Tag Archives: miljögifter

När det är så här förbannat krångligt så tycker inte jag Sverige uppfyller kravet på att informera (miljögifter i fisk från Östersjön)

I förrgår var jag i affären och handlade lite midsommarmat. Och då hittade jag den här:

Det var inte färsk sill jag var ute efter. Mina midsommartraditioner handlar om matjessill och potatis, och matjessillen fanns redan hemköpt och är MSC-märkt och kommer från sammanhang jag inte behöver fundera närmre över.

Men färsk fisk är gott. Färsk fisk finns det oftast ganska begränsat av i de affärer jag handlar i. Den här gången fanns det mängder av paket som det ovan, och dessutom till ett fördelaktigt pris.

Men sill är knepigt.

Sill är i grunden jättenyttigt. Sill finns i ganska goda bestånd och är inte en fisk jag behöver ha dåligt samvete att det fiskas ur utdöende bestånd.

Men sill som levt i Östersjön innehåller alldeles för mycket gift. Dioxiner. PCB. Sill som levt i Östersjön bör man äta VÄLDIGT sällan – i alla fall gäller det stora delar av befolkningen.

För enkelhetens skull saxar jag här ur Livsmedelsverkets påminnande pressmeddelande inför årets midsommarhelg:

Fisk är nyttig mat och midsommar är ett perfekt tillfälle att förse sig av alla goda sill- och strömmingsrätter. Men tyvärr är inte all sill och strömming lika nyttig. Den som är fiskad i Östersjön och Bottniska viken innehåller höga halter av miljögifterna dioxin och PCB. Därför bör barn (både flickor och pojkar) ungdomar och kvinnor som vill få barn i framtiden inte äta strömming och annan fet fisk från Östersjön och Bottniska viken oftare än 2-3 gånger per år. Övriga kan äta dessa fiskar en gång i veckan.

Med ”påminnande” menar jag att det här ju inte är något nytt, utan saker som det informerats om i evigheter och som alla borde känna till – men så är det ju ändå inte.

Nå. Jag är en av de där som vet att jag bör se upp med var sillen fångats. Hade det stått strömming så hade jag kunnat vara ganska säker på att den kommer från Östersjön och jag alltså i praktiken bör låta bli att äta den. (Ganska säker. Inte helt, för det är inte alla som håller på namnuppdelningen.) Men det står sill. Alltså kan den vara fångad på ställen som gör att jag kan äta den hur mycket jag vill. Eller så är den fångad på ställen som gör att jag (eller främst mina barn; jag planerar inte att skaffa fler barn själv) i princip bör låta bli den.

Jag måste alltså använda mig av den finstilta infon om var fisken är fångad för att veta om jag ska köpa den.

27 IIId sekt 24.

Det är den infon jag förväntas kunna tyda, den infon jag förväntas antingen plocka fram vad den betyder ur minnet, eller annars ställa mig i affären och googla reda på vad den betyder.

Ärligt talat: hur många människor gör det? Hur många människor begriper ens att det är denna info de behöver läsa och ta hänsyn till?

Fet fisk från Östersjön innehåller mer PCB och dioxiner än vad som är tillåtet i livsmedel enligt EU. Men Sverige har fått till ett undantag som innebär att fisken får säljas som människoföda. (Se mer om detta längre ner.) Motkravet är att svenska myndigheter informerar om att fisken inte ska ätas för ofta. Precis det som Livsmedelsverket gör.

Men Livsmedelsverkets information bygger på att jag vet var fisken jag ska äta är fångad. Det är bland annat därför jag behöver den informationen. Ja alltså, den där siffer- och bokstavskombinationen. 27 IIId sekt 24.

För att ta reda på om fisken kommer från Östersjön eller inte behöver jag ta mig till den här sidan hos Havs- och vattenmyndigheten och sedan vidare till den här sidan och den här kartan:

Jag TROR, efter att ha tittat på kartan, att fisken i förpackningen är fångad mellan Skånes sydkust och Tyskland. Och det är Östersjön. Så jag lägger tillbaka fisken.

Men jag är inte säker på att jag tolkat och fattat rätt.

Så hög är alltså tröskeln för att få reda på om jag och mina barn borde äta den där fisken eller inte. Och jag är fortfarande inte säker.

Är det rimligt? Kan man verkligen tycka att Sverige uppfyller kraven om att informera? (Citat nedan från livsmedelsverkets webbplats.)

