Category Archives: Reflektioner och tankar

Cementerandet av en semesternorm

Det känns vid det här laget som en tradition: det här att det så här års kommer en nyhet som handlar om att en del barn(s familjer) inte har råd att åka på semester. I år till exempel denna:

Många familjer i Sverige har för lite pengar för att åka på semester under sommaren. Men det finns saker man kan göra gratis.

Det intressanta är att det är just dessa återkommande nyheter som fått mig att inse, eller tro, att det finns någon sorts norm om att man ska åka på semesterresa – som något sånt där tydligt, konkret, standardiserat… Nyheter av detta slag cementerar en norm istället för att motverka den.

För mig innebär semester främst möjlighet att göra annat än det man brukar. Hinna ikapp med det man inte hunnit, göra saker man inte brukar, inte behöva gå upp en viss tid på morgonen. Kunna ta saker i sitt eget tempo, göra en sak i taget istället för att följa en mer inrutad vardag.

Och ja, semester kan innebära en resa. Eller ett antal dagsutflykter i närområdet. Eller att göra något annat man tycker är kul.

Och semesterresa kan också betyda väldigt olika saker. Jag är uppvuxen med att det väldigt ofta betyder att man tar bilen och tältet och far runt och hälsar på bekanta på olika håll i landet och tittar på saker utmed vägen och badar om det är fint väder, sover hos bekanta när det går och tältar resten av nätterna. Lagar mat på spritkök och lever billigt.

Men de är årligen återkommande nyheterna om att inte alla har råd med Semesterresa TM, för mig är det just de nyheterna som talar om att man förväntas åka på Semesterresa TM, att det är det som är Normen TM.

 

Själv befinner jag mig just nu på folkmusikfestival och gör… ingenting. Och det är ovant :-) Men det är en annan historia.

Bytet till engelska handlar inte bara om att folk är dåliga på danska utan även på att de är bra på engelska

Jag är uppvuxen i Skåne. Nordvästra Skåne. Jag är uppvuxen med att åka till Helsingör ganska ofta. Men framför allt är jag uppvuxen med att titta mycket på dansk TV. För när jag var liten fanns det bara tre TV-kanaler: Ettan, tvåan och Danmark. Med tiden tillkom Dansk TV2 (och TV4). Med andra ord utgjorde dansk TV en påtaglig del av det utbud vi hade. Och det var ju inte så att jag tittade mycket på danska program. Men jag tittade på en hel del engelska program på dansk TV, med dansk textning.

Det var väl inte så att jag var BRA på danska när jag var liten. Men jag hade vanan av att läsa danska, och vanan av att höra språket, även om jag inte direkt lyssnade.

Mina barn är också uppvuxna i Skåne. Fast vi bor inte så att vi åker till Danmark så ofta. Och framför allt tittar vi inte på dansk TV. Dels har vi aldrig lyckats få in det särskilt bra, dels är TV-utbudet mycket större idag och det behovet därmed mycket mindre.

Det sägs ibland att svenskar och danskar ofta väljer att prata engelska med varandra. Jag hör till de som tycker det är lite sorgligt och pinsamt. Och jag har väl möjligen funderat en del i banor kring det jag beskrivit ovan, att yngre skåningar/svenskar i mycket mindre utsträckning mött danskan via TV och liknande.

Igår blev jag dock påmind om en annan aspekt av det: Det handlar inte bara om att dagens unga är sämre på danska – de är också enormt mycket säkrare på engelska än vad vi var när vi var små. (Och ytterligare större skillnad om vi backar en generation till, förstås.)

Vi var alltså i Roskilde igår. Och jag pratade svenska, och de danskar jag mötte – på tåget, i kassan till museet, i restaurangen – svarade på danska, och vi förstod varandra huvudsakligen utan problem.

Men när min nioåring ville veta vad hamburgaren på restaurangen innehöll, och jag frågade (på svenska) och personalen svarade (på danska) så förstod han inte. Så då började han prata – engelska. Förstås.

