Category Archives: Reflektioner och tankar

”Alla kvinnor vill” – borde inte du om någon fatta dumheten i ett sånt uttalande?

I dagens Sydsvenskan finns en lång intervju med Fredrik Ekelund/Marisol. En transa som tydligen nyligen kommit ut. Författare, som skrivit en efter vad jag förstås huvudsakligen självbiografisk bok om sin process och sina upplevelser.

(Här finns intervjun.)

Det är fint och bra på alla sätt och vis. Folk ska få vara vem de vill.

Så jag läser, till mitt söndagsfrukostkaffe. Men på sista sidan i artikeln fastnar jag på några meningar.

Det stör  mig. Stör mig att jag fastnar. För jag vill inte behöva störa mig, jag vill vara välvilligt inställd. Och ändå stör det mig så mycket att jag faktiskt inte kan släppa det, att jag måste kommentera det.

Så här står det:

– Jag har några gester där jag gör mig till väldigt mycket. Min kvinna [Alice i boken] tycker att det är otroligt fjantigt, hon säger att ingen kvinna gör så. Då säger jag, möjligtvis inte, men alla kvinnor vill göra så.

Jag blir arg. Jag blir faktiskt arg när jag sitter och skriver av de där meningarna nu.

”… alla kvinnor vill…”?! 

Det finns inget ”alla kvinnor vill”! Hela mitt liv har jag fått kämpa mot fördomar om hur en kvinna är, vad en kvinna vill, för att jag inte stämmer in på stereotypen. För alla kvinnor är inte på ett visst sätt. Och jo, jag är kvinna. Definitivt. Jag är kvinna även om jag inte är stereotypen.

Det är störigt nog i vanliga fall att folk – män eller kvinnor kvittar – har en idé om att alla kvinnor är på ett visst sätt. Men det stör extra mycket när någon som dels ganska nyligen släppt fram sina kvinnliga sidor efter att ha levt hela sitt liv som man, och dels på grund av detta lever i en ganska utsatt situation där hen bör ha alla möjligheter att förstå att det verkligen inte finns saker som stämmer för alla personer av ett visst kön.

Och ändå, ändå kommer detta kategoriska uttalande, där hen anser sig veta vad alla kvinnor vill.

Ja, vi kan dra till med alla förmildrande grejer om att hen säkert inte alls menade så, att hen inte tänkte sig för, och så vidare.

Ändå. Ja, det stör mig massor. Även om mitt huvud kämpar med att försöka känna sympati, så känner min mage och min själ att hen kan dra åt pipsvängen.

Ingen ska deklarera för mig vad jag vill. Och speciellt inte baserat på mitt kön.

Tankar inför kommande EU-val i en komplicerad värld där folk vill ha enkla sanningar

Idag tänker jag på EU-valet. På att det är ett knappt år tills vi ska välja Sveriges representanter till Europaparlamentet. (Valet är den 26 maj 2019.)

Har du koll på våra parlamentariker? Vad de gör, vad de tycker, hur de röstar, vilka som jobbar för vilka frågor i praktiken?

Det är långt ner till Bryssel, inte huvudsakligen i fysiskt avstånd men kanske främst mentalt. Det som görs därnere är svårtillgängligt. Komplicerade saker, komplicerade turer, svårt att hänga med i. Det räcker liksom inte att kunna de faktiska sakämnena, för väldigt mycket handlar också om att förstå de lobbyistiska spelen där olika organisationer försöker driva sin linje, efter vad jag tror ofta på sätt vi knappt skulle betrakta som rumsrena.

Nej, jag kan inte heller mycket om EU-politiken egentligen.

Men jag sitter och tänker på detta, nu efter den svenska valrörelsen. Det är tydligt från vår svenska valrörelse att det som ger utdelning är INTE att vara en politiker som är ordentligt insatt i komplicerade frågor och arbetar enträget med att åstadkomma mesta möjliga på ganska osynliga arenor – även om det ofta är det som behövs för att åstadkomma resultat. Att vara insatt och ha koll verkar snarast ses som en nackdel. Det som går hem är istället att servera enkla ”sanningar” och ”lösningar”, oavsett att de inte är realistiska. Och att ha koll på hur vår statsskick ser ut ses tydligen av många som en nackdel.

