Category Archives: Reflektioner och tankar

Nej, jag är fortfarande inte intresserad av att publicera inlägg för pengar

Det var länge sedan nu, men nu kom det ett sånt där mejl igen, från någon som vill betala pengar för att få lov att posta inlägg på min blogg:

Bäste läsare,

Mitt namn är Rik, jag jobbar för shoppingportalen XXX som säljer märkeskläder till de bästa priserna, och vi letar just nu efter nya annonseringspartners.

Accepterar du informativa inlägg? Artiklarna kan skrivas av oss (om du inte hellre vill skriva dem själv). Ämnet kommer att vara relevant och passa in på din webbsida. Du hittar några exempel på hur de kan se ut nedan. Du kan också hitta en video nedan som förklarar vad vi letar efter.

Om ja, hur mycket kostar det att publicera en artikel på din webbsida? Här är två exempel på sponsrade inlägg som vi publicerat tidigare:

Jag ser fram emot att höra ifrån dig!

Rik

Så här svarade jag:

Hej Rik!

Jag är väldigt nyfiken på hur du hittade min webbsida/blogg, vad som fick dig intresserad och om du verkligen varit inne och tittat på sidan.
För OM du varit inne och tittat runt så bör du ha noterat att de ämnen jag skrivit mest om de senaste åren är dels miljö och klimat, dels sorgen efter min döde man. I övrigt är det fråga om mitt tyckande, mina reflektioner. Det är min plats i etern, där JAG uttrycker mina tankar.
Det är en förolämpning mot mig, och mot mina läsare, att tro att jag skulle vara intresserad av att sälja utrymme till någon annan på min blogg. Ursäkta, men vad tror du om mig liksom? Och att tro att jag skulle vilja ha in texter som ska få folk att köpa saker de inte behöver för att tjäna pengar?! Jag ska inte skriva vad jag tänker om dig, men det är inte snälla tankar.
Om du är intresserad av att veta hur jag resonerar kring konsumtion så föreslår jag att du går in och läser under exempelvis under http://www.sanneskriver.se/tag/konsumtion/
Passa gärna på att läsa under http://www.sanneskriver.se/category/miljo/
Jag tror nämligen att du behöver de perspektiven.
/Sanne

Bakom alla som gör mer än att överleva dagen står…

Mat. Vatten. En lagom temperatur och skydd från akuta faror.

Det där är våra grundläggande behov.

(Den som läst facklitteratur i ämnet har säkert invändningar och säger att jag missat något, men det kan kvitta. Det är inte poängen här.)

Det vi har att prioritera är, precis som för alla andra arter, att överleva. I första hand överleva dagen. I andra hand överleva som art, genom att även fortplanta oss. Det är grunden. Det viktigaste vi gör från dag till dag är hela tiden överlevnad: att fixa fram tillräckligt med mat och vatten och avstyra akuta faror i vårt liv. Och den tid som blir över hinner vi återhämta oss, så att vi ska orka nästa dag också.

Men människan kan så mycket mer. Människan gör så mycket mer. Vi har byggt civilisation och specialisering, vi bygger fantastiska byggnader, har klurat ut och konstruerat fantastisk teknik, vi gör underbara saker på vår fritid, och så vidare.

Grunden för det är dock i princip alltid att vi utnyttjar någon annan. Människor som anser sig vara mer värda än andra låter de där som anses vara mindre värda göra mer än sin andel av jobbet för överlevnad. Detta oavsett om vi gör uppdelningen mellan hudfärger, kön, eller mellan vilka som råkat födas som barn till vem inom den lokala byn. Grunden är ändå densamma: För att vissa personer ska kunna ägna sig åt det där mer avancerade – utforska världen, fördjupa sig i forskning, bestämma vilka fantastiska byggnadsverk andra stackare ska uppföra, styra ett land som president, eller för den delen skriva böcker – så krävs att någon annan (ofta många andra) tar på sig en större andel av det där grundläggande med mat och vatten.

