarligen hakat på fullt ut: i princip varenda annons i tidningen idag nämner Black Friday, och jag får till och med mejl från fröhandel och stället där jag köpte bivaxsalva förra året om att de har rabatter i samband med Black Friday.

Och snart drar julhandeln igång – om den inte redan gjort det.

Men Earth Overshoot Day inföll redan i slutet av sommaren, och tidigare för vart år. Redan då hade vi alltså förbrukat årets resurser.

Och jag funderar på om vi borde räkna konsumtionsåret från ett annat startdatum än januari. Eftersom vi kommer att ha hysteriskt konsumerande i slutet av året, i samband med jul och sånt, oavsett. Och om folk vet att de redan förbrukat årets resurser men ändå vill fira jul och alltså kommer att ”göra fel” oavsett, så kanske hämningarna släpper totalt – det känns lite som att det redan hänt, liksom? Men om julen istället inträffar innan resurserna för året är slut så kanske det känns möjligare att bry sig om att hushålla med årets resurser?

(Idag är definitivt inte dagen jag ska försöka förklara hur jag menar. Men kanske fattar någon ändå?)

Jag skäms, men jag är så trött på att skämmas – kan vi inte åtminstone skämmas tillsammans?

Söndag kväll. Efter att jag stångat mitt huvud mentalt blodigt med bankpapper åkte jag för att handla, och eftersom det fanns några saker jag behövde handla som inte finns i närmsta affären åkte jag lite längre iväg.

Rejält mosig och sliten i huvudet gick jag av gammal vana förbi kyldisken där de lägger saker som är nedsatt pris på grund av kort datum. Och där fanns en hel massa ekologisk kyckling – kycklingvingar, filéer och annat. Men jag orkade inte. Just den kvällen orkade jag verkligen inte köpa hem kycklingdetaljer, trots att jag visste att de skulle komma att slängas typ en timme senare. Jag orkade inte. Och jag hade fruktansvärt dåligt samvete för det, men jag klarade verkligen inte av det just då.

Torsdag (igår). Handlar i min närmsta lilla affär. Konstaterar att de har ett skitlass (ja, verkligen ett skitlass) med nötfärs från hälsingestintan, allihopa med nedsatt pris på grund av sistadag 30 september. Och jag är så trött på att nästan alltid ha köttfärs i frysen som borde ätas upp, för att jag försöker se till att rädda lite av den ekofärs som kommer att slängas i affären om inte jag köper den.

Så igår köpte jag hem ett paket av hälsingestintanfärs. Och idag var jag inom affären, en och en halv timme innan stängning. Det fanns fortfarande åtta paket kvar med hälsingestintanfärs. Åtta paket à 500 gram. Jag köpte två av dem. Och skämdes ofantligt för att jag inte köpte resten.

Nu har jag ikväll stått och lagat oändligt med fina goda köttbullar, som ska stoppas i frysen och finnas som färdigmat. Och visst, det är fint och bra att ha goda köttbullar att ta till.

Men jag skäms. Jag skäms för allt det fina kött som slängs. Alla dessa djur som föds upp, slaktas och sedan bara slängs. Jag skäms över människans överproduktion. Jag skäms över hur vi hanterar värdefulla resurser och råvaror. Jag skäms över att vi hanterar levande varelser för att sedan bara slänga resultatet. Vi pratar om att vi behöver äta mer vegetariskt, att vi behöver hitta andra proteinkällor, som insekter, men samtidigt har vi en löjlig överproduktion av kött.

Jag skäms. Jag skäms över att jag inte köper hem allt det kött som jag vet kommer att slängas när affären stänger för kvällen. Men jag är samtidigt trött på att känna att jag ska agera någon sorts reservlösning och anpassa min mathållning efter vad andra uppenbarligen inte var sugna på just den veckan – och framför allt trött på att vi har en kultur där det anses normalt att det ska finnas så oerhört mycket mer mat än vad som behövs i våra affärer.

Jag skäms. Men jag är trött på att skämmas. Och det verkar vara så många andra som inte alls skäms. Jag tycker att vi åtminstone kunde skämmas tillsammans.


Tidigare inlägg: Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?

Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?

Matsvinn. Ett ämne som är på tapeten mest hela tiden. Undersökning efter undersökning, statistik från alla möjliga håll, visar att vi slänger oändligt mycket mat.

