Category Archives: Irriterande

Den hopplösa överadministrationen vid näthandel

Jag gillar näthandel. Verkligen. För mig som bor på landet så är det underbart att ha hela världens utbud tillgängligt via datorn. För mig som ensamstående förälder med begränsad möjlighet och tid och ork är det oerhört smidigt att kunna köpa en massa saker hemifrån istället för att behöva lägga lediga dagar på tråkiga shoppingturer och istället kunna göra det när som helst och utan restid.

MEN.

Det finns fanimej också en massa som stör mig.

Som det här med avtal och villkor och skit.

Alltså: går jag in i en vanlig affär (kläder, skor, friluftsartiklar eller vad det nu är) så räcker jag fram prylen jag ska köpa, betalar med kort eller kontanter, får ett kvitto i handen, och går därifrån. Jag behöver aldrig mer ha med affären att göra. Jag behöver inte lova någonting. Jag behöver inte uppge någonting för dem om de inte vill. Betalar jag med kort finns det förstås visserligen en teoretisk chans att spåra mig.

Men köper jag på nätet så ska jag fylla i en massa. Och framför allt LÄSA en massa. Långa krångliga avtalstexter. Huvudsakligen om irrelevanta saker eller för den delen självklara saker. I bästa är texten på svenska, begriplig för en ickejurist och inte längre än att jag faktiskt orkar ta mig igenom den. Men jag måste godkänna den. Tycker jag inte om det där står så kan jag faktiskt inte handla där, rent formellt. (Det skulle liksom aldrig hända i en fysisk klädaffär.)

Ja, de allra flesta skiter väl i att läsa igenom och hoppas att det inte är något allt för dumt som står där. Jag vet. Jag tycker ändå det är irriterande.

Och sedan får man då sin vara levererad. Men innan man ens hunnit så långt så börjar reklammejlen välla in.

Jag är sådan att jag väljer nog vad jag ska köpa. Kollar flera olika affärer, jämför produkter och utbud och pris och annat, och så handlar jag slutligen där jag får det jag vill ha. Det gäller oavsett om jag handlar IRL eller på nätet.

Men de där nätaffärerna inbillar sig på något vis att de lyckats snärja mig och ska hålla mig kvar. Om jag slutligen lyckats hitta den där miljömärkta Kavat-kängan i rätt storlek till min unge i en stor nätbutik, då tror de uppenbarligen att jag ska vilja handla allt av dem. Märkliga fula kläder och skor i all oändlighet försöker de pracka på mig i vecka efter vecka om jag inte meddelar att de ska sluta mejla mig. Och skulle jag sedan råka hitta något relevant hos dem igen någon gång så är det förstås igång igen.

Numera ska alla dessutom fråga mig vad jag tyckte om deras varor, deras service, och så vidare. Alla man haft kontakt med som har ens mejladress skickar utvärderingsundersökningar. Jag förväntas vilja lägga mer tid på att utvärdera hela affären, i små enkäter och annat, än jag la på själva köpet. Och svarar jag inte så kommer det upprepade mejl som påminner mig.

Ofta kommer dessutom de där utvärderingarna innan själva varan. Eller, som med vattenflaskan jag beställde från Amazon till sonen som skulle till jamboree. Där började utvärderingsmejlen komma efter några dagar – men själva beställningssidan meddelade att flaskan var skickad men att det hade blivit förseningar i leveransen. Efter halva jamboreeveckan (5-12 augusti) passerades det nya försenade leveransdatumet (två veckor efter det första leveransdatumet), och jag kontaktade Amazon och fick besked att den visst kommit bort i posten, så jag fick pengarna tillbaka. Men så sent som idag har jag fått påminnelsemejl: ”How did this item meet your expectations?” Och eftersom mejlet kommer från någon sorts no-reply-adress så kan jag inte påpeka idiotin för dem.

Jag gissar på att alla företag idag har krav på uppföljningsbara mål. De ska säkert uppnå en viss andel nöjda kunder, och för att de ska kunna lita på dessa resultat så måste tillräckligt många svara på deras feedbackförfrågningar.

Men alltså: om jag inte är nöjd så hör jag av mig! Jag lovar! Jag tycker faktiskt ni kan nöja er med det, ni behöver inte ha på mer detaljnivå.

