Category Archives: Reflektioner och tankar

Recension: Augustiförkylning 2017

Förkylningen slog till i onsdags, alltså för tre dagar sedan. Jag satt i skypemöte som började vid 13, och när mötet började hade jag inte en tanke på förkylning, men innan mötet var uppe i fyrtio minuter insåg jag att jag snabbt och effektivt höll på att bli rejält förkyld.

Det var länge sedan jag var så bängförkyld. Så där extra allt. Rinnande ögon, bubblande täppta öron, inte klara av att prata eller kramas eller ork att fixa minsta lilla. Feberkänning trots konstant alvedon. Siktet inställt på genomlida och genomleva. Inte ens några ambitioner om att försöka hålla efter disken eller få i oss riktig mat. Ingen jävla ork.

Problemet med den sortens yttre blockering av alla möjligheter är ju att det ger en så förbannat mycket utrymme att bli existentiell – i alla fall på den lilla ork som finns kvar att använda. För den går ju liksom inte att använda till något. Och när tillvaron är skit – som den faktiskt är när man är förkyld – så blir det liksom mer påtagligt att han är död och jag är ensam. Och då menar jag huvudsakligen inte de praktiska aspekterna.

Förkylning är ärligt talat för jävligt. Det drivs med mansförkylningar, och jag vet inte vad det är för förkylningar jag har, men när jag är så här bängförkyld så är det bland det värsta som finns. För de rinnande hyperirriterade ögonen i kombination med att knappt kunna andas är så fruktansvärt plågsamt och gör allt samspel med omgivningen till något fruktansvärt jobbigt som bara förvärrar det hela.

Och jag tänker på hur väldigt osynliga förkylningar är i vår historieskrivning. Men folk blir ju förkylda, och det måste påverka massor. Om du är på flykt och blir så här förkyld, så där så att du knappt står ut och knappt klarar av att genomlida, ens med kroppen full av alvedon och nässpray, hur klarar du dig? Eller om du befinner dig i krig? Och så vidare. Förkylning måste ju vara den avgörande faktorn i så fruktansvärt många saker som aldrig nämns?

Och ska jag dö så dör jag ärligt talat hellre långsamt borttynande, eller med klassisk smärta, än med plågan av rinnande svidande ögon.

Enda trösten under en förkylning är ju just att man vet att det är ofarligt och går över. Det har ett slut, en tidpunkt när man blir frisk från den.

Idag mår jag lite bättre. Klockan är snart 11 och jag har inte tagit alvedon sedan kl 01 inatt, och inte nässpray sedan igårkväll.

Snälla, fortsätt säga onödiga saker, annars blir allt meningslöst

Den här delas flitigt i mitt flöde för tillfället:

Och jag blir förstås bara irriterad.

Jo, visst är det bra att hålla sig till sanningen. Men längre än så håller jag inte med.

Om jag skulle hålla på att värdera om jag verkligen måste säga saker, då skulle inte mycket passera ut. Om man skulle låta bli att säga allt som är onödigt, då skulle det inte bli något vardagligt relationsbyggande prat om vad man gjort på jobbet eller i skolan, inget prat om vädret eller om blommorna i trädgården eller boken man läste. Skulle man bara säga saker som verkligen måste sägas så skulle de bara bli tråkiga och jobbiga saker.

Och i praktiken skulle det liksom mest bli de saker som leder till irritationer – och inget av det som gör livet värt att leva.

Jo, vissa saker är faktiskt omöjliga

Först var det Samsung som körde reklam om det på twitter. Någon hemsk och obegriplig film som dök upp i flödet många gånger per dag. Och med texten ”Ingenting är omöjligt”. Och nu dök det upp som rubrik och i texten i ett mejl från barnjeansföretaget som gör extra hållbara jeans. Och däremellan, och före också förstås, har det dykt upp i alla möjliga sammanhang. Av någon anledning verkar många ha fastnat i det där mantrat: ”Ingenting är omöjligt”.

Och jag undrar mest: vad fan menar ni med det?

