Category Archives: Irriterande

Ni kan inte både äta kakan och ha den kvar (Flash)

Vi har tittat på Arrow här under våren. Och när de fyra säsongerna Arrow på Netflix tog slut, så gick vi över till The Flash. Vi såg sista avsnittet av säsong 2 (dvs det sista som finns på netflix i nuläget) i onsdags.

Stora delar av säsong 2 berör parallella världar. Det kommer ondingar till Jorden från Earth 2, och det visar sig att väldigt mycket är väldigt likt Earth 1 på Earth 2. I princip alla här från Jorden har identiska dubbelgångare på Earth 2.

Som TV funkar det förstås bra – det finns liksom mycket att bygga story kring. Inte minst i att visa på att små val kan göra stor skillnad, att samma person beroende på små skillnader i vad som händer omkring en kan utvecklas åt väldigt olika håll och bli goda eller onda eller välja helt olika yrken och livsvägar.

Samtidigt är det just det där som gör det så orimligt, och som gör att jag stör mig så väldigt hela tiden. För om små val och skillnader gör stor skillnad på en enda generation så borde det liksom vara uppenbart för alla hur fullkomligt jävla osannolikt det är det skulle finnas dubbelgångare till varje individ på Earth 2. Herregud, om små skillnader gör stor skillnad i varje led, för varje individ, så får vi självklart en helt annan evolutionär utveckling på Earth 2 – och alltså rimligen inte över huvud taget människor, och än mindre en snubbe där som bygger en partikelaccelerator nästan samtidigt, och så vidare… Enda sättet som det skulle kunna bli så är om det skulle sitta en allsmäktig gud och styra alla de parallella universana med järnhand, och så bara stoppa in små variationer här och där. Fast för att få till identiska dubbelgångare behövs ju liksom ändå att samma personer i slutändan skaffar barn med varandra, och…

Det går inte ihop sig, helt enkelt. Och ja, det stör mig. Massor.

Fast jag ignorerar det och tittar ändå.

Det som däremot får mig att gå därifrån, det jag faktiskt inte klarar av att titta på, är när Barry från Earth 1 hoppar in i dubbelgångarens liv i Earth 2 och gör bort sig gång på gång på gång. Eller när han reser bakåt i tiden och gör bort sig. Det är lika illa som Rädda Joppe. Och varken jag eller mina barn klarar av att sitta kvar och titta då, liksom.

Intetsägande med info där man inte vill tala om vad det är man vill tala om

Jag får mejl från Telia, där jag är telefon- och bredbandskund:

Skaffa smartaste hemmet på gatan

Vi har uppgraderat din wifi-router med Telia Zone, en kostnadsfri funktion som är en del av ditt wifi. Telia Zone gör dina uppkopplade prylar i hemmet ännu smartare och ditt liv enklare.

Testa att ladda ner en kostnadsfri app eller kolla in alla smarta prylar från våra samarbetspartners.

Och så en länk till ”Läs mer”.
Jag klickar på länken, och hamnar här: https://www.telia.zone/

Du är inte i en Telia Zone – än

Telia Zone är en del av Telias wifi, en funktion i våra wifi-routrar som gör smarta tjänster ännu smartare. Ladda ner en gratis-app eller beställ hem en uppkopplad pryl – Telia Zone anpassar dem efter dig och ditt liv.

Skaffa Bredband från Telia och Telia Zone ger dig smartaste hemmet på gatan.

Där kan jag sedan välja på ”Bli bredbandskund” (Hallå, det är jag ju redan!) eller ”Spela filmen”.

Det vill säga jag kan inte läsa mer. Telia vill uppenbarligen inte tala om för mig vad det är för nåt det här nya.

Ja, och så kan jag klicka på ”Är du redan bredbandskund?” Ja, tacka fan för det, det var ju därför jag fick mejlet?

När jag klickar på det där sista alternativet får jag veta:

Har jag Telia Zone?

Var uppkopplad mot ditt wifi och gå in här på telia.zone. Om den lilla runda symbolen i högra hörnet lyser grönt är du i en Telia Zone.

Under 2017 kommer Telia löpande uppgradera sina wifi-routers med Telia Zone. Det sker automatiskt och du behöver inte göra något för att få Telia Zone.

Och nej, det lyser ingen grön symbol. Jag har uppenbarligen inte Telia Zone, trots att de mejlat mig och talat om att jag har det.