Och med all denna extra administration, alla dessa saker som jag ändå automagiskt känner dåligt samvetet för att jag inte svarar på, alla dessa avtal jag inte riktigt orkar läsa och sätta mig in i fast jag vet att jag borde, så försvinner faktiskt en hel del av den där känslan av att det är snabbt och smidigt att handla på nätet.

Ni kanske kan fundera på det, va?

Recension: Augustiförkylning 2017

Förkylningen slog till i onsdags, alltså för tre dagar sedan. Jag satt i skypemöte som började vid 13, och när mötet började hade jag inte en tanke på förkylning, men innan mötet var uppe i fyrtio minuter insåg jag att jag snabbt och effektivt höll på att bli rejält förkyld.

Det var länge sedan jag var så bängförkyld. Så där extra allt. Rinnande ögon, bubblande täppta öron, inte klara av att prata eller kramas eller ork att fixa minsta lilla. Feberkänning trots konstant alvedon. Siktet inställt på genomlida och genomleva. Inte ens några ambitioner om att försöka hålla efter disken eller få i oss riktig mat. Ingen jävla ork.

Problemet med den sortens yttre blockering av alla möjligheter är ju att det ger en så förbannat mycket utrymme att bli existentiell – i alla fall på den lilla ork som finns kvar att använda. För den går ju liksom inte att använda till något. Och när tillvaron är skit – som den faktiskt är när man är förkyld – så blir det liksom mer påtagligt att han är död och jag är ensam. Och då menar jag huvudsakligen inte de praktiska aspekterna.

Förkylning är ärligt talat för jävligt. Det drivs med mansförkylningar, och jag vet inte vad det är för förkylningar jag har, men när jag är så här bängförkyld så är det bland det värsta som finns. För de rinnande hyperirriterade ögonen i kombination med att knappt kunna andas är så fruktansvärt plågsamt och gör allt samspel med omgivningen till något fruktansvärt jobbigt som bara förvärrar det hela.

Och jag tänker på hur väldigt osynliga förkylningar är i vår historieskrivning. Men folk blir ju förkylda, och det måste påverka massor. Om du är på flykt och blir så här förkyld, så där så att du knappt står ut och knappt klarar av att genomlida, ens med kroppen full av alvedon och nässpray, hur klarar du dig? Eller om du befinner dig i krig? Och så vidare. Förkylning måste ju vara den avgörande faktorn i så fruktansvärt många saker som aldrig nämns?

Och ska jag dö så dör jag ärligt talat hellre långsamt borttynande, eller med klassisk smärta, än med plågan av rinnande svidande ögon.

Enda trösten under en förkylning är ju just att man vet att det är ofarligt och går över. Det har ett slut, en tidpunkt när man blir frisk från den.

Idag mår jag lite bättre. Klockan är snart 11 och jag har inte tagit alvedon sedan kl 01 inatt, och inte nässpray sedan igårkväll.

Snälla, fortsätt säga onödiga saker, annars blir allt meningslöst

Den här delas flitigt i mitt flöde för tillfället:

Och jag blir förstås bara irriterad.

Jo, visst är det bra att hålla sig till sanningen. Men längre än så håller jag inte med.

Om jag skulle hålla på att värdera om jag verkligen måste säga saker, då skulle inte mycket passera ut. Om man skulle låta bli att säga allt som är onödigt, då skulle det inte bli något vardagligt relationsbyggande prat om vad man gjort på jobbet eller i skolan, inget prat om vädret eller om blommorna i trädgården eller boken man läste. Skulle man bara säga saker som verkligen måste sägas så skulle de bara bli tråkiga och jobbiga saker.

Och i praktiken skulle det liksom mest bli de saker som leder till irritationer – och inget av det som gör livet värt att leva.

Jo, vissa saker är faktiskt omöjliga

Först var det Samsung som körde reklam om det på twitter. Någon hemsk och obegriplig film som dök upp i flödet många gånger per dag. Och med texten ”Ingenting är omöjligt”. Och nu dök det upp som rubrik och i texten i ett mejl från barnjeansföretaget som gör extra hållbara jeans. Och däremellan, och före också förstås, har det dykt upp i alla möjliga sammanhang. Av någon anledning verkar många ha fastnat i det där mantrat: ”Ingenting är omöjligt”.

Och jag undrar mest: vad fan menar ni med det?