Detta tänker jag på när jag idag läser Max Anderssons debattartikel i Sydsvenskan:

”Låt inte lobbyisterna bestämma upphovsrätten.”

I slutänden handlar det inte bara om internets, utan även om demokratins framtid, skriver Max Andersson (MP), EU-parlamentariker.

Och jag tänker på det inte utifrån ämnet för artikeln utan utifrån komplexiteten.

För jag läser texten. Och det är morgon och jag är trött och jag orkar inte riktigt ta in det som står där. Det är för komplicerat. Och att det är komplicerat och jobbigt beror egentligen inte på att jag är trött utan just på att det är komplicerat. Jag orkar inte sätta mig in i det. Fast jag tycker att jag borde.

Det är ju så: vi lever i en komplex värld. Det är i princip omöjligt att vara insatt i allt. Och vilka ämnen som intresserar oss och vilka ämnen vi har lättare att förstå avgör vilka saker vi sätter oss in närmre i. Det är okej. Alla kan inte vara experter på allt.

Men med det kommer behov av att lita på att de som kan sina saker också gör bra saker. Att de säger rimliga och kloka saker.

En del människor hanterar det här genom att bli fientligt inställda mot alla som är mer insatta än de själva. Genom att kalla de som satt sig in i hur saker fungerar och ansträngt sig att kunna göra det bästa utifrån systemet för ”elit” och ”etablissemang”. Man hanterar sina egna brister och sitt eget ointresse genom att nedvärdera de som haft ambitionen att åstadkomma förändring. Och på samma sätt ifrågasätter de personer som sitter på kunskap inom ett område och kommer dragandes med sina egna hemsnickrade teorier och anser att de minsann vet bättre än forskare som jobbat ett helt liv med en fråga.

Nej, det är ingen vits med att jag babblar mer om detta.

Det jag vill komma till är egentligen det här:

Vi lever i en komplicerad tid. Vi kan inte allesammans veta allt. Vi behöver lita på andra – även om vi inte ens begriper allt de säger.

Och det är nu en bra bit mindre än ett år till EU-valet. Därför är det läge att börja fundera över vilka av Sveriges representanter du tycker gör ett bra jobb. Hålla lite koll på vad de egentligen säger och gör, vilka ämnen de väljer att lyfta, vilka sammanhang de märks av i.

Och fundera över hur lättsmälta sanningar de presenterar. Med tanke på hur komplicerade saker är så skulle jag nog generellt hävda att ju enklare sanningar som presenteras desto mindre tillförlitligt är budskapet och lösningen.

Jaha, nu är visst sociala medier av bara av ondska igen?

Jaha, nu är vi där igen. En av mina kontakter på facebook – en person jag aldrig skulle ha träffat på om det inte vore för sociala medier, en person jag nog aldrig ens träffat i verkligheten men ändå samarbetat massor med i ideella sammanhang – länkar en artikel i DN. En artikel jag inte kan läsa, för den ligger bakom betalvägg.

Men min facebookvän sammanfattar det så här:

Viktig läsning. Om hur sociala medier tar fram det sämsta i människan, hur sociala medier påverkar val, förändrar/söndrar hela samhällskittet, programmerar om oss (ja ni läste rätt) och hur du kan återupptäcka ditt riktiga, trevliga jag om du loggar ut!

Vi ses IRL

Jag har skrivit om det här så många gånger förr, så just ikväll orkade jag bara svara så här:

Tja, artikeln kan jag inte läsa. Men jag kan säga att givet min livssituation så är sociala medier min möjlighet att ha ett socialt liv över huvud taget – och därmed att inte gå under.

Och för mig, som ofta trivs mycket bättre med skriftlig kommunikation än med muntlig, och som dessutom började mitt liv med att alltid vara den udda fågeln i alla sammanhang men som tack vare nätet hittat många människor som jag tycker mycket om, så är sociala medier en enormt positiv grej. Och i många situationer tycker jag att sociala medier tar fram det bästa i människor.

Väldigt många av de människor som är viktiga för mig idag har jag lärt känna via nätet. Jag skulle inte vilja vara utan det eller dem.

Och kategoriska uttalanden om det som är en mycket positiv sak för mig och många andra gör mig ledsen.


