Category Archives: Jag

För det är nedbrytande att stänga av

Skakande vittnesmål från svenska film- och teaterbranschen. 456 personer, däribland stjärnor som Marie Göranzon, Lena Endre och Sofia Helin, samlas i SvD i ett gemensamt upprop mot de kränkningar de får utstå. Här skriver de själva om övergreppen.

Den här synnerligen otrevliga texten finns att läsa i Svenska Dagbladet.

Jag läser texten – och kopplar vidare till minnen av helt annat slag, men från samma sfär: från tiden när jag gick musikalutbildningen.

Minnen från omklädningsrummet efter en danslektion av något slag. Jag var upprörd över attityden från dansläraren gällande någonting. Det kan ha varit den gången hon sagt till mig: “You’re a Gemini, aren’t you?”. Men det kan också ha varit något annat. Alldeles oavsett vad det handlade om så var jag upprörd över att bli tilltalad på att sätt där jag var betraktad som lägre i rank och därmed utan lov att få svara. För nej, jag är inte den som accepterar att man säger saker till mig utan att jag får svara eller försvara mig. Speciellt inte om det är bullshit vederbörande kommer med.

Men de andra, mina klasskamrater eller vad man ska säga – ja, vi var allesammans vuxna människor – ansåg att jag bara skulle låta det rinna av. Att det bara var att acceptera och leva med. Inte ifrågasätta och säga emot. Det var inte mer med det, liksom, skulle man vara i den här branschen så var det bara att vänja sig.

Och minnen från teaterlektionerna, där grundprincipen var att inte spela teater utan verkligen kliva in i och vara personen. Och detta inkluderade sådant som att kyssas. Att verkligen gå in i känslan av att jag är vansinnigt förälskad i den här personen och kyssas på de premisserna. Och nej, det var inget tvång att vi skulle – det var en uppmaning om att det var något vi borde, förr eller senare… så då var det liksom bättre att göra det förr och få det överstökat, typ. (Jag skulle nog säga att det på något plan kan betraktas som ett mentalt tvång.) Jag minns fortfarande den väldigt märkliga känslan av den där kyssen.

 

Ja, jag hoppade ju av, typ i början av mars första året eller nåt sånt. Då var jag ganska trasig inombords, för jag hade – på fler sätt än de ovanstående – gjort någon sorts våld på min egen själ, liksom.

Så jag blev inte kvar i branschen. Och jag blev aldrig utsatt för något av allt det där som beskrivs i den länkade tidningsartikeln. (Och både dans- och teaterlärarna jag nämner ovan var kvinnor.)

Men på nåt sätt känns det ändå symptomatiskt. Sammanhang som kräver att man ska svälja skit och stänga av egna känslor ger en ökad utsatthet – som i sin tur förstås kan utnyttjas.

Och jag ska säkert egentligen vara glad att jag inte pallar med sådana sammanhang.

Recension: Augustiförkylning 2017

Förkylningen slog till i onsdags, alltså för tre dagar sedan. Jag satt i skypemöte som började vid 13, och när mötet började hade jag inte en tanke på förkylning, men innan mötet var uppe i fyrtio minuter insåg jag att jag snabbt och effektivt höll på att bli rejält förkyld.

Det var länge sedan jag var så bängförkyld. Så där extra allt. Rinnande ögon, bubblande täppta öron, inte klara av att prata eller kramas eller ork att fixa minsta lilla. Feberkänning trots konstant alvedon. Siktet inställt på genomlida och genomleva. Inte ens några ambitioner om att försöka hålla efter disken eller få i oss riktig mat. Ingen jävla ork.

Problemet med den sortens yttre blockering av alla möjligheter är ju att det ger en så förbannat mycket utrymme att bli existentiell – i alla fall på den lilla ork som finns kvar att använda. För den går ju liksom inte att använda till något. Och när tillvaron är skit – som den faktiskt är när man är förkyld – så blir det liksom mer påtagligt att han är död och jag är ensam. Och då menar jag huvudsakligen inte de praktiska aspekterna.