På den där sista sidan får jag veta hur jag kan felsöka varför jag har problem.

Men de vill fortfarande inte tala om för mig vad det är och varför jag skulle vilja ha det.

Jag faller till slut till föga och tittar på den jävla filmen. Och inser då slutligen att det hela handlar om att Telia Zone verkar vara grundförutsättningen för de andra sakerna de gör reklam för i mejlet. Vilket liksom inte framgår.

Poängen med det här? Jag avskyr den sortens mejl och den sortens ”information”, där själva tanken tycks vara att inte tala om ett jävla skit. Och hade det inte varit för att jag har en hangup på dålig info så hade jag faktiskt bara slängt mejlet, precis som jag gör för det allra mesta.

Sydsvenskan tycker visst inte tåget är relevant som ressätt till Lofoten

Sydsvenskans framsida lockar idag med resereportage om Lofoten.

Och jag tänker att åh vad bra, nu har de satsat på resereportage med något man kan ta sig till med tåg och buss. För man kan ju ta sig dit på det sättet, nattåg och sedan sista biten med buss.

Men Sydsvenskan missar den chansen. Det är bara flyg som tas upp som möjligt sätt att resa dit.

Nå. För den som vill åka tåg, så är det egentligen inte särskilt svårt. Steg ett är tåg till Narviks station. Det verkar finnas ett par resmöjligheter varje dag från Malmö; den med färst byten ser ut så här:

Priserna ser ut så här i nuläget, om du vill slippa sitta upp på natten:

Från Narvik tar du sedan bussen till Lofoten.

Mer om hur du reser med bland annat buss och tåg till Lofoten kan du läsa här.

 

Och ja, jag borde skriva till Sydsvenskan om det här. Igen. Fast de har ju tidigare svarat mig att deras läsare är intelligenta och att det därför inte gör någon skillnad att de har sådana här reportage, typ.

Jag personligen tror att vi alla är med och påverkar normer. Om tågresor oftare lyfts fram som ett naturligt och självklart sätt att resa så tror jag fler ser det så efterhand. Och det gäller både i resereportage och i folks berättelser om vad de gör på semestern på facebook.

För närvarande får jag i mina facebookminnen upp en hel massa minnen från när jag, älsklingen och barnen tog tåget ner till Frankrike för tre år sedan. Och i sommar är det många (Ja, många!) av mina vänner och bekanta som tar familjen med sig på tågluff i Europa. Det är så vi ändrar världen. Jag tycker Sydsvenskan kunde bidra, med den där lilla lilla detaljen att ta med tåg som resealternativ när det inte ens är svårt eller komplicerat.

Man ska sälja saker, ska man

Jag vadar runt i saker jag försöker sortera ut och bli av med. Det tar aldrig slut.

Barnkläder. Utsorterande av barnkläder är en ständigt pågående process sedan tretton och ett halvt år. Barnkläder blir urvuxna. En del läggs undan och sparas till nästa barn. Annat kommer aldrig användas av nästa barn – när de var små för att de är födda på olika årstider och det vinterplagg som behövdes i en viss storlek till den första aldrig behövdes till nästa; numera för att de har olika smak och det faktiskt går att fråga barn två redan när saker rensas bort från barn ett om han vill ha det eller inte. (När det rensas bort från barn 1 är det för övrigt ofta lagom i storlek till barn 2; trots 4,5 års åldersskillnad går de delvis omlott i storlekar.)

Så jag rensar bort barnkläder. Och jag har inte längre någon självklar avsättning för barnkläderna: ingen självklar övertagare i närområdet. Alltså måste det lämnas iväg. Och då måste man fundera över vart man ska lämna det: vilken instans är bäst? Vem är mest behjärtansvärd? Vilken organisation kommer att se till att sakerna kommer till bäst nytta? Vem är mest behövande? Och samtidigt ska det vägas mot vad som är en rimlig arbetsinsats.

Dessutom ska det förstås vägas in att saker som ska säljas eller skänkas till behövande antas behöva hålla en viss kvalitet. Det vill säga sådant som jag själv tycker borde lagas, eller till och med redan har lagat upprepade gånger, och som jag tycker borde användas ett tag till, utifrån resurs- och miljöhänseende, de anses egentligen inte okej att skänka till någon annan. Vilket innebär att miljömässigt borde jag behålla det och göra något med det.