Tidigare inlägg om sociala medier:

2011 – Sociala medier – en social möjlighet för oss som faktiskt inte hinner vara sociala

2013 – Tankar om den moderna tekniken – och mig

2016 – Kontakt med omvärlden

2016 – Sluta nedvärdera det skrivna ordet

2016 – FULT

2016 – För övrigt så är det ett så tröttsamt exempel på det här fokuset på att all tid ska vara kvalitetstid

2016 – Ibland tror jag att allt som får människan att stå ut är dåligt

2016 – Älskade twitter

2016 – Att våga visa svaga sidor

2017 – Osammanhängande och meningslöst om fokus och principer

2017 – Bow to no one

2017 – Anonymitetens goda sida

Ja, det var visst några stycken. 

Att köpa saker man inte behöver är fel. Världen dör av det.

Det verkar som att det behövs ett basic uppföljande inlägg till det förra jag skrev. För på twitter fick jag den här kommentaren:

att köpa saker är inte fel, folk lever på att vi handlar, jag är en dålig konsument själv, jag handlar lite, så jag försvarar inte mitt handlande

Och jag svarade:

Att köpa saker man inte behöver är fel. Världen dör av det.

Det där är det korta förenklade svaret förstås. (Eller ”Sanne pallar inte skriva så långt på telefonen”-svaret.)

Så vi tar det lite längre här:

Allting vi människor producerar och konsumerar innebär att det går åt resurser. Naturresurser. Sånt där vi hämtar från naturen. Dels råvaror, dels energi. (Det kan mycket väl vara samma också.)

Vissa naturresurser finns bara i en begränsad mängd och kommer inte att nybildas. Andra nybildas – men ytterst få nybildas i den hastighet mänskligheten gör av med dem.

Det finns en begränsad mängd resurser vi kan använda. Vi gör ständigt av med långt mer än denna begränsade mängd.

Förhoppningsvis fattar du det utan att jag skriver det, men för säkerhets skull skriver jag det ändå: DETTA ÄR ETT PROBLEM!

Eftersom vi gör av med mer resurser än de som finns att tillgå så behöver vi göra av med mycket mindre resurser. Och det rimliga då är förstås att först av allt luta med onödig konsumtion. Alltså: att inte köpa saker vi inte behöver. Som oändligt med kläder.

Konsumtionen av nyproducerade kläder och hemtextilier ökar

Konsumtionen av nyproducerade kläder och hemtextilier ökar och förra året låg textilkonsumtionen på cirka 14 kg per person enligt Naturvårdsverkets kartläggning. http://www.naturvardsverket.se/hallbara-textilier/

Slået op af Naturvårdsverket i Fredag den 24. august 2018

 

Men… vi börjar från andra hållet också, va? ”folk lever på att vi handlar” från kommentaren ovan.

Nä, folk lever på lönen de får för att vi handlar. Och ja, det är ett systemfel: vi har byggt ett samhälle där folk behöver ha jobb för att få en lön och där det ur den enskilda personens perspektiv kvittar vilken skada det där åstadkommer utmed vägen.

Ta en tröja, en sådan där billig tröja som någon köper och använder en eller ett par gånger. Förenklat:

  • Någon odlar bomullen och skördar den
  • Någon preparerar bomullen – spinner, färgar, producerar tyg
  • Någon syr kläder
  • Någon utvinner olja som kan agera bränsle
  • Någon tillverkar lastbilar och båtar
  • Någon transporterar tröjan över halva världen
  • Någon säljer den i Sverige

Av de ovanstående är det sannolikt bara den som säljer i Sverige som tjänar en rimlig lön och har vettiga arbetsförhållanden. En massa andra människor riskerar sin hälsa i underbetalda förhållanden. Ja, och så miljöbiten. Den där lilla :P Nä, den där bärande. Är det verkligen onödiga saker vi ska satsa de begränsade naturresurserna på?

Tänk dessutom om alla de som ägnar sitt liv, all sin tid, åt att producera, frakta och sälja saker som inte behövs istället kunde använda den tiden till något som bygger hållbarhet!

Folk lever inte på att vi handlar. Inte egentligen. Men vi har byggt ett samhällssystem där folk måste göra dumheter – som skadar dem själva OCH vår värld – för att ha råd att äta. Det är jävligt dumt.