Förkylning är ärligt talat för jävligt. Det drivs med mansförkylningar, och jag vet inte vad det är för förkylningar jag har, men när jag är så här bängförkyld så är det bland det värsta som finns. För de rinnande hyperirriterade ögonen i kombination med att knappt kunna andas är så fruktansvärt plågsamt och gör allt samspel med omgivningen till något fruktansvärt jobbigt som bara förvärrar det hela.

Och jag tänker på hur väldigt osynliga förkylningar är i vår historieskrivning. Men folk blir ju förkylda, och det måste påverka massor. Om du är på flykt och blir så här förkyld, så där så att du knappt står ut och knappt klarar av att genomlida, ens med kroppen full av alvedon och nässpray, hur klarar du dig? Eller om du befinner dig i krig? Och så vidare. Förkylning måste ju vara den avgörande faktorn i så fruktansvärt många saker som aldrig nämns?

Och ska jag dö så dör jag ärligt talat hellre långsamt borttynande, eller med klassisk smärta, än med plågan av rinnande svidande ögon.

Enda trösten under en förkylning är ju just att man vet att det är ofarligt och går över. Det har ett slut, en tidpunkt när man blir frisk från den.

Idag mår jag lite bättre. Klockan är snart 11 och jag har inte tagit alvedon sedan kl 01 inatt, och inte nässpray sedan igårkväll.

Härdsmälta

Och så är hjärnan nära härdsmälta igen. Fastnar i den konstanta känslan av att behöva göra, göra, göra, lösa, lösa, lösa.

Och när jag funderar på det så inser jag att droppen, det där som tar kål på mig, återigen är att behöva ta ställning till och väga in allt och bestämma.

Verandadörren. För jag har plockat upp kontakterna och offerterna från förra sommaren. Sitter återigen och brottas med vem jag ska anlita och hur måtten bör mätas och hur jag bör agera. Tillverkaren långt upp i landet som trots allt verkar pålitlig och bra och är ett stabilt företag – men som förstås inte kan komma hit och resonera och mäta? Det ganska lokala företaget som vi anlitat för länge sedan och som vi huvudsakligen varit nöjda med men vars dörr på den andra verandan trots allt inte är riktigt bra? Företaget liiite längre bort som verkar göra bra saker men som kostar mer och som jag inte har någon erfarenhet av? Eller företaget vars ägare var här ifjol och tittade och kändes extremt seriös och bra men som aldrig skickade den utlovade offerten trots påminnelser?

Huvudet mal runt runt runt. Det ska både tas ställning till vem som ska tillverka den och en massa annat. Och dessutom måste jag bestämma om lister och skyddsbrädor till utsidan av verandan.

Och jag är själv med alltsammans. Det är jag som måste bestämma alltsammans. Jag vet ju det. Det finns inget sätt att komma undan, det är jag som måste. Och jobbiga saker som måste göras de hanterar man genom att bita ihop och göra. För det finns inget annat val, finns ingen annan, för han är död, och nu är det jag, själv.

(Och ber jag någon om hjälp, så innebär det ju bara att jag måste förklara allt allt allt och därmed vända och vrida på det hur mycket som helst, och det brukar ändå alltid sluta med att det sitter en person till och hjälper mig att älta sönder mitt huvud med att väga alla sakerna.)

Härdsmälta. Jag vet att det är sånt mitt huvud går sönder av. Jag vet att det är sånt jag ska undvika. Ändå går jag i fällan igen och igen. Och när jag trillat dit och tänker efter så inser jag att jag ju inte ens har något val. Jag kan inte undvika härdsmältan, för det finns ingen annan som kan göra det där som måste göras, och när jag gör det så kommer det att leda just hit.

Ont och ensamt men mestadels en bra sak trots allt

Förra helgen var jag på Korröfestivalen. Vi har sagt sedan typ tidigt 2000-tal att vi ska dit, jag och älsklingen, men det har liksom alltid varit omständigheter som gjort att det inte blivit av. Små barn, prioriteringar av vad som behövt renoverats, semesterresor som krockat och annat. Men det skulle bli av. Sen. Ifjol våras sa vi att om han levde till sommaren så skulle vi åka, även om det bara skulle bli en dag.

Men han dog, och det blev inte.

I år åkte jag. Lånade ut barnen till farmor och farfar, slog följe med en bekant från närområdet att dela tält och drivmedelskostnader med, och begav mig dit.

