Tag Archives: dans

Förvirrande hål

Ibland är hålen efter och saknaden efter så svår att överbrygga.

Folkmusik. Folkdans. Sedan sommaren 1999 har det nästan bara varit honom jag dansat med. Det var jag som lärde honom polska.

Inte så att vi dansat mycket. Det har varit för mycket av att släpa runt på barnen överallt – jag hade velat dansa mycket mer. Men det är med honom jag dansat när jag dansat. För han har alltid funnits där, och det är med honom jag haft möjlighet att stjäla mig en dans.

Två kroppar som dansar som en, som vet hur den andra fungerar och dansar som en enhet. Vi två blir ett gäller på så många saker liksom – och dansen är en sådan.

Jag minns inte hur man dansar med andra. Jag minns inte ens hur man gör för att få dansa med någon annan.

Det är inte att jag har ett känslomässigt problem med att dansa med någon annan. Jag bara inte vet hur…

Och jag är inte rädd för att göra saker på egen hand. Så jag går iväg på danskväll. Går på entimmeskursen en timme före. Och lyssnar på konserten. Men sedan, när det är dags för dans ”på riktigt”…

Polskans tretakt sitter i blodet, ja, verkligen rytmen i blodet, så där så att jag andas och tänker och drömmer i polsketakt (typ) när jag väckt det.

Men ensamheten blir så påtaglig. Saknaden. Som att ett av de två hjärtan som vår dansenhet bestod av är borta.

Saknaden står i vägen för att ”bara” njuta av musiken.

Nära två decenniers vana står i vägen för att veta hur man… gör.

 

”Du får inte sluta leva på grund av det här” sa han när han blev sjuk. ”Du måste fortsätta leva.”

Och jag försöker. Men det är inte alltid så lätt.

Så jag går hem långt tidigare än jag skulle gjort under andra omständigheter. Och på väg till tåget gråter jag några förvirrade tårar. Tårar som inte är specifik saknad utan kanske mest av allt en vilsenhet hur ska jag kunna få till en kontinuitet, en fortsättning på mitt liv, när jag måste börja om? Och hur gör jag det när saknaden och sorgen dessutom står där och krafsar under tiden?

Men ja, jag försöker. Faktiskt. Även om resultatet blir förvirrat och tveeggat och oklart.

Efter en efterlängtad dansnatt

Så fick jag då äntligen en natt att röja på ett dansgolv.

Först middag med vänner. Och så Harry Potter-fest: folk klädda utifrån Harry Potter-tema, diverse dekorationer och annat med Harry Potter-inriktning, etc. Snyggt och bra gjort – även om det väl liksom inte riktigt gav någon känsla av att faktiskt var i den världen.

Men ändå. Det viktigaste var faktiskt möjligheten att få befinna sig på ett dansgolv. Ge sig hän åt och gå in i musiken, rörelsen, känslan. Tillsammans och ensam på samma gång (och det menar jag på ett bra sätt). Jag har saknat det. Jag mår bra av det.

Ja, det finns ett styng av saknad i det, en saknad som bryter igenom efter en stund när jag liksom faktiskt tagit mig in i danskänslan – eller släpp efter tillräckligt? En saknad efter den person som varit med de få gånger jag dansgolvsröjt alla gånger sedan strax innan sekelskiftet. Det gör lite lite ont av saknad. En påminnelse om att han förstås fattas även i den här aspekten av livet.

Men ädå. Mest av allt njutning och utlopp och avslappning och någon sorts märklig vila för kropp och själ, mitt i det där fysiska utloppet för det mentala – eller hur ska man säga?

Promenad hem genom natten. Skön avslappnad ostörd rätt upp och ner sömn på en lånad madrass. Frukost och prat över massor med te. Chansen att vara människa. Lyxen i att rå mig själv, att inte behöva rusa hem till barnen – för barnen är bortlånade och för stunden faktiskt inte mitt ansvar. Jag kan ta saker i mitt tempo. Som jag vill, för min egen skull. Inte behöva passa tider.

Och i väntan på tåget sedan en pain au chocolat och en kaffe på en parkbänk i solen. För att jag vill och kan och får.

Och den där tröttheten efter en dansnatt – den har jag också saknat. Den ger en annan sorts lugn och avslappning. Det är en trötthet jag kan vila i.