Därav mitt svar:

Att köpa saker man inte behöver är fel. Världen dör av det.

Och visst, ta formuleringen med en liten nypa salt. För behov kan definieras olika. Jag hoppas vi kan få till en värld där vi kan unna oss lite mer än mat så vi inte svälter och textil som skyler oss på överlevnadsnivå. Men ändå. Prioritera för bövelen! ;-)

Hörni, vi passar på att ta några grundläggande relaterade saker när vi ändå är igång!

Generationsmålet

Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.
– Riksdagens definition av miljömålet

 

Miljöpolitikens fokus och miljömålens precisering

  • Ekosystemen har återhämtat sig, eller är på väg att återhämta sig, och deras förmåga att långsiktigt generera ekosystemtjänster är säkrad.
  • Den biologiska mångfalden och natur- och kulturmiljön bevaras, främjas och nyttjas hållbart.
  • Människors hälsa utsätts för minimal negativ miljöpåverkan samtidigt som miljöns positiva inverkan på människors hälsa främjas.
  • Kretsloppen är resurseffektiva och så långt som möjligt fria från farliga ämnen.
  • En god hushållning sker med naturresurserna.
  • Andelen förnybar energi ökar och energianvändningen är effektiv med minimal påverkan på miljön.
  • Konsumtionsmönstren av varor och tjänster orsakar så små miljö- och hälsoproblem som möjligt.

Konsumtionsbaserade växthusgasutsläpp inkluderar utsläpp i tidigare led

Konsumtionsbaserade utsläpp inkluderar en produkts alla utsläpp som sker i alla led innan den konsumeras, oavsett var dessa utsläpp sker.

Allt som produceras i en ekonomi ingår i nationalräkenskaperna som tas fram av SCB (häri beräknas bland annat BNP) vilket ligger till grund för beräkningarna av de konsumtionsbaserade växthusgasutsläppen.

Konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser, i Sverige och i andra länder

Här finns fler relevanta diagram om konsumtionsbaserad utsläpp.

Här finns mer bra info.

Och så kan du läsa alla mina inlägg som är taggade med konsumtion.

Kulturskola och föreningar som lösning på klädshoppingproblemet

Ibland poppar liksom saker från olika delar av ens hjärna ihop med saker man inte riktigt kopplat hela vägen innan.

Innan idag delade jag den här filmen på facebook:

Konsumtionen av nyproducerade kläder och hemtextilier ökar

Konsumtionen av nyproducerade kläder och hemtextilier ökar och förra året låg textilkonsumtionen på cirka 14 kg per person enligt Naturvårdsverkets kartläggning. http://www.naturvardsverket.se/hallbara-textilier/

Slået op af Naturvårdsverket i Fredag den 24. august 2018

En vän kommenterade:

… vem orkar handla mer och mer kläder…?

Och nej, det kan man ju fråga sig. Tillvaron är ju full med saker ändå. Handlar kläder gör man när man behöver, annars tar man sig inte tid till det.

Eller?

Fast så mindes jag att det ju, i vår märkliga tid, tydligen finns massor med människor som har shopping typ som hobby. Att det man hittar på när man vill göra något kul är att åka och shoppa. Att det är så många verkar döva tristess och ångest.

Och det var då det slog mig: både jag och min kommenterande vän och väldigt många av de vänner jag har i övrigt är människor med massor med fritidsintressen. Oändligt med kreativa hobbies – det är musik och dans och sång och scouting och natur och brädspel och spex och ja… oändligt med saker helt enkelt. Intressena är mer än vad tiden egentligen räcker det till.

Fast det var ju ingen nyhet.

Men den där insikten som slog mig är att det är DÄR poängen med till exempel kulturskola kommer in. Och med föreningar av andra slag. Alla dessa saker som får människor att från tidig ålder lära sig att odla intressen så att man har saker man vill göra på fritiden. Så att man inte hamnar i att shopping är det roligaste man kan komma på.

Och ja, jag vet: en hel del fritidsintressen innebär också att man köper saker. Men det är skillnad (ja, även miljömässigt) på att spara pengar till dyra saker som man därmed köper färre av än att bränna motsvarande summa pengar på kläder man inte ens kommer att hinna använda.