“Bakom varje framgångsrik man står en kvinna…” eller hur det nu brukar sägas. För det är så det ofta hanterats sett i den lilla skalan: det är kvinnan som tagit hand om hem och barn för att mannen ska kunna förkovra sig. Och ren förkovran har det väl bara varit i familjer där det dessutom funnits en nivå till nedanför så att inte kvinnan på egen hand behövt odla den mat som behövs.

I vårt tidevarv har vi dopat det ett snäpp till. Med hjälp av uppgrävd olja och kol, från urtida växter och djurs växtkraft, har vi sett till att göra det enklare att fixa vårt levebröd. Fast de som får betala i det fallet är de som kommer efter oss – ALLA kommande generationer – men också människor i fattiga och utsatta delar av världen.

Om DU (eller jag) vill ägna dig åt annat än din rena överlevnad i form av mat och vatten och annat akut för stunden så förutsätter det alltid att någon annan fixar maten åt dig. Annars kommer du att dö. Att du vill förverkliga dig och göra något som är kul eller känns meningsfullt eller bara tillverka och sälja ofantligt med en meningslös pryl förutsätter ALLTID att någon annan producerar mat du kan äta.

Det här förstås inget nytt eller revolutionerande. Det är saker som inte behöver sägas eller förklaras (även om jag efter den här sommaren verkligen stundtals undrar om folk tror att mat bara är något som magiskt finns i affären).

Men att jag skriver det här nu beror på min egen sommar. Min egen privata sommar.

Jag har alltid haft en inre konflikt, en konflikt mellan att ägna mig åt det jag tycker är viktigt och det jag tycker är kul. Jag har pluggat biologi och miljövetenskap men ändå stundtals trillat tillbaka i min längtan att få ägna mig åt mina kreativa sidor.

I sommar har jag lagt mina världssamveten åt sidan. (Försökt i alla fall.) Jag har tagit långsemester. Jag fixar inte med huset. Jag tar inte hand om min trädgård. Mina odlingar i trädgårdslandet torkar bort och dör, och det handlar inte bara om torkan utan om att jag nogsamt ansträngt mig att inte prioritera det. Det faller äpplen från äppelträden och jag låter dem falla och försöker att inte ens ha dåligt samvete. Och jag är världens mest oinspirerade mamma. Barnen vill ändå inte hitta på något annat än att sitta vid sina datorer, och jag låter dem hållas. Jag struntar i rimliga läggningstider och vettiga mattider och gemensamma måltider och låter dem huvudsakligen hållas. Och även om jag har dåligt samvete (det finns inte en Sanne utan dåligt samvete) så låter jag det ändå vara så.

För i sommar prioriterar jag det där andra. I sommar ägnar jag mig åt skrivande. Kreativt meningslöst skrivande som inte har någon bäring på överlevnad, vare sig för mig själv eller mänskligheten. Jag gör det bara för att jag vill. För att jag har velat det så länge. För att jag behöver det för att komma vidare. För att jag behöver den här luckan.

Fast behöver är alltid ett relativt begrepp. Det vi alla behöver är mat och vatten och skydd mot faran.

Egentligen är skrivande på den nivån omöjligt i min situation. Jag är ensamstående mamma. Det finns ingen annan som tar över och sköter markservice, ingen annan som tar över föräldraskapet, ingen annan som odlar så att vi får mat på bordet. Jag ägnar mig åt lyxlirande som inte är relevant för en person i min position. Jag är traditionellt den som borde stå bakom en framgångsrik man ;-) Å andra sidan kan man fråga sig vem som egentligen har rätt att kliva upp på den där positionen och förvänta sig att någon annan människa ska täcka upp för hens matbehov? Men nej, en ensamstående mamma är förstås den sista som ska göra det.

Så jag vet detta. Jag vet att det jag gör går emot allt rimligt, alla principer. Jag borde ägna mig åt att diska, tvätta, laga kläder och odla mat samt åt att lära mina barn om världen.

Nå. Överlag tror jag inte jag är mer förtappad än de flesta av er. Jag bara tänker på det mer. För vem är mer synlig när hon prioriterar annat än överlevnad än en ensam mamma?

Neverending värme

Jag vet inte om jag tror på regn längre.

