Tag Archives: ångest

Härdsmälta

Och så är hjärnan nära härdsmälta igen. Fastnar i den konstanta känslan av att behöva göra, göra, göra, lösa, lösa, lösa.

Och när jag funderar på det så inser jag att droppen, det där som tar kål på mig, återigen är att behöva ta ställning till och väga in allt och bestämma.

Verandadörren. För jag har plockat upp kontakterna och offerterna från förra sommaren. Sitter återigen och brottas med vem jag ska anlita och hur måtten bör mätas och hur jag bör agera. Tillverkaren långt upp i landet som trots allt verkar pålitlig och bra och är ett stabilt företag – men som förstås inte kan komma hit och resonera och mäta? Det ganska lokala företaget som vi anlitat för länge sedan och som vi huvudsakligen varit nöjda med men vars dörr på den andra verandan trots allt inte är riktigt bra? Företaget liiite längre bort som verkar göra bra saker men som kostar mer och som jag inte har någon erfarenhet av? Eller företaget vars ägare var här ifjol och tittade och kändes extremt seriös och bra men som aldrig skickade den utlovade offerten trots påminnelser?

Huvudet mal runt runt runt. Det ska både tas ställning till vem som ska tillverka den och en massa annat. Och dessutom måste jag bestämma om lister och skyddsbrädor till utsidan av verandan.

Och jag är själv med alltsammans. Det är jag som måste bestämma alltsammans. Jag vet ju det. Det finns inget sätt att komma undan, det är jag som måste. Och jobbiga saker som måste göras de hanterar man genom att bita ihop och göra. För det finns inget annat val, finns ingen annan, för han är död, och nu är det jag, själv.

(Och ber jag någon om hjälp, så innebär det ju bara att jag måste förklara allt allt allt och därmed vända och vrida på det hur mycket som helst, och det brukar ändå alltid sluta med att det sitter en person till och hjälper mig att älta sönder mitt huvud med att väga alla sakerna.)

Härdsmälta. Jag vet att det är sånt mitt huvud går sönder av. Jag vet att det är sånt jag ska undvika. Ändå går jag i fällan igen och igen. Och när jag trillat dit och tänker efter så inser jag att jag ju inte ens har något val. Jag kan inte undvika härdsmältan, för det finns ingen annan som kan göra det där som måste göras, och när jag gör det så kommer det att leda just hit.

Det värsta (igen)

… och så vaknar jag lördag morgon och får syn på att jag har ett rödaktigt aningens halvmåneformat märke på benet. Tror först att det är mensblod, men det är det inte. Landar senare i att det nog är någon sorts blåmärke… eller något helt annat.

Ångest. Märkliga blåmärken far så lätt iväg i dödsångest – de kan i min ångestvärld vara det första tecknet på att saker inte alls är som de ska.

Det värsta har liksom inte alls hänt. Det värsta ur mitt eget hänseende är att jag själv dör.

Vildsvinschock på vägen hem

På väg hem. Åttaåringen har varit på fäktning. Vi kör bilen hem. Det är på väg att bli mörkt: på några ställen hänger det kvar färg av solnedgång, men annars är det skumt (och en kort stund senare är det mörkt på riktigt). Mellan byarna med bara några kilometer kvar hem, vi har passerat förbi den punkten där jag brukar se rådjur på höger sida…  men just därför tycker jag ändå jag var lite extra uppmärksam. Åtminstone sekunden innan.

Då dyker en flock med vildsvin upp från vänster, över vägen. Nej, jag hinner inte stanna. Kanske bromsa in en aning? Jag vet inte. Jag brakar i alla fall in i flocken. Vet inte hur många jag skadat. Vet inte om bilen är skadad. Vet inget. Men stannar och slår på varningsblinkers. Och ringer 11414. Nej, jag vågar inte gå ut när jag just kört på vildsvin. Vildsvin är farliga.