Nej, jag är fortfarande inte intresserad av att publicera inlägg för pengar

Det var länge sedan nu, men nu kom det ett sånt där mejl igen, från någon som vill betala pengar för att få lov att posta inlägg på min blogg:

Bäste läsare,

Mitt namn är Rik, jag jobbar för shoppingportalen XXX som säljer märkeskläder till de bästa priserna, och vi letar just nu efter nya annonseringspartners.

Accepterar du informativa inlägg? Artiklarna kan skrivas av oss (om du inte hellre vill skriva dem själv). Ämnet kommer att vara relevant och passa in på din webbsida. Du hittar några exempel på hur de kan se ut nedan. Du kan också hitta en video nedan som förklarar vad vi letar efter.

Om ja, hur mycket kostar det att publicera en artikel på din webbsida? Här är två exempel på sponsrade inlägg som vi publicerat tidigare:

Jag ser fram emot att höra ifrån dig!

Rik

Så här svarade jag:

Hej Rik!

Jag är väldigt nyfiken på hur du hittade min webbsida/blogg, vad som fick dig intresserad och om du verkligen varit inne och tittat på sidan.
För OM du varit inne och tittat runt så bör du ha noterat att de ämnen jag skrivit mest om de senaste åren är dels miljö och klimat, dels sorgen efter min döde man. I övrigt är det fråga om mitt tyckande, mina reflektioner. Det är min plats i etern, där JAG uttrycker mina tankar.
Det är en förolämpning mot mig, och mot mina läsare, att tro att jag skulle vara intresserad av att sälja utrymme till någon annan på min blogg. Ursäkta, men vad tror du om mig liksom? Och att tro att jag skulle vilja ha in texter som ska få folk att köpa saker de inte behöver för att tjäna pengar?! Jag ska inte skriva vad jag tänker om dig, men det är inte snälla tankar.
Om du är intresserad av att veta hur jag resonerar kring konsumtion så föreslår jag att du går in och läser under exempelvis under http://www.sanneskriver.se/tag/konsumtion/
Passa gärna på att läsa under http://www.sanneskriver.se/category/miljo/
Jag tror nämligen att du behöver de perspektiven.
/Sanne

Bakom alla som gör mer än att överleva dagen står…

Mat. Vatten. En lagom temperatur och skydd från akuta faror.

Det där är våra grundläggande behov.

(Den som läst facklitteratur i ämnet har säkert invändningar och säger att jag missat något, men det kan kvitta. Det är inte poängen här.)

Det vi har att prioritera är, precis som för alla andra arter, att överleva. I första hand överleva dagen. I andra hand överleva som art, genom att även fortplanta oss. Det är grunden. Det viktigaste vi gör från dag till dag är hela tiden överlevnad: att fixa fram tillräckligt med mat och vatten och avstyra akuta faror i vårt liv. Och den tid som blir över hinner vi återhämta oss, så att vi ska orka nästa dag också.

Men människan kan så mycket mer. Människan gör så mycket mer. Vi har byggt civilisation och specialisering, vi bygger fantastiska byggnader, har klurat ut och konstruerat fantastisk teknik, vi gör underbara saker på vår fritid, och så vidare.

Grunden för det är dock i princip alltid att vi utnyttjar någon annan. Människor som anser sig vara mer värda än andra låter de där som anses vara mindre värda göra mer än sin andel av jobbet för överlevnad. Detta oavsett om vi gör uppdelningen mellan hudfärger, kön, eller mellan vilka som råkat födas som barn till vem inom den lokala byn. Grunden är ändå densamma: För att vissa personer ska kunna ägna sig åt det där mer avancerade – utforska världen, fördjupa sig i forskning, bestämma vilka fantastiska byggnadsverk andra stackare ska uppföra, styra ett land som president, eller för den delen skriva böcker – så krävs att någon annan (ofta många andra) tar på sig en större andel av det där grundläggande med mat och vatten.

”Bakom varje framgångsrik man står en kvinna…” eller hur det nu brukar sägas. För det är så det ofta hanterats sett i den lilla skalan: det är kvinnan som tagit hand om hem och barn för att mannen ska kunna förkovra sig. Och ren förkovran har det väl bara varit i familjer där det dessutom funnits en nivå till nedanför så att inte kvinnan på egen hand behövt odla den mat som behövs.