För det är väl fullkomligt jävla självklart att en hel massa saker är omöjliga. Visst, det finns många saker som är svåra men som faktiskt går om man försöker. Absolut. Men då handlar det ju om saker som inte är omöjliga. Det betyder inte på något vis att det inte finns saker som faktiskt ÄR omöjliga. Rent vetenskapligt är det liksom självklart att många saker faktiskt är omöjliga.

Min man fick cancer. Min man fick obotlig dödlig cancer. Min man är död. Det är omöjligt att få tillbaka min man levande igen. Detta är ett synnerligen konkret exempel på att vissa saker är omöjliga. Men det finns många andra exempel som är mindre konkreta men likväl lika omöjliga.

Och att slänga sig med den sortens uttryck är en skymf mot alla som har att hantera saker som faktiskt är omöjliga att åtgärda – i sin vardag, i sitt liv, i sin tillvaro, dag ut och dag in. Det är en skymf att med klämkäcka uttryck knuffa tillbaka ansvaret på den som lider. För om ingenting är omöjligt, då är det ju vårt eget fel, vi som inte återuppväcker döda, vi som lever med obotliga sjukdomar, vi som inte gaskar upp oss från depressioner, ångest och utmattningar, eller som inte kan få våra barn att passa in i samhällets strukturer. Och så vidare.

Dessa eländiga sportflaskor

Sportflaskor. Vi har en hel massa sådana här hemma. Från mataffärer, från arbetsgivare, från försäkringsbolag och från typ kommunala vattenbolag. De har kommit till oss som vinster i tävlingar och som give-aways i olika sammanhang. Och ja, det kan vara någon som vi faktiskt köpt.

Fast det är ingen här hemma som gillar dessa sportflaskor. För de är ju egentligen helt hopplösa. En vattenflaska har man ju med sig för att man vill ha tillgång till vätska när man inte är hemma. En flaska med vätska i packningen (ryggsäck eller bag eller annat). Men sportflaskorna läcker. Den där korken upptill, som ska göra det smidigt att dricka, den gör att sportflaskorna alltid, ofelbart, läcker – om de över huvud taget hamnar i ett läge där de har ”fel” lutning.

Ska man verkligen ha med sig vatten eller annan dryck så är det mycket bättre med en vanlig PET-flaska med skruvkork. Nackdelen där är förstås att de normala storlekarna där är 50 cl (lite för litet) eller 150 cl (alldeles för stort). Och så att de ger intrycket av att man är en sådan där miljöbov som springer och köper vatten – oavsett om man använder samma flaska för hundrade gången. Ja, och så förr eller senare råkar man ändå lägga den till returflaskor eller slarva bort den. (Sportflaskor tycks däremot omöjliga att slarva bort.) Och så finns förstås alternativet att skaffa en riktigt dyr och fin och bra vattenflaska, som inte läcker och som är miljömässigt bra och så där – men sådana vågar man ju knappt använda, för de är så dyra att det skulle kännas hemskt att glömma dem någonstans…

Det är väl den enda fördelen med de där sportflaskorna som man får: de är gratis. Och jag antar att ingen vill ge bort en give-away-flaska som är som en PET med skruvkork. Fast jag skulle hellre ha en vanlig flaska med skruvkork med reklam för vaddetnuär än en sportflaska. Och jag är så trött på alla de där sportflaskorna som trillar ut ur det där skåpet när jag öppnar det men som ändå ingen egentligen vill använda.

Så ge mig hämtning av förpackningar hemma NU!

Och så står jag där igen och samlar ihop återvinningssakerna som jag måste in till byn och lämna i containrarna i affären. För det svämmar liksom över så kvickt i det där utrymmet där vi samlar det här hemma – och då är det egentligen inte så väldigt litet, men det blir ändå snabbt så fullt att det blir ett problem.

Och det känns så idiotiskt. Så vansinnigt. Här har vi först byggt upp ett modernt samhälle där våra sopor hämtas där vi bor. Och sedan har vi byggt upp ett parallellt system, där allt från våra sopor som går att använda till annat än uppeldning istället ska lämnas någon annanstans.

För i ärlighetens namn är det numera väldigt lite som egentligen ska hamna i soptunnan – om man inte har småbarn som använder engångsblöjor. Och de där få påsarna som hamnar i den vanliga soptunnan hos oss innehåller egentligen till övervägande del förpackningar som egentligen borde hamna i återvinningen men som är för kladdiga och äckliga för att jag ska orka hantera dem som återvinningssaker. Ja, och så har vi en tunna till, för matavfall.