Ja, för min nioåring pratar en hel del engelska. Han tittar på massor med engelskspråkigt på youtube, och alla spel han spelar är på engelska. För nya saker han lär sig så kan han det engelska ordet men saknar ofta det svenska.

För honom är det alltså den naturligaste sak i världen att glida över på engelska när det uppstår språkförbistringar. Inte för att han är lat eller ointresserad av danska, utan för att han tar till den naturliga vägen. För att engelska är hans andraspråk men i vissa situationer snarast hans förstaspråk.

 

År och tid och parenteser

Vid månadsskiftet hade jag bott här i femton år. Här, i vårt hus. Det är med bred marginal det längsta jag bott någonstans. Mitt barndomshem på Ängelholmsslätten, dit mina föräldrar flyttade strax efter min tillblivelse, bodde jag från att jag föddes tills vi flyttade när jag var elva och ett halvt år. Det är alltså fortfarande det näst längsta jag bott någonstans.

Jag funderar vidare på saken och inser att även för älsklingen, som ju inte hann bo här i femton år, så kan det ha varit så att det här var det längsta boendet. Visserligen var det inte förrän jag dök in i hans liv som han flyttade sig från Linköpingstrakten, men jag tror ändå att det längsta sammanhängande boendet för hans del var huset hans föräldrar byggde, från att han var sex år och… tills han började plugga? Men jag är osäker. Det är ju inte den sorts detaljer man memorerar i detalj för någon annan än sig själv och kanske sina barn.

De senaste dagarna har tankar de där tankarna, om tid och honom, varit mer påtagliga igen. Den där insikten om att om jag lever ett normallångt liv så kommer åren med honom, de där knappa sjutton åren, i slutändan bara att vara en parentes. Det är på ett sätt så märkligt att tänka sig. Och på samma gång så väldigt nödvändigt. Det där att komma vidare, att leva nu och framåt, det innebär ju hela tiden ett liv utan honom. Det är ju det jag lever nu, ett liv utan honom. Och ja, det gör jag, i allra högsta grad. Beroende på vad jag gör påminns jag ibland mycket om honom, och saknar honom. Men han blir, trots det, hela tiden en allt mindre del av mitt liv. Det känns elakt och fult. Men herregud, jag kan ju inte ägna mitt liv åt att minnas honom eller tvinga resten av världen att minnas honom. Det blir liksom bara patetiskt. Och framför allt: det är inte jag.

(Och nej, det är inte vad han hade velat heller. Ni behöver inte påpeka det, för jag vet det, och jag hade vetat det även om han inte uttryckligen hade sagt det, och alldeles oavsett är det inte så jag funkar – och på det sättet har jag väl aldrig anpassat mig efter vad jag förväntar mig att andra förväntar sig av mig heller. Det här är inte ett ursäktande eller en önskan om acceptans och bekräftelse. Det här är bara nedtecknande av vad som rör sig i mitt huvud. Ju.)

Det är faktiskt hårt arbete att tänka så att det ska bli rätt och inte fel

När jag stod och målade på verandan i tisdags så hade jag radion på. Tankesmedjan tror jag det var. Någon som drev med byggjobbare och att de minsann aldrig gör något utan det är bara en oändlig massa byggjobbare men man ser dem aldrig jobba, aldrig bygga.

Jag vet att det var överdrift och parodi och någon sorts humor. Fast det är ju liksom en vanlig fördom som avhandlades.

Jag tänkte på det där igår när jag och pappa stod och byggde på verandan. För ja, det är så oerhört mycket tankearbete. Stolparna som ska relateras till varandra, till taket ovan, till väggen nedan, till fönstren som ska sättas in, till lutning åt ena och andra hållet, till träets vridning, till fönsterraden i vinkel efter hörnet… Fruktansvärt mycket tänka och mäta och kontrollera och mäta igen. Och tänka en gång till och en gång till innan man gör något dumt.