Det var väldigt mycket dubbla känslor i det där… Det var på folkmusikfestival vi träffades, han och jag. Och på den tiden var jag van vid att åka iväg på sådana där saker själv. Van vid att i grunden vara ensam med det jag ville, van att gå mina egna vägar för att det var enda sättet att göra de saker jag själv ville.

Tillsammans med honom vande jag mig vid att det alltid fanns någon som ville hänga med på och göra samma saker som jag. Alltid någon att dela längtan, planering och upplevelser med. Alltid någon att dansa med.

Fast det blev ju inte så mycket med honom ändå. För med små barn blev det så meningslöst att åka på sånt där, för nästan all tid och ork fick ändå läggas på att roa uttråkade barn och att fixa mat till barn och byta blöja på barn och så vidare.

När barnen blir större ska vi! När barnen klarar sig själva och vi kan åka utan att behöva ta hänsyn till dem. När vi kan rå oss själva. 

Döden.

På den tiden hade jag ändå vana av att hantera att jag var ensam i mycket jag ville göra. Jag var van vid att göra det jag ville oavsett att omgivningen var ointresserad. Och jag var van vid att inte ha någon att dansa med. Nu tar ensamheten djupare, för jag har hunnit vänja mig av med den, lärt mig att den inte är en naturlag. Och så är den då plötsligt tillbaka. Den där känslan av att vara den som blivit över. Den där som inte har någon att dansa med.

På ett sätt är jag liksom ensammare nu än jag var innan jag träffade honom 1999.

På ett annat sätt är jag det inte. Det finns folk som jag känner i de där sammanhangen. Och i andra sammanhang. Jag har en mycket större vänkrets nu än jag hade då.

Och på det hela taget så är jag liksom ganska nöjd med att vara min egen. Jag är ju inte intresserad av att anpassa mig till andra, av att behöva hänga med andra och göra samma som andra. Jag vill drälla runt på egen hand och lyssna på det jag vill, lyssna på de artister jag själv vill. Den friheten vill jag inte överge.

Och jag behövde aldrig överge den med älsklingen, jag fortsatte att vara min egen med honom, liksom. Med honom hade jag det bästa av båda världarna.

Men nu överväger liksom nackdelarna med ensamheten.

Det är märkligt. Jag skulle nog förvänta mig att känna mig sorgsen. Men känner bara tomhet. Tomhet, ensamhet och icketillhörighet. Det var jag som blev över. 

“Livet går vidare”, säger folk. Mnja, säger jag. Inte för de som dog. Och bara delvis för oss som blev kvar. Det är så väldigt väldigt svårt att få det att gå vidare på en del områden. Blir mest tomgång. På vissa områden måste man starta om helt. Efter att ha fastnat i geggan i diket. Det känns mest olustigt och man vill bara gå därifrån. Det är som att man måste återerövra varje arena. Vissa går förhållandevis lätt. Andra är så djupt gemensamt rotade att det knappt går.

Men ja, jo, det var bra att åka till Korrö. Ändå. Jag väckte liv i en del bra saker i mig. Saker som finns kvar. Det var fint och kul och inspirerande. Även om det gjorde ont. För jag måste ändå vidare.

Det värsta (igen)

… och så vaknar jag lördag morgon och får syn på att jag har ett rödaktigt aningens halvmåneformat märke på benet. Tror först att det är mensblod, men det är det inte. Landar senare i att det nog är någon sorts blåmärke… eller något helt annat.

Ångest. Märkliga blåmärken far så lätt iväg i dödsångest – de kan i min ångestvärld vara det första tecknet på att saker inte alls är som de ska.

Det värsta har liksom inte alls hänt. Det värsta ur mitt eget hänseende är att jag själv dör.

Ett uppdämt behov av att röja ut och få ordning och en rädsla för att dö under tiden

Semestern närmar sig sitt slut. Så vad har jag gjort den här semestern?

Röjt. Jag har röjt. Sorterat, plockat, gjort av med saker, sålt, slängt, strukturerat…

Jag har ett uppdämt behov av att få ordning. Bli av med. Får ordning på surdegar, göra mig av med saker som inte borde finnas här, sortera saker och få ihop vad som hör ihop.