Fast det där går ju bara till en viss gräns, innan jag drunknar under mängderna. Jag har i dagarna till exempel slängt hälften av de gamla avlagda trasiga jeans jag sparat i tygskåpet till att ha till lappar, för i nuläget låg hälften utanför skåpet för att det inte fick plats. Nu har jag bara sparat så mycket som får plats på hyllan som är avsedd för sånt. Resten har fått gå till textilåtervinning hos H&M.

Och det som är i bättre kvalitet borde jag sälja. Jag vet det. Det är så man ska göra. Sälja av på Blocket eller skicka iväg till Sellpy eller något annat sånt. Både för att det finns ett ekonomiskt värde och för att det underlättar för den som är ute efter något specifikt. Men jag ORKAR INTE. Hinner inte. Vill ha ett liv utöver att bara vara handelsresande i lump, liksom. Tiden som ensam förälder till två barn i hus räcker ändå aldrig till.

Så jag står här med mina kassar med barnkläder.

Och nu i veckan har jag gett mig på sorterandet av studion. Ja, studion. Det där rummet som skulle bli vår musikstudio (och med lite plats för en balettstång och några väggspeglar). Det där som adrig blev, utan som mer blev lagringsplats för synthar, urgamla datorer älsklingen fyndade på olika ställen, samt diverse annat blandat dret. Plus att vi har garderober därinne. Och bokhyllor. Och en del annat. Och ju mer överbelamrat desto mer övergivet. Och så där.

Men den här veckan var ambitionen att faktiskt få till en studio av det. En kompis har tidigare hjälpt till att sälja av en hel del av synthar och dylikt. Och jag började veckan med att försöka hitta golvet innanför dörren till rummet. Jag hittade mängder med skräp. Färskt kattkiss och intorkat kattkräk. Lådor med älsklingens brev och slöjdalster. Och sedan gav jag mig på att sortera tygskåpet, och gav mig sedan in i garderoberna.

Det innebär att jag nu sorterat ut en hel massa kläder som jag själv inte använt på länge. Och dessutom älsklingens byxor och tjocktröjor. Sex kassar kläder bara på det, tror jag. Det finns mer kläder som behöver gås igenom, men i skåpet efter fixade jag mest till ordningen lite. Och i sista skåpen la jag handdukar och sånt i ordning och la det som luktade lite muggigt till tvätten. Samt spred iväg diverse av sakerna till andra delar av huset, för att hanteras vid andra tillfällen. Djembes och bodhrans och trähyllor och golvlistbitar och…

Sedan kom vänner och hjälpte till att sortera upp elektriska saker :-) Ställa i ordning synthar och trummaskiner och inspelningsutrustning och sortera sladdar. Och vi bar ut nästan alla datorsaker ut i matrummet, och ställde sedan tillbaka in dem i någon sorts ordning. Och jag la upp alltsammans som loppis på FB:

Jag vill inte ha kvar alla gamla datorprylar älsklingen samlade på sig.
– Är det något av det du vill ha? Lämna ett bud (eller erbjud dig att ta emot gratis).
– Är det något av det du har en uppfattning om vad det faktiskt är värt (och det är värt mycket så du tycker jag borde undersöka en ”riktig” marknad, liksom)? Säg det!
– Är det något av det du tycker jag gör ett misstag om jag gör mig av med för att jag borde behålla det? Förklara för mig :-D

OBS! Jag har ingen koll på vad som funkar eller inte

Och snälla vänliga människor talade om för mig vilka saker som borde läggas upp till försäljning i grupper för retrodatorer och vad som ska gå till återvinning eller möjligen loppis.

Och jag vet ju det: det är roliga gamla prylar för den som har intresset. Konstiga, udda saker från tider när datorerna liksom inte hade styrt in i en eller ett par linjer. Lite som fossil från kambrium. Det är synd att de ska gå till spillo när det finns folk som kan få ett plirigt lyckligt leende av att få lägga beslag på en SÅN! Och dessutom inser jag att en del av prylarna säkert kan inbringa stora pengar om man ger sig ut på Rätt Marknad TM.

Sälja bör man. För det ekonomiska värdet, och för att sakerna ska hamna hos rätt ägare.