Det är ju inte så att det inte alls regnat i sommar. Vi fick faktiskt typ 22 mm för ett tag sedan… när nu det var. Totalt sedan månadsskiftet april-maj har vi nog faktiskt fått ca 45 mm. På drygt tre månader alltså.

Ja, självklart behöver vi regn. Men jag har liksom slutat tro på att regnet ska komma. Det har utlovats regn i prognoserna i omgångar, men sedan försvinner det. Regnen drar någon annanstans. Och i nuläget finns inget regn i prognoserna.

Det är värmen som är det största problemet. Värmen som slår ut min tankeverksamhet, värmen som får mig att svettas över hela kroppen. Dag efter dag med runt 30 grader. Och jag som börjar må sämre så fort man passerar 22-23 grader…

Jag borde säkert vattna. Det är faktiskt inte ens bevattningsförbud. Men jag orkar inte i värmen. Och orkar inte bry mig.

Jag tappar fokus och hopp och vilja och livslust i den här jävla värmen.

Enligt nuvarande prognos ska det bli något svalare från och med i övermorgon. Inte svalt, men svalare. Fast även det där flyttas liksom framåt hela tiden.

Jag försöker genomleva. Men även att genomleva blir lättare om man har hopp om framtiden. Och det är svårt. Det är svårt att inte fundera över hur nästa sommar kommer att bli.

Jag är lite avundsjuk på er som lyckats blunda så länge

Jag är lite avundsjuk på alla er som uppenbarligen inte tagit till er klimathotet förrän nu. Jag fattar inte hur ni har gjort för att lyckas avfärda det under alla år, men uppenbarligen har ni lyckats. Och med tanke på att det för min del är 30 år sedan jag först hörde talas om växthuseffekten och dess problem (och för andra förstås ännu längre) så lägger ju er förmåga att undgå insikt snarast ett misslyckande på oss som fattat, vi som under alla år försökt få er att fatta men uppenbarligen misslyckats.

Och nu ser jag att en del går direkt från att fatta till att konstatera “nä, det är nog försent att göra något”. Så tar ni gräddan av det också. Ni går från vilt obekymrat leverne för att ni inte fattat, till dekadens för att ni anser att det är kört.

Och vi som fattat sedan länge, vi som kämpat och kämpar, vi blir på något vis kvar med skulden för att inte ha fått er att ha fattat i tid, skulden för att inte ha gjort tillräckligt. Och det är vi som ska ha tålamod med er, vi som ska motivera er, vi som ska stryka er medhårs.

Jag vill få säga “Vad var det jag sa?”. Men sånt får man inte säga. Och förmodligen skulle ni ändå på samma gång svara “ja, men vi fattade också” och “fast vi fattade inte att det var allvar!”.

För övrigt tror jag att många av er själva valt att blunda. För att det varit bekvämast för er själva. För att ni inte velat veta.

Den ekologiska katastrofen som heter människa

På twitter såg jag nyligen den här tweeten:

Jag har funderat mycket på det där.

För alltså, för det första är vi ju djur. Och de behov vi har, de basic grejer som krävs för vår fortlevnad, visar ju generellt sett väldigt tydligt att vi är just djur och inte kan uppfinna saker som trollar bort det. Vi måste äta och dricka precis som andra djur, för att bara nämna det mest självklara.

Men tja, jag iddes inte kommentera för det.

Det som däremot poppar upp i mitt huvud gång efter annan är den mer ekologiska aspekten av hur vi uppträder som vilka andra organismer som helst. När det finns stora tillgångar på resurser som gynnar oss (i det korta perspektivet) så utnyttjar vi dem till max. Vi har en explosiv exponentiell tillväxt (främst tänker jag på populationsnivå, men även på individnivå), även om det i praktiken innebär att vi lämnar efter oss död och förödelse, utarmade förgiftade landskap, etc.

Människan har gjort det förut, många gånger: byggt “civilisation” som gått överstyr i vår tillväxtmaximering utan långsiktigt konsekvenstänk. Och förr eller senare kollapsar dessa civilisationer. Romarriket. Påskön. Och så vidare.