Första bilen som kommer efter oss kör om oss, stannar. Föraren kliver ut, kommer bak och frågar. Det är en av trettonåringens kompisars pappa. En sådan där redig vettig människa som är helt rätt i det läget. Han slår på sina varningsblinkers också. Sätter på sig varseljacka. Plockar fram sådana där viltvarningsband. Kollar statusen för det skadade vildsvinet. Ringer 112 eftersom jag fastnat i telefonkö. Och säger när vi suttit där en stund i varsin telefonkö och inget händer, att jag kan köra hem med åttaåringen och han tar över. Samt kommer hem en stund senare med ett händelserapportsnummer på en lapp som jag ska.

Vad jag kan se på bilen är det någon spricka i plasten framtill, men inte mer.

Efteråt är vi i någon sorts chocktillstånd, både jag och åttaåringen. Jag gråter i omgångar och känner mig småskakig. Och min gamla ångest från nackskadan -06 väcks, ihop med ältande om vad som hände och vad jag borde gjort annorlunda och hur satt jag och är jag kanske skadad och borde jag kolla upp och… Ältande. Ältande av det dåliga ångestiga slaget, det där som äter upp mig, slukar mig.

DUMMA DUMMA SANNE! VARFÖR SÅG DU INTE TILL ATT DET HÄR INTE HÄNDE!!

Ikväll har jag tagit en atarax. För att försöka bryta ångestcirklar, försöka förhindra att ångestältandet får sätta sig för mycket. För om det gör det så ger det också fysiska efterverkningar, i form av spänningar som sätter sig och gör ont och får mig att oroa mig för att jag är skadad, och så är spiralen igång.

Jag tycker för övrigt fortfarande att det var oerhört dumt att ingen gav mig något sånt på akuten i september -06. Jag tror det hade kunnat mildra saker på rätt många sätt.

Det där mörkret

Vissa dagar vill mörkret ta tag i mina tankar. Som dagar när jag för hundrade gången (typ) hittar en bit av en eternitplatta någonstans i jorden i trädgården och tänker hemska tankar om cancer och vad som finns i jorden här och att vi säkert inte borde odla i trädgårdslandet och säkert borde flytta härifrån för det är säkert något här i marken eller luften som gör att vi alla kommer att drabbas av cancer och dö och jag borde ta mig samman och se till att vi flyttar härifrån för säkerhets skull för det kommer att vara så jobbigt den dagen jag inser att vi borde ha gjort det för att vi inte alla ska dö.

Men jag skjuter bort tankarna. Jag orkar inte ha ångest. Livet är för jobbigt i vilket fall, och jag orkar inte riva upp och ner på det mer.

Fast det har jag förstås dåligt samvete för. Förstås.

Men jag har inte utrymme för att låta mörkret släppas fram. Om jag låter mörkret sluka mig så finns det ingen som kan dra upp mig längre. Så jag måste låta bli att falla ner. Även om det innebär att ta den här sortens risker.

Rädsla

Rädslan är det som tar kål på mig.

Jag har varit hos sjukgymnasten idag. Jag har svarat honom att det känns bättre. Jag har berättat om kinderna och käken och att det lättar av massage och att jag tror att det kanske kan bero på oro och spänning, och han hade ingen invändning. Och han har tittat på när jag gör ryggövningen och sagt att det ser bra ut och jag ska fortsätta göra den. Och fortsätta promenera och röra mig. Och att det är okej att jag går på min massagetid nästa vecka men att det gärna får vara lite försiktigare massage i ryggslutet, för det är där han tror det kommer ifrån. För han tror att det handlar om en svullnad vid en disk i ryggraden.

Och de där orden ger mig stora självan. Jag vet, det är inget konstigt och inget farligt – väl? Men jag får ångest. Ångest av vad som kan gå fel. Jag blir rädd för allt jag kan göra fel. Rädd för att bära pelletssäckar och ved. Rädd för att stå fel, gå fel. Rädd för att ta mina spontana dansutsvävningar till musik här hemma i vardagsrummet. Rädd att sitta för mycket. Rädd att göra fel hela tiden oavsett vad jag gör.

Ångesten gör mig rädd. Rädslan gör mig försiktig. Och så är de onda cirklarna igång.

Jävla skitångest. Jävla rädsla.