I vårt tidevarv har vi dopat det ett snäpp till. Med hjälp av uppgrävd olja och kol, från urtida växter och djurs växtkraft, har vi sett till att göra det enklare att fixa vårt levebröd. Fast de som får betala i det fallet är de som kommer efter oss – ALLA kommande generationer – men också människor i fattiga och utsatta delar av världen.

Om DU (eller jag) vill ägna dig åt annat än din rena överlevnad i form av mat och vatten och annat akut för stunden så förutsätter det alltid att någon annan fixar maten åt dig. Annars kommer du att dö. Att du vill förverkliga dig och göra något som är kul eller känns meningsfullt eller bara tillverka och sälja ofantligt med en meningslös pryl förutsätter ALLTID att någon annan producerar mat du kan äta.

Det här förstås inget nytt eller revolutionerande. Det är saker som inte behöver sägas eller förklaras (även om jag efter den här sommaren verkligen stundtals undrar om folk tror att mat bara är något som magiskt finns i affären).

Men att jag skriver det här nu beror på min egen sommar. Min egen privata sommar.

Jag har alltid haft en inre konflikt, en konflikt mellan att ägna mig åt det jag tycker är viktigt och det jag tycker är kul. Jag har pluggat biologi och miljövetenskap men ändå stundtals trillat tillbaka i min längtan att få ägna mig åt mina kreativa sidor.

I sommar har jag lagt mina världssamveten åt sidan. (Försökt i alla fall.) Jag har tagit långsemester. Jag fixar inte med huset. Jag tar inte hand om min trädgård. Mina odlingar i trädgårdslandet torkar bort och dör, och det handlar inte bara om torkan utan om att jag nogsamt ansträngt mig att inte prioritera det. Det faller äpplen från äppelträden och jag låter dem falla och försöker att inte ens ha dåligt samvete. Och jag är världens mest oinspirerade mamma. Barnen vill ändå inte hitta på något annat än att sitta vid sina datorer, och jag låter dem hållas. Jag struntar i rimliga läggningstider och vettiga mattider och gemensamma måltider och låter dem huvudsakligen hållas. Och även om jag har dåligt samvete (det finns inte en Sanne utan dåligt samvete) så låter jag det ändå vara så.

För i sommar prioriterar jag det där andra. I sommar ägnar jag mig åt skrivande. Kreativt meningslöst skrivande som inte har någon bäring på överlevnad, vare sig för mig själv eller mänskligheten. Jag gör det bara för att jag vill. För att jag har velat det så länge. För att jag behöver det för att komma vidare. För att jag behöver den här luckan.

Fast behöver är alltid ett relativt begrepp. Det vi alla behöver är mat och vatten och skydd mot faran.

Egentligen är skrivande på den nivån omöjligt i min situation. Jag är ensamstående mamma. Det finns ingen annan som tar över och sköter markservice, ingen annan som tar över föräldraskapet, ingen annan som odlar så att vi får mat på bordet. Jag ägnar mig åt lyxlirande som inte är relevant för en person i min position. Jag är traditionellt den som borde stå bakom en framgångsrik man ;-) Å andra sidan kan man fråga sig vem som egentligen har rätt att kliva upp på den där positionen och förvänta sig att någon annan människa ska täcka upp för hens matbehov? Men nej, en ensamstående mamma är förstås den sista som ska göra det.

Så jag vet detta. Jag vet att det jag gör går emot allt rimligt, alla principer. Jag borde ägna mig åt att diska, tvätta, laga kläder och odla mat samt åt att lära mina barn om världen.

Nå. Överlag tror jag inte jag är mer förtappad än de flesta av er. Jag bara tänker på det mer. För vem är mer synlig när hon prioriterar annat än överlevnad än en ensam mamma?

Neverending värme

Jag vet inte om jag tror på regn längre.

Det är ju inte så att det inte alls regnat i sommar. Vi fick faktiskt typ 22 mm för ett tag sedan… när nu det var. Totalt sedan månadsskiftet april-maj har vi nog faktiskt fått ca 45 mm. På drygt tre månader alltså.

Ja, självklart behöver vi regn. Men jag har liksom slutat tro på att regnet ska komma. Det har utlovats regn i prognoserna i omgångar, men sedan försvinner det. Regnen drar någon annanstans. Och i nuläget finns inget regn i prognoserna.