Gränsvärden och Sveriges undantag

Inom EU finns det gränsvärden för hur mycket dioxiner och PCB som animaliska livsmedel, inklusive marina oljor, som fiskolja och fiskleverolja, får innehålla. Syftet med gränsvärdena är att förhindra att livsmedel med de allra högsta halterna av dioxiner och PCB hamnar på marknaden. Fet fisk från Östersjön, Vänern och Vättern innehåller ofta dioxin och PCB över EU:s gränsvärden.

Sedan 2002 har Sverige haft ett tillfälligt undantag från EU:s gränsvärde för dioxiner i fisk och 2012 blev undantaget permanent. De fiskarter som undantaget gäller är vildfångad strömming/sill större än 17 cm, lax, röding, öring och flodnejonöga som fiskas i Östersjöområdet inklusive Vänern och Vättern. Undantaget från gränsvärdet innebär att denna fisk får säljas obegränsat på den svenska marknaden.

Inför regeringens beslut om de skulle ansöka om ett permanent undantag eller inte, fick bland annat Livsmedelsverket och Fiskeriverket i uppdrag att ta fram underlag om undantagets betydelse för folkhälsan och fiskerinäringen. Livsmedelsverkets slutsats var att det ur ett folkhälsoperspektiv vore bättre att låta EU:s gränsvärde gälla även i Sverige.

Ett undantag från gränsvärdet innebär att exempelvis den strömming man köper i butik kan innehålla dioxiner och PCB i halter som är högre än EUs gränsvärden. Regeringen beslutade efter en sammanvägning av olika remissinstansers utredningar att förorda ett undantag från gränsvärdet. Livsmedelsverkets slutrapport från mars 2011 hittar du via länken längst ner på sidan.

En förutsättning för det svenska undantaget är att Livsmedelsverket informerar om riskerna med fet fisk från Östersjöområdet, och om verkets kostråd om fisk. Livsmedelsverket ska varje år rapportera till EU-kommissionen om hur vi sprider denna information och redovisa hur vi ser till att fisk som överskrider gränsvärdet inte exporteras till andra EU-länder.

Jag tycker inte det. Och även om man bortser från huruvida det är juridiskt korrekt eller inte så tycker jag att det är skitkasst, rent ut sagt. Jag tycker att information av det här slaget ska vara tydlig, begriplig och lättillgänglig – inte kräva superengagerade medborgare med hangup på information.

Vad tycker du?

Plånbok

Åttaåringen behövde en plånbok. En riktig. Det har jag tänkt länge, men häromveckn tog jag tag i det.

Plånböcker kan man köpa på olika ställen. Till exempel på marknader – eller på Ica när de tagit hem ett ställ med blandade plånböcker. Men marknader dyker inte upp när man behöver dem. Och Ica här har inga plånböcker för tillfället.

Plånböcker är dessutom ofta dyra, utan att man för den skull egentligen får någon info alls om hur de är tillverkade. Och generellt sett är skinn kromgarvat, som ju inte är så bra för någon alls.

Så jag googlade. Tänkte att det kunde vara lönt att se om man kunde få fatt i en plånbok som var miljömässigt bättre. Eller till bättre pris än på Ica. Knappast en kombination av billig och miljöanpassad, tänkte jag, men ändå.

Och så hamnade jag på Gusti Läder. En tysk näthandel. Och för varje produkt kan jag läsa mig till om den är kromgarvad eller vegetabiliskt garvad, och om det är frågan om små eller stora producenter. Att välja en plånbok av vegetabiliskt garvat skinn från en liten producent visar sig vara inte dyrt alls.

Vid utcheckningen av min näthandelskassakorg kan jag dessutom lämna ett frivilligt bidrag till olika verksamheter för att förbättra villkor. Jag lägger på femton kronor till inköp av handskar till garvare.

Och alltså, jag vet ju inte. Jag kanske är grundlurad. Men å andra sidan så lär det väl knappast vara sämre än att köpa en plånbok jag inte vet något alls om?

Plånboken har i alla fall anlänt och ser fin och bra ut.

Uppföljning: keramisk smörgåsgrill och manual som uppmanar till lagning

I somras skrev jag om att jag ville få fatt i en smörgåsgrill med beläggning som inte var av teflon, och att jag visserligen hade hittat med keramisk beläggning, men det var på andra sidan Atlanten, där man har annan spänning i eluttagen.

För ett tag sedan fick jag en kommentar på inlägget:

Hej
Jag letar också grill och hittade din sida och letade vidare med den infon.
Hittade dessa grillar på tyska amazon, kanske kan vara nåt?

Aha! Tyskland förstås! Det hade jag inte tänkt på :-)

Min tyska är visserligen usel (har aldrig läst/lärt mig tyska), men med moderna hjälpmedel går ju sånt att lösa. Så vi beställde hem en smörgåsgrill (ja, man kan göra sådana där typ belgiska våfflor i den också) från Tyskland, och den kom för ett par dagar sedan.

