Tag Archives: samvete

Jag skäms, men jag är så trött på att skämmas – kan vi inte åtminstone skämmas tillsammans?

Söndag kväll. Efter att jag stångat mitt huvud mentalt blodigt med bankpapper åkte jag för att handla, och eftersom det fanns några saker jag behövde handla som inte finns i närmsta affären åkte jag lite längre iväg.

Rejält mosig och sliten i huvudet gick jag av gammal vana förbi kyldisken där de lägger saker som är nedsatt pris på grund av kort datum. Och där fanns en hel massa ekologisk kyckling – kycklingvingar, filéer och annat. Men jag orkade inte. Just den kvällen orkade jag verkligen inte köpa hem kycklingdetaljer, trots att jag visste att de skulle komma att slängas typ en timme senare. Jag orkade inte. Och jag hade fruktansvärt dåligt samvete för det, men jag klarade verkligen inte av det just då.

Torsdag (igår). Handlar i min närmsta lilla affär. Konstaterar att de har ett skitlass (ja, verkligen ett skitlass) med nötfärs från hälsingestintan, allihopa med nedsatt pris på grund av sistadag 30 september. Och jag är så trött på att nästan alltid ha köttfärs i frysen som borde ätas upp, för att jag försöker se till att rädda lite av den ekofärs som kommer att slängas i affären om inte jag köper den.

Så igår köpte jag hem ett paket av hälsingestintanfärs. Och idag var jag inom affären, en och en halv timme innan stängning. Det fanns fortfarande åtta paket kvar med hälsingestintanfärs. Åtta paket à 500 gram. Jag köpte två av dem. Och skämdes ofantligt för att jag inte köpte resten.

Nu har jag ikväll stått och lagat oändligt med fina goda köttbullar, som ska stoppas i frysen och finnas som färdigmat. Och visst, det är fint och bra att ha goda köttbullar att ta till.

Men jag skäms. Jag skäms för allt det fina kött som slängs. Alla dessa djur som föds upp, slaktas och sedan bara slängs. Jag skäms över människans överproduktion. Jag skäms över hur vi hanterar värdefulla resurser och råvaror. Jag skäms över att vi hanterar levande varelser för att sedan bara slänga resultatet. Vi pratar om att vi behöver äta mer vegetariskt, att vi behöver hitta andra proteinkällor, som insekter, men samtidigt har vi en löjlig överproduktion av kött.

Jag skäms. Jag skäms över att jag inte köper hem allt det kött som jag vet kommer att slängas när affären stänger för kvällen. Men jag är samtidigt trött på att känna att jag ska agera någon sorts reservlösning och anpassa min mathållning efter vad andra uppenbarligen inte var sugna på just den veckan – och framför allt trött på att vi har en kultur där det anses normalt att det ska finnas så oerhört mycket mer mat än vad som behövs i våra affärer.

Jag skäms. Men jag är trött på att skämmas. Och det verkar vara så många andra som inte alls skäms. Jag tycker att vi åtminstone kunde skämmas tillsammans.


Tidigare inlägg: Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?

Leva hälsosamt – eller överleva

Media omkring pumpar ut info om hur man bör leva för hälsans skull och för att leva längre.

Själv tycker jag överlevnaden är jobbig nog i nuläget. Att se till att vi faktiskt får i oss mat varje dag, liksom.

Här är det ingen hälsobringande träning, långa promenader eller yogapass.

Och ja, visst borde vi äta mer vegetariskt. Men nu är liksom inte tillfället när jag lagar inspirerande ny mat eller för den delen försöker ta striden med att få barnen att äta saker de inte vill ha. Jag är glad om jag lyckas se till att vi får hyfsat vettig mat.

Men jag försöker hålla nere på charken. Vilket ju är skitsvårt, eftersom det är gott och enkelt.

Jag kompenserar de uteblivna hälsoanpassningarna med ett rejält dåligt samvete. För det kan jag liksom alltid bygga på förrådet av.

Och så funderar jag över fotbollens lösning, där man kompenserar avblåsningarna med tilläggstid. För det här känns lite som en avblåsning under pågående match. Men hälsoartiklarna antyder att man istället för tilläggstid får avdragstid i slutändan.

Den här överdrivna ansvarskänslan

Jag funderar ibland över var all den där känslan av att allt är mitt ansvar, min skuld, kommer ifrån.

Problemen med tilliten har jag inga problem att begripa. Det finns många delar i det, alltfrån behandling av andra i skolan till att inte våga lita på att det faktiskt skulle födas ett friskt levande barn efter först ett missfall och sedan förlora en av tvillingarna. Att inte ta för givet att saker ska gå bra eller att folk vill väl finns det liksom tydliga källor till.