Det är tråkigt. Och det är mentalt krävande – även om man bortser från aspekten av att en hel del av det jag röjer bland är sånt som tillhört min döde man, och ungefär allt annat jag röjer bland i alla fall väcker minnen av honom på ett eller annat sätt. Det blir ju så, när man levt ihop i sjutton år, och bott i det här huset sedan 2002… Som sagt var, det är mentalt krävande även bortsett från det: att bita ihop och fortsätta med det tråkiga, som innebär ett konstant flöde av jobbiga beslut.

Ja, jag behöver ju vila också. Och jag behöver att det händer roliga inspirerande saker. Men det är liksom som att geggan av saker som behöver röjas och sorteras och slängas är i vägen för att jag ska kunna slappna av, njuta, bli inspirerad och köra igång med saker. Jag har ignorerat det så länge, eller låtit det rinna av, eller vad man ska säga, men det är som att det inte går längre. Att det kliar för mycket av det, att jag inte kan blunda längre.

Så jag kämpar på. Fastän jag stundtals känner att jag inte pallar mer.

Ibland känns det som att jag kommit en bit på väg. Andra dagar, eller stunder, känns det som att det jag åstadkommit egentligen är ytterst marginellt.

För det är ju oändligt mycket kvar ändå på något vis. Jag hinner ju inte klart under den här semestern, liksom.

Men ändå. Jag behöver liksom få en fräsch nystart, eller vad man säger.

Och samtidigt… samtidigt gnager det. Den där oron. Dödsångesten. Tänk om jag plötsligt dör alldeles för tidigt jag också, och så har jag slösat bort den där lilla tiden jag fick på att sortera retrodatorer och pysselhyllor?

Det är samma dödsångest, samma rädsla för att dö innan jag hinner, som jag stångats med förr om åren, den där som gjorde att jag inte ville vänta för länge med att skaffa barn till exempel.

Jag har typ alltid varit rädd för döden. Han var inte rädd för döden, han hade inga ångestproblem. Han dog. Och jag är kvar och har ångest och rensar saker.

Snart är semestern slut. Då drar det vanliga ekorrhjulet igång. Med delvis andra och delvis samma otillräckligheter som semestern.

År och tid och parenteser

Vid månadsskiftet hade jag bott här i femton år. Här, i vårt hus. Det är med bred marginal det längsta jag bott någonstans. Mitt barndomshem på Ängelholmsslätten, dit mina föräldrar flyttade strax efter min tillblivelse, bodde jag från att jag föddes tills vi flyttade när jag var elva och ett halvt år. Det är alltså fortfarande det näst längsta jag bott någonstans.

Jag funderar vidare på saken och inser att även för älsklingen, som ju inte hann bo här i femton år, så kan det ha varit så att det här var det längsta boendet. Visserligen var det inte förrän jag dök in i hans liv som han flyttade sig från Linköpingstrakten, men jag tror ändå att det längsta sammanhängande boendet för hans del var huset hans föräldrar byggde, från att han var sex år och… tills han började plugga? Men jag är osäker. Det är ju inte den sorts detaljer man memorerar i detalj för någon annan än sig själv och kanske sina barn.

De senaste dagarna har tankar de där tankarna, om tid och honom, varit mer påtagliga igen. Den där insikten om att om jag lever ett normallångt liv så kommer åren med honom, de där knappa sjutton åren, i slutändan bara att vara en parentes. Det är på ett sätt så märkligt att tänka sig. Och på samma gång så väldigt nödvändigt. Det där att komma vidare, att leva nu och framåt, det innebär ju hela tiden ett liv utan honom. Det är ju det jag lever nu, ett liv utan honom. Och ja, det gör jag, i allra högsta grad. Beroende på vad jag gör påminns jag ibland mycket om honom, och saknar honom. Men han blir, trots det, hela tiden en allt mindre del av mitt liv. Det känns elakt och fult. Men herregud, jag kan ju inte ägna mitt liv åt att minnas honom eller tvinga resten av världen att minnas honom. Det blir liksom bara patetiskt. Och framför allt: det är inte jag.

