Monthly Archives: april 2017

Internationellt språk och samhörighet på liten yta

Jag brukar säga (eller kanske oftast tänka) att jag sällan känner så stark samhörighet med kvinnor i alla tider som när jag hystar upp tvättkorgen med ren tvätt på höften och går för att hänga tvätten. När jag står hemma på vardagsrumsgolvet framför TV:n, med youtube på och tränar framför/med Lazy Dancer Tips känner jag en annan sorts samhörighet. Men också den väldigt stark.

Jag står där på min lilla fläck på golvet, mellan TV:n och soffbordet (som jag knuffat så nära soffan det går), mellan fåtöljen och sonens notställ. Jag står i en vinkel som inte är optimal, för att TV:ns placering inte är anpassad efter någon som ska stå mitt på den fria golvytan utan efter någon som sitter i soffan. Jag parerar hela tiden skarven i plastmattan och flyttar runt så att den inte ska skava mot foten när jag gör tendus och rond de jambes på vänster sida. Jag bryr mig för första gången om att det där golvet håller på att ge upp totalt runt skarven och spricker mer och mer, för det är i vägen för mina fötter. Och jag känner samhörighet med dansare runt hela världen.

För det är ju så där det är. Vi som dansar har alltid stått och tränat i hopplösa utrymmen. I ungdomsrum, studentlägenheter, vardagsrum för oss själva har vi stått och övat – och försökt undvika att fäkta ner inredning och annat. Och i väntan på buss och tåg har vi stått och repeterat steg och övningar och samtidigt oftast försökt att inte märkas alltför mycket för omgivningen. (Eller inte.)

Och alla dessa träningslokaler jag tränat i. De allra flesta av dem egentligen inte heller särskilt väl anpassade för ändamålet. Pelare mitt i lokalen. Golv som inte funkar att dansa på. För få och för korta balettstänger. Det eviga parerandet för att alla ska få plats och ingen ska inkräkta på det utrymme som grannen behöver för att kunna göra samma övning som jag. Hänsynen och respekten.

Eller den där eländig källarlokalen vi tränade i ett tag i Göteborg, där det var så lågt i tak att vi istället för att sträva uppåt fick sträva åt sidan.

Ja, det är samhörighet. Samhörighet i att vi alltid hittar plats och möjlighet och gör det bästa av den där lilla fläcken vi hittar. Anpassar och hittar möjlighet.

Sånt tänker jag på, när jag står där på mitt vardagsrumsgolv, med en pinnstol som balettstång. Sånt tänker jag på när min balettlärare, Alessia på youtube, kommenterar något om att slå sönder lägenheten när hon backar in i golvlampan eller när hon säger hej till krukväxterna när hon lutar sig åt sidan i en stretch.

Men samhörigheten sitter inte bara i utrymmet, utan också i det gemensamma språket. Språket som består både av ord/termer och av kroppspråk, signaler, gester. Språket är så gemensamt och hemtamt att Alessia kan rätta mig och få mig att tänka på rätt saker utan att hon ser mig, för de påpekanden hon kommer med är allmängiltiga, välkända – jag vet vad hon menar, eller kan förstå av att lägga ihop det jag vet sedan innan. Jag kan grunderna i språket och har dem i ryggmärgen. Må vara att dansen inte är mitt modersmål, men jag har pratat språket länge nog.

Och jag må vara en 41-årig mamma, med en kropp som inte längre gör det den gjorde på den tiden det fortfarande var relevant att drömma om att bli dansare. Men det är ljuvligt att känna samhörigheten och kommunicera både med hela världen och min egen kropp. Här hemma i mitt vardagsrum.

Det radikala i att beskriva hur saker borde vara och risken att det går spårlöst förbi

En av de saker man kan göra, en av de ambitioner man kan ha, om man skriver ”fiction” (skönlitteratur, men vad heter det på svenska när det inte handlar om text utan om film eller liknande?), är att ”ta upp viktiga frågor”. Alltså: man tycker att något i världen är problematiskt eller fel, och så berör man på något vis det ämnet i det man skriver/skapar.

Det där kan man ju göra på olika sätt. Ett sätt är att belysa det som är fel genom att beskriva det som är fel på ett tydligt sätt så att läsaren  ser felet och förstår vad som är fel. Det kan i sin tur bli en del av ”storyn”, plotten, och bidra till att leda historien framåt, eller rentav vara upprinnelsen till det man skriver om.

En annan variant är att istället beskriva saker så som man tycker de rimligen ska vara. Beskriva en tillvaro där saker är på det sätt man tycker att de borde vara i verkligheten, fastän de inte är det.

På ett sätt är den senare varianten radikalare. Och trots det är den ganska otacksam. Den bygger ingen intrig. Den riskerar faktiskt att gå spårlöst förbi, inte noteras av läsaren, om den inte är väldigt tydlig eller läsaren är väldigt medveten på det aktuella området. Och det hör liksom till sakens natur att det som beskrivs måste passera mer i förbigående, just för att det inte kan bygga intrig, och därmed ökar liksom risken att det man vill lyfta fram bara går spårlöst förbi.

Det är liksom bara småbarnsböcker som kan beskriva en okomplicerad bra fin tillvaro utan problem. En bok för vuxna, eller ens större barn, som kan sammanfattas ”de levde lyckliga från början till slut” finns väl knappast.

Så den radikala varianten ”i förbigående beskriva saker på ett sätt som vore drömmen” ger liksom ganska små krusningar på vattnet jämfört med varianten ”beskriva något som är skit”. Och ändå… ändå är det så förbannat önskvärt med det.

Det är väl liksom något som tangerar att bygga förebilder. Och att långsamt långsamt flytta kontinenter.

Det är sånt jag funderar över stundtals i mitt skrivande och när jag funderar över hur det jag skriver uppfattas.