Och visst, vi är inte proffs, och de riktiga byggjobbarna jobbar med riktiga ritningar och nybyggen med räta vinklar. Men ändå.

Ja, det kan se ut som att man inte gör något stora delar av tiden. Men det jobbigaste, mest krävande av det där arbetet är ju faktiskt tänkandet, så att det ska bli rätt och inte fel.

Lite påsamlade funderingar om de detaljerade moderna väderprognosernas fallgropar

Hur gör du när du kollar väderprognosen? Kollar du på nyhetssändningar på TV, eller kollar du på webben?

Jag är en sådan som kollar på webben. Jag gissar på att vi trots allt är rätt många som gör det.

Och när jag vill kolla väderprognosen så gör jag det specifikt för min ort. Det är ju så man gör nuförtiden: man lägger in sin egen ort som favorit, antingen via vädersajtens system, eller som favorit i sin webbläsare, eller genom att man helt enkelt går till den sida som poppar upp när man börjar skriva SMHI eller dmi eller yr i sin webbläsare. Och då får man upp en fin detaljerad väderprognos för sin lokala ort, där man kan se väder och regnmängder man har att vänta för respektive dag, och man kan få det uppdelat på olika delar av dagen, och ända ner på timnivå för de närmsta dagarna. Alltsammans illustrerat med symboler och siffror.

På SMHI får jag i ärlighetens namn upp en textbeskrivning av väderläget vid sidan om den detaljerade infon. Men grejen är att den där textinfon dels omfattar ett jämförelsevis väldigt stort område – ”Sydvästra Götaland” – och dels är kortfattad:

Så jag tittar nästan aldrig på den. För den säger mig så lite. De där vädersymbolerna som gäller min ort ger mig mycket tydligare info.

Grejen är dock att den där mer detaljerade infon egentligen inte ger särskilt bra info alls, eftersom den inte tar med osäkerheter. Min gissning är att den helt enkelt är en avläsning av den sannolikaste simuleringen för stunden för just den ort jag valt. Beroende på om ett vädersystem drar lite längre öster- eller västerut kan det ju innebära att det kommer att komma MASSOR med regn här – eller inget alls.

Och det där vet vi ju. Egentligen. Vi vet att en dag när det kan bli skurar så kan det komma att bli skurar här eller inte.

Grejen är att det inte är så man läser den där lokala väderprognosen. Det jag läser när det står så här

är att det INTE kommer att regna. Och så planerar jag för att måla fönster, eller struntar i att ta med mig regnkläder. Och sedan visar det sig att jo, det var visst prognosticerat för ett regnväder, fast SMHI:s simulering visade att det skulle dra fem km längre norrut, och alltså kom det inte alls med på min lokala prognos.

Jag funderar ibland över om SMHI inser att det är så här vi läser de lokala väderprognoserna. (För det kan väl inte bara vara jag? Jag menar, jag gör ju det fastän jag inser fallgroparna…) Jag gissar på att SMHI kanske inte riktigt tagit till sig detta och insett problemet. Eller så har de det men har inte kommit på någon bra lösning…

En sak de har börjat laborera med är trots allt ”sannolikheter”, som man kan klicka på:

Den är än så länge beta. Och den är ganska osmidig och oöverblickbar.

Nånstans tror jag att problemet är att vi inte hittat något bra sätt att få ihop möjligheten till detaljnivå med det faktum att väderprognoser ändå måste ses som helheter och övergripande. Och det där är inte snyggt uttryckt och jag känner att jag just nu inte alls hittar orden för att uttrycka vad jag menar. Blörk.