För det är väl fullkomligt jävla självklart att en hel massa saker är omöjliga. Visst, det finns många saker som är svåra men som faktiskt går om man försöker. Absolut. Men då handlar det ju om saker som inte är omöjliga. Det betyder inte på något vis att det inte finns saker som faktiskt ÄR omöjliga. Rent vetenskapligt är det liksom självklart att många saker faktiskt är omöjliga.

Min man fick cancer. Min man fick obotlig dödlig cancer. Min man är död. Det är omöjligt att få tillbaka min man levande igen. Detta är ett synnerligen konkret exempel på att vissa saker är omöjliga. Men det finns många andra exempel som är mindre konkreta men likväl lika omöjliga.

Och att slänga sig med den sortens uttryck är en skymf mot alla som har att hantera saker som faktiskt är omöjliga att åtgärda – i sin vardag, i sitt liv, i sin tillvaro, dag ut och dag in. Det är en skymf att med klämkäcka uttryck knuffa tillbaka ansvaret på den som lider. För om ingenting är omöjligt, då är det ju vårt eget fel, vi som inte återuppväcker döda, vi som lever med obotliga sjukdomar, vi som inte gaskar upp oss från depressioner, ångest och utmattningar, eller som inte kan få våra barn att passa in i samhällets strukturer. Och så vidare.

Tillit – underlättar så mycket, funkar så ofta

Under dagarna jag var i Korrö så hamnade jag parallellt i en twitterdiskussion kring läskbackar och tillit.

När man tänker på det så är tillit grunden för så väldigt mycket i tillvaron. Inte bara när det gäller att lämna läskbackar eller att affären lagrar jordsäckar ute på parkeringen och litar på att den som tar en jordsäck också kommer in och betalar för den. Utan i väldigt många andra sammanhang också.

Som till exempel just i ett sådant sammanhang som Korröfestivalen, och alla andra liknande festivaler. Folk bor i tält, som de av naturliga skäl inte kan befinna sig i och ha koll på hela tiden. Och folk dansar och ställer därmed ifrån sig både väskor med värdesaker (plånböcker och telefoner) och instrument i högar i närheten av dansbanor och scener. Och folk lämnar sina telefoner och powerbanks på laddning vid de enstaka eluttag som finns att tillgå. Och så vidare. Och det funkar.

Ärligt talat funkar tillit långt mycket oftare än vi kommer ihåg. Snarast tar vi det för givet i så många vardagssituationer som vi aldrig ens reflekterar över.

Vad är det värsta som kan hända?

På ett sätt har det värsta som kan hända hänt. Den jag älskade mest i hela världen, den som betydde allra allra mest, är död. Att förlora honom är det enskilt värsta som kunde hända mig.

Men det skedde under… kontrollerade former, liksom. Jag hade tid att förbereda mig. Vi fick tid att leva ett tag till tillsammans. Nästan ett år till fick vi. Han dog inte hastigt – även om det gick oväntat fort på slutet – och inte direkt plågsamt. Han dog inte på grund av en hemskt och olycklig missbedömning i ett enda ögonblick (som en olycka) och inte heller på att någon önskade livet ur honom.

Det gick lugnt till. Det var inga panikartade omständigheter – inget hus som brann ner, inget krig vi fick fly från. Inget kaosartat.

Och hans död var en enskild händelse. Ja, den påverkar mig och barnen i allt vi är och gör. Men det var ändå en enskild grej: det var bara han som dog. Ingen annan dog, ingen annan skadades, vi förlorade inte hus eller pengar eller älskade ägodelar.

Jag förlorade den enskilt viktigaste människan i mitt liv. Men jag förlorade inte allt och alla av värde i mitt liv. Inte ens i närheten.

Det har funnits stunder när det känns som att all rädsla och ångest tagits ifrån mig, för att det värsta liksom redan har hänt. Men det har det ju inte. Inte på långa när.

 

*peppar peppar* säger en del av min hjärna åt mig att jag måste lägga till. Vilket väl var vad som skulle bevisas, typ – VSB.