Och sälja innebär alltid jobb. Hitta rätt ställe att sälja på, svara på frågor, leta försvunna delar. Fixa med transportlösningar: skicka med post eller DHL eller annat, eller vara hemma när folk kommer för att köpa. Hantera praktiska lösningar. Tankearbete. Mentalt påfrestande på så många nivåer. Och tidskrävande.

Jag vill inte dra i det. Men när jag väl börjat gräva runt i det så hamnar jag ändå där: Lägger ut annonser för en hel drös av de märkliga maskinerna på retrodatorförsäljningsforum. Säger först att det är hämta på plats som gäller, men ändrar mig sedan för de mindre prylarna.

Jobb. Jobb och jobb och jobb.

Och jag vill bli av med skiten. Jag känner frustration över allt som står där och inte bara försvinner. Lådorna med elektronikskrot som behöver köras till återvinningen. Högarna med datorgrejer som bedömts värdelösa och meningslösa och möjligen ska ställas in i Lions loppiscontainer. Högarna med retrodatorgrejer som auktioneras ut, och de som jag ännu inte hunnit lägga ut på dito ställe. Kassarna med vuxenkläder som kanske ska till nyanlända eller också inte, kassarna med barnkläder som jag just nu inte alls vet vart de ska, kassarna med herrkläder som av olika skäl ska till stadsmissionen i Malmö…

… kassarna med tapetrester, gamla och nya, lådorna med älsklingens osorterade minnen från olika delar av livet…

… och utöver det vet jag att det finns oändligt med små fickstorleksspel- och datorprylar kvar i sovrummet, och bokhyllorna i studion är full med böcker om datorer och programmering och annat som ingen här bryr sig om och som också borde sorteras ut…

… och dessutom vill jag sortera i pysselhyllan, för det är ingen här som pysslar längre, och hyllan med ”brädspel” behöver också sorteras, för det mesta där är sånt ingen vill spela, och…

Jag vadar runt i ett kaos av saker som behöver rensas ut och sorteras, och saker som redan är sorterade och redo att skeppas iväg men ännu inte lämnat huset. Ibland försöker jag förtränga det och få tid till att leva. Fast det betyder ju allt som oftast ändå bara att laga mat, tvätta och tjata på barn. Och det där som behöver sorteras och rensas hänger som en boja runt halsen. Jag vill bli av med det, bli klar, bli fri. Men det är så mycket. Det känns som att jag aldrig kommer att bli klar. Som att jag har att välja på att hinna leva eller få plats att leva.

Göra rätt. Sälja. Få in pengar. Hitta rätt mottagare. Saker ska komma till nytta. Tänka på miljön. Spara på resurser. Laga och återanvänd och se till att allt kommer till bästa möjliga användning.

Jag kräks. Mitt huvud sprängs.

Semester, kallas det. Återhämtning. Liv.

Pytt heller.

 

Jag är fortfarande lite arg på dig för det här. Både för att du aldrig kom till skott att börja använda dina studiosaker och få ordning, och för att du lämnade till mig att ta hand om din skit, liksom. Fast vad gäller det senare har jag ändå svårt att fortsätta vara arg. För det där ska ju liksom hela tiden vägas mot annat. Om du hade ägnat sista året åt att göra dig av med saker för att jag skulle slippa så hade det ju blivit mindre tid till att leva tillsammans så länge du fanns kvar, typ.

Det kommer alltid tillbaka till mig själv, hur jag än gör. All skuld och allt ansvar och allt sånt landar alltid hos mig, hur jag än gör. Den enda som lyckades lite med att hålla mig ifrån det var ju också du…

Lämna inte utrymme åt bullshit!

Den här skiten hittar jag i veckans utgåva av Lokaltidningen.

Det innebär ju förstås att den sannolikt finns i väldigt många andra upplagor av Lokaltidningen.

Jag blir arg, ledsen och frustrerad. Mest blir jag nog besviken på att Lokaltidningen tar in den jävla skiten. Varför upplåter de utrymme åt en gammal gubbe (Ja, han är ju professor emeritus) som använder sin professorstitel till att uttala sig om något som inte ens är hans ämnesområde och ger honom detta utrymme till att sprida lögner?