Vi slänger mat vi köpt hem och och tillagat men inte ätit upp. Vi slänger mat vi köpt hem men aldrig ens tillagat.

Affärerna slänger mat som inte blivit såld innan den passerade bäst före-datum eller sista förbrukningsdag. Eller mat som blivit kantstött eller börjat bli dålig.

Livsmedelsproducenterna slänger förmodligen mat som inte blivit riktigt perfekt eller som inte uppfyller deras och omvärldens krav. (Men just det ledet är nog det man hör minst om – jag antar att det inkluderar företagshemligheter och liknande. Samt säkert moment som bortrensandet av det som inte är det allra finaste?)

Och odlarna och producenterna slänger förstås också en hel del. Inte minst för att världsmarknadspriser och annat säkert gör att det inte lönar sig att sälja det som är en nivå under perfekt :P

Ett väldigt slängande av mat blir det. Vi kan strunta i siffrorna, för jag gissar på att ni precis som jag har hört dem till leda, och siffrorna beror på hur man räknar och vilka led man räknar, och alldeles oavsett så slängs det så löjligt mycket mat att man egentligen mår illa om man verkligen tänker på det – och själv får jag dåligt samvete bara av att gå i affären och INTE köpa hem allt det kött jag inser kommer att slängas om tio minuter om jag inte köper det.

Och jag står återigen och tänker på fördelarna med planekonomi: att faktiskt ha en plan som innebär att man producerar det som behövs, istället för så mycket som möjligt. Men ja, jag vet. Ordet planekonomi är så oerhört känsligt, utifrån sin historik, så det är egentligen stigmatiserande bara att knysta om den sortens idéer. (Fast ändå, när jag skrev det här inlägget så verkade det som att folk tog det ganska lugnt…?)

Men jag började fundera på om man kanske ändå kunde angripa det på ett lite annat sätt. För alltså, vem som helst som varit i en svensk mataffär måste ju rimligen någon gång ha reflekterat över de oändliga mängder mat som finns där. Att det egentligen alltid finns långt mycket mer mat där än vad som behövs. Och jag tänker att det där borde gå att räkna på. Man borde kunna räkna ihop de volymer och vikter av mat som levereras till våra mataffärer i Sverige. Och så borde man kunna räkna ihop hur mycket mat som egentligen behövs till Sveriges befolkning. Och så kunde man jämföra det. Och även om det förstås måste bli väldigt grovt räknat, med många felkällor, så borde det liksom ändå kunna visa något.

För ja, jag antar att det skulle visa att det egentligen finns långt mycket mer mat än vi egentligen behöver. Att svenska mataffärer rimligen måste hamna i sitsen att det måste slängas mat mest hela tiden, för att där finns mer mat än vi behöver köpa hem och äta. Och att vi som köper maten rimligen kan köpa hem långt mycket mer mat än vi behöver, för det finns ju ingen brist.

Om vi minskar matsvinnet – om vi i hushållen inte slänger mat, och om inte affärerna slänger mat (och om det dessutom inte ska innebära att vi äter ännu mer, och det vore nog knappast lämpligt) – så måste ju faktiskt affärerna köpa hem mindre mat i slutändan.

Och det allra effektivaste sättet att få matsvinnet att minska, alltså att få oss att sluta slänga ätbar mat, vore förmodligen om det totalt sett fanns mycket mindre mat i affärerna. Att mat faktiskt var en bristvara och att vi verkligen behövde hushålla med maten och använda allt och inte låta något förfaras. Grundproblemet är liksom att vi har det för bra.

Men där är vi förstås återigen ute på hal is. Oavsett om matbrist i affärerna beror på planekonomi eller på ransonering på grund av krig eller något annat så är det liksom något icke önskvärt. Det där hör liksom definitivt till sånt där man inte får prata om i det här jävla landet.

Fast jag tror att det är ganska nyttigt att tänka på i alla fall. Och sedan fundera på hur man på något vettigt sätt ska göra något åt det.

Första test med äppelpress

Ifjol köpte vi en äppelpress – allt om inköpandet etc här. Men däremot blev det aldrig av att testa den ifjol. För mycket annat…

… och egentligen tänkte jag inte orka i år heller, ärligt talat. Fast de senaste dagarna har jag flyttat på äppelpressen i alla fall ett par gånger ute i orangeriet, och tanken har ju liksom funnits där hela tiden sedan äpplena började bli klara. Och idag har jag väl liksom gått och velat hela tiden medan jag fixat med annat: ska jag prioritera att testa den där äppelpressen eller inte? Så slutligen gick jag ut och plockade äpplen.