Cementerandet av en semesternorm

Det känns vid det här laget som en tradition: det här att det så här års kommer en nyhet som handlar om att en del barn(s familjer) inte har råd att åka på semester. I år till exempel denna:

Många familjer i Sverige har för lite pengar för att åka på semester under sommaren. Men det finns saker man kan göra gratis.

Det intressanta är att det är just dessa återkommande nyheter som fått mig att inse, eller tro, att det finns någon sorts norm om att man ska åka på semesterresa – som något sånt där tydligt, konkret, standardiserat… Nyheter av detta slag cementerar en norm istället för att motverka den.

För mig innebär semester främst möjlighet att göra annat än det man brukar. Hinna ikapp med det man inte hunnit, göra saker man inte brukar, inte behöva gå upp en viss tid på morgonen. Kunna ta saker i sitt eget tempo, göra en sak i taget istället för att följa en mer inrutad vardag.

Och ja, semester kan innebära en resa. Eller ett antal dagsutflykter i närområdet. Eller att göra något annat man tycker är kul.

Och semesterresa kan också betyda väldigt olika saker. Jag är uppvuxen med att det väldigt ofta betyder att man tar bilen och tältet och far runt och hälsar på bekanta på olika håll i landet och tittar på saker utmed vägen och badar om det är fint väder, sover hos bekanta när det går och tältar resten av nätterna. Lagar mat på spritkök och lever billigt.

Men de är årligen återkommande nyheterna om att inte alla har råd med Semesterresa TM, för mig är det just de nyheterna som talar om att man förväntas åka på Semesterresa TM, att det är det som är Normen TM.

 

Själv befinner jag mig just nu på folkmusikfestival och gör… ingenting. Och det är ovant :-) Men det är en annan historia.

Bytet till engelska handlar inte bara om att folk är dåliga på danska utan även på att de är bra på engelska

Jag är uppvuxen i Skåne. Nordvästra Skåne. Jag är uppvuxen med att åka till Helsingör ganska ofta. Men framför allt är jag uppvuxen med att titta mycket på dansk TV. För när jag var liten fanns det bara tre TV-kanaler: Ettan, tvåan och Danmark. Med tiden tillkom Dansk TV2 (och TV4). Med andra ord utgjorde dansk TV en påtaglig del av det utbud vi hade. Och det var ju inte så att jag tittade mycket på danska program. Men jag tittade på en hel del engelska program på dansk TV, med dansk textning.

Det var väl inte så att jag var BRA på danska när jag var liten. Men jag hade vanan av att läsa danska, och vanan av att höra språket, även om jag inte direkt lyssnade.

Mina barn är också uppvuxna i Skåne. Fast vi bor inte så att vi åker till Danmark så ofta. Och framför allt tittar vi inte på dansk TV. Dels har vi aldrig lyckats få in det särskilt bra, dels är TV-utbudet mycket större idag och det behovet därmed mycket mindre.

Det sägs ibland att svenskar och danskar ofta väljer att prata engelska med varandra. Jag hör till de som tycker det är lite sorgligt och pinsamt. Och jag har väl möjligen funderat en del i banor kring det jag beskrivit ovan, att yngre skåningar/svenskar i mycket mindre utsträckning mött danskan via TV och liknande.

Igår blev jag dock påmind om en annan aspekt av det: Det handlar inte bara om att dagens unga är sämre på danska – de är också enormt mycket säkrare på engelska än vad vi var när vi var små. (Och ytterligare större skillnad om vi backar en generation till, förstås.)

Vi var alltså i Roskilde igår. Och jag pratade svenska, och de danskar jag mötte – på tåget, i kassan till museet, i restaurangen – svarade på danska, och vi förstod varandra huvudsakligen utan problem.

Men när min nioåring ville veta vad hamburgaren på restaurangen innehöll, och jag frågade (på svenska) och personalen svarade (på danska) så förstod han inte. Så då började han prata – engelska. Förstås.

Ja, för min nioåring pratar en hel del engelska. Han tittar på massor med engelskspråkigt på youtube, och alla spel han spelar är på engelska. För nya saker han lär sig så kan han det engelska ordet men saknar ofta det svenska.