För övrigt konstaterade jag att det nog inte var jag som var tröttast eller blev sliten först på dansgolvet. Jag hade lite grann oroat mig för det, trots allt: jag är inte tjugo längre, och jag är sällan uppe jättesent. Men nu vet jag det också: Kommer jag igång på dansgolvet så kan jag fortfarande hålla mig vaken på endorfiner – eller vad det nu är – så länge som jag har behov av.

Nöjd. Och människa.

Internationellt språk och samhörighet på liten yta

Jag brukar säga (eller kanske oftast tänka) att jag sällan känner så stark samhörighet med kvinnor i alla tider som när jag hystar upp tvättkorgen med ren tvätt på höften och går för att hänga tvätten. När jag står hemma på vardagsrumsgolvet framför TV:n, med youtube på och tränar framför/med Lazy Dancer Tips känner jag en annan sorts samhörighet. Men också den väldigt stark.

Jag står där på min lilla fläck på golvet, mellan TV:n och soffbordet (som jag knuffat så nära soffan det går), mellan fåtöljen och sonens notställ. Jag står i en vinkel som inte är optimal, för att TV:ns placering inte är anpassad efter någon som ska stå mitt på den fria golvytan utan efter någon som sitter i soffan. Jag parerar hela tiden skarven i plastmattan och flyttar runt så att den inte ska skava mot foten när jag gör tendus och rond de jambes på vänster sida. Jag bryr mig för första gången om att det där golvet håller på att ge upp totalt runt skarven och spricker mer och mer, för det är i vägen för mina fötter. Och jag känner samhörighet med dansare runt hela världen.

För det är ju så där det är. Vi som dansar har alltid stått och tränat i hopplösa utrymmen. I ungdomsrum, studentlägenheter, vardagsrum för oss själva har vi stått och övat – och försökt undvika att fäkta ner inredning och annat. Och i väntan på buss och tåg har vi stått och repeterat steg och övningar och samtidigt oftast försökt att inte märkas alltför mycket för omgivningen. (Eller inte.)

Och alla dessa träningslokaler jag tränat i. De allra flesta av dem egentligen inte heller särskilt väl anpassade för ändamålet. Pelare mitt i lokalen. Golv som inte funkar att dansa på. För få och för korta balettstänger. Det eviga parerandet för att alla ska få plats och ingen ska inkräkta på det utrymme som grannen behöver för att kunna göra samma övning som jag. Hänsynen och respekten.

Eller den där eländig källarlokalen vi tränade i ett tag i Göteborg, där det var så lågt i tak att vi istället för att sträva uppåt fick sträva åt sidan.

Ja, det är samhörighet. Samhörighet i att vi alltid hittar plats och möjlighet och gör det bästa av den där lilla fläcken vi hittar. Anpassar och hittar möjlighet.

Sånt tänker jag på, när jag står där på mitt vardagsrumsgolv, med en pinnstol som balettstång. Sånt tänker jag på när min balettlärare, Alessia på youtube, kommenterar något om att slå sönder lägenheten när hon backar in i golvlampan eller när hon säger hej till krukväxterna när hon lutar sig åt sidan i en stretch.

Men samhörigheten sitter inte bara i utrymmet, utan också i det gemensamma språket. Språket som består både av ord/termer och av kroppspråk, signaler, gester. Språket är så gemensamt och hemtamt att Alessia kan rätta mig och få mig att tänka på rätt saker utan att hon ser mig, för de påpekanden hon kommer med är allmängiltiga, välkända – jag vet vad hon menar, eller kan förstå av att lägga ihop det jag vet sedan innan. Jag kan grunderna i språket och har dem i ryggmärgen. Må vara att dansen inte är mitt modersmål, men jag har pratat språket länge nog.

Och jag må vara en 41-årig mamma, med en kropp som inte längre gör det den gjorde på den tiden det fortfarande var relevant att drömma om att bli dansare. Men det är ljuvligt att känna samhörigheten och kommunicera både med hela världen och min egen kropp. Här hemma i mitt vardagsrum.

Skonervositet

Tant ska ut och dansa om en vecka och en dag. Eller gå på fest och få chans att dansa. Tant är nervös.

Egentligen kretsar min nervositet i huvudsak kring en enda sak: skor.

För så här: Jag älskar att dansa. Jag älskar dansgolvet. Jag älskar att studsa och virvla på dansgolvet. Det var länge sedan sist, men det där kommer jag nog snart över.

Men fötter. Skor.

Jag gillar inte skor när jag ska röra mig. Skor dödar frihetskänslan. Jag vill dansa barfota eller i strumplästen.