Själv löser jag det genom att hålla koll på både SMHI, dmi och yr, och genom att kolla väderprognoserna med jämna mellanrum. För natten mellan måndag och tisdag har det till exempel växlat mellan att det ska regna lite, mycket, massor eller inget alls. Jag tolkar det som att det kommer ett regnväder men det är oklart om det kommer att komma in över Skåne eller inte och var det i så fall kommer att gå.

Och i närtid håller jag koll via radarbilderna. Fast de gör mig stundtals bara ännu mer skeptisk till prognoserna. För när prognosen uppdaterats vid en ny tidpunkt, men fortfarande är identisk med hur den såg ut tidigare under dagen, fastän det är helt uppenbart av radarbilderna att det regnväder som prognosen säger ska komma om ett par timmar är det som redan passerade för en stund sedan, då ligger det nära till hands att tro att den uppdaterade prognosen mest handlar om att någon tryckt ”godkänn” en gång till på en knapp för samma simulering som redan körts ut ett (eller två eller tre) varv innan.

Man ska sälja saker, ska man

Jag vadar runt i saker jag försöker sortera ut och bli av med. Det tar aldrig slut.

Barnkläder. Utsorterande av barnkläder är en ständigt pågående process sedan tretton och ett halvt år. Barnkläder blir urvuxna. En del läggs undan och sparas till nästa barn. Annat kommer aldrig användas av nästa barn – när de var små för att de är födda på olika årstider och det vinterplagg som behövdes i en viss storlek till den första aldrig behövdes till nästa; numera för att de har olika smak och det faktiskt går att fråga barn två redan när saker rensas bort från barn ett om han vill ha det eller inte. (När det rensas bort från barn 1 är det för övrigt ofta lagom i storlek till barn 2; trots 4,5 års åldersskillnad går de delvis omlott i storlekar.)

Så jag rensar bort barnkläder. Och jag har inte längre någon självklar avsättning för barnkläderna: ingen självklar övertagare i närområdet. Alltså måste det lämnas iväg. Och då måste man fundera över vart man ska lämna det: vilken instans är bäst? Vem är mest behjärtansvärd? Vilken organisation kommer att se till att sakerna kommer till bäst nytta? Vem är mest behövande? Och samtidigt ska det vägas mot vad som är en rimlig arbetsinsats.

Dessutom ska det förstås vägas in att saker som ska säljas eller skänkas till behövande antas behöva hålla en viss kvalitet. Det vill säga sådant som jag själv tycker borde lagas, eller till och med redan har lagat upprepade gånger, och som jag tycker borde användas ett tag till, utifrån resurs- och miljöhänseende, de anses egentligen inte okej att skänka till någon annan. Vilket innebär att miljömässigt borde jag behålla det och göra något med det.

Fast det där går ju bara till en viss gräns, innan jag drunknar under mängderna. Jag har i dagarna till exempel slängt hälften av de gamla avlagda trasiga jeans jag sparat i tygskåpet till att ha till lappar, för i nuläget låg hälften utanför skåpet för att det inte fick plats. Nu har jag bara sparat så mycket som får plats på hyllan som är avsedd för sånt. Resten har fått gå till textilåtervinning hos H&M.

Och det som är i bättre kvalitet borde jag sälja. Jag vet det. Det är så man ska göra. Sälja av på Blocket eller skicka iväg till Sellpy eller något annat sånt. Både för att det finns ett ekonomiskt värde och för att det underlättar för den som är ute efter något specifikt. Men jag ORKAR INTE. Hinner inte. Vill ha ett liv utöver att bara vara handelsresande i lump, liksom. Tiden som ensam förälder till två barn i hus räcker ändå aldrig till.

Så jag står här med mina kassar med barnkläder.

Och nu i veckan har jag gett mig på sorterandet av studion. Ja, studion. Det där rummet som skulle bli vår musikstudio (och med lite plats för en balettstång och några väggspeglar). Det där som adrig blev, utan som mer blev lagringsplats för synthar, urgamla datorer älsklingen fyndade på olika ställen, samt diverse annat blandat dret. Plus att vi har garderober därinne. Och bokhyllor. Och en del annat. Och ju mer överbelamrat desto mer övergivet. Och så där.