Jag borde ha plockat fler än jag gjorde. Men på det trädet som mognar först har nästan alla de nedre plockats, och de övre når jag inte upp till. Och jag hittade inget skaft att sätta i äppelplockaren. Och gräset och ogräset under trädet är för högt, så det är svårt att hitta fallfrukten på något vettigt sätt. Och på det andra trädet är det som sagt var bara på gränsen till moget än så länge. Och… ja. Det kräver lite mer framförhållning och struktur för att få till det bra helt enkelt. Så: för få äpplen.

Steg ett för att pressa äppelmust är att krossa äpplena. Jag hade läst att man kan göra det med typ en bjälke 4×4 tum. Men alltså, ärligt talat, så stora bjälkar är ju nästan specialbeställning. (Inte riktigt.) Jag gick bort till brädgaraget och hittade en vanlig 2×2 tum och sågade av i en lagom arbetslängd. Och så delade jag äpplena i halvor och la drygt bottenskrapan full i den stora rostfria hinken och krossade i omgångar och öste över i äppelpressen.

När jag lagt i äpplena och skulle börja skruva fast pressdelarna insåg jag efterhand några saker:

pressinstruktion

Handtaget man ska stoppa dit för att skruva kraftfullare går bara att använda så länge muttern fortfarande är över tunnans överkant. Eftersom poängen är att det som är i tunnan ska pressas samman så blir handtaget ganska fort oanvändbart – och det kan bara användas när man faktiskt inte behöver så mycket kraft…

Gängan på stången går inte hela vägen ner. Kanske typ halva eller något sånt. Och eftersom jag ju nu inte hade jättemycket äpplen (kanske typ 30 äpplen) så innebar det att jag kom till nederkanten av gängningen väldigt snabbt. Så ganska snart rusade jag ut och sågade fyra korta stumpar av 2×2 tumsregeln så att jag liksom kunde bygga trätornet högre.

Vi fick i alla fall ut god äppeljuice. Kanske 3/4 liter.

Till nästa höst ska vi försöka se till att klippa under äppelträden innan äpplena mognar så det blir lättare att hantera fallfrukt. Och skaffa ett skaft. Och förhoppningsvis ha plats i frysen för infrysning av egen must. Och då kan vi göra en rejäl laddning på en gång.

I övrigt blev det gott. Och var inte särskilt svårt.

Loppisbil

Häromdagen hade jag vänner här. I vårt samtal hamnade vi på utsorterade saker. Som kläder man rensat ut när man gått igenom garderoben. Och så blir de ståendes i en kasse eller låda (eller flera) som man ska lämna iväg… någon gång framöver. Eller andra saker man rensat ut – leksaker, böcker, porslin, och så vidare.

Som sagt var. Man rensar, samlar ihop, och så blir det stående. För man hinner inte lämna iväg det just då. Det är inte lönt att åka iväg med bara så få saker. Och så vidare. Så det blir kvar… länge. Tar plats och är i vägen och påverkar möjligheten att hålla ordning. I värsta fall försämrar det möjligheten att ha överblick och veta vad man har och inte har och man riskerar att köpa saker man inte behöver. Och man drar sig för att fortsätta sortera och gå igenom mer, fastän det skulle behövas, för då vet man att det blir ännu fler lådor och kassar stående med saker man borde lämna iväg. Och det hinner man inte. Eller det är i alla fall en väldigt tråkig sak att lägga tid på.

Jag tror att vi är många som mest hela tiden har sådana där kassa och lådor och annat med saker som ska lämnas iväg. Och då slog det mig: skulle man inte kunna ha en loppisbil som kör runt och hämtar upp saker med jämna mellanrum?

Sopbilen har ju hämtning med jämna mellanrum.
Glassbilen kör runt och säljer glass efter schema.
I vissa områden kommer farligt avfall-bilen då och då.
Så kan man då inte ha en loppisbil som kör runt och hämtar upp det som folk vill lämna iväg?