(Och nej, det är inte vad han hade velat heller. Ni behöver inte påpeka det, för jag vet det, och jag hade vetat det även om han inte uttryckligen hade sagt det, och alldeles oavsett är det inte så jag funkar – och på det sättet har jag väl aldrig anpassat mig efter vad jag förväntar mig att andra förväntar sig av mig heller. Det här är inte ett ursäktande eller en önskan om acceptans och bekräftelse. Det här är bara nedtecknande av vad som rör sig i mitt huvud. Ju.)

Man ska sälja saker, ska man

Jag vadar runt i saker jag försöker sortera ut och bli av med. Det tar aldrig slut.

Barnkläder. Utsorterande av barnkläder är en ständigt pågående process sedan tretton och ett halvt år. Barnkläder blir urvuxna. En del läggs undan och sparas till nästa barn. Annat kommer aldrig användas av nästa barn – när de var små för att de är födda på olika årstider och det vinterplagg som behövdes i en viss storlek till den första aldrig behövdes till nästa; numera för att de har olika smak och det faktiskt går att fråga barn två redan när saker rensas bort från barn ett om han vill ha det eller inte. (När det rensas bort från barn 1 är det för övrigt ofta lagom i storlek till barn 2; trots 4,5 års åldersskillnad går de delvis omlott i storlekar.)

Så jag rensar bort barnkläder. Och jag har inte längre någon självklar avsättning för barnkläderna: ingen självklar övertagare i närområdet. Alltså måste det lämnas iväg. Och då måste man fundera över vart man ska lämna det: vilken instans är bäst? Vem är mest behjärtansvärd? Vilken organisation kommer att se till att sakerna kommer till bäst nytta? Vem är mest behövande? Och samtidigt ska det vägas mot vad som är en rimlig arbetsinsats.

Dessutom ska det förstås vägas in att saker som ska säljas eller skänkas till behövande antas behöva hålla en viss kvalitet. Det vill säga sådant som jag själv tycker borde lagas, eller till och med redan har lagat upprepade gånger, och som jag tycker borde användas ett tag till, utifrån resurs- och miljöhänseende, de anses egentligen inte okej att skänka till någon annan. Vilket innebär att miljömässigt borde jag behålla det och göra något med det.

Fast det där går ju bara till en viss gräns, innan jag drunknar under mängderna. Jag har i dagarna till exempel slängt hälften av de gamla avlagda trasiga jeans jag sparat i tygskåpet till att ha till lappar, för i nuläget låg hälften utanför skåpet för att det inte fick plats. Nu har jag bara sparat så mycket som får plats på hyllan som är avsedd för sånt. Resten har fått gå till textilåtervinning hos H&M.

Och det som är i bättre kvalitet borde jag sälja. Jag vet det. Det är så man ska göra. Sälja av på Blocket eller skicka iväg till Sellpy eller något annat sånt. Både för att det finns ett ekonomiskt värde och för att det underlättar för den som är ute efter något specifikt. Men jag ORKAR INTE. Hinner inte. Vill ha ett liv utöver att bara vara handelsresande i lump, liksom. Tiden som ensam förälder till två barn i hus räcker ändå aldrig till.

Så jag står här med mina kassar med barnkläder.

Och nu i veckan har jag gett mig på sorterandet av studion. Ja, studion. Det där rummet som skulle bli vår musikstudio (och med lite plats för en balettstång och några väggspeglar). Det där som adrig blev, utan som mer blev lagringsplats för synthar, urgamla datorer älsklingen fyndade på olika ställen, samt diverse annat blandat dret. Plus att vi har garderober därinne. Och bokhyllor. Och en del annat. Och ju mer överbelamrat desto mer övergivet. Och så där.

Men den här veckan var ambitionen att faktiskt få till en studio av det. En kompis har tidigare hjälpt till att sälja av en hel del av synthar och dylikt. Och jag började veckan med att försöka hitta golvet innanför dörren till rummet. Jag hittade mängder med skräp. Färskt kattkiss och intorkat kattkräk. Lådor med älsklingens brev och slöjdalster. Och sedan gav jag mig på att sortera tygskåpet, och gav mig sedan in i garderoberna.

Det innebär att jag nu sorterat ut en hel massa kläder som jag själv inte använt på länge. Och dessutom älsklingens byxor och tjocktröjor. Sex kassar kläder bara på det, tror jag. Det finns mer kläder som behöver gås igenom, men i skåpet efter fixade jag mest till ordningen lite. Och i sista skåpen la jag handdukar och sånt i ordning och la det som luktade lite muggigt till tvätten. Samt spred iväg diverse av sakerna till andra delar av huset, för att hanteras vid andra tillfällen. Djembes och bodhrans och trähyllor och golvlistbitar och…

Sedan kom vänner och hjälpte till att sortera upp elektriska saker :-) Ställa i ordning synthar och trummaskiner och inspelningsutrustning och sortera sladdar. Och vi bar ut nästan alla datorsaker ut i matrummet, och ställde sedan tillbaka in dem i någon sorts ordning. Och jag la upp alltsammans som loppis på FB:

Jag vill inte ha kvar alla gamla datorprylar älsklingen samlade på sig.
– Är det något av det du vill ha? Lämna ett bud (eller erbjud dig att ta emot gratis).
– Är det något av det du har en uppfattning om vad det faktiskt är värt (och det är värt mycket så du tycker jag borde undersöka en “riktig” marknad, liksom)? Säg det!
– Är det något av det du tycker jag gör ett misstag om jag gör mig av med för att jag borde behålla det? Förklara för mig :-D

OBS! Jag har ingen koll på vad som funkar eller inte

Och snälla vänliga människor talade om för mig vilka saker som borde läggas upp till försäljning i grupper för retrodatorer och vad som ska gå till återvinning eller möjligen loppis.

Och jag vet ju det: det är roliga gamla prylar för den som har intresset. Konstiga, udda saker från tider när datorerna liksom inte hade styrt in i en eller ett par linjer. Lite som fossil från kambrium. Det är synd att de ska gå till spillo när det finns folk som kan få ett plirigt lyckligt leende av att få lägga beslag på en SÅN! Och dessutom inser jag att en del av prylarna säkert kan inbringa stora pengar om man ger sig ut på Rätt Marknad TM.

Sälja bör man. För det ekonomiska värdet, och för att sakerna ska hamna hos rätt ägare.

Och sälja innebär alltid jobb. Hitta rätt ställe att sälja på, svara på frågor, leta försvunna delar. Fixa med transportlösningar: skicka med post eller DHL eller annat, eller vara hemma när folk kommer för att köpa. Hantera praktiska lösningar. Tankearbete. Mentalt påfrestande på så många nivåer. Och tidskrävande.

Jag vill inte dra i det. Men när jag väl börjat gräva runt i det så hamnar jag ändå där: Lägger ut annonser för en hel drös av de märkliga maskinerna på retrodatorförsäljningsforum. Säger först att det är hämta på plats som gäller, men ändrar mig sedan för de mindre prylarna.

Jobb. Jobb och jobb och jobb.

Och jag vill bli av med skiten. Jag känner frustration över allt som står där och inte bara försvinner. Lådorna med elektronikskrot som behöver köras till återvinningen. Högarna med datorgrejer som bedömts värdelösa och meningslösa och möjligen ska ställas in i Lions loppiscontainer. Högarna med retrodatorgrejer som auktioneras ut, och de som jag ännu inte hunnit lägga ut på dito ställe. Kassarna med vuxenkläder som kanske ska till nyanlända eller också inte, kassarna med barnkläder som jag just nu inte alls vet vart de ska, kassarna med herrkläder som av olika skäl ska till stadsmissionen i Malmö…

… kassarna med tapetrester, gamla och nya, lådorna med älsklingens osorterade minnen från olika delar av livet…

… och utöver det vet jag att det finns oändligt med små fickstorleksspel- och datorprylar kvar i sovrummet, och bokhyllorna i studion är full med böcker om datorer och programmering och annat som ingen här bryr sig om och som också borde sorteras ut…

… och dessutom vill jag sortera i pysselhyllan, för det är ingen här som pysslar längre, och hyllan med “brädspel” behöver också sorteras, för det mesta där är sånt ingen vill spela, och…

Jag vadar runt i ett kaos av saker som behöver rensas ut och sorteras, och saker som redan är sorterade och redo att skeppas iväg men ännu inte lämnat huset. Ibland försöker jag förtränga det och få tid till att leva. Fast det betyder ju allt som oftast ändå bara att laga mat, tvätta och tjata på barn. Och det där som behöver sorteras och rensas hänger som en boja runt halsen. Jag vill bli av med det, bli klar, bli fri. Men det är så mycket. Det känns som att jag aldrig kommer att bli klar. Som att jag har att välja på att hinna leva eller få plats att leva.

Göra rätt. Sälja. Få in pengar. Hitta rätt mottagare. Saker ska komma till nytta. Tänka på miljön. Spara på resurser. Laga och återanvänd och se till att allt kommer till bästa möjliga användning.

Jag kräks. Mitt huvud sprängs.

Semester, kallas det. Återhämtning. Liv.

Pytt heller.

 

Jag är fortfarande lite arg på dig för det här. Både för att du aldrig kom till skott att börja använda dina studiosaker och få ordning, och för att du lämnade till mig att ta hand om din skit, liksom. Fast vad gäller det senare har jag ändå svårt att fortsätta vara arg. För det där ska ju liksom hela tiden vägas mot annat. Om du hade ägnat sista året åt att göra dig av med saker för att jag skulle slippa så hade det ju blivit mindre tid till att leva tillsammans så länge du fanns kvar, typ.

Det kommer alltid tillbaka till mig själv, hur jag än gör. All skuld och allt ansvar och allt sånt landar alltid hos mig, hur jag än gör. Den enda som lyckades lite med att hålla mig ifrån det var ju också du…

Dispositioner och pusselskrivande

När man pratade om skrivande i skolan så betonades alltid vikten av att göra en disposition. Oavsett om det handlade om diskuterande svenskuppsatser eller skönlitterära texter så betonades disposition som en av de allra viktigaste sakerna. I princip var budskapet att utan en disposition kan man inte skriva. I alla fall inget som är värt att läsa.

För mig har det där alltid varit ett irritationsmoment. Det funkar inte för mig att tänka på det sättet. Har jag en struktur och en plan så har jag den i huvudet. Och annars kommer den efterhand som jag skriver. Gör den inte det så får jag improvisera. Men det löser sig.

Ibland har jag trots allt försökt skriva dispositioner. Men det har ställt till mer än det hjälpt. Så jag har gett upp de försöken.

Länge höll jag dock fast vid att skriva kronologiskt. Dels för att det var så jag lärt mig att göra och det kändes logiskt. Men sett i backspegeln så inser jag att det ju inte fanns något annat sätt att göra det, då när skrivande gjordes med penna på papper. Blyerts gav lite flexibilitet, men inte mycket.

Numera är datorn mitt skrivredskap. Och det ger en enorm flexibilitet: jag kan skriva ner saker när de dyker upp och flytta runt efterhand.

På ett sätt innebär det att jag i alla fall ibland och i alla fall till viss del använder mig av dispositionstanken. Eller i alla fall de bitar av den som passar mig. Men det är fortfarande inte en avsiktlig Disposition TM, inte ett Nu Ska Jag Sätta Mig Och Göra En Medveten Struktur För Det Här TM. Jag gör det när jag vill, om det passar, utifrån behov.

Men det som är betydligt intressantare och ett mycket större steg är att jag numera släppt kronologitanken. Jag har inte ens ambitionen att skriva från början till slut. Jag skriver lite här och lite där, utifrån inspiration och lust och vad som faller på plats. Lägger pussel.

Det tog emot i början. Så kan man ju inte göra, ju! Men nu när jag vant mig vid det så är det väldigt skönt. Mycket mer avslappnat. Ja, det är rörigare. Men det kan jag ta.

Because at least it’s an answer

Oliver Queen, a k a Green Arrow, är världsmästare på att alltid ta på sig skulden för när något går dåligt. (Eller, frågan är ju om han verkligen slår mig i den grenen.)

I ett av de avsnitt vi sett idag, säger han så här angående att ta på sig skulden:

Do you know why I always blame myself in situations like this? Because at least it’s an answer. Sometimes, we just need a reason when a situation is completely unreasonable.

(Canary Cry)

Det är väl inte utan att det ligger något i det…