Skillnaden den här gången är att det inte är en begränsad del av vår planet som förstörs, och därmed finns det betydligt sämre möjligheter att ta vägen någon annanstans för de människor som klarar sig igenom kollapsen. Det är inte ett land, ett geografiskt område, det är mer eller mindre hela världen.

Människan är ett djur, i dess värsta betydelse. En parasit.

(Och vore det inte så förbannat länge sedan – drygt tjugo år – sedan jag läste ekologi på universitetet så skulle ni få ovanstående förklarat i ekologiska termer. Men de är puts väck från mitt huvud.)

Civilisationen, döden och klimatet

Värme. Värmebölja. Det har varit varmt precis hur jävla länge som helst nu. Varmt och torrt. Fast torrt har vi ofta på somrarna, så även om torkan började mycket tidigare än den brukar och därmed tagit ännu hårdare på naturen och grödorna än vanligt, så är det ändå värmen som är mest knäckande. Jag är en sådan där som tycker att 22 grader är optimalt och allt däröver blir jobbigt. Det var nu väldigt länge sedan temperaturen sjönk under 22 grader annat än korta stunder på natten. Och jag vadar därför runt i någon sorts konstant groggy känsla, där det inte riktigt går att tänka och absolut inte går att GÖRA något.

Klimatförändringarna är HÄR. NU. Det här är en grads global uppvärmning, och redan fastnar väderlägena i något som knappt är hanterbart, som bara blir genomlevande av dagarna istället för att faktiskt leva. Och jag tänker på tipping points och självförstärkande cirklar, att det här bara är början – och sedan orkar jag inte tänka mer. För även om jag tror att den är sommaren får fler människor att fatta att det här är allvar, så tvivlar jag tyvärr allt starkare på att tillräckligt många kommer att fatta, att tillräckligt mycket kommer att göras och att det ens skulle vara möjligt att stoppa de processer som redan är igång.

Jag vill inte tänka undergång, apokalyps. Så jag försöker att inte tänka.

Men det påverkar på så många andra sätt. Mentalt alltså.

För jag försöker tänka skrivande. Försöker ägna mig åt mitt bokskrivande. Men det är svårt. Dels för att värmen gör det svårt att tänka. Men också för att skrivandet, skapandet, kulturen… det har liksom en aspekt av att lämna något efter sig. Knyta ihop mänskligheten bakåt och framåt. Allt människan lämnat efter sig av kulturaspekter genom årtusenden.

Tanken på de som kommer efter, tanken på att de kan läsa, lyssna, uppleva det som vi lämnat efter oss, det är sånt som liksom hjälper när tanken på ens egen dödlighet är tung. Att skriva böcker är ett sätt att lämna något efter sig, att göra sig själv lite mindre dödlig. Det är en stärkande och motiverande tanke.

I alla fall när man kan tänka sig mänskligheten som många generationer framåt.

Den tanken känns inte längre så självklar som den brukat. Människans förmåga att optimera för sig själv för stunden och oförmåga att tänka på långsiktiga konsekvenser gör att framtiden känns ytterst osäker.

Jag vill inte tänka undergång. Jag vill inte vara pessimist och alarmist. Jag vill ha hopp. Eller åtminstone låta bli att tänka framåt på det viset. Ta det som det kommer. Tänka att det faktiskt inte är upp till bara mig att rädda världen. Tänka att jag faktiskt gör vad jag kan.

Men mitt skrivande… Om mina böcker blir klara så vill jag liksom gärna att de ska kunna finnas kvar i en framtid. Att det ska finnas en framtid där böcker är relevanta.

Den stabila världen är borta

Jag tänker allt oftare på det här inlägget jag skrev för fem år sedan:

Jag är född i miten av sjuttiotalet. Jag har vuxit upp i en värld som, från min horisont, varit väldigt stabil. Visst har samhället förändrats, tekniken utvecklats, politiken varierat (åtminstone eller framför allt på senare år). Men ändå, i huvudsak har tillvaron varit stabil. Det har inte varit krig i Sverige eller våra grannländer. Ingen svält i större skala. Inga allvarliga pandemier (trots allt). Inga större kriser, inga gigantiska samhällsomdaningar. Det har varit stabilt, så stabilt att vi betraktar denna stabilitet som självklar – så självklar att vi inte kan tänka oss något annat.

