Monthly Archives: juli 2013

Regn

Totalt 5 mm igår natt/morgon/förmiddag.

Totalt 15 mm inatt/morse.

Nu har vi inte någon extrem torka längre.

Räcker inte

Jag vill måla panelen i skafferiet.

Men kvällen är för kort. Jag är för trött. Det är jobbigt att börja jobba. Nacken och huvudet gör ont. Jag behöver sova.

Vad har dina barn på sig på sommaren?

Så här års ser inte mina barn ut som andra. (Eller ja, det gör de kanske inte annars heller? Inte vet jag.) För mina barn går med långärmade kläder. Och ganska ofta i långbenat också – i princip aldrig kortare än till knät, i alla fall. Och för det mesta har de solhatt eller keps om de är ute under dagen.

Det är så jag lärt mig det ska vara. Man ska skydda sig mot alltför mycket solstrålning, så ska man vara ute mer än det minsta lilla så är det långärmat men svalt som är förstahandsvalet. Solskyddskräm är andrahandsvalet, och med tanke på hur svårt det är att veta vilka solskyddskrämer som egentligen är okej utifrån hälsa- och miljöaspekter så är det snarast sistahandsvalet.

Men de flesta andra ungar är klädda i kortärmat (eller till och med oärmat) och kortbenat på sommaren. Inte bara när de kommit upp i skolåldern och i alla fall börjar bli lite mindre känsliga, utan redan som rikigt små.

Och kanske är det inte så konstigt. För det är ju det som säljs. Sommarkläder till barn, det är linnen och kortärmat, shorts som inte är mycket mer än underbyxor och klänningar med smala band över axlarna, och så vidare. Ska man ha något annat så får man leta så här års. De långärmade saker som säljs är sällan gjorda för att vara svala utan är menade att användas när det är kallare, helt enkelt.

Eller så får man sy själv. Men det kan man ju knappast vänta sig att alla ska göra.

Så här års ser inte mina barn ut som andra. (Eller ja, det gör de kanske inte annars heller? Inte vet jag.) För mina barn går med långärmade kläder. Och ganska ofta i långbenat också – i princip aldrig kortare än till knät, i alla fall. Och för det mesta har de solhatt eller keps om de är ute under dagen.
Det är så jag lärt mig det ska vara. Man ska skydda sig mot alltför mycket solstrålning, så ska man vara ute mer än det minsta lilla så är det långärmat men svalt som är förstahandsvalet. Solskyddskräm är andrahandsvalet, och med tanke på hur svårt det är att veta vilka solskyddskrämer som egentligen är okej utifrån hälsa- och miljöaspekter så är det snarast sistahandsvalet.
Men de flesta andra ungar är klädda i kortärmat (eller till och med oärmat) och kortbenat på sommaren. Inte bara när de kommit upp i skolåldern och i alla fall börjar bli lite mindre känsliga, utan redan som rikigt små.
Och kanske är det inte så konstigt. För det är ju det som säljs. Sommarkläder till barn, det är linnen och kortärmat, shorts som inte är mycket mer än underbyxor och klänningar med smala band över axlarna, och så vidare. Ska man ha något annat så får man leta så här års. De långärmade saker som säljs är sällan gjorda för att vara svala utan är menade att användas när det är kallare, helt enkelt.
Eller så får man sy  själv. Men det kan man ju knappast vänta sig att alla ska göra.
Så här års ser inte mina barn ut som andra. (Eller ja, det gör de kanske inte annars heller? Inte vet jag.) För mina barn går med långärmade kläder. Och ganska ofta i långbenat också – i princip aldrig kortare än till knät, i alla fall. Och för det mesta har de solhatt eller keps om de är ute under dagen. 

Det är så jag lärt mig det ska vara. Man ska skydda sig mot alltför mycket solstrålning, så ska man vara ute mer än det minsta lilla så är det långärmat men svalt som är förstahandsvalet. Solskyddskräm är andrahandsvalet, och med tanke på hur svårt det är att veta vilka solskyddskrämer som egentligen är okej utifrån hälsa- och miljöaspekter så är det snarast sistahandsvalet.

Men de flesta andra ungar är klädda i kortärmat (eller till och med oärmat) och kortbenat på sommaren. Inte bara när de kommit upp i skolåldern och i alla fall börjar bli lite mindre känsliga, utan redan som rikigt små.

Och kanske är det inte så konstigt. För det är ju det som säljs. Sommarkläder till barn, det är linnen och kortärmat, shorts som inte är mycket mer än underbyxor och klänningar med smala band över axlarna, och så vidare. Ska man ha något annat så får man leta så här års. De långärmade saker som säljs är sällan gjorda för att vara svala utan är menade att användas när det är kallare, helt enkelt.

Eller så får man sy själv. Men det kan man ju knappast vänta sig att alla ska göra.

Blåärtsrecension

Jag gillar Blauwschokker.