På det sättet slipper man att det blir en massa småkörarturer med förhållandevis stora utsläpp för att bli av med en kasse böcker eller en kasse kläder. Och så kan man veta om att det datumet kommer loppisbilen, så till dess ska vi ha rensat ut det här för att få med det. Kanske blir det lättare att komma till skott när man vet att man också snart och smidigt kan bli av med det utsorterade.

Det känns som att det borde vara en rationell lösning?

Salt och torkat och rökt och processat

När ens man drabbats (och dött) av tjocktarmscancer så finns det där ständigt i bakhuvudet: att WHO slagit fast att charkprodukter ökar risken för sådan cancer. Det finns där som ett evigt malande, en evig fundering. Varenda gång man äter eller lagar korv, skinka, rimmat kött, salami, och så vidare. Varenda gång man står och funderar över vad man ska laga. Hur stor risk man vågar ta.

För det är ju så: det är en stor del av vår matkultur. Och det finns en anledning till det. Det handlar om att konservera köttet. Bevara det så att det inte blir dåligt, eftersom det är under en ganska kort period under varje år man normalt sett kunde äta färskt kött. Och alltså gjorde man vad man kunde för att bevara – genom att salta, röka, torka och så vidare. Och man tog tillvara så mycket man kunde genom att göra korv och pastejer och blodkorv och annat.

För våra förfäder måste en väldigt stor del av det kött man hade möjlighet att äta ha varit sådant som är att betrakta som en tydlig cancerrisk. Folk måste ha dött som flugor av tarmcancer?

Ja, de flesta åt säkert ganska lite kött, för att man inte hade råd. Och folk blev inte så gamla på den tiden. Och så vidare. Jag vet. Och som flugor är förstås en överdrift.

Men ändå. Det känns som att tarmcancer måste ha varit en väldigt vanlig dödsorsak. Var det så?

Måstegöraslutpågräddenglass igen

Oöppnat paket med grädde i kylen. Gick ut den 24 augusti. Ja det blir så ibland när saker inte blitt som det var tänkt och så där.

Så jag öppnade paketet ikväll. Det var inget fel på det. Så det fick bli glassgörande. Fast det fanns bara ett ägg hemma. Därav blev glassreceptet det här:

2 dl vispgrädde, vispas

1 äggula, 2 msk socker, 1 msk vaniljsocker, vispas

1 äggvita, 1 msk socker, vispas till skum

En lagom mängds överblivna frysta björnbär, mixas i fruset tillstånd.

Alltsammans rörs ihop och hälls över i lämplig glassburk med lock och stoppas i frysen.

(Fast jag hade gladeligen satt i mig smeten rätt upp och ner som den var. Men det är väl som med kakdeg: det anses mer sofistikerat/mindre plumpt att tillaga eller frysa innan man äter.)

Presenter och presentkort och sånt där

Jag har ett presentkort liggandes någonstans. Ett presentkort på Hemtex, ett presentkort jag fick när jag fyllde år.

Jag har kollat på Hemtex. Både på nätet och i fysisk affär. Jag har än så länge inte hittat att de säljer något jag anser mig behöva, eller ens något jag känner att jag skulle vilja ha.

Ja, jag är en otacksam jävel. Jag vet, jag ska vara glad att jag får presenter.

Och när presentkort började bli vanliga så kändes det ju som en så himla smidig lösning. Ett sätt att undvika att köpa presenter som mottagaren inte ville ha eller behövde. Ökad valmöjlighet.

Det tycker jag ju i grunden. Egentligen.

Fast numera känns de där presentkorten mer som en boja. Jaha, någon har bestämt att jag måste hitta något jag vill ha i den här affären. Då måste jag bevaka vad de har, hålla koll på om det dyker upp något som intresserar mig. Kanske kalkylera sannolikheten att de får in något ännu bättre senare. Jag gissar på att det är effektivare reklam än att ha klassisk annonsering?