För det är bullshit. Det är bullshit att forskarna skulle ha dålig koll på de naturliga variationerna. Och nej, det är inte ”flera tunga namn på båda sidor” när det kommer till klimatvetenskap. Alla tunga relevanta namn är överens om att det är människan som påverkar klimatet. Åtminstone om man med ”tunga” menar de som uppfyller normala vetenskapliga krav om opartiskhet (dvs de som inte är köpta av fossilindustrin, på samma sätt som tobaksindustrin brukade köpa forskare till att säga att tobak är ofarlig). Ja, han till och med rapar upp det gamla skitargumentet om att temperaturökningen skulle ha planat ut.

Så… att det finns idioter som fortsätter att framföra den här ståndpunkten gör mig ledsen, men jag är inte förvånad. Men att Lokaltidningen – som annars faktiskt är bra på att skriva om lokala framsteg i miljö- och omställningsarbete – släpper in en sådan här text på sidan 2, det gör mig riktigt riktigt ledsen.

Jag hoppas att någon relevant person tar på sig uppgiften att skriva en bra, skarp, tydlig svarstext och får in den i Lokaltidningen.

Mindre socker men ändå lika jävla sött

Jag är inte jätteglad för jättesöta saker. Ja, jag tycker det är gott med socker, i lagom mängder. Men jag tycker ofta att sötade saker är alldeles för söta. Som yoghurt. Och läsk.

Varenda gång jag av en händelse köper frukt/bäryoghurt (för att det var en smak som lät god eller jag tänker att jag ska lyxa till det) så ångrar jag mig. För det är mycket godare att köpa naturell yoghurt och blanda i egen, mycket mindre söt, sylt.

Men jag har brukat tänka att det nog är av hållbarhetsskäl. Socker hjälper ju till med hållbarheten. Så det är väl så att blandar man frukt och bär i yoghurten så behövs det extra mycket socker för att det ska hålla? Ingen kan väl verkligen vilja ha det så där sött egentligen?

På senare år har det allt oftare dykt upp produkter med ”mindre socker” eller ”utan tillsatt socker”. Hurra! Det innebär alltså att det GÅR att göra de där produkterna utan de löjliga sockermängderna.

Men varenda gång blir jag besviken när jag tittar närmre på paketet. (Nej, jag köper inte. Jag läser FÖRST – och sedan köper jag inte.) För… må vara att de minskat sockermängden, men istället har de tillsatt sötningsmedel – av någon, eller flera, av de olika slagen.

Det finns alltså fortfarande inte produkter som är lagom söta. Det som finns att välja på är produkter som är äckligt söta av för mycket socker och produkter som är äckligt söta av andra sötningsvarianter.

Det märkliga i sammanhanget är att jag antar att svaret är att ”marknaden” vill ha det så. Det vill säga det är jag som är ett ufo som inte tycker att supermegajättesött är det godaste som finns.

Och nej, jag har inga ambitioner att utesluta allt socker ur min kost. Men det kan väl få finnas något mittemellan?

Nähä. Den svartvita världen i vanlig ordning, alltså? Suck.

Allt detta tjafs kring Valborg och första maj

Valborg och första maj. Twitterflödet fylls med… gnäll och pajkastning. Många på twitter har uppenbarligen många starka åsikter kopplade till Valborg och första maj. Och allting känns så polariserat. (Och då älskar jag ändå twitter i vanliga fall, och har ett trevligt och vänskapligt flöde.)

Uppfattningen att bara ”vänstern” får vilja ändra världen – eller i alla fall säga vad de tycker vid demonstrationer.

Uppfattningen att första maj bara är viktig just för de som vill förändra världen och manifestera genom demonstrationståg.

Uppfattningen att det är slöseri med en extra dag fri från lönearbete. För det kan ju ingen behöva i vackra stressiga maj?!?

Uppfattningen att Valborg är borgerligt. Ursäkta, va?

Det känns som att ni driver på någon sorts polarisering för att ni vill det. För att ni vill vara osams om något, för sakens skull. Nästan som syskonbråk, eller bråk två grannstäder emellan.

Och nej, jag har aldrig upplevt den polariseringen förrän de senaste åren. Den finns inte omkring mig, bara på sociala medier. Är det ett storstadsfenomen som kommer närmre mig för att jag träffar på mer storstadsfolk här?