För den där stabila världen håller på att upplösas. De värden som vi såg som självklara – allas lika värde, allas rätt att finnas, allas rätt att få stöd och hjälp vid svår sjukdom och annat – och allt det där som liksom var en uppåtgående kurva, med mer och mer anpassning till att olikheter skulle respekteras, det raseras nu i rask takt. Rasism och nazism på en nivå som min barndomsvärld sa “aldrig mer” om börjar bli allmän gods. Och det går så läskigt fort.

Hastigheten i förändringen blir extra påtaglig när jag tänker på hur mycket av det som hänt EFTER att älsklingen dog. När han fortfarande levde, när vi satt hos hans vän i England i februari och han hade två månader kvar att leva… då hade inte Storbritannien röstat om Brexit och Trump var inte president. Det är liksom så väldigt nära i tid. Och jag funderar ofta på hur älsklingen skulle reagera och agera i denna tid som han aldrig kom att uppleva. Ja, han skulle ha mycket klokt att säga, och många suckar och stönanden och himlanden med ögonen. Men jag hade velat få hans analyser. Hans referenser till historia, till filosofer, till all hans stora kunskap. Och jag undrar också om han hade… jag vet inte, gjort något?

Men han dog innan vi helt hann lämna den där stabila 70-talistbubblan.

Utöver att vi lämnar det stabila samhälle jag vuxit upp i, så lämnar vi också den stabila geologiska epok vi alla vuxit upp i.

Under hela den geologiska epok som kallas holocen, och som varade från den senaste istidens slut fram till alldeles nyligen, låg koldioxidhalterna kring 280 andelar per miljon (ppm). Idag ligger halten på 410 ppm, och stiger oförtrutet. Andelen koldioxid i luften har inte varit så hög på årmiljoner. Vad bränderna lär oss är att holocen nu ovillkorligen är över.

(Sydsvenskan.)

Det är en ny tid nu. En ny och osäker tid.

 

Reklamen vill att jag ska rensa bort det som klarar torkan

Igår när jag passerade över den kortklippta brända gräsmattan utanför tandläkaren (akutbesök pga bitit sönder en tand) så noterade jag de växter som växte och levde och mådde bra i det gula gräset. Groblad. Och någon sorts potentilla (femfingerört?) som skickade sina livskraftiga revor. Båda dessa var mörkt gröna och såg ut att må ypperligt.

Hemma har jag i torkan på motsvarande sätt funderat över de växter som sett friskast ut i vår gräsmatta. Gräsmattan här har klippts EN gång i år, i början av maj. Och gräset har förstås sett dött och eländigt ut (nu har det hämtat sig lite för vi fick faktiskt riktigt regn häromdagen). I vår gräsmatta är det åkervinda, gulmåra och malva(!) som klarat sig bra som så öar i det brända.

Min fundering igår vid tandläkaren gick i banorna kring vilka växter det egentligen är som lämpar sig att låta bilda mattor. Min fundering här hemma, där jag inte bryr mig om att det ska vara någon lågvuxen matta alls, handlar mer om värdet för insekterna. Men ändå: tåligheten, vilka växter som klarar det här.

Nu dyker det här upp i mitt facebookflöde:

Alltså: jag får reklam för en strategi som går ut på att jag ska rensa bort det som faktiskt är livskraftigt under rådande förhållanden. Inte för att det är saker som gör någon skada, utan för att det inte är gräs. Det ska tas bort för att det visar att det klarar sig.

Tack men nej tack.

Det finns olika sätt att vara i ögonblicket

Den här dök upp i flödet tidigare idag.

Så här står det i anslutning till bilden: “The most profound photo I’ve seen for a long time… Be. In. The. Moment.”

Den är i nuläget delad drygt 270 000 gånger. Och jag gissar på att de flesta som delar den, precis som personen som delade den in i mitt flöde, på ett eller annat sätt vill visa att damen i mitten på bilden, hon utan telefon, är mer “in the moment” än de som har telefon.