Blauwschokker är en högväxt spritärt, med rosa-lila blommor och blåa ärtskidor. Man kan även använda de späda skidorna som sockerärtor, men de bli ganska tidigt trådiga.

Vi har valt att odla blåärtorna tillsammans med Sugar Snap, som också blir höga. Vi har flera höga ställningar med denna kombination. Vi har sått i omgångar och därmed spridit riskerna – och även skördetiden. Det funkar väldigt bra, för eftersom de skiljer sig så tydligt i färg så är det lätt att se vilka som är spritärtor och vilka som är brytsockerärtor (eller vad det nu heter).

Blauwschokker är dessutom väldigt vackra. Tyvärr är dock ärtorna i spritad form helt vanliga gröna i färgen. Men de är goda och de ger rejäl skörd.

Däremot blir man rejält blå om fingrarna av att sprita dem.

Vardag och trött

Första arbetsdagen efter semestern.

Jag kunde inte somna inatt. Förmodligen i första hand just för att jag visste att jag borde och för att det är en omställning att börja jobba. Men också för att det var varmt och klibbigt. När jag till slut nästan somnade så var det plötsligt kattslagsmål ute på gräsmattan. Och sedan hade jag en surrande mygga i sovrummet. Och sedan låg jag och tittade på fjärran blixtar som var så långt borta att mullret inte hördes.

Och så kom regnet. Men av det som skulle bli nästintill syndafloden under större delen av dagen idag blev det cirka 3 mm inatt. Varav 2,5 mm kom innan jag ens somnade. Ovädret drog, som jag misstänkt, längre österut.

Fuskbygge och fokus på yta

Vi ägnar oss för närvarande åt ett extremt fuskbyggande för att vara oss. Även om det väl till viss del kan sägas vara en tradition vi uppehåller från det här husets tidigare ägare.

Det handlar om skafferifarstun. Häromsistens ställde jag ju mig och rev upp golvmatta och masonit där, lite slumpmässigt en dag. Så vi behövde ett nytt golv. Eller ja, ett nytt ytskikt. För under masoniten var det delvis brädgolv, delvis gjutet. Och det ville vi banne mig inte bryta upp. Speciellt inte med tanke på det nygjorda badrummet precis bredvid (med eget separat bjälklag – och bjälklag för de kvarvarande brädorna i skafferifarstun vet vi inget om…) Alltså behövde vi lägga något ovanpå istället för det gamla plastgolvet.

Plastgolv ville vi inte ha – det diskuterade vi aldrig ens. Men ett tag övervägde vi faktiskt att lägga någon sorts modernt klickgolv. Det handlar ju om en väldigt liten yta, och ett blandat märkligt underlag, och kanske vore det ganska rimligt att faktiskt förfalla till den sortens lösning i det här fallet. Men sedan konstaterade vi att det skulle se väldigt märkligt ut med typ parkett i det lilla skafferiet. Så då började vi fundera i andra banor. För när man köper nya massiva trägolv så finns det inte bara sådana vi brukar köpa (alltså 3 cm tjocka) utan även tunnare, som det brukar stå egentligen inte alls är till för att lägga på ”riktiga” bjälklag, utan till att lägga ”flytande” ovanpå något annat. Alltså sådant vi normalt sett inte brukar betrakta som ett riktigt golv (för golvet består ju då egentligen av det som brädorna läggs på). Skulle man kunna göra det här?

Efter att ha suttit och resonerat med den kunnige på den lokala byggmarknadens ovanvåning och vänt och vridit och resonerat och sedan läst på på diverse håll landade vi till slut i denna fullösning: Finbetong i hålen i det gjutna. Därefetr två lager med sådan plastfoam man lägger under klickgolv(?). Därefter massivt trägolv av 2 cm tjocklek, med lim i sponten. Detta golv sitter nu endast fast med hjälp av några skruvar ner i den del av undergolvet som består av brädor. Dessutom har vi ovanligt brett mellanrum ”runt” ”golvsjoket” – man ska visst ha det när man har flytande golv. Där ska det förstås sättas lite smyglist sedan.

Nackdelen med denna lösning är att det här golvet nu i praktiken är högre än det gamla. Och därmed högre än köksgolvet. Vilket ger en liten aning trappkänsla när man går genom bottenvåningen: ur matkällaren upp i skafferifarstun, sedan ner i köket (ett par cm) sedan upp om man går till kontoret och ännu mer upp om man fortsätter till studion; från köket upp även till matrummet och sedan ner om man går till hallen (som blev sänkt eftersom byggarna som la nytt bjälklag där i samband mer badrummet la bjälklaget i våg med trappans nederdel, vilket innebar att rummets golv sänktes); från köket även upp till vanliga farstun.

Nå. Detta får man väl leva med.