Men den här väldigt starka känslan av att jag minsann ska ta ansvar, och att det är mitt fel om det inte går vägen, den är det mer otydligt kring. – Eller förmodligen inte. Du som kände mig innan och utan men dessutom kunde se det utifrån skulle säkert kunna förklara det ganska enkelt.

Det jag kanske borde gjort annorlunda

Jag tänker att jag gör ett försök att konkretisera och lista. Hellre konkret och nedpunktat än en diffus sörja. Kanske blir det lättare att jaga bort spökena om man ser konturerna?

I slutet

  • Jag borde kanske ha hävdat att du inte skulle fortsätta med näringsdryckerna utan tjatat om att du skulle fått dropp istället. Inte glukosdropp, utan sånt man får om man inte alls kan äta. För då hade det inte funnits så mycket som muckade med din tarm.
  • Jag borde ha lyssnat mer på dina beskrivningar av den märkliga känslan i tarmen. Känslan av att något klibbat fast på insidan. Känslan av träningsvärk i tarmen efter den där morgonen. Borde kanske inte ha nöjt mig med läkarnas konstaterande att det nog mest var någon sorts förstoppningsgrej. Kanske var det något annat/något mer? Kanske kunde den brustna tarmen ha förebyggts/hindrats?
  • Jag borde ha stannat hos dig på fredagen den 29 april. Hittat barnvakt, inte åkt hem.
  • Jag borde tjatat på dig mer om att ta movicolen även när de nya cellgifterna gjorde dig lös i magen.

Ja, jag vet att du skulle ha dött i vilket fall. Men kanske inte fullt så tidigt och fullt så hastigt?

Under sjukdomsåret

  • Kanske borde vi ha pratat med sjuåringen annorlunda? För till andra vuxna sa vi ju som det var, att det här är obotligt och man dör av det. (Inte för att alla tog till sig det, men ändå.) Till sjuåringen vävde vi in det lite mer. Förklarade vad cancer är, att man dör av det, men att pappa ska få de här medicinerna, och om de funkar och så länge de funkar så kan pappa i bästa fall fortsätta att leva. Och att medicinerna kan få pappa att må väldigt dåligt, men det betyder inte i sig att han är sjukare. Typ så. Så ja, vi sa att man dör av det här om man inte får medicin, och att medicinen kanske inte skulle funka. Och den elfte april sa vi att nu har läkaren sagt att den här medicinen inte funkar längre, och att om de inte hittar någon annan som funkar så kan det vara så att pappa dör, och därför är vi lite extra ledsna och oroliga idag. – Men ändå. Vi sa inte ”nu kommer pappa att dö”. Det sa jag inte förrän på morgonen den 30 april. Att nu är det riktigt riktigt dåligt med pappa, och han kommer nog bara att leva några dagar till. – Skulle vi ha gjort annorlunda? För chocken blev riktigt rejäl för honom, att pappa försvann så snabbt. Men han hade fullt tillräckligt med oro i sig ändå… vi ville inte göra livet helt omöjligt att hantera för vår försteklassare. Men kanske kunde vi gjort bättre än vi gjorde?
  • Kanske borde jag ansträngt mig mer i England att hitta mat som var snäll mot din mage? Det blev ju, som det lätt blir när man är på resande fot, lite för mycket typ fish and chips och liknande, och det var din mage inte alltför förtjust i. Kanske hade den klarat sig bättre och längre med snällare mat? (”Men för i helskotta skärp dig”, skulle du nog sagt, ”jag har väl nåt ansvar själv också?”. Fast du skulle inte låta arg. )

Längre tillbaka

  • Tja, på något sätt önskar jag att jag/vi hade upptäckt att du var sjuk tidigare. Innan du hade metastaser i levern. – Fast å andra sidan var det ju en ren slump att det ens upptäcktes när det upptäcktes… Hur skulle jag ha kunnat veta eller ana? Speciellt när jag kämpat så länge med att sluta leta livsfarliga sjukdomar i varenda liten ömmande tå (bildligt)?