Jag delade också bilden. Men med den här kommentaren:

Det finns olika sätt att vara i ögonblicket.

Ni vet mina bilder som jag stundtals slänger på er i mängder? Dels himlar, moln, solnedgångar. Dels detaljbilder på blommor, växter, små saker. Jag har insett att de där bilderna jag tar, de där stunderna när jag fokuserar på att få till en bra bild som fångar det jag tycker är vackert eller fascinerande, de är det närmsta jag kommer mindfulness. För då har jag fokus på just bara nuet, stunden, det jag har framför mig. Då, när jag sitter där i gräset eller gruset med mobilkameran och försöker få kameran att fokusera på rätt ställe. Då är jag bara där – inte vid disken eller jobbproblem eller föräldraproblem, utan i den pyttelilla vinbärsblomman som folk normalt inte lägger märke till.

Folk funkar på olika sätt. Folk befinner sig i nuet på olika sätt. Och det är faktiskt inget som säger att de som står och försöker fånga händelserna med sin mobilkamera inte befinner sig i nuet. Det är inte heller säkert att damen i mitten, utan mobilkamera, befinner sig i nuet. Kanske är det så att hon drömmer sig tillbaka till någon annan händelse i livet som den aktuella händelsen påmint henne om?

Så vad innebär det att vara i ögonblicket? Vad är det man ska uppnå? Vilken sorts varande räknas och vilken sort är fel?

Ibland får jag känslan av att det mer är frågan om att uppfylla någon sorts kriterier om vilket upplevelsesätt som är “fint”.

Nånstans i en citatbok har jag för övrigt ett citat av Kallifatides uppskrivet. Jag kan det inte utantill, men det handlar om att befinna sig i sammanhang där folk dansar och njuter och har roligt men att själv ha fokus på att vilja skriva om det, beskriva händelsen – att själv hellre vilja beskriva (i text i det fallet) än att själv vara med i upplevelsen.
Jag har förstås sparat citatet för att jag själv känner igen mig i det – ja, kände igen mig i det redan när jag skrev ner det, gissningsvis i tonåren.

Igår var jag för övrigt förbi älsklingens grav. Jag satte dit blommor i en vas, och sedan satte jag mig på graven med telefonen och skrev. För jag behövde dela de tankar och känslor jag hade där och då med andra. Kommunicera. Det betydde inte att jag inte var i ögonblicket. Det betydde att jag hade behov av att dela ögonblicket med andra. Låta bli att stänga inne tankar och känslor. Men ja, det är säkert folk som tycker att det är respektlöst att sitta på min mans grav och knappa på en telefon.

Vad min poäng är? Du vet inte hur folk bäst upplever ögonblicket. Du vet inte hur andra fungerar. Du vet inte vad som försiggår i deras huvuden.
Döm inte folk efter om de har en telefon i handen eller inte. Det säger nämligen ingenting alls.

Trötta tankar om smutskastarna i politiken

Jag tänker allt oftare att den viktigaste skiljelinjen i politiken går mellan

1. de politiker som vill förändra saker till det bättre och som har förståelse och acceptans för att andra kanske har en annan lösning eller idé om vägen dit och har en positiv grundsyn på detta och är beredda att lyssna, diskutera, kompromissa och samarbeta, och

2. de politiker som mer är ute efter att sabotera och smutskasta för alla andra.

I de allra flesta partier finns båda typerna. I vissa partier är grupp 2 mer dominant än i andra. Men det är grupp 2 som får väldigt mycket utrymme. Det är grupp 2 som alltmer styr det politiska samtalet. De sår split både i sitt eget parti och andra. De hindrar konstruktiva samtal som skulle kunna leda till ett bättre samhälle.

Och eftersom grupp 2 får så mycket utrymme och får hållas så tystnar bra personer i grupp 1. Både de som redan är aktiva politiker och de som hade kunnat tänka sig att engagera sig politiskt.

Det gör mig ledsen och uppgiven. Och jag har inga bra förslag att komma med. Jag orkar ju inte själv stå upp mot de där smutskastar/mobbarfigurerna. Jag tystnar också, igen, precis som på högstadiet.