Jag är van vid att Valborg är en synnerligen okomplicerad grej. Nånstans i bygden tänds en stor brasa. Och alla samlas där. Barnfamiljer. Tonåringar. Gamlingar. Alla. Någon lokal förening – scouter, byalag, kyrkan, vem som nu är aktiv på orten – håller i saker. Säljer grillad korv. Någon håller tal som ingen kan höra. Någon kör sjunger de gamla vanliga sångerna. Elden tänds (eller så misslyckas man). Folk står och njuter alternativt fryser beroende på vädret. Och beroende på vädret skyndar man hem så fort man kan eller stannar länge.

Och första maj är en ledig dag. Det behövs lediga dagar efter aftnar, liksom. En del demonstrerar. En del arbetar i trädgården. En del åker på skogsutflykt. Alltsammans är bra saker att göra en dag i maj. En paus från ”det andra”, det där ekorrhjulet som har en tendens att rulla på som värst så här års.

Det finns många vägar att åstadkomma förändring, jobba för en bättre värld. Din väg är inte nödvändigtvis bättre än någon annans. Så klaga inte på att någon annan gör på det sätt som passar hen. Ta ansvar för att göra det du gör på ditt sätt bra i stället för att klaga på andra.

Och för företagare är det uppenbarligen väldigt känsligt att betala lön för en helgdag då det finns en möjlighet att några av deras anställda demonstrerar mot dem. Samtidigt som det från andra företagare påpekas hur dumt det är att betala för en ledig dag när det ju bara är några få som demonstrerar.

Vi har mängder med helgdagar med mer eller mindre tydlig koppling till religion. En specifik religion. De helgdagarna är i huvudsak ohotade. Trots att de ger kristendomen en särställning. Och trots att vi är många som inte alls är religiösa. Men 1 maj sticker uppenbarligen i ögonen. Trots att det ju inte alls bara är arbetarrörelsens demonstrationsdag, utan så mycket mer.

Och nationaldagen, denna ganska nya helgdag av sekulärt ursprung, ifrågasätts också vartenda år. Vartenda år gruffas det och diskuteras vad den egentligen ska vara bra för.

Medan de religiösa högtiderna som sagt var står ohotade. Det tycker jag är spännande i vårt sekulariserade samhälle.

Vad gör folk med sina lediga dagar, då? Bortsett från vad man äter så tror jag att för många kvittar det ganska mycket vad namnet på dagen är. Man träffar släkt och vänner, tar det lugnt, eller jobbar ikapp med saker man inte hunnit hemma.

 

Och ovanpå detta, som ett sidospår, så har vi Beltanefirandet. Människor som av olika anledningar inte känner samhörighet med de ”stora” religionerna har plockat upp gamla märkesdagar – ja, i det här fallet sammanfallande med vår Valborg – och gör något med det. Skapar nya traditioner, med spår av gammalt i sig. Skapar ritualer och symbolik som passar dem.

Och det är banne mig det farligaste man kan göra. Inget är så hånat från det omkringstående samhället som den sortens nyreligiositet. Ska man ägna sig åt riter och ceremonier så ska man ha bevismaterial för att folk har ägnat sig åt idiotin i över tusen år eller så. Då kan man få hävda att vin blir till en guds blod och dricka det under högtidliga former och hävda att den döde återuppstått – och ha helgdagar för det utan att någon får ifrågasätta. Men ack nåde den som gör något liknande och inte hänför det till en abrahamitisk gud. Vilket gör att sådana som jag, som skulle behöva hitta ett sammanhang utan att behöva tro på något, står och tittar på från sidan, för jag vet att det ses som extremt och konstigt (vilket ju ingen skulle tycka om jag drällde in på en gudstjänst i kyrkan i advent för samhörighet och att sjunga några psalmer).

Detta trots alla fina ord om att alla ska få tro det den vill och leva som den vill och göra sina egna val så länge det inte skadar någon annan.

Kyrkan har fortfarande en otrolig särställning i det svenska samhället.

Sorry för rörigt inlägg. För många trådar åt olika håll. Och egentligen hade jag inte alls tänkt skriva. Skulle göra annat. Men kunde inte låta bli.

Nya trick för att få dela ut skit i min brevlåda

Jag har skrivit förr om de bedrövliga gratistidningarna som man får trots att man sagt nej till reklam (både adresserad och sådan där alla får). Gratistidningarna hanteras på något separat sätt – men de är ju egentligen huvudsakligen förtäckt reklam.