Högklackat sätter jag inte på mig. Men jag gillar inte skor över huvud taget när jag ska dansa (eller träna).

Grejen är att det där ju sällan varit ett problem på ”mina” dansgolv: på biologfester, spexfester och annat. Jag har slängt av mig skorna ganska kvickt. Jag har varit på fester där det trots allt varit begränsat med glaskross på golvet ;-) (Och spilld öl är inte värre än att frivilligt trampa i uthälld läsk innan man ska in på scen, liksom.)

Men nu… Kan man göra så på Moriskan? Eller måste jag har skor på mig?

Det gör mig nervös. Och jag har till och med gått och skaffat mig ett par tantlågfinskor. Fast även med dem känner jag mig förbannat begränsad. Mina fötter vill ha sin frihet! Jag vill flyga och virvla!

Hur bra behöver man vara på något för att få lov att ägna sig åt det?

En gång i tiden hade jag egentligen bestämt mig för att satsa på dansen. Men omgivningens påtalanden om hur tuff branschen var, hur få jobb, hur dålig lön, hur hård konkurrens och så vidare, fick mig att fega ur och aldrig våga försöka när det väl var dags…

… vilket jag ju ångrade några år senare, och försökte igen. Fast då hade oddsen hunnit försämras av den där faktiska detaljen om ålder som är så central i sådana sammanhang. Och kanske var det inte min värld ändå. Men jag är ändå, trots det totala magplask mitt nya försök slutligen landade i, glad att jag faktiskt försökte.

Jag tror jag hört Ingemar Stenmark berätta om en lärare han hade som sa att det där med skidåkningen kommer du aldrig att kunna leva på eller ha som jobb. Men det gick ju uppenbarligen.

Oavsett vad för något man drömmer om att göra så är ju egentligen budskapet ett jantelagsbudskap: Det finns redan alldeles för många som vill ägna sig åt det där. Och du ska fan inte tro att du är bättre än någon av de andra, så det är lika bra du lägger ner och struntar i det. Lägg av, lägg ner, låt bli.

Det där mal i mitt huvud nu också, vad gäller skrivandet. Jag är inte bäst, det vet jag. Jag kämpar som en blå för att åstadkomma något som förmodligen på sin höjd är medelmåttigt. Och det finns redan alldeles för många författare. Varför ska jag?

Fast jag vill. Är det meningen att man ska låta bli allting man vill och tycker är kul bara för att man inte är bäst i klassen? Eller vem ska bestämma vilka områden den regeln i så fall ska gälla på? Om jag skriver för att jag vill det, på min fritid, även om det inte är fantastiskt bra, varför ska jag då ändå ständigt känna att jag borde låta bli för att det finns andra som är bättre och för att all historier redan är skrivna.

Det är ju bara de som vågar skita i det som har en chans att lyckas, eller hur?

 

Vid min pinnstol i vardagsrummet

Min trettonåring tycker hon har en jobbig accent.

Min åttaåring tycker hon låter sur.

Men själv älskar jag Lazy Dancer Tips. Jag gillar hennes accent. Och jag tycker inte alls hon låter sur, tvärtom, jag tycker hon låter uppmuntrande och glad. Hon lyckas hålla träningspass för mig där på youtube som gör att jag blir motiverad, jobbar mig igenom hela träningspasset. Kommer med de där kommentarerna en riktig danslärare skulle gjort på plats: påminner om att jobba med magen, jobba med ståbenet, inte glömma att arbeta med baken. Påminner och berömmer. Fast hon inte är här.

För mig är hon inte sur. För mig har hon ett språk och en attityd som jag känner mig hemma i. Det är min värld. Träningen blir rolig.

Jag borde ju kunna träna själv. Jag kan ju övningar. Men i ärlighetens namn blir det aldrig samma sak när man ska träna själv hemma. Det blir inte av. Man kämpar inte på. Det tar stopp. Man lägger inte i samma energi.

Men hon överbryggar det.

Och inte bara överbryggar, utan tänder gnistan. Och jag vill egentligen köra hur många som helst av passen. Men det har jag ju inte tid med. Och kroppen skulle inte palla, för jag är för otränad. Men… jag får liksom igång träningsendorfiner. Det är ljuvligt.

Och jag slipper restid. Slipper försöka pussla ihop tillvaron med barnen. Slipper försöka hitta en dag där jag kan få mer en ett pass som passar mig. Jag kan själv välja och vraka och ta det som känns rätt och behövligt.

Vilken jäkla lyx!