För honom är det alltså den naturligaste sak i världen att glida över på engelska när det uppstår språkförbistringar. Inte för att han är lat eller ointresserad av danska, utan för att han tar till den naturliga vägen. För att engelska är hans andraspråk men i vissa situationer snarast hans förstaspråk.

 

År och tid och parenteser

Vid månadsskiftet hade jag bott här i femton år. Här, i vårt hus. Det är med bred marginal det längsta jag bott någonstans. Mitt barndomshem på Ängelholmsslätten, dit mina föräldrar flyttade strax efter min tillblivelse, bodde jag från att jag föddes tills vi flyttade när jag var elva och ett halvt år. Det är alltså fortfarande det näst längsta jag bott någonstans.

Jag funderar vidare på saken och inser att även för älsklingen, som ju inte hann bo här i femton år, så kan det ha varit så att det här var det längsta boendet. Visserligen var det inte förrän jag dök in i hans liv som han flyttade sig från Linköpingstrakten, men jag tror ändå att det längsta sammanhängande boendet för hans del var huset hans föräldrar byggde, från att han var sex år och… tills han började plugga? Men jag är osäker. Det är ju inte den sorts detaljer man memorerar i detalj för någon annan än sig själv och kanske sina barn.

De senaste dagarna har tankar de där tankarna, om tid och honom, varit mer påtagliga igen. Den där insikten om att om jag lever ett normallångt liv så kommer åren med honom, de där knappa sjutton åren, i slutändan bara att vara en parentes. Det är på ett sätt så märkligt att tänka sig. Och på samma gång så väldigt nödvändigt. Det där att komma vidare, att leva nu och framåt, det innebär ju hela tiden ett liv utan honom. Det är ju det jag lever nu, ett liv utan honom. Och ja, det gör jag, i allra högsta grad. Beroende på vad jag gör påminns jag ibland mycket om honom, och saknar honom. Men han blir, trots det, hela tiden en allt mindre del av mitt liv. Det känns elakt och fult. Men herregud, jag kan ju inte ägna mitt liv åt att minnas honom eller tvinga resten av världen att minnas honom. Det blir liksom bara patetiskt. Och framför allt: det är inte jag.

(Och nej, det är inte vad han hade velat heller. Ni behöver inte påpeka det, för jag vet det, och jag hade vetat det även om han inte uttryckligen hade sagt det, och alldeles oavsett är det inte så jag funkar – och på det sättet har jag väl aldrig anpassat mig efter vad jag förväntar mig att andra förväntar sig av mig heller. Det här är inte ett ursäktande eller en önskan om acceptans och bekräftelse. Det här är bara nedtecknande av vad som rör sig i mitt huvud. Ju.)

Det är faktiskt hårt arbete att tänka så att det ska bli rätt och inte fel

När jag stod och målade på verandan i tisdags så hade jag radion på. Tankesmedjan tror jag det var. Någon som drev med byggjobbare och att de minsann aldrig gör något utan det är bara en oändlig massa byggjobbare men man ser dem aldrig jobba, aldrig bygga.

Jag vet att det var överdrift och parodi och någon sorts humor. Fast det är ju liksom en vanlig fördom som avhandlades.

Jag tänkte på det där igår när jag och pappa stod och byggde på verandan. För ja, det är så oerhört mycket tankearbete. Stolparna som ska relateras till varandra, till taket ovan, till väggen nedan, till fönstren som ska sättas in, till lutning åt ena och andra hållet, till träets vridning, till fönsterraden i vinkel efter hörnet… Fruktansvärt mycket tänka och mäta och kontrollera och mäta igen. Och tänka en gång till och en gång till innan man gör något dumt.

Och visst, vi är inte proffs, och de riktiga byggjobbarna jobbar med riktiga ritningar och nybyggen med räta vinklar. Men ändå.

Ja, det kan se ut som att man inte gör något stora delar av tiden. Men det jobbigaste, mest krävande av det där arbetet är ju faktiskt tänkandet, så att det ska bli rätt och inte fel.

Lite påsamlade funderingar om de detaljerade moderna väderprognosernas fallgropar

Hur gör du när du kollar väderprognosen? Kollar du på nyhetssändningar på TV, eller kollar du på webben?