Men den här veckan var ambitionen att faktiskt få till en studio av det. En kompis har tidigare hjälpt till att sälja av en hel del av synthar och dylikt. Och jag började veckan med att försöka hitta golvet innanför dörren till rummet. Jag hittade mängder med skräp. Färskt kattkiss och intorkat kattkräk. Lådor med älsklingens brev och slöjdalster. Och sedan gav jag mig på att sortera tygskåpet, och gav mig sedan in i garderoberna.

Det innebär att jag nu sorterat ut en hel massa kläder som jag själv inte använt på länge. Och dessutom älsklingens byxor och tjocktröjor. Sex kassar kläder bara på det, tror jag. Det finns mer kläder som behöver gås igenom, men i skåpet efter fixade jag mest till ordningen lite. Och i sista skåpen la jag handdukar och sånt i ordning och la det som luktade lite muggigt till tvätten. Samt spred iväg diverse av sakerna till andra delar av huset, för att hanteras vid andra tillfällen. Djembes och bodhrans och trähyllor och golvlistbitar och…

Sedan kom vänner och hjälpte till att sortera upp elektriska saker :-) Ställa i ordning synthar och trummaskiner och inspelningsutrustning och sortera sladdar. Och vi bar ut nästan alla datorsaker ut i matrummet, och ställde sedan tillbaka in dem i någon sorts ordning. Och jag la upp alltsammans som loppis på FB:

Jag vill inte ha kvar alla gamla datorprylar älsklingen samlade på sig.
– Är det något av det du vill ha? Lämna ett bud (eller erbjud dig att ta emot gratis).
– Är det något av det du har en uppfattning om vad det faktiskt är värt (och det är värt mycket så du tycker jag borde undersöka en ”riktig” marknad, liksom)? Säg det!
– Är det något av det du tycker jag gör ett misstag om jag gör mig av med för att jag borde behålla det? Förklara för mig :-D

OBS! Jag har ingen koll på vad som funkar eller inte

Och snälla vänliga människor talade om för mig vilka saker som borde läggas upp till försäljning i grupper för retrodatorer och vad som ska gå till återvinning eller möjligen loppis.

Och jag vet ju det: det är roliga gamla prylar för den som har intresset. Konstiga, udda saker från tider när datorerna liksom inte hade styrt in i en eller ett par linjer. Lite som fossil från kambrium. Det är synd att de ska gå till spillo när det finns folk som kan få ett plirigt lyckligt leende av att få lägga beslag på en SÅN! Och dessutom inser jag att en del av prylarna säkert kan inbringa stora pengar om man ger sig ut på Rätt Marknad TM.

Sälja bör man. För det ekonomiska värdet, och för att sakerna ska hamna hos rätt ägare.

Och sälja innebär alltid jobb. Hitta rätt ställe att sälja på, svara på frågor, leta försvunna delar. Fixa med transportlösningar: skicka med post eller DHL eller annat, eller vara hemma när folk kommer för att köpa. Hantera praktiska lösningar. Tankearbete. Mentalt påfrestande på så många nivåer. Och tidskrävande.

Jag vill inte dra i det. Men när jag väl börjat gräva runt i det så hamnar jag ändå där: Lägger ut annonser för en hel drös av de märkliga maskinerna på retrodatorförsäljningsforum. Säger först att det är hämta på plats som gäller, men ändrar mig sedan för de mindre prylarna.

Jobb. Jobb och jobb och jobb.