Och när jag står här hemma, i vardagsrummet som inte direkt är varmt denna vinter när verandan utanför saknas, så är det alldeles utmärkt att träna i den stickade heldräkten jag köpte i höstas.

Fast till skillnad från Alessias katter så lägger sig inte mina på stolen (för jag har ingen mjuk stol).

Jag kan inte räkna till tio

Jag har fått en övning av sjukgymnasten jag ska göra. ”Gör tio stycken, och gör det tre-fyra-fem gånger om dagen.” (Typ en kobra eller vad det heter i yoga, fast med lite tillägg, typ. För han tror att det onda i foten/vaden på något vis kommer från ryggen.)

Jag kan inte räkna till tio.

Sjukgymnaster och personliga tränare och andra sådana vill alltid att man ska göra tio repetitioner av övningar.

JAG KAN INTE RÄKNA TILL TIO.

Jo, självklart kan jag räkna till tio. Men jag kan inte göra tio stycken av en övning. Jag tappar räkningen.

Om jag ska fokusera på att göra en övning rätt – slappna av där, andas ut där, och så vidare – då kan jag inte räkna samtidigt. Inte med huvudet. Då måste jag räkna med kroppen istället. Och det kan jag göra utan problem. Om jag får göra åtta. Eller fyra. Och helst koppla till musik också, så att jag får en rytm att förhålla mig till. Då funkar det alldeles utmärkt. Då räknar jag med kroppen och musiken och rytmen. Två eller fyra eller åtta eller sexton.

Men tio. Varför just tio?

Jag antar att det måste funka för en massa andra människor.

När dansdrömmaren blir gammal

När man kommer upp i min ålder har man något mer pengar att röra sig med än när man var liten och hade veckopeng. Eller för den delen jämfört med när man var student.

Medelålders män lär ibland leva ut sina barndomsdrömmar genom att köpa den där lyxen de bara drömde om. Ibland sportbilar. Men allt oftare får jag känslan av att det handlar om de riktigt dyra legosatserna.

Och jag?

När jag dansade som mest, det vill säga när jag gick danslinjen kvällstid och på universitetet på dagarna (detta var 1997-98) så gick jag visserligen och köpte de danskläder jag behövde. Både svart dansdräkt och vita balettrikåer och balettskor och dessutom en heldräkt i vanligt dansdräktstyg som jag hade till de andra klasserna. Men ekonomin tillät inte extravaganser – herregud, jag levde på studiemedel och hade danslinjeavgifter att betala och så där. Så jag hade velat ha en stickad heldräkt, en sådan där som man har som överdragskläder, en sån där de brukar ha i filmer och på dansaffischer. Men det var ruskigt onödigt. Jag hade andra kläder som kunde funka som överdragskläder. Och i ärlighetens namn var det sällan jag behövde överdragskläder av det slaget.

Det slog mig häromsistens, när dansarsjälen vaknade till liv: Nuförtiden har jag råd. Jag kollade upp och konstaterade att de ju inte ens är så dyra de där stickade överdragsgrejerna.

Fast jag är ju inte så smal som jag var då. (Och jag var inte en av de smala dansarna då heller.) Och dansklädesstorlekar eller saker som är att betrakta som tajts och strumpbyxor är generellt inte jättestora i storlekarna. Och det är så surt att beställa saker på postorder som sedan inte passar.

Det var liksom inte längre pengarna utan andra omständigheter som var den höga tröskeln… Plus att behovet ju egentligen inte finns längre, om man ska vara ärlig :P

Men. Till slut skickade jag iväg beställningen…

… och fick förstås några dagar senare svaret att den visst var slut på lagret. Kunde jag tänka mig att vänta 1-3 veckor, eller ville jag avbeställa?

Tja, vad är 1-3 veckor när jag väntat i nästan tjugo år? Klart jag väntade.

Idag kom den. Och tja, det är ju inte så att den sitter jättelöst. Men det funkar. Faktiskt.

(Det är alltså INTE jag på bilden.)

Dansen och fyllan

– Ska jag köpa ut till er?

– Nej tack, vi dansar hellre.

Nåt sånt stod det på en av de affischer jag fick från UNF på den tiden jag var med där, i tonåren. Jag är väldigt osäker på vad den fule typen som stod för första repliken egentligen sa; svaret däremot är jag ganska säker på (bortsett från om det var ”vi” eller ”jag”.