Främst tänker jag på Vi i Villa och Villaliv och sådana där. Och de går liksom alltid direkt i soporna (pappersinsamlingen) här.

Men när Villaliv kom igår kunde jag inte slänga den direkt i pappersinsamlingen – för den här gången var den inplastad. Ja, så där som tidningar är när de skickat med någon fånig present.

Fast presenten i det här fallet bestod av tre (!) rena reklambilagor. Åtta sidor Stiga, 20 sidor Harald Nyborg, och 24 sidor från nåt trädgårdsföretag.

Ytterligare ett sätt att ta sig runt min önskan om att slippa få hem en massa reklam i brevlådan, alltså.

Frågan jag inte klarar att svara på – varför är det så?

– Så vad är det för bok du skriver?

Jag fick frågan innan idag. Eller någon variant av den i alla fall. Det är den självklara första frågan när man [jag] säger att man [jag] skriver på en bok. Förstås.

Den som ställer den där frågan till mig får nästan aldrig något svar. Eller ett väldigt undvikande svar. Eller ett svar i stil med att det där klarar jag inte om att prata om.

Jag inser att det nog är ganska udda, för att vara mig. Jag pratar utan några påtagliga problem om de allra flesta saker; väldigt många saker pratar jag med glädje om och kommer jag igång så är det nog ibland svårt att få tyst på mig.

Men Boken (TM)… där tar det stopp.

Och jag tycker själv det är intressant. Jag tycker själv att det är värt att bena i vad problemet är – även ”här ute i det fria”, i den här bloggen där jag skriver om det mesta, men inte om just bokskrivandet.

För just det, jag klarar inte ens av att skriva om det :P

Så… vad beror det på?

Tja, en bit av det är att jag fortfarande har förbannat dåligt självförtroende när det kommer till bokskrivandet. Jag vet annars vid det här laget att det finns en hel drös människor som tycker att jag skriver bra, både när det handlar om faktatexter och annat på jobbet och när det kommer till det jag skriver här i bloggen. Jag vet att jag kan skriva. Men samtidigt är både jobbskrivandet och bloggskrivandet saker där innehållet är det allra viktigaste, även om det är en bonus att språket är bra etc. Men när jag ska skriva en bok så är kvaliteten på själva texterna på ett helt annat sätt det bärande, självändamålet. Och samtidigt har jag egentligen ingen riktig feedback på det området. Jag har inte en susning om jag är usel, medioker eller bra. Och då har jag svårt att stå för skrivandet. Svårt för att stå för att jag vill och hävda att jag kan när det ju kan visa sig att jag faktiskt är riktigt jädra skitkass.

Fast det där säger ju inget om det faktum att jag inte kan klara av att prata om vad det är för bok?

Nä…

En bit i det handlar om en oförmåga – och ovilja – att definiera. Det problemet har jag på andra områden också. Till exempel inom biologin. När jag pluggade biologi så handlade mycket om att definiera och kategorisera och klassificera. Hur mycket är det av ditten och hur mycket av datten och hur samverkar de? Jaha, då är det en sådan här vegetationstyp. Och det här naturområdet är viktigare och värdefullare än de andra, på grund av det här och det här. Jag är riktigt jävla kass på sånt. Jag jobbar inte med sånt längre. Jag har också svårt för att kategorisera människor. Och jag stämmer ju själv aldrig in på de enkla kategoriseringarna av människor, och har alltid mått dåligt av effekterna av när folk vill placera mig i en kategori jag inte stämmer med. Och på samma sätt har jag svårt att definiera det jag skriver. En definition och en kategorisering innebär alltid att man förenklar, och därmed också alltid utesluter saker.

Men den viktigaste biten är nog att jag är rädd att bli dömd på förhand. Att jag alltför många gånger i livet fått höra nedvärderande kommentarer baserade på klädsmak eller smak på andra områden. I de sammanhang jag nu rör mig skulle mycket av det jag en gång fick skit för snarast ses som coolt nörderi. Men tja, mina spår sitter djupt. Jag är beredd på så många nedsättande kommentarer bara jag yppar en gnutta av det jag skulle kunna definiera min bokstory som. Barnsligt. Banalt. Jag är säkerligen överdrivet nervös på området, jag vet. – Och samtidigt inser jag att det finns en risk att jag själv skulle fnysa (om än kanske tyst) om någon presenterade ett bokprojekt så som jag själv skulle bli tvungen att beskriva det här om jag blev tvungen att förenkla.