Och jag vill bli av med skiten. Jag känner frustration över allt som står där och inte bara försvinner. Lådorna med elektronikskrot som behöver köras till återvinningen. Högarna med datorgrejer som bedömts värdelösa och meningslösa och möjligen ska ställas in i Lions loppiscontainer. Högarna med retrodatorgrejer som auktioneras ut, och de som jag ännu inte hunnit lägga ut på dito ställe. Kassarna med vuxenkläder som kanske ska till nyanlända eller också inte, kassarna med barnkläder som jag just nu inte alls vet vart de ska, kassarna med herrkläder som av olika skäl ska till stadsmissionen i Malmö…

… kassarna med tapetrester, gamla och nya, lådorna med älsklingens osorterade minnen från olika delar av livet…

… och utöver det vet jag att det finns oändligt med små fickstorleksspel- och datorprylar kvar i sovrummet, och bokhyllorna i studion är full med böcker om datorer och programmering och annat som ingen här bryr sig om och som också borde sorteras ut…

… och dessutom vill jag sortera i pysselhyllan, för det är ingen här som pysslar längre, och hyllan med ”brädspel” behöver också sorteras, för det mesta där är sånt ingen vill spela, och…

Jag vadar runt i ett kaos av saker som behöver rensas ut och sorteras, och saker som redan är sorterade och redo att skeppas iväg men ännu inte lämnat huset. Ibland försöker jag förtränga det och få tid till att leva. Fast det betyder ju allt som oftast ändå bara att laga mat, tvätta och tjata på barn. Och det där som behöver sorteras och rensas hänger som en boja runt halsen. Jag vill bli av med det, bli klar, bli fri. Men det är så mycket. Det känns som att jag aldrig kommer att bli klar. Som att jag har att välja på att hinna leva eller få plats att leva.

Göra rätt. Sälja. Få in pengar. Hitta rätt mottagare. Saker ska komma till nytta. Tänka på miljön. Spara på resurser. Laga och återanvänd och se till att allt kommer till bästa möjliga användning.

Jag kräks. Mitt huvud sprängs.

Semester, kallas det. Återhämtning. Liv.

Pytt heller.

 

Jag är fortfarande lite arg på dig för det här. Både för att du aldrig kom till skott att börja använda dina studiosaker och få ordning, och för att du lämnade till mig att ta hand om din skit, liksom. Fast vad gäller det senare har jag ändå svårt att fortsätta vara arg. För det där ska ju liksom hela tiden vägas mot annat. Om du hade ägnat sista året åt att göra dig av med saker för att jag skulle slippa så hade det ju blivit mindre tid till att leva tillsammans så länge du fanns kvar, typ.

Det kommer alltid tillbaka till mig själv, hur jag än gör. All skuld och allt ansvar och allt sånt landar alltid hos mig, hur jag än gör. Den enda som lyckades lite med att hålla mig ifrån det var ju också du…

Rad- och plantavstånd

De senaste dagarna har jag rensat oerhörda mängder ogräs. Jag har legat efter med trädgårdslandskötseln, och jag ville få undan ogräset innan det utlovade megaregnandet.

En av de saker jag suttit och filosoferat över där ute bland ogräset är fröpåsarnas plant- och radavståndsangivelser. ”Alla” (nästan) fröpåsar har ju sådana där angivelser: ha det här avståndet mellan plantorna och det här avståndet mellan raderna.

Jag undrar alltid vad de där avstånden baseras på. För det känns ofta som orimligt stora avstånd – och jag håller mig väldigt sällan till dem. Om man håller sig till dem så blir det väldigt mycket bar jord emellan. Och det är ju inte bra av erosionsskäl. Och den där bara jorden invaderas förstås snabbt av ogräs som ska hållas efter, det vill säga större arbetsinsats per producerad grönsak. Och när man sprider gödning (oavsett typ) så är det ju sannolikt att man gör det över hela jordytan, så en hel del av gödningen kommer snarast ogräset till del.