Den jävla ångesten

Min fot/vad/ankel fortsätter att vara småmärklig, med domning/annorlunda känsel och stickningar. Det varierar hur det känns, men det försvinner inte.

Det dök upp i söndags – eller det var då jag noterade det första gången, som en känsla av att muskeln på insidan av benet strax ovanför hälen hade somnat. Det var i måndags jag noterade det på riktigt och fick dödsångest och tankar om blodproppar och annan livsfarlig skit. Och ringde vårdcentralen senare samma dag och fick hjälp att jaga bort just det hjärnspöket samt en telefontid med sjukgymnast dagen efter. Och sedan träffade jag sjukgymnast i torsdags och han undersökte på alla möjliga håll och kanter och hans bästa teori var att det kom från ryggen. Så nu gör jag hans ryggövningskobra ett antal gånger varje dag.

Och ångesten växer. För sån är jag. Nerv i kläm? Eller hjärntumör? Eller tecken på något annat dödligt?

Hela tiden känslan av att jag borde göra mer. Gå promenader hela hela tiden. Dåligt samvete så fort jag sitter och läser den där boken jag både bör och vill läsa, för jag ska inte sitta still.

Dödsångest. Samvete. Skuldkänslor. Tänk om jag dör ifrån barnen.

Och idag känner jag lätt domningskänsla i kinderna. Och tänker att det är nog något som är allvarligt fel i ryggen och det är därifrån allting kommer. Fast mitt sunda förnuft säger att det mycket väl kan komma av ryggövningarna som får något att reagera någonstans i resten av kroppen och jag inte ska stressa upp mig. Och jag vet att jag hade liknande känsla i kinderna för tio år sedan, efter den där helveteshösten av nackskada och ångest, och det var den där känslan som slutligen fick iväg mig till psykakuten, för jag höll på att bryta ihop totalt under all ångest. Och förmodligen räcker allmän anspänning utmärkt som förklaring.

Jag inser att det förmodligen är fullkomligt vansinnigt att fara iväg i dödsångest över lite känselbortfall och stickningar i en vad. Jag har kanske trampat snett utan att märka det och så har något blivit konstigt. Det sannolika är väl att det blir bra igen med tiden. Eller så är det ålderkrämpor.

Men dödsångesten blir inte lättare att jaga iväg när döden redan tagit den närmsta och mest älskade. Eller av att det inte längre finns någon som håller om och säger att det ordnar sig.

Så här sitter jag. Dåligt samvete över att jag sitter ner och skriver. Ångest.

Dessutom mensvärk. Cykel på 24 dagar den här gången. Alltid nåt.

Det är tungt med ångest när jag inte har någon att dela den med

Ångesten biter fast mycket hårdare när jag inte har någon att dela den med. Ensamheten ger ångesten mycket mer fritt spelrum.

Jag är på dag 42 eller nåt sånt i menscykeln. För två veckor och ett halvt dygn sedan hade jag riktigt rejäl mensvärk, typ, men det kom aldrig någon mens. Och nu de senaste dagarna har det känts lite som att mensen är på väg, och jag tänkte att det där jag kände för två veckor sedan kanske var någon sorts variant på ägglossningsont. Fast det verkar inte komma någon mens nu heller…

Nå. Det var egentligen inte mens jag skulle prata om. Mer så att allmänt förryckt menscykel väl är med i den allmänna statusen.

De senaste dagarna har jag haft allt mer påtagligt hård mage. Eller nåt sånt. Och från i söndags har magen till och från varit en stor uppsvälld ballong. Igår eftermiddag allt värre, så där så att det påverkar hela kroppen och man blir kallsvettig och det börjar spänna och påverka kroppen i övrigt. Spänna extra över den där delen i högra delen av magen som jag varit hos doktorn för i omgångar senaste ett och ett halvt året men där ingen nånsin hittar något fel, där där det börjar spänna mer när jag är stressad eller orolig och som är anledningen till att jag större delen av tiden stoppar i mig 1-2 påsar movicol per dag, för då håller det sig lugnt vad det nu är som ingen egentligen tycker är något problem, typ.