Saker jag hade velat hinna göra mer med dig innan tiden tog slut och som jag grämer mig över

  • Spela in musik (jag tror enda gången vi gjorde det var innan första barnet?) och spela mer musik
  • Gå ut och dansa! Det har varit alldeles för få polskesvängar på senare år :-(
  • Ta fler bra bilder och spela in mer av dig i största allmänhet

Lösryckta bisarra tankar som far runt fastän jag vet hur bisarra de låter

  • Den där vårtan/vårtorna jag haft bakom ena stortån sedan sommaren vi träffades, och som jag under några års tid till och från försökte behandla men sedan gav upp med och låtit vara… vårtvirus kan bidra till vissa sorters cancer… kan det ha påverkat något, gjort att du fick cancer…?
  • Min förkärlek för att köpa kött med kort datum, för att maten inte ska slängas… kan det köttet liksom ha bidragit? Typ som att processat kött ökar risken för tarmcancer, och man vet inte exakt varför, men kött som legat längre kanske kan ha hunnit få mer bakteriepåverkan och därmed också öka risken på liknande vis?

Och så den där stora allmändiffusa…

  • Jag skulle ha prioriterat annorlunda, använt tiden bättre, hunnit med mer…

——

Det var svårt det här. Egentligen tror jag att jag har glömt flera viktiga. Jag får väl fylla på listan efterhand. Eller ni som läser kanske kan hjälpa mig? ;-)

Mea culpa

Mitt fel.

Borde gjort något annorlunda.

Mitt fel.

Borde gjort något annorlunda.

Mitt fel.

Borde gjort något annorlunda.

Mitt fel.

Borde gjort något annorlunda.

Mitt fel.

Borde gjort något annorlunda.

Mitt fel.

Borde gjort något annorlunda!

Mitt fel.

Borde gjort något annorlunda!!

Olika sorters tid och formalia och utnyttjandet av den

Med att börja jobba kommer också kravet på att tidsredovisa. Framför allt den där tiden runt månadsskiftet april maj. Två halva och en hel dag med närståendepenning blev det. Och då rullar den där ångesten om närståendepenningen fram igen. De där tankarna på hur man ska få 100 dagar att räcka när man inte vet hur länge livet varar. Uppenbarligen prioriterade jag fel. Det kan jag gräma mig massor över nu.

Egentligen tyckte ju folk att jag borde slutat jobba redan långt tidigare. Fast jag mådde bättre av att fortsätta jobba – att inte bara ha sjukdom och markservicearbete omkring mig. (Precis som älsklingen faktiskt valde att jobba 25 % under förra hösten, fastän han säkert kunde sluppit.) Men när det där beskedet kom den 11 april så tyckte nog folk att jag borde sluta jobba. Men det var bara tio dagar till vår STORA KONFERENS. Och jag ville vara med och genomföra den. Tio dagar till skulle ju inte göra så stor skillnad ens om han bara hade tre månader kvar. Och även efter konferensen så fortsatte jag som sagt var att huvudsakligen jobba, om än mestadels hemifrån.

Så jag grämer mig nu. Att det inte blev mer än två dagar med närståendepenning. För jag kunde ju plockat ut hundra. Jag kunde börjat plocka ut från februari. Hunnit umgås mycket mer med honom.

Men jag kunde ju inte veta. JAG KUNDE INTE VETA!

Och jag hade kanske mått ännu sämre om jag inte hade sett annat än sjukdom under hela våren?

Jag gjorde det som var bäst för mig DÅ. Men kanske inte det som var bäst sett i det långa perspektivet?

Totalt två dagar närståendepenning. Varav den sista var dödsdagen. Den dagen hade jag kunnat få ledigt med full betalning från arbetsgivaren istället för 80% från försäkringskassan, men det visste jag inte. Och eftersom möjligheten att plocka ut sådana där dagar i samband med dödsfall från arbetsgivaren är väldigt klyddig i övrigt, så blev det i praktiken bara två sådana dagar också. För sedan har jag varit sjukskriven.

Jag har helt enkelt misslyckats, både planeringsmässigt, ekonomiskt och vad gäller att maxa umgänget med han som inte längre finns. Jävla skit. Och så lagom muntert att ha i huvudet när man försöker börja jobba.

Chark och dricka

Hej älskade!

Idag har vi varit nere på hamnfest och råvarufrossa i Hörte. Gått runt och provsmakat grejer och så där. Massor med saker du skulle gillat, förstås.

Vi köpte hem äppelmust från Rescued – sådan där som är gjord av frukt som annars skulle slängas för att den inte är fin nog att slängas. Och ekologisk citronläsk från Sodalicious. Och så lite charkprodukter: ölkorv från Grevingetorpslamm, och salami av Linderödssvin och torkad hjortrygg från någraandravaddenuhette.