En brist på självkänsla. En enorm brist på tron att det här riktigt håller. Och ändå. Ändå kan jag efter alla dessa år fortfarande inte släppa tanken, utan ändå envisas skiten med att vilja skrivas och utvecklas.

Och kanske kanske borde jag öva på att kasta mig utför det där stupet och försöka svara på frågan. Även om jag kommer att känna mig som en enda stor blobb av rodnad. Kanske vore det nyttigt. Kanske är det inte riktigt så farligt som jag tror.

Eller så är det just precis så farligt som jag tror. Den risken är ganska stor, faktiskt.

Men vem fan vill läsa en bok som inte ens författaren vågar tala om vad den handlar om?

 

Tillägg en stund senare:

Tanken slår mig: Jag började skriva boken under högstadiet. Det var den tid när jag var som allra mest utsatt pga avvikande smak, inte passade in, och det fanns vissa människor som var påtagligt elaka om allting som var påtagligt jag. Alltså: boken är uppkommen i den kontexten. Och jag har egentligen aldrig kunnat prata om boken. Kanske ligger en del av roten till det just i tidpunkten för uppkomsten och livet i stort under den perioden?

Det var det dummaste jag hört på länge

Coop för en stund sedan. Jag skulle handla lite blandade saker. Bland annat något att äta till ikväll.

I köttdisken fanns inte mycket ekologiskt. Färs – som ibland tycks vara stapelvaran framför andra i ekosammanhang. Och så ett enda paket med ekologiska benfria fläskkotletter. Packade i ett sådant där tråg där det inre plastlagret är vakuumfastsuget ända inpå köttet. Tre små köttbitar, alldeles utmärkt för tre personer en fredagskväll. Ja, och så var bäst före-datum satt till den 2 mars. Igår, alltså. Bäst före, inte sista förbrukningsdag. Och köttet såg fint ut, och jag har chansat på kött på gränsen många gånger innan och det har aldrig nånsin varit problem. (De få gånger jag råkat ut för dåligt kött har det inte varit ”för gammalt”.)

Eftersom affärerna ju ofta sätter ner priset på varor med kort datum, och det brukar löna sig att fråga i kassan när man är på det där uppenbarligen magiska datumet, så frågade jag i kassan: ”Eftersom köttet gick ut igår så undrar jag om jag får det till nedsatt pris?”

Det skulle jag inte ha frågat. För svaret från damen i kassan var att nej, eftersom det har passerat bäst före-datum så MÅSTE det slängas i containern. För så är deras regler. För OM något skulle bli dåligt, typ att någon blir sjuk av att ha ätit köttet, så är det deras ansvar, och det ansvaret kan de inte ta, och därför måste de slänga köttet i CONTAINERN om det passerat bäst före-datum.

”Det var det dummaste jag hört på väldigt väldigt länge”, sa jag. Och jag är inte den som säger så i onödan.

Jag påpekade att jag ju självklart luktar och smakar, och om något verkar dåligt äter jag inte. Jag påpekade skillnaden mellan bäst före-datum och sista förbrukningsdag.

Hon påpekade upprepade gånger att det MÅSTE slängas i CONTAINERN.

Jag påpekade att om jag inte hade sagt något så hade jag ju fått köpa köttet, till fullt pris, och det hade inte varit några problem.

”Ja, då hade jag bara blippat förbi det”, sa hon.

”Det hade med andra ord varit bättre för miljön om jag inte hade sagt något”, sa jag.

Jag tror hon sa något om regler och container igen, men jag är inte säker. Och så sa hon något om att det här inte var något hon bestämde över och att i så fall fick jag prata med köttavdelningen. Men jag hade en tid att passa och hade inte lust att behöva dra saker i långbänk för att få förhindra slängandet av köttbitarna. Så jag betalde resten av mina saker och gick.

Men jag tycker det är problematiskt. Det är problematiskt att man ska behöva orka tjafsa för att man tycker illa om att mat slängs. Det är problematiskt när benhårt paragrafrytteri får vinna över förnuft även i sådana här sammanhang.

Vad vi ska äta ikväll? Ingen aning. Men oavsett vad det blir så kommer det ju att innebära en större miljöpåverkan än om jag hade fått köpa de där jävla köttbitarna.