Min gissning är i alla fall att de där angivna avstånden är mer fokuserade på att maximera storleken på varje enskild grönsak. Typ att åstadkomma de där man vinner pris för i sådana där brittiska trädgårdstävlingar ;-) Men för mig är ju knappast det relevanta att maximera storleken på den enskilda moroten…

Extra spännande blir det när siffermåtten och den övriga infon motsäger varandra. Som här:

Plantavstånd 40 cm, radavstånd 75 cm – men ”Odlas bäst i grupper för att underlätta pollineringen”?

För övrigt, om man skulle följa radavståndsmått så skulle man i princip inte kunna odla i odlingskragar :-D

Nå, jag kommer att fortsätta att odla de flesta saker tätare än det står. För de gånger jag blir besviken är de gånger jag följt instruktionerna :-D

I kön till Helix är vi alla människor

Vi var på Liseberg måndag-tisdag. En heldag (från halv tolv till halv elva, typ) och en halvdag (från innan öppning vid elva till strax efter fem).

Det blir en hel del köande. Tisdagen var långt mycket värre än måndagen ur köandesynpunkt. Köandet är förstås frustrerande utifrån att man vill hinna åka så mycket som möjligt. Men köandet, och mängden människor i rörelse i största allmänhet, ger en fantastisk möjlighet att studera människor. Kläder och mode. Frisyrer (oj, vad mycket inbakade flätor det är för tillfället!). Människor sminkade som om de ska gå på nattklubb och osminkade människor. Alla möjliga kroppstyper. Alla möjliga hudfärger. Påklätt och avklätt. Slöjor.

På ytan så mycket olikheter. Under ytan så mycket gemensamt. Vilket liksom blir så extra tydligt i ett sådant sammanhang. För vi som stod där och köade tillsammans var ju alla ute efter samma sak: att genom att utmana tyngdlagarna trigga igång produktion av endorfiner eller dopamin eller vad det nu är de där kickarna i Helix och Loke består av. Så irrationellt och allmänmänskligt. Lika härligt knäppa hela högen :-)

Because at least it’s an answer

Oliver Queen, a k a Green Arrow, är världsmästare på att alltid ta på sig skulden för när något går dåligt. (Eller, frågan är ju om han verkligen slår mig i den grenen.)

I ett av de avsnitt vi sett idag, säger han så här angående att ta på sig skulden:

Do you know why I always blame myself in situations like this? Because at least it’s an answer. Sometimes, we just need a reason when a situation is completely unreasonable.

(Canary Cry)

Det är väl inte utan att det ligger något i det…

Allt detta tjafs kring Valborg och första maj

Valborg och första maj. Twitterflödet fylls med… gnäll och pajkastning. Många på twitter har uppenbarligen många starka åsikter kopplade till Valborg och första maj. Och allting känns så polariserat. (Och då älskar jag ändå twitter i vanliga fall, och har ett trevligt och vänskapligt flöde.)

Uppfattningen att bara ”vänstern” får vilja ändra världen – eller i alla fall säga vad de tycker vid demonstrationer.

Uppfattningen att första maj bara är viktig just för de som vill förändra världen och manifestera genom demonstrationståg.

Uppfattningen att det är slöseri med en extra dag fri från lönearbete. För det kan ju ingen behöva i vackra stressiga maj?!?

Uppfattningen att Valborg är borgerligt. Ursäkta, va?

Det känns som att ni driver på någon sorts polarisering för att ni vill det. För att ni vill vara osams om något, för sakens skull. Nästan som syskonbråk, eller bråk två grannstäder emellan.

Och nej, jag har aldrig upplevt den polariseringen förrän de senaste åren. Den finns inte omkring mig, bara på sociala medier. Är det ett storstadsfenomen som kommer närmre mig för att jag träffar på mer storstadsfolk här?