Det är besvärligt det där med charken. Så vansinnigt gott, förstås. Det tolvåringen helst av allt vill ha som extra lyx. Och den torkade ryggen var det sjuåringen som ville ha. Och jag vill ju gärna köpa sådana produkter när man är på ett ställe där det är riktiga bra grejer. Och samtidigt har jag dåligt samvete för varenda charkprodukt jag låter dem äta. Charkprodukter. Cancerrisk. WHO. Tarmcancer. Cancerskulden. Jag borde inte låta dem äta något sådant alls, väl?

Sjuåringen stod annars mestadels och tittade på när smeden jobbade.

Julskinkan

I kylskåpet ligger julskinkan och väntar – i övermorgon är det dags för tillagning.

Skinkan ifråga är en sådan här:

Ekologisk rimmad julskinka Änglamark

Jag är väldigt nöjd med att ha fått fatt i en ekologisk okokt skinka, där köttet dessutom kommer från Jord på trynet. Och den fanns att få fatt i utan att jag behövde ränna land och rike kring – den fanns i en affär bara en knapp mil hemifrån.

Men KRAV verkar ha utsett julskinkan till någon sorts symbolgrej. De fyller sociala medier med sitt tjat om hur mycket bättre det är med KRAV-märkt skinka, att alla borde välja KRAV-märkt julskinka och att EU-ekologisk liksom inte duger till.

Skillnaden är, så vitt jag begriper, i det här fallet i princip en enda: Den KRAV-märkta skinkan har inget tillsatt nitrit. (Ja, skillnaden mellan EU-ekologiskt och KRAV-märkt är större än så för grishållning i stort, men Jord på trynet är KRAV-märkta i sin djurhållning, och det som gör att julskinkan inte har KRAV-märkning är att man tillsätter nitrit.)

Så varför stör det mig att KRAV pumpar ut sitt tjat om att välja inte vilken ekojulskinka som helst utan just en KRAV-skinka?

För det första: Det är nästan omöjligt att få tag i en KRAV-skinka. Här är KRAV:s egen lista över vilka affärer som har. Och ärligt talat är den inte lång, om man betänker hur många mataffärer det finns. Man kan också notera att det huvudsakligen är i storstäder det går att köpa KRAV-skinka. Vi som inte bor i de områden där det går att få fatt i KRAV-skinka ska alltså ha dåligt samvete för att vi inte lägger en dag, i den ändå ganska stressiga julmånaden, på att åka iväg och slåss om de KRAV-märkta julskinkorna. – Vore det inte trevligare om vi kunde få känna oss glada över att vår lilla butik faktiskt tagit hem ekologisk skinka och köpa den och vara nöjda med det? Speciellt med tanke på att det ändå är brist på ekoskinka.

För det andra: Ja, nitrit ökar troligen risken för cancer – men minskar botulinum-risken. Och med tanke på att min man redan har cancer tycker jag förstås att cancerrisker är relevanta saker – men samtidigt inget att hänga upp sig alltför mycket på, eftersom det finns många andra faktorer. Men framför allt tycker jag att det är bisarrt att hänga upp sig på detta just när det gäller val av julskinka. För ärligt talat, de flesta som äter kött äter en hel massa charkprodukter under årets lopp – korv, skinka och annat. Det är liksom inte bara julskinkan som innehåller tillsatt nitrit.

Nu är ju inte jag den som bryr mig särskilt mycket om julskinka – jag brukar äta några få bitar när den är nytillagad, och sedan bryr jag mig inte mer. Men för många är julskinkan en viktig del av julen. Och då tycker jag inte julskinkan är rätt tillfälle att känna dåligt samvete över nitritet. Det rimliga är att minska mängden charkprodukter man äter totalt. Under hela året. Eller att under resten av året försöka välja nitritfria charkprodukter. I den mån det går att få tag i, förstås.

På det hela taget är jag väldigt trött på kampanjer som går ut på att få de som anstränger sig att göra det som är bra att ändå känna att det de gör inte duger för att det finns ett steg till uppåt på stegen man ”borde” ta. Jag tror det är kontraproduktivt i längden. Om alla som vill göra gott ständigt går omkring med en klump av otillräcklighet och prestationsångest i magen, så leder det också till en väldig massa ohälsa och att en massa goda krafter till slut blir utbrända och drabbas att kronisk hopplöshet.

Låt oss istället vara glada över den positiva förändring vi faktiskt åstadkommer.

Idag känner jag mig som en pytteliten handlingsförlamad lort

Det är den stora klimatmarschdagen. Men jag pallar inte åka in till Malmö. Även om jättemånga viktiga och kloka människor sagt att det här, det är en stor och viktig dag och det är viktigt att vi är många som visar det och nu gäller det och…

Jag orkar inte.

Jag orkