Allting kommer inte gratis. Man måste kämpa lite för det man verkligen vill. Vem som helst kan lyckas om man verkligen försöker.
Ja, ni kan också alla de där principerna? Med grundidéen kämpa hårt så går det. Och räcker inte det så kämpa lite till.
Det har jag gjort. Förstås. (Är man duktig flicka så gör man väl det, antar jag.)
Visst, vad gäller många saker har jag förstås haft det lätt för mig. Desto svårare då att erkänna sig slagen på andra områden. Det gör man inte. Vill man något så kämpar man tills man lyckas. Att erkänna att man helt enkelt inte är bra på det här finns liksom inte på kartan. För det är att erkänna att man valt fel. Och det är att misslyckas. Misslyckas gör man inte. Man kämpar tills man lyckas.
När jag kände att jag inte var tillräckligt bra på att bedöma naturtyper, göra generaliseringar och klassificeringar (jag är SKITKASS på att generalisera!), så gick jag fler kurser inom området för att bli bättre, gjorde exjobb inom området och fick mitt första ”riktiga” jobb inom området, innan jag till slut tillät mig att inse att det här faktiskt inte var min grej: jag var inte bra på det, jag trivdes inte med det, och det var faktiskt tillåtet att inte bara bita ihop och överleva utan faktiskt göra något man trivs med och är bra på istället. (Sedan var jag säkert dessutom överambitiös, både för att vara nyutexad och med de övriga förutsättningar som fanns. Man behöver inte ta med alla aspekter och göra allting extremt genomgripande, allt behöver inte vara perfekt – ibland måste man bara bestämma sig och sätta ner foten. Vilket jag är skitkass på – och alltså bör jag inte alls syssla med sådant.)
Eller steppen. Steppen fick mig att må dåligt varenda gång. Jag var skitkass, det funkade inte alls, och jag var på gränsen till att gråta varenda klass. Men jag hade ju bestämt mig. Jag skulle gå den här utbildningen, och betalade för den, och då skulle jag, förstås, gå på alla lektioner. Även om de fick mig att må skit. (Det var det fler lektioner som gjorde.) Så jag bet ihop och gick till alla lektioner. Även om jag mådde sämre och sämre för varje gång.
Jag borde förstås ha struntat i de lektioner jag inte mådde bra av. Speciellt eftersom jag gick utbildningen för min egen skull, för självförverkligandet – inte för att jag verkligen trodde jag hade några vettiga odds för en karriär. Men det gjorde jag inte. Inte förrän jag faktiskt inte fysiskt klarade av att ta mig dit längre stannade jag hemma – och det tog mig nästan en vecka till att acceptera att jag faktiskt inte borde sätta min fot där igen, någonsin.
Eller för den delen när jag kämpade på med att vara hemma själv med första barnet, fastän jag verkligen inte alls mådde bra av det. Jag borde ha sagt ”det här går inte”, och bett om hjälp. Men jag bet ihop, och kämpade på. En dag till, en dag till…
Det är ett effektivt sätt att ta sönder sig själv.
Och ja, det är säkert en del som ser det som ett misslyckande när man hoppar av en utbildning eller på andra sätt tar hänsyn till de begränsningar man hittat hos sig själv. Men förmodligen är det man själv som dömer en hårdast i det läget. Åtminstone av relevanta personer.
Och även om det är ett misslyckande, så är det också självinsikter och personlig utveckling. (Å, så fint och modernt det låter!)
Ibland inbillar jag mig att jag blivit bättre på det här. Jag hoppas det.