Och med en uppsvälld mage som påverkar hela kroppens system så växer paniken. Är det något allvarligt? Blindtarmen? Cancer i lever och tarm på mig också? Och så vidare. Jag, med min ångestläggning, som vet att jag normalt sett ska hålla mig ifrån allt vad heter kolla symptom på webben, gick faktiskt slutligen in på 1177.se och kollade på blindtarmssymptom (och kunde i alla fall konstatera att det inte verkade stämma).

Men ändå. Paniken. Paniken över att nu har jag diffust ont, diffusa konstigheter, och jag är själv med barnen. Det finns ingen här som kan hjälpa mig att bedöma om det är något allvarligt, om jag borde åka in. Och det finns ingen här som kan ta hand om barnen om jag behöver åka in. Ingen som kan ta hand om min ångest, ingen som kan dela de konkreta problemen med mig.

Så vansinnigt ensam med hela min ångest och allting som måste hanteras.

Dödsångest. Ångest över att inte veta vad som är rätt sak att göra. Ångest över att riskera göra fel val, fel prioritering, och därmed stryka med. Dö. Och samtidigt ångesten över att ensam behöva hantera allt detta. Ångesten över att inte räcka till. Känslan av att jag faktiskt inte klarar detta. Att det vore bättre att slippa än att behöva hantera detta.

Och ingen att ventilera detta med på riktigt. Ingen som kan hålla om och säga lugnande saker och trösta och plocka av delar av ansvaret en stund.

När livet rullar på klarar jag mig ganska bra. Men i stunder som dessa är det oerhört tungt att ha förlorat min bästa vän, den där som alltid fanns där. I stunder som denna är jag tillbaka i livet som det var förr, före honom, när jag inte hade något annat val än att klara mig själv, bita ihop och reda ut – och därmed också ta sönder mig själv. Med den skillnaden att jag nu har ansvar inte bara för mig själv utan också två barn.

Jag är så förbannat ensam. Och det är liksom inget man råder bot på genom att be om hjälp. En bästa vän ersätts inte av tusen vänner som gärna hjälper till med preciserade specificerade uppgifter.

Nå. Full dos movicol mot fekalom. Massor med katrinplommon. Microlax. Och påföljande diarré. Trycket på magen lättade tids nog en aning. Och sedan gick jag och la mig och sov. Det är bättre idag. Fysiskt. Med magen. Fast inte bra. Oron är inte borta. Känslan av att jag nog inte gjort allt jag borde är inte borta. Ångesten är inte borta. Och jag får inte ner andningen i magen på riktigt, och jag tror att det gör saken värre.

Och idag har jag ett viktigt möte och ska orka med att vara den bästa möjliga förälder eftersom jag har ett barn som mår sämre än jag.

Jag behöver lite uppåtvindar. Livet är ganska jobbigt. Eller väldigt.

Och ja, jag skulle behöva att mensen kommer. För när mensen inte kommer så blir liksom hela kroppen ur fas.

Förkylning och vaccination

Igår var det vaccination för åttaåringen. MPR, dos två.

När jag fick hem lappen i början av terminen, lappen med information och där man skulle lämna godkännande för vaccination som förälder, så tänkte jag att det i alla fall är skönt som nybliven ensam vårdnadshavare att veta vad den andre föräldern tyckte. För det här med vaccination är något vi är (var) överens om. Och jag känner till alla de vetenskapliga argumenten, om flockimmunitet och hänsyn till dem som inte kan vaccineras. Och att det gamla hallabaloet om MPR och autism är en stor bluff (för att uttrycka det i förenklade ordalag).

Igår var det alltså vaccinationsdags. Och enligt informationspappret så skulle man låta bli vaccination om barnet hade över 38,5 graders feber, men en vanlig förkylning utan feber var inga problem. Tja, det där var väl en ganska bra beskrivning av läget igår: Förkyld, men inte feber. Vi vacklade lite på morgonen här: var han så hängig att han borde stanna hemma eller inte? Men så mindes vi att schackklubben på fritids, som han är med och startar upp, skulle ha sitt första möte, och då måste han ju faktiskt gå.