Evaåringen fullkomligt överlycklig.

Mamman lite nervös över att det redan från början fanns en liten liten skada i beläggningen i en kant – men orka skicka tillbaka saker till Tyskland liksom?

Vad jag också gillade mycket var manualen. Inte alls den klassiskt amerikanskhysteriska varianten som säger att absolut ingen som är yngre än medelålders eller har en begåvning under mensanivå får använda den, utan:

imageOch, ännu vktigare och häftigare: istället för det klassiska ”om sladden går sönder får den ABSOLUT INTE LAGAS UTAN SLÄNG SLÄNG SLÄNG!!” – eller snarast sånt här:

Den externa flexibla kabeln eller sladden till denna ljuskälla kan inte bytas ut; om kabeln skadas förstörs hela ljuskällan.

– så står det så här:

image

imageOch det kan ju låta som en petitess, men jag tycker faktiskt det är ett stort framsteg.

Att välja bort tryckimpregnerat och välja – vadå?

Ja, som sagt var, den gamla rosenbågen i järn ska ersättas av något i trä. (Utom ner i marken; där blir det jordankare eller vad det heter.)

Utomhuskonstruktion. Sånt där som folk tycker man ska ha tryckimpregnerat till. Men tryckimpregnerat ska man undvika, för miljöns skull.

Byggmarknaderna är numera duktiga på att informera, det vill säga det sitter skyltar i anslutning till det tryckimpregnerade virket som talar om att det är miljöfarligt och att man bör undvika att göra ditten och datten och att de helst inte vill hantera skiten men förstås tar emot avfall vid behov och jadajada.

Däremot är det dåligt med alternativ. Alternativ ska vara till exempel lärkträ eller värmebehandlat trä. En av byggmarknaderna i närheten hade hemma trallbrädor av lärk; andra dimensioner kunde beställas. En av de andra byggmarknaderna skulle enligt kedjans centrala webbsida kunna erbjuda brandimpregnerat trä – men när jag ringde den lokala så lät den i telefonen som ett stort frågetecken.

Jag vill ju gärna göra rätt. Men att behöva beställa och kanske vänta i veckor för att få hem virke till ett litet enkelt bygge? Eller fara land och rike kring för att försöka skaffa? Det är ju knappast så man får till förändring.

I sådana här lägen längtar jag efter lagstiftning. Nej, man kanske inte ska förbjuda tryckimpregnerat rakt av. Men man skulle kunna lagstifta om att de som säljer tryckimpregnerat också måste sälja alternativ. Så att kunden faktiskt får en möjlighet att välja. Som det är nu drivs ju utvecklingen inte framåt för fem öre.

Här fick det i slutändan bli ”vanligt” trä: granstolpar och furu i övrigt. Och så blir det oljning och målning.

Önskas: teflonfri smörgåsgrill

Vår elvaåring skulle gärna vilja ha en smörgåsgrill. En sådan där man gör toast i.

Jag skulle ärligt talat också gärna vilja ge honom en. Jag tycker att det är en vettig sak för en nästantonåring att ha, för att kunna fixa sig goda mellanmål när han är själv hemma. Och kanske inspirera till att han över huvud taget ska bry sig om att äta något då.

Han skulle ha fått en för länge sedan, som födelsedagspresent eller så, om det inte vore för en sak: alla som säljs har beläggning med teflon eller liknande.

Då och då har jag googlat för att försöka hitta en smörgåsgrill utan teflon/motsvarande non-stick beläggning (teflon är ett märkesnamn). Utan framgång.

För en vecka sedan fick jag för mig att googla på engelska begrepp istället – även om det inte finns i Sverige så borde det väl finnas nånstans, liksom?

Bingo!
Oster DuraCeramic Panini Maker and Grill finns att köpa på amazon.com. Och det är ju liksom hanterligt att köpa saker från Amazon. Jippi!

Fast glädjen varade inte länge, för älsklingen påpekade att elektriska prylar från andra sidan Atlanten har fel spänning :-( Så det blev inget av det.

Företaget Oster säljer tydligen i Sverige också. Fast bara ”blenders”. Och det behöver jag ju ingen :-/

Jag vill inte ha med er att göra!

Ibland blir jag förvirrad och vet inte riktigt vad eller hur jag ska göra.

För några dagar sedan la jag upp bilder på blommande stockrosor på twitter och skrev ”Nu blommar stockrosorna”.