Jag är en sådan som kollar på webben. Jag gissar på att vi trots allt är rätt många som gör det.

Och när jag vill kolla väderprognosen så gör jag det specifikt för min ort. Det är ju så man gör nuförtiden: man lägger in sin egen ort som favorit, antingen via vädersajtens system, eller som favorit i sin webbläsare, eller genom att man helt enkelt går till den sida som poppar upp när man börjar skriva SMHI eller dmi eller yr i sin webbläsare. Och då får man upp en fin detaljerad väderprognos för sin lokala ort, där man kan se väder och regnmängder man har att vänta för respektive dag, och man kan få det uppdelat på olika delar av dagen, och ända ner på timnivå för de närmsta dagarna. Alltsammans illustrerat med symboler och siffror.

På SMHI får jag i ärlighetens namn upp en textbeskrivning av väderläget vid sidan om den detaljerade infon. Men grejen är att den där textinfon dels omfattar ett jämförelsevis väldigt stort område – ”Sydvästra Götaland” – och dels är kortfattad:

Så jag tittar nästan aldrig på den. För den säger mig så lite. De där vädersymbolerna som gäller min ort ger mig mycket tydligare info.

Grejen är dock att den där mer detaljerade infon egentligen inte ger särskilt bra info alls, eftersom den inte tar med osäkerheter. Min gissning är att den helt enkelt är en avläsning av den sannolikaste simuleringen för stunden för just den ort jag valt. Beroende på om ett vädersystem drar lite längre öster- eller västerut kan det ju innebära att det kommer att komma MASSOR med regn här – eller inget alls.

Och det där vet vi ju. Egentligen. Vi vet att en dag när det kan bli skurar så kan det komma att bli skurar här eller inte.

Grejen är att det inte är så man läser den där lokala väderprognosen. Det jag läser när det står så här

är att det INTE kommer att regna. Och så planerar jag för att måla fönster, eller struntar i att ta med mig regnkläder. Och sedan visar det sig att jo, det var visst prognosticerat för ett regnväder, fast SMHI:s simulering visade att det skulle dra fem km längre norrut, och alltså kom det inte alls med på min lokala prognos.

Jag funderar ibland över om SMHI inser att det är så här vi läser de lokala väderprognoserna. (För det kan väl inte bara vara jag? Jag menar, jag gör ju det fastän jag inser fallgroparna…) Jag gissar på att SMHI kanske inte riktigt tagit till sig detta och insett problemet. Eller så har de det men har inte kommit på någon bra lösning…

En sak de har börjat laborera med är trots allt ”sannolikheter”, som man kan klicka på:

Den är än så länge beta. Och den är ganska osmidig och oöverblickbar.

Nånstans tror jag att problemet är att vi inte hittat något bra sätt att få ihop möjligheten till detaljnivå med det faktum att väderprognoser ändå måste ses som helheter och övergripande. Och det där är inte snyggt uttryckt och jag känner att jag just nu inte alls hittar orden för att uttrycka vad jag menar. Blörk.

Själv löser jag det genom att hålla koll på både SMHI, dmi och yr, och genom att kolla väderprognoserna med jämna mellanrum. För natten mellan måndag och tisdag har det till exempel växlat mellan att det ska regna lite, mycket, massor eller inget alls. Jag tolkar det som att det kommer ett regnväder men det är oklart om det kommer att komma in över Skåne eller inte och var det i så fall kommer att gå.

Och i närtid håller jag koll via radarbilderna. Fast de gör mig stundtals bara ännu mer skeptisk till prognoserna. För när prognosen uppdaterats vid en ny tidpunkt, men fortfarande är identisk med hur den såg ut tidigare under dagen, fastän det är helt uppenbart av radarbilderna att det regnväder som prognosen säger ska komma om ett par timmar är det som redan passerade för en stund sedan, då ligger det nära till hands att tro att den uppdaterade prognosen mest handlar om att någon tryckt ”godkänn” en gång till på en knapp för samma simulering som redan körts ut ett (eller två eller tre) varv innan.