Det är värmen som är det största problemet. Värmen som slår ut min tankeverksamhet, värmen som får mig att svettas över hela kroppen. Dag efter dag med runt 30 grader. Och jag som börjar må sämre så fort man passerar 22-23 grader…

Jag borde säkert vattna. Det är faktiskt inte ens bevattningsförbud. Men jag orkar inte i värmen. Och orkar inte bry mig.

Jag tappar fokus och hopp och vilja och livslust i den här jävla värmen.

Enligt nuvarande prognos ska det bli något svalare från och med i övermorgon. Inte svalt, men svalare. Fast även det där flyttas liksom framåt hela tiden.

Jag försöker genomleva. Men även att genomleva blir lättare om man har hopp om framtiden. Och det är svårt. Det är svårt att inte fundera över hur nästa sommar kommer att bli.

Jag är lite avundsjuk på er som lyckats blunda så länge

Jag är lite avundsjuk på alla er som uppenbarligen inte tagit till er klimathotet förrän nu. Jag fattar inte hur ni har gjort för att lyckas avfärda det under alla år, men uppenbarligen har ni lyckats. Och med tanke på att det för min del är 30 år sedan jag först hörde talas om växthuseffekten och dess problem (och för andra förstås ännu längre) så lägger ju er förmåga att undgå insikt snarast ett misslyckande på oss som fattat, vi som under alla år försökt få er att fatta men uppenbarligen misslyckats.

Och nu ser jag att en del går direkt från att fatta till att konstatera ”nä, det är nog försent att göra något”. Så tar ni gräddan av det också. Ni går från vilt obekymrat leverne för att ni inte fattat, till dekadens för att ni anser att det är kört.

Och vi som fattat sedan länge, vi som kämpat och kämpar, vi blir på något vis kvar med skulden för att inte ha fått er att ha fattat i tid, skulden för att inte ha gjort tillräckligt. Och det är vi som ska ha tålamod med er, vi som ska motivera er, vi som ska stryka er medhårs.

Jag vill få säga ”Vad var det jag sa?”. Men sånt får man inte säga. Och förmodligen skulle ni ändå på samma gång svara ”ja, men vi fattade också” och ”fast vi fattade inte att det var allvar!”.

För övrigt tror jag att många av er själva valt att blunda. För att det varit bekvämast för er själva. För att ni inte velat veta.

Den ekologiska katastrofen som heter människa

På twitter såg jag nyligen den här tweeten:

Jag har funderat mycket på det där.

För alltså, för det första är vi ju djur. Och de behov vi har, de basic grejer som krävs för vår fortlevnad, visar ju generellt sett väldigt tydligt att vi är just djur och inte kan uppfinna saker som trollar bort det. Vi måste äta och dricka precis som andra djur, för att bara nämna det mest självklara.

Men tja, jag iddes inte kommentera för det.

Det som däremot poppar upp i mitt huvud gång efter annan är den mer ekologiska aspekten av hur vi uppträder som vilka andra organismer som helst. När det finns stora tillgångar på resurser som gynnar oss (i det korta perspektivet) så utnyttjar vi dem till max. Vi har en explosiv exponentiell tillväxt (främst tänker jag på populationsnivå, men även på individnivå), även om det i praktiken innebär att vi lämnar efter oss död och förödelse, utarmade förgiftade landskap, etc.

Människan har gjort det förut, många gånger: byggt ”civilisation” som gått överstyr i vår tillväxtmaximering utan långsiktigt konsekvenstänk. Och förr eller senare kollapsar dessa civilisationer. Romarriket. Påskön. Och så vidare.

Skillnaden den här gången är att det inte är en begränsad del av vår planet som förstörs, och därmed finns det betydligt sämre möjligheter att ta vägen någon annanstans för de människor som klarar sig igenom kollapsen. Det är inte ett land, ett geografiskt område, det är mer eller mindre hela världen.

Människan är ett djur, i dess värsta betydelse. En parasit.

(Och vore det inte så förbannat länge sedan – drygt tjugo år – sedan jag läste ekologi på universitetet så skulle ni få ovanstående förklarat i ekologiska termer. Men de är puts väck från mitt huvud.)