Dessutom måste jag kalkylera för hur jag ska kunna handla för så nära just det där presentkortsbeloppet. I alla fall om det är en affär jag annars inte skulle handla i. För jag vill ju inte behöva lägga på något utöver det presentkortet innehåller – för då vinner ju affären på det :P Och jag vill inte heller köpa för mindre än presentkortets belopp och liksom aldrig hämta ut resten – det vinner affären förstås ännu mer på. Och allra mest vinner de på att jag helt glömmer bort presentkortet – det händer ju obehagligt ofta. För man kan liksom inte gå omkring och ha fokus på vad som ska konsumeras från ställen man inte alls behöver något ifrån…

Grundproblemet här är väl egentligen idén om att man ska ge något till den som fyller år. Oavsett om personen ifråga behöver något eller inte. Och oavsett om man känner personen tillräckligt väl för att veta vad hen behöver eller vill ha. Och så försöker man lösa det problemet på olika sätt – sätt som skapar nya problem av ännu komplexare nivå.

Själv är jag en socialt missanpassad otacksam jävel. Jag uppskattar inte att få sånt som bara blir liggandes eller som fyller utrymme utan behov. Och jag är usel på att ge folk onödigheter för att det ska vara så.

Men jadå. Jag ska nog lyckas hitta nåt på Hemtex innan det blir försent.

Majs- och potatissoppa

Rotmos- och fläskläggsbuljong är svåra grejer. Ja alltså, den buljongen som blir över. Den är god men väldigt distinkt. Både den rimmade fläskläggen och kålroten är ju ganska speciella. När jag använder den buljongen till att göra soppa brukar barnen ibland bli ganska missnöjda och till och med tycka att den förstör soppan.

Så jag tog mig en funderare och kom fram till att det antingen måste vara en soppa som maskerar det där specifika eller där det passar bra att det framhävs. Och så kom jag på att majs- och potatissoppa borde vara rätt.

Så idag blev det soppa på schalottenlök fräst i smör, skalad skivad potatis, rotmos- och fläskläggsbuljong – och så koka en stund och mosa med potatisstöten – färsk majs från majskolvar som jag karvat av, en rejäl slatt grädde och så lite vitpeppar.

Det blev väldans gott, faktiskt. Och barnen tyckte också det var helt okej.

Köttfärssås och nödvändiga språkliga glidningar

I förrgår gjorde jag följande till lunch till mig och tolvåringen (jag jobbade hemifrån, han är inte på fritids och det är sommarlov):

Jag fräste lite sojafärs som jag plockat fram från frysen (sojafärs har fördelen att vara ”lösfryst”, vilket innebär att man kan ta så myckey man behöver för stunden) i olivolja, rörde i överbliven hemgjord tomatsås från en annan dag samt två tredjedels burk tacosås som stod kvarglömd i kylen från nåt tacotillfälle, hade i lite balsamvinäger, lite torkad svamp, salt, peppar och herbes de provence. Och så fick det puttra en stumd, innan vi åt det med pasta och ketchup.

Det blev gott. Inget himlastormande – jag var förkyld, och jobbade, och skulle slänga ihop något fortast möjligt, så jag la inte mycket krut på smakfinlir, liksom.

Men – vad kallar man det?

I huvudsak är det ju pasta och köttfärssås jag gjort. Fast utan kött. Så färssås?

Ja. Det är knepigt med namngivandet när man använder fuskkött och surrogatprodukter. Och jag hör väl till de som varit ganska konservativa, som tyckt att mjölk är mjölk och kött är kött och så där.

Men alltså, ords betydelser ändras. Det är så det funkar och alltid har funkat. Bara för att kött ursprungligen betydde ”ätbar muskelmassa från ryggradsdjur” (eller hur definierar du det?) så betyder det inte att det alltid måste vara så. Framöver kan kött lika gärna betyda alla matsaker som fyller samma funktion (smak, näring, substans etc) som den där ätbara muskelmassan ursprungligen betydde.

Och namnet på den där maten man serverar har faktiskt betydelse. Pasta och köttfärssås är en maträtt. Struntsamma vad färsen har för ursprung, så länge det smakar detsamma. Vilken färs jag använder är nog generellt inte det mest avgörande för hur min köttfärssås smakar jämfört med andras. Men om jag däremot pekar ut specifikt att det här inte är köttfärssås utan sojafärssås eller vegofärssås eller det tråkiga färssås – ja, då gör jag det automatiskt till något annat. Något att vara misstänksam mot för den som tycker att vegetariskt i sig andas konstigheter som man ska vara skeptisk till.

Så jag tror jag ska försöka börja vänja mig vid att kalla det köttfärssås.

(Sedan är det ju en annan sak att man kan behöva upplysa om vad färsen är gjord av ifall man har vegosar eller allergiker på plats.)