Jag konstaterade att febertermometern här hemma hade slut på batteri, så även om jag inte trodde att han hade feber så sa jag till på skolan och bad att de skulle säga åt skolsköterskan att kolla innan vaccinationen.

Så nu är han vaccinerad; han visade plåstret igår och konstaterade att det var lite ömt på armen där han fått sprutan.

Idag är hans förkylning värre. Vilket ju inte är något konstigt; hans storebror var hemma måndag-tisdag för förkylning. Och idag är alltså åttaåringen hemma med rejäl snorighet och hängighet. Och det kan ju självklart dessutom vara påspätt av vaccinationen.

Men ångestdelen av mig hoppar och skriker i all stillsamhet. Tänk om något blir dåligt, allvarligt dåligt, av att han fick vaccinationen när han var förkyld? Och hela ”mitt ansvar!”-artilleriet kommer dundrande. För det är liksom där ångesthaken sitter för mig: Har jag tagit mitt ansvar? Har jag tagit det rätta beslutet? Borde jag gjort annorlunda? Kommer något att bli DÅLIGT (TM) på grund av att jag valt fel, gjort fel, borde valt och gjort och bestämt bättre?

 

Ångesttriggande, standardmodell 1B?

Det svajar. Det svajar betänkligt.

För sånt där som med ugnen, det är precis sånt som triggar min ångest.

  • Jag VET inte om den blev skadad eller inte. Jag kommer inte att få veta på ett tag.
  • Det finns massor med utrymme för att älta om hur det hade kunnat förebyggas, om jag hade kunnat göra något annorlunda så att det inte hade hänt, eller om jag borde ha sagt annorlunda efteråt. Ett ögonblicks verk med allt utrymme i världen för att fundera på om inte om varit.
  • Det riskerar att bli massor med klydd och trassel om den blev skadad. Massor med mentalt arbete, massor med krav på mig att stångas med olika instanser, typ.

Som sagt var, det där är typiskt sådant där som min ångest går igång på.

Och ”underlaget” i övrigt är också ganska ”gynnsamt”: En lågfrekvent jobbstress, som inte handlar om tidsbrist men om känslan av att allting står och stampar, att inget blir gjort, att det hela tiden bara återstår frågetecken och oklarheter som hindrar mig från att bli klar med något allt. Och så hopar det sig med fler och fler saker som jag inte känner att jag greppar, inte har kontroll på, inte har kompetens till men ändå är den som måste reda ut…

Gungflystillvaro, och så en sådan där ångestutlösare ovanpå det. Följer receptet ganska väl, faktiskt. Och så höst ovanpå det.

Det svajar. Det svajar betänkligt.

Cancerångesten. Alltid.

Marken intill Kustbevakningens huvudkontor på Stumholmen i Karlskrona innehåller förhöjda halter av giftiga ämnen, visar en saneringsrapport som SVT Nyheter Blekinge tagit del av.

Förra veckan rapporterade Sydöstran att nio anställda vid en avdelning på huvudkontoret har drabbats av cancer eller andra allvarliga sjukdomar de senaste fem åren. Kustbevakningen har inlett en utredning av den fysiska och psykosociala arbetsmiljön för att klarlägga om det finns arbetsrelaterade orsaker till sjukdomsfallen.

(Texten hämtad från artikel i Sydsvenskan.)

Och ångesten slår till igen. För det där är sånt jag verkligen oroar mig för: att det ska finnas giftiga eller farliga ämnen i marken där vi bor. Att något sådant ska ha orsakat älsklingens cancer. Att vi andra i familjen också ska drabbas, också ska dö, för att vi bor där vi bor.

Och i morse upptäckte jag en liten eternitplatteskärva i gången fram till huset. Igen. Det kommer att fortsätta dyka upp sådana lite då och då i all evighet. Och jag undrar hur man egentligen gjorde när man la taket, när man liksom strösslat småbitar omkring sig typ lite överallt.

 

Och om någon funderar över vad jag önskar mig i julklapp, så önskar jag mig att det ska tas prover på jorden i vår trädgård, så att vi i alla fall kan utesluta biten med gifter i marken.