Och ja, jag vet. Man behöver inte diska förpackningarna som ska till återvinningen. Det gör jag ytterst sällan. Men eftersom det jag ska lämna till återvinning först måste stå i behållare här hemma till nästa gång jag åker iväg med ”sunk” (återvinningsgrejer), och sedan hanteras när jag tar ut det till bilen, och transporteras i bilen, och jag sedan måste kunna hantera det mesta av det med händerna borta vid containrarna igen, så vill JAG inte att det ska vara alltför äckligt. Speciellt med tanke på att jag helst vill kunna passa på att handla samtidigt, när jag ändå kört dit. Jag vill inte ha hur mycket äckligt kladd som helst på händerna, liksom.

Som sagt var, idiotiskt. Om vi nu ska ha hämtning hemma av saker så bör det ju vara av det som är de stora volymerna.

Ni kan inte både äta kakan och ha den kvar (Flash)

Vi har tittat på Arrow här under våren. Och när de fyra säsongerna Arrow på Netflix tog slut, så gick vi över till The Flash. Vi såg sista avsnittet av säsong 2 (dvs det sista som finns på netflix i nuläget) i onsdags.

Stora delar av säsong 2 berör parallella världar. Det kommer ondingar till Jorden från Earth 2, och det visar sig att väldigt mycket är väldigt likt Earth 1 på Earth 2. I princip alla här från Jorden har identiska dubbelgångare på Earth 2.

Som TV funkar det förstås bra – det finns liksom mycket att bygga story kring. Inte minst i att visa på att små val kan göra stor skillnad, att samma person beroende på små skillnader i vad som händer omkring en kan utvecklas åt väldigt olika håll och bli goda eller onda eller välja helt olika yrken och livsvägar.

Samtidigt är det just det där som gör det så orimligt, och som gör att jag stör mig så väldigt hela tiden. För om små val och skillnader gör stor skillnad på en enda generation så borde det liksom vara uppenbart för alla hur fullkomligt jävla osannolikt det är det skulle finnas dubbelgångare till varje individ på Earth 2. Herregud, om små skillnader gör stor skillnad i varje led, för varje individ, så får vi självklart en helt annan evolutionär utveckling på Earth 2 – och alltså rimligen inte över huvud taget människor, och än mindre en snubbe där som bygger en partikelaccelerator nästan samtidigt, och så vidare… Enda sättet som det skulle kunna bli så är om det skulle sitta en allsmäktig gud och styra alla de parallella universana med järnhand, och så bara stoppa in små variationer här och där. Fast för att få till identiska dubbelgångare behövs ju liksom ändå att samma personer i slutändan skaffar barn med varandra, och…

Det går inte ihop sig, helt enkelt. Och ja, det stör mig. Massor.

Fast jag ignorerar det och tittar ändå.

Det som däremot får mig att gå därifrån, det jag faktiskt inte klarar av att titta på, är när Barry från Earth 1 hoppar in i dubbelgångarens liv i Earth 2 och gör bort sig gång på gång på gång. Eller när han reser bakåt i tiden och gör bort sig. Det är lika illa som Rädda Joppe. Och varken jag eller mina barn klarar av att sitta kvar och titta då, liksom.

Intetsägande med info där man inte vill tala om vad det är man vill tala om

Jag får mejl från Telia, där jag är telefon- och bredbandskund:

Skaffa smartaste hemmet på gatan

Vi har uppgraderat din wifi-router med Telia Zone, en kostnadsfri funktion som är en del av ditt wifi. Telia Zone gör dina uppkopplade prylar i hemmet ännu smartare och ditt liv enklare.

Testa att ladda ner en kostnadsfri app eller kolla in alla smarta prylar från våra samarbetspartners.

Och så en länk till ”Läs mer”.
Jag klickar på länken, och hamnar här: https://www.telia.zone/

Du är inte i en Telia Zone – än

Telia Zone är en del av Telias wifi, en funktion i våra wifi-routrar som gör smarta tjänster ännu smartare. Ladda ner en gratis-app eller beställ hem en uppkopplad pryl – Telia Zone anpassar dem efter dig och ditt liv.

Skaffa Bredband från Telia och Telia Zone ger dig smartaste hemmet på gatan.