Jag tyckte ju även vi skulle passa på att snygga till skafferifarstun i övrigt. Ganska nyligen stod jag och målade de två putsväggarna med linusfärg. Masonitväggarna skulle få pärlspontspanel. Men då var vi först tvungna att ”bygga in” styranordningen till badrummets golvvärme. Vilket innebär att vi byggt en låda som än så länge har tak och väggar men som även ska få lucka framtill. Och sedan har vi alltså satt pärlspontspanel. Och jädrar vad vi har fuskat! Till exempel hr vi inte ens plockat bort därfodret runt dörren ner till källaren. Vi kom fram till att det skulle innebära en massa extraarbete att försöka bygga ut på något fungerande sätt vid själva karmen så att det skulle bli snyggt, och att det skulle ta eviga tider innan vi skulle orka sätta dit fodret igen och få ordning på det, och dessutom var det ytterst tveksamt om fodret (som är skarvat på ena långsidan redan från början) och dörrkarmen (eller vad fasen man ska kalla det) skulle hålla för att plockas bort. (Däremot är nog träet i sig av god kvalitet som man inte får tag i numera, att döma av den nyans det trä jag anade där färgen saknades.) Så vi satte helt sonika panelen runt om fodret, vilket innebär att fodret nu knappt sticker ut utanför panelen.

Likaledes fuskade vi runt elementet. Vi har inte plockat bort elementet, utan bara satt panel så att den går så långt in bakom elementet som det går för elementfästena.

Det är ju för bövelen bara ett litet överblivet kyffe!

Eller ja, ärligt talat, snart är det inte bara det. Dörren till badrummet är borta. Ytterdörren är borta och ersatt av ett fönster. Golvet är snyggt och fräscht. Väggarna detsamma. Det är inte längre en liten ful sliten förgäten genomgångsfarstu. Det är faktiskt på väg att på riktigt bli ett skafferi. Ett snyggt sådant.

Så jag har fortsatt fuskandet och bättrat på elementet med lite elementfärg och dörrfodret med lite snickerifärg. Sedan ska det ”bara” på lite färg på panelen och golvet. Och så ska dörren till källaren målas i något enhetligare färg än de två blåa nyanser den har idag på den synliga sidan (de gulbruna nyanserna på källarsidan struntar vi kanske i, dem är det bara spindlarna som ser).

”Det börjar ju faktiskt likna något”, säger femåringen. Han fortsätter: ”Det här var ju en ganska enkel renovering. Till exempel behövde vi inte gräva hål i golvet.”

Nej, det har han ju rätt i.

Ibland känns det rätt okej med fuskbygge.

Sydsvenskan och resereportage med flyg igen – när flyget inte ens är nödvändigt

Sydsvenskan har resereportage igen. (Jag läser dem sällan, men jag tror det är en gång i veckan eller nåt sånt.) Den här gången till Hyeres på franska rivieran. Alltså ett resmål på hanterligt avstånd, ett resmål som det skulle funka att åka till utan flygresa (till skillnad från andra gånger när jag kommenterat).

Men under resefakta, där det står hur man tar sig till resmålet, är det ändå flyg som gäller. Det anges två alternativ. Båda handlar om lågprisflyg kombinerat med TGV (snabbtåg) sista biten.

Varför inte istället ange hur man tar sig hela vägen till resmålet med tåg? Jag är övertygad om att det är möjligt. Och för en tidning som med jämna mellanrum faktiskt tar upp klimatfrågan på ett seriöst sätt så borde det vara det enda raka.

 

Dagens lunch

Tärendepotatis.

Stuvade morötter (röda och oranga) och ärtor (spritade Blauwschokker).

Allt utom mjöl, smör och salt hemproducerat.

Lite regn till slut

1,5 mm regn kom det inatt.
Alldeles för lite förstås. Men ändå väldigt tacksamt och mycket bättre än inget.

28 grader

Det är de sista skälvande dagarna på semestern. På måndag är det dags att börja jobba igen. På måndag kommer förmodligen också det efterlängtade regnet. Regnet som behövs nu, nyss, för länge sedan. Och på måndag börjar barnen simskola.

Det är äckligt varmt. Jag hör till dem som tycker det är bäst vid ungefär 22 grader; över det börjar det bli jobbigt. Idag har vi haft över 28 grader. Det är plågsamt. Min hjärna slutar fungera, jag kan inte tänka, inte göra, och oavsett vad man gör så blir man genomsvettig direkt. Semesterns sista dagar försvinner i plågsam värmeröta istället för att ge den där sista känslan av vila och återhämtning, möjlighet att avsluta några projekt eller få lite allmän ordning.

Det är en faslig röra här. Saker huller om buller. Men med värmen har jag ingen kraft att ta mig igenom och få ordning. Och oredan beror fortfarande till stor del på saker som inte står där de ska efter badrumsrenoveringen. Elen i matkällaren är fortfarande inte fixad. Inget är tillbakaflyttat till skafferifarstun eller hallen. Innan det är lönt vill jag få det lite snyggare på väggar och golv. Tills det är fixat går det inte att bringa ordning i kaoset.

Och i värmen går det långsamt att få klart farstun.