För en lite stund sedan noterade jag att inlägget blivit retweetat – av ett företag som säljer plugg som innehåller bekämpningsmedlet glyfosat. Alltså det aktiva ämnet i round-up.

Glyfosat kan vara cancerframkallande enligt WHO.

Visst, ska man nödvändigtvis använda glyfosat så är det bättre att använda pluggvarianten, där man injicerar giftet direkt i den växt man vill bekämpa istället för att spruta och därmed skada betydligt fler organismer. Absolut. Och ja, självklart kan det finnas enstaka tillfällen när nyttan kan överväga. Men inte för att ”lösa ditt problem med slybildning efter trädfällning” som det aktuella företaget skriver i sin presentation på twitter.

Och jag skulle aldrig nånsin överväga att använda den sortens ämnen i min trädgård.

Så – det stör mig väldeliga att de retweetar mina bilder på stockrosor från min synnerligen giftfria trädgård. Jag vill absolut inte förknippas med detta företag eller detta ämne.

Samtidigt som det någonstans ekar att all publicitet är bra publicitet och att jag genom att över huvud taget skriva om det också gynnar dem.

Så hur gör man?

Och mer praktiskt: hur gör man för att skitföretag inte ska kunna retweeta mina inlägg?

Jävla ftalatelände!

I somras, i Frankrike, fastnade tioåringen för Loom bands (pun not intended). Det var hemma hos barnens syssling (dryga fem år gammal) som intresset väcktes. Först var tioåringen inte intresserad, men sedan tyckte han det var kul.

Och jag tänkte… jag tänkte, ja, det är någon sorts plast, men herregud, så illa kan det väl inte gärna vara, det är ju bara typ gummiband. Fast jag våndades och tänkte att det nog var dumt – mensvalde och förträngde det. För jag tänkte att det är bra med något annat som intresserar än bara datorspel och andra liknande. Något praktiskt och konkret. Så han köpte några förpackningar med mitt goda minne, och jag köpte några åt dem tillsammans.

Och nu kommer rapporterna. Labprover visar att en del av loombanden innehåller 50% ftalater.

50 procent!!

Så vad gör jag nu?

Nej, det går inte att veta om detta gäller ”våra” band. Jag tror inte ens vi har förpackningarna kvar. Och de som gjort proverna får tydligen ändå inte avslöja vilka märken det rör sig om (hur går det ihop med informationsplikten?):

Det känns ju inte så jävla bra att barnen ska gå omkring med armband med 50% ftalater.

Läs mer:

Loom bands – fun fashion or a danger to health?

”œLoom band” phthalates case shows chemical regulation isn”™t working

Jag skulle önska att jag kunde slippa besprutningen

Ja, jag vet. Jag har själv bosatt mig på landet. Jag visste att det fanns åkrar omkring mig – och det gillar jag. Och självklart kunde jag rakt av anta att dessa åkrar skulle besprutas. Det är ju trots allt det konventionella idag.

Så det är ingen överraskning att så är fallet. Och man skulle säkert kunna hävda att jag får skylla mig själv.

Eller?

Oavsett förkunskaper och självvalt och så vidare, så skulle jag ändå önska att det inte sprutades på åkrarna omkring oss. För det stör mig. Varenda gång bonden som har marken runt oss far ut med sin spruta och kör runt på åkrarna, så ger det mig obehagskänslor. Jag vill inte riktigt vara där. Jag vill gå in och gömma mig och blunda och låtsas att det inte finns. Jag funderar på om jag är riktigt klok som låter mina barn växa upp här – och försöker se till att de i alla fall håller sig inne just då, om det är möjligt.

Det är ju dessutom alltid på fina dagar han kör med sprutan. Dagar då det är vindstilla. För det är så man ska göra – då sprids det förstås mindre, håller sig på åkern där det är menat att vara och kommer i mindre utsträckning in till oss. Det är förstås klokt och bra. Men det ökar också på dubbelheten. Fina, vindstilla dagar när man vill vara ute och njuta… och så har man det där ångestmolnet som solkar ner.

Jag skulle önska att marken runt oss odlades ekologiskt. Att vi skulle slippa ha bekämpningsmedlen omkring oss. Att jag inte alls skulle behöva fundera på det här.

När du väljer ekologiskt, då väljer du en giftfri vardag för människor som lever nära odlingen. Kanske inte just oss, men någon annan. Det kan vara värt att tänka på. Människor som valt att leva på landsbygden men kanske inte för den skull aktivt valt den här aspekten.

För mig skulle det innebära ett stort mervärde att ha en tomt som gränsar mot ekologisk odling. Undras om man kan räkna på vad det är värt för folk i pengar? Bara för att liksom markera att det här faktiskt också betyder nåt.