Där kan jag sedan välja på ”Bli bredbandskund” (Hallå, det är jag ju redan!) eller ”Spela filmen”.

Det vill säga jag kan inte läsa mer. Telia vill uppenbarligen inte tala om för mig vad det är för nåt det här nya.

Ja, och så kan jag klicka på ”Är du redan bredbandskund?” Ja, tacka fan för det, det var ju därför jag fick mejlet?

När jag klickar på det där sista alternativet får jag veta:

Har jag Telia Zone?

Var uppkopplad mot ditt wifi och gå in här på telia.zone. Om den lilla runda symbolen i högra hörnet lyser grönt är du i en Telia Zone.

Under 2017 kommer Telia löpande uppgradera sina wifi-routers med Telia Zone. Det sker automatiskt och du behöver inte göra något för att få Telia Zone.

Och nej, det lyser ingen grön symbol. Jag har uppenbarligen inte Telia Zone, trots att de mejlat mig och talat om att jag har det.

På den där sista sidan får jag veta hur jag kan felsöka varför jag har problem.

Men de vill fortfarande inte tala om för mig vad det är och varför jag skulle vilja ha det.

Jag faller till slut till föga och tittar på den jävla filmen. Och inser då slutligen att det hela handlar om att Telia Zone verkar vara grundförutsättningen för de andra sakerna de gör reklam för i mejlet. Vilket liksom inte framgår.

Poängen med det här? Jag avskyr den sortens mejl och den sortens ”information”, där själva tanken tycks vara att inte tala om ett jävla skit. Och hade det inte varit för att jag har en hangup på dålig info så hade jag faktiskt bara slängt mejlet, precis som jag gör för det allra mesta.

Sydsvenskan tycker visst inte tåget är relevant som ressätt till Lofoten

Sydsvenskans framsida lockar idag med resereportage om Lofoten.

Och jag tänker att åh vad bra, nu har de satsat på resereportage med något man kan ta sig till med tåg och buss. För man kan ju ta sig dit på det sättet, nattåg och sedan sista biten med buss.

Men Sydsvenskan missar den chansen. Det är bara flyg som tas upp som möjligt sätt att resa dit.

Nå. För den som vill åka tåg, så är det egentligen inte särskilt svårt. Steg ett är tåg till Narviks station. Det verkar finnas ett par resmöjligheter varje dag från Malmö; den med färst byten ser ut så här:

Priserna ser ut så här i nuläget, om du vill slippa sitta upp på natten:

Från Narvik tar du sedan bussen till Lofoten.

Mer om hur du reser med bland annat buss och tåg till Lofoten kan du läsa här.

 

Och ja, jag borde skriva till Sydsvenskan om det här. Igen. Fast de har ju tidigare svarat mig att deras läsare är intelligenta och att det därför inte gör någon skillnad att de har sådana här reportage, typ.

Jag personligen tror att vi alla är med och påverkar normer. Om tågresor oftare lyfts fram som ett naturligt och självklart sätt att resa så tror jag fler ser det så efterhand. Och det gäller både i resereportage och i folks berättelser om vad de gör på semestern på facebook.

För närvarande får jag i mina facebookminnen upp en hel massa minnen från när jag, älsklingen och barnen tog tåget ner till Frankrike för tre år sedan. Och i sommar är det många (Ja, många!) av mina vänner och bekanta som tar familjen med sig på tågluff i Europa. Det är så vi ändrar världen. Jag tycker Sydsvenskan kunde bidra, med den där lilla lilla detaljen att ta med tåg som resealternativ när det inte ens är svårt eller komplicerat.

Man ska sälja saker, ska man

Jag vadar runt i saker jag försöker sortera ut och bli av med. Det tar aldrig slut.

Barnkläder. Utsorterande av barnkläder är en ständigt pågående process sedan tretton och ett halvt år. Barnkläder blir urvuxna. En del läggs undan och sparas till nästa barn. Annat kommer aldrig användas av nästa barn – när de var små för att de är födda på olika årstider och det vinterplagg som behövdes i en viss storlek till den första aldrig behövdes till nästa; numera för att de har olika smak och det faktiskt går att fråga barn två redan när saker rensas bort från barn ett om han vill ha det eller inte. (När det rensas bort från barn 1 är det för övrigt ofta lagom i storlek till barn 2; trots 4,5 års åldersskillnad går de delvis omlott i storlekar.)