Jag kom till UNF via deras showdanskurs när jag var tretton år. För trettonåringen Sanne var det självklart att inte dricka alkohol, och så har det också förblivit. Och det är väl visserligen fullt möjligt att den kloka förståndiga duktiga rättskaffens Sanne hade fortsatt som nykterist i alla fall. Men dansen, danslektionerna, kanske hindrade mig från att vara tråktrattsnykteristen Sanne.

Inte så att jag specifikt använt det jag lärt mig på showdansen på dansgolvet. Eller för den delen baletten, jazzdansen eller nåt av allt det andra. Självklart inte. Men det där att jag som trettonåring fångades upp till dansen har liksom ändå haft sitt värde. För danslektionerna har säkerligen ökat min dansmässiga trygghet. I en ålder när man går från att vara omedveten och bara göra, till att istället vara alltför medveten om sig själv och sina eventuella brister, så gör det skillnad att ha tryggheten i sina rörelser. Veta var man har kroppen, veta hur den fungerar, och veta att kroppen lyder en så pass att man liksom inte behöver fundera på om man vågar.

Och jag älskade att festa under min ungdom. Jag var nykter varenda jävla gång. Men jag var med. Och det är ytterst få gånger som folk velat få mig att överge min nykterhet. För jag har varit så tydlig med den från början.

Mina fester har varit på dansgolvet. Alltid en av de första att börja dansa. Under många år en av de sista att gå hem framåt morgonen (och på den tiden utslagen och rejält deppig dagen efter). Jag har gett mitt allt, min själ, på dansgolvet. Nästan aldrig hållit igen. Ägt stället, liksom.

Dansen är min drog, min berusning.

Samtidigt ska det erkännas att jag lite grann utnyttjat andras fylla. För att jag ska kunna dansa loss på det sättet bygger på en accepterande atmosfär, där det är okej att släppa loss den där berusningen som dansen ger mig. Och för många människor är det helt uppenbart så att de behöver fyllan för att (tillåta sig att) hamna i den stämningen. Det vill säga det är tack vare att folk varit fulla som de kommit i sådan stämning att den miljö skapas som gör att jag kan släppa loss mig själv till att vara den jag är när det kommer till dans.

Ja, det finns också människor, fler än jag själv, som kan klara det utan alkohol. Det finns fler än jag som klarar det bara med musik, golvytor och rätt stämning i övrigt. Men tyvärr är de inte så många som man skulle önska.

Och det är väl därför dylikt dansande, om det sker dagtid, får ske bakom stängda dörrar och i ensamhet. För jag vet ju det: i den stora världen är sådant egentligen inte accepterat. Utom när folk är fulla, liksom.

Vid den stång som inte finns

Musik i öronen. Och i hela kroppen. En kropp som envisas med att använda det höj- och sänkbara skrivbordet på jobbet som balettstång under tiden jag står och arbetar. En kropp som inte kan låta bli att plocka fram känsla och muskelminne och steg och rörelser och övningar. En kropp som virvlar runt hemma på vardagsrumsgolvet och nästan piruettar ihjäl sig över golvljusstaken.

Och muskelminnet och känslominnet plockar fram önskan om att ha någon bakom, starka händer, som håller ett lätt grepp om min midja när jag lyfter från en snabb plié i tredje eller femte, upp i passé och vidare runt, händer som genom sin blotta närvaro ger det där extra mentala stödet som kroppen vill ha när man släpper stången…

… och jag vet inte ens om jag varit i den sitsen någon gång, för dansårens minnesbilder ligger så långt bak, och det är nog få lärare som ens varit i närheten av det där, och kanske är det bara fantasi. Och jag har aldrig haft någon längtan efter pas de deux och att vara den där som lyfts och bärs, men just den här känslan kan jag ändå hitta och längta efter och samtidigt bli lyft bara av tanken på.

Och så funderar jag över det bisarra i internt i huvudet gå och sjunga

… she’s addicted to nicotine patches…

Och jag tänker på de som tyckt att mitt skrivande stundtals varit för privat under det här senaste halvåret. Och själv känner jag att jag här gränsar mycket mer på gränsen till vad som är för privat, och att jag här är mer återhållsam och balanserar mina ordval. För det här är saker som man ju liksom aldrig pratar om eller uttrycker. Och om det beror på att andra inte känner och tänker sånt här, eller inte ens har några dansmässiga känslor, eller på något annat, det har jag ingen aning om. Men det är så outforskat område uttrycksmässigt, och därmed så stor risk att folk lägger in helt andra saker än vad som är menat i de där orden.