Jag är van vid att Valborg är en synnerligen okomplicerad grej. Nånstans i bygden tänds en stor brasa. Och alla samlas där. Barnfamiljer. Tonåringar. Gamlingar. Alla. Någon lokal förening – scouter, byalag, kyrkan, vem som nu är aktiv på orten – håller i saker. Säljer grillad korv. Någon håller tal som ingen kan höra. Någon kör sjunger de gamla vanliga sångerna. Elden tänds (eller så misslyckas man). Folk står och njuter alternativt fryser beroende på vädret. Och beroende på vädret skyndar man hem så fort man kan eller stannar länge.

Och första maj är en ledig dag. Det behövs lediga dagar efter aftnar, liksom. En del demonstrerar. En del arbetar i trädgården. En del åker på skogsutflykt. Alltsammans är bra saker att göra en dag i maj. En paus från ”det andra”, det där ekorrhjulet som har en tendens att rulla på som värst så här års.

Det finns många vägar att åstadkomma förändring, jobba för en bättre värld. Din väg är inte nödvändigtvis bättre än någon annans. Så klaga inte på att någon annan gör på det sätt som passar hen. Ta ansvar för att göra det du gör på ditt sätt bra i stället för att klaga på andra.

Och för företagare är det uppenbarligen väldigt känsligt att betala lön för en helgdag då det finns en möjlighet att några av deras anställda demonstrerar mot dem. Samtidigt som det från andra företagare påpekas hur dumt det är att betala för en ledig dag när det ju bara är några få som demonstrerar.

Vi har mängder med helgdagar med mer eller mindre tydlig koppling till religion. En specifik religion. De helgdagarna är i huvudsak ohotade. Trots att de ger kristendomen en särställning. Och trots att vi är många som inte alls är religiösa. Men 1 maj sticker uppenbarligen i ögonen. Trots att det ju inte alls bara är arbetarrörelsens demonstrationsdag, utan så mycket mer.

Och nationaldagen, denna ganska nya helgdag av sekulärt ursprung, ifrågasätts också vartenda år. Vartenda år gruffas det och diskuteras vad den egentligen ska vara bra för.

Medan de religiösa högtiderna som sagt var står ohotade. Det tycker jag är spännande i vårt sekulariserade samhälle.

Vad gör folk med sina lediga dagar, då? Bortsett från vad man äter så tror jag att för många kvittar det ganska mycket vad namnet på dagen är. Man träffar släkt och vänner, tar det lugnt, eller jobbar ikapp med saker man inte hunnit hemma.

 

Och ovanpå detta, som ett sidospår, så har vi Beltanefirandet. Människor som av olika anledningar inte känner samhörighet med de ”stora” religionerna har plockat upp gamla märkesdagar – ja, i det här fallet sammanfallande med vår Valborg – och gör något med det. Skapar nya traditioner, med spår av gammalt i sig. Skapar ritualer och symbolik som passar dem.

Och det är banne mig det farligaste man kan göra. Inget är så hånat från det omkringstående samhället som den sortens nyreligiositet. Ska man ägna sig åt riter och ceremonier så ska man ha bevismaterial för att folk har ägnat sig åt idiotin i över tusen år eller så. Då kan man få hävda att vin blir till en guds blod och dricka det under högtidliga former och hävda att den döde återuppstått – och ha helgdagar för det utan att någon får ifrågasätta. Men ack nåde den som gör något liknande och inte hänför det till en abrahamitisk gud. Vilket gör att sådana som jag, som skulle behöva hitta ett sammanhang utan att behöva tro på något, står och tittar på från sidan, för jag vet att det ses som extremt och konstigt (vilket ju ingen skulle tycka om jag drällde in på en gudstjänst i kyrkan i advent för samhörighet och att sjunga några psalmer).

Detta trots alla fina ord om att alla ska få tro det den vill och leva som den vill och göra sina egna val så länge det inte skadar någon annan.

Kyrkan har fortfarande en otrolig särställning i det svenska samhället.

Sorry för rörigt inlägg. För många trådar åt olika håll. Och egentligen hade jag inte alls tänkt skriva. Skulle göra annat. Men kunde inte låta bli.