Det är så fruktansvärt svårt att slänga

Vi rensar uthuset.

Så här: Jag har tagit ledigt den här veckan, barnen är utlånade till mormor och morfar, och veckans projekt är att få ordning på uthus, slänga skräp och annat sånt där som är omöjligt när barnen är hemma.

Så långt allt väl. Det är skönt att kunna tänka en tanke till slut och kunna hugga in på saker spontant och veta att man har möjlighet att få sluföra och så vidare.

Men ja, det är ruskigt tråkigt att städa och rensa. Det är många års upplagrad skit. För det var fruktansvärt länge sedan vi hade möjlighet att prioritera denna sorts genomrensning. Och då blir det efterhand lager på lager med saker man inte riktigt haft tid att ta ställning till eller ta hand om. Blandade skruvar ochs pikar och beslag från olika insatser, kvarglömda penslar och rollers bortom räddning, tapetlim från för elva år sedan, och så vidare.

Och så alla lådor med sparade saker.

Det blir tyvärr mycket som slängs. Och det gör ont.

Ja, det är ju förstås därför många av sakerna finns kvar. För att det gör ont att slänga. För att det finns djupt rotat att man inte ska slänga, utan spara, ifall det kan komma till nytta sedan. Eller ge bort. Eller sälja.

Fast både ge bort och sälja innebär ju arbetsinsatser. I många fall blir lösningen att lämna till loppiscontainerns på återvinningsstationen. Och det är väl gott nog så.

Men det som blir besvärligast är en massa gamla leksaker. Dels av barnens. Men dels av mina egna gamla. Gosedjur och dockor, alltså både från 1970- och 80-talen och från 2000-talet.

För som sagt var, det inlärda är att spara, för att det kan komma till nytta och glädje för eventuella barnbarn eller andra framåt i tiden. Eller ge bort eller skänka till loppis för att det ska komma andra barn till glädje nu.

Och så finns jnu samtidigt den där insikten: plasten i dockorna innehåller med stor sannolikhet ämnen som inte alls är lämpliga för någon att leka eller gosa med. Gosedjuren innehåller förmodligen gott om kemikalier de med.

Saker jag inte vill att vare sig mina barn eller andras barn ska utsättas för. Saker jag alltså inte vill skicka vidare till någon annan.

Och världen blir inte lyckligare av fler prylar. Det är ingen förlust för världen att jag slänger dessa prylar. Bara en lättnad. De gör större nytta som förbrända under kontrollerade former hos Sysav än bredvid ett uppväxande barn.

Och i vårt uthus tar de bara upp plats som gör att vi inte hittar de saker vi behöver och spär på den allmänna otillräckligheten.

Men fan vad det gör ont. Fan vad det är svårt att slänga.

Och jag sparar ändå några monchichi och gamla dockor i en låda. Inte för att leka med, men för att kanske kunna plocka fram och visa för framtidens barn, utan lov att leka med. Vill inte slänga hela min uppväxt.

Me inte heller lämna efter för mycket av min tids dåliga arv.

Undras vad man i framtiden kommer att tänka om oss

Häromdagen kom det rön om paracetamols påverkan på foster under graviditeten:

Barn till mödrar som tagit smärtläkemedlet paracetamol under graviditeten tycks drabbas oftare av adhd…

Det kändes ganska märkligt. För under båda mina graviditeter har jag fört många diskussioner med många andra gravida via nätet. Vi har varit många som oroat oss för olika mediciners påverkan på fostret, och det har varit ganska skuldbelagt att skaffa barn trots att man behöver ta medicin eller trots att man väljer att medicinera. Mitt sertralin har lett till många tankar.

Men just paracetamol/alvedon har betraktats som det mest säkra av allt. Det som mödravården alltid rekommenderat. Inte så att någon menat att man ska ta det i onödan eller så, men ändå… en markant skillnad.

I det perspektivet är det här… intressanta slutsatser.

Och i samma veva funderar jag kring andra tiders användande. Man hör ju ibland om att man i det forna Egypten använde smink som innehöll mycket bly. Och med vår kunskap idag känns det förstås vansinnigt att smeta ansiktet fullt med bly frivilligt.

Men de forntida egyptierna kan ju inte ha vetat vad vi vet idag om bly.

I dagens samhälle använder vi stora mängder och många sorters kemikalier som har läskiga effekter – cancerogena, hormonstörande, fertilitetspåverkande och så vidare. Än så länge förstår vi säkert inte den fulla vidden av detta.

Framtidens dom över vår kemikalieanvänding kommer förmodligen inte att bli mild.