Så jag rensar bort barnkläder. Och jag har inte längre någon självklar avsättning för barnkläderna: ingen självklar övertagare i närområdet. Alltså måste det lämnas iväg. Och då måste man fundera över vart man ska lämna det: vilken instans är bäst? Vem är mest behjärtansvärd? Vilken organisation kommer att se till att sakerna kommer till bäst nytta? Vem är mest behövande? Och samtidigt ska det vägas mot vad som är en rimlig arbetsinsats.

Dessutom ska det förstås vägas in att saker som ska säljas eller skänkas till behövande antas behöva hålla en viss kvalitet. Det vill säga sådant som jag själv tycker borde lagas, eller till och med redan har lagat upprepade gånger, och som jag tycker borde användas ett tag till, utifrån resurs- och miljöhänseende, de anses egentligen inte okej att skänka till någon annan. Vilket innebär att miljömässigt borde jag behålla det och göra något med det.

Fast det där går ju bara till en viss gräns, innan jag drunknar under mängderna. Jag har i dagarna till exempel slängt hälften av de gamla avlagda trasiga jeans jag sparat i tygskåpet till att ha till lappar, för i nuläget låg hälften utanför skåpet för att det inte fick plats. Nu har jag bara sparat så mycket som får plats på hyllan som är avsedd för sånt. Resten har fått gå till textilåtervinning hos H&M.

Och det som är i bättre kvalitet borde jag sälja. Jag vet det. Det är så man ska göra. Sälja av på Blocket eller skicka iväg till Sellpy eller något annat sånt. Både för att det finns ett ekonomiskt värde och för att det underlättar för den som är ute efter något specifikt. Men jag ORKAR INTE. Hinner inte. Vill ha ett liv utöver att bara vara handelsresande i lump, liksom. Tiden som ensam förälder till två barn i hus räcker ändå aldrig till.

Så jag står här med mina kassar med barnkläder.

Och nu i veckan har jag gett mig på sorterandet av studion. Ja, studion. Det där rummet som skulle bli vår musikstudio (och med lite plats för en balettstång och några väggspeglar). Det där som adrig blev, utan som mer blev lagringsplats för synthar, urgamla datorer älsklingen fyndade på olika ställen, samt diverse annat blandat dret. Plus att vi har garderober därinne. Och bokhyllor. Och en del annat. Och ju mer överbelamrat desto mer övergivet. Och så där.

Men den här veckan var ambitionen att faktiskt få till en studio av det. En kompis har tidigare hjälpt till att sälja av en hel del av synthar och dylikt. Och jag började veckan med att försöka hitta golvet innanför dörren till rummet. Jag hittade mängder med skräp. Färskt kattkiss och intorkat kattkräk. Lådor med älsklingens brev och slöjdalster. Och sedan gav jag mig på att sortera tygskåpet, och gav mig sedan in i garderoberna.

Det innebär att jag nu sorterat ut en hel massa kläder som jag själv inte använt på länge. Och dessutom älsklingens byxor och tjocktröjor. Sex kassar kläder bara på det, tror jag. Det finns mer kläder som behöver gås igenom, men i skåpet efter fixade jag mest till ordningen lite. Och i sista skåpen la jag handdukar och sånt i ordning och la det som luktade lite muggigt till tvätten. Samt spred iväg diverse av sakerna till andra delar av huset, för att hanteras vid andra tillfällen. Djembes och bodhrans och trähyllor och golvlistbitar och…

Sedan kom vänner och hjälpte till att sortera upp elektriska saker :-) Ställa i ordning synthar och trummaskiner och inspelningsutrustning och sortera sladdar. Och vi bar ut nästan alla datorsaker ut i matrummet, och ställde sedan tillbaka in dem i någon sorts ordning. Och jag la upp alltsammans som loppis på FB:

Jag vill inte ha kvar alla gamla datorprylar älsklingen samlade på sig.
– Är det något av det du vill ha? Lämna ett bud (eller erbjud dig att ta emot gratis).
– Är det något av det du har en uppfattning om vad det faktiskt är värt (och det är värt mycket så du tycker jag borde undersöka en ”riktig” marknad, liksom)? Säg det!
– Är det något av det du tycker jag gör ett misstag om jag gör mig av med för att jag borde behålla det? Förklara för mig :-D

OBS! Jag har ingen koll på vad som funkar eller inte

Och snälla vänliga människor talade om för mig vilka saker som borde läggas upp till försäljning i grupper för retrodatorer och vad som ska gå till återvinning eller möjligen loppis.

Och jag vet ju det: det är roliga gamla prylar för den som har intresset. Konstiga, udda saker från tider när datorerna liksom inte hade styrt in i en eller ett par linjer. Lite som fossil från kambrium. Det är synd att de ska gå till spillo när det finns folk som kan få ett plirigt lyckligt leende av att få lägga beslag på en SÅN! Och dessutom inser jag att en del av prylarna säkert kan inbringa stora pengar om man ger sig ut på Rätt Marknad TM.

Sälja bör man. För det ekonomiska värdet, och för att sakerna ska hamna hos rätt ägare.

Och sälja innebär alltid jobb. Hitta rätt ställe att sälja på, svara på frågor, leta försvunna delar. Fixa med transportlösningar: skicka med post eller DHL eller annat, eller vara hemma när folk kommer för att köpa. Hantera praktiska lösningar. Tankearbete. Mentalt påfrestande på så många nivåer. Och tidskrävande.

Jag vill inte dra i det. Men när jag väl börjat gräva runt i det så hamnar jag ändå där: Lägger ut annonser för en hel drös av de märkliga maskinerna på retrodatorförsäljningsforum. Säger först att det är hämta på plats som gäller, men ändrar mig sedan för de mindre prylarna.

Jobb. Jobb och jobb och jobb.

Och jag vill bli av med skiten. Jag känner frustration över allt som står där och inte bara försvinner. Lådorna med elektronikskrot som behöver köras till återvinningen. Högarna med datorgrejer som bedömts värdelösa och meningslösa och möjligen ska ställas in i Lions loppiscontainer. Högarna med retrodatorgrejer som auktioneras ut, och de som jag ännu inte hunnit lägga ut på dito ställe. Kassarna med vuxenkläder som kanske ska till nyanlända eller också inte, kassarna med barnkläder som jag just nu inte alls vet vart de ska, kassarna med herrkläder som av olika skäl ska till stadsmissionen i Malmö…

… kassarna med tapetrester, gamla och nya, lådorna med älsklingens osorterade minnen från olika delar av livet…

… och utöver det vet jag att det finns oändligt med små fickstorleksspel- och datorprylar kvar i sovrummet, och bokhyllorna i studion är full med böcker om datorer och programmering och annat som ingen här bryr sig om och som också borde sorteras ut…

… och dessutom vill jag sortera i pysselhyllan, för det är ingen här som pysslar längre, och hyllan med ”brädspel” behöver också sorteras, för det mesta där är sånt ingen vill spela, och…

Jag vadar runt i ett kaos av saker som behöver rensas ut och sorteras, och saker som redan är sorterade och redo att skeppas iväg men ännu inte lämnat huset. Ibland försöker jag förtränga det och få tid till att leva. Fast det betyder ju allt som oftast ändå bara att laga mat, tvätta och tjata på barn. Och det där som behöver sorteras och rensas hänger som en boja runt halsen. Jag vill bli av med det, bli klar, bli fri. Men det är så mycket. Det känns som att jag aldrig kommer att bli klar. Som att jag har att välja på att hinna leva eller få plats att leva.

Göra rätt. Sälja. Få in pengar. Hitta rätt mottagare. Saker ska komma till nytta. Tänka på miljön. Spara på resurser. Laga och återanvänd och se till att allt kommer till bästa möjliga användning.

Jag kräks. Mitt huvud sprängs.

Semester, kallas det. Återhämtning. Liv.

Pytt heller.

 

Jag är fortfarande lite arg på dig för det här. Både för att du aldrig kom till skott att börja använda dina studiosaker och få ordning, och för att du lämnade till mig att ta hand om din skit, liksom. Fast vad gäller det senare har jag ändå svårt att fortsätta vara arg. För det där ska ju liksom hela tiden vägas mot annat. Om du hade ägnat sista året åt att göra dig av med saker för att jag skulle slippa så hade det ju blivit mindre tid till att leva tillsammans så länge du fanns kvar, typ.

Det kommer alltid tillbaka till mig själv, hur jag än gör. All skuld och allt ansvar och allt sånt landar alltid hos mig, hur jag än gör. Den enda som lyckades lite med att hålla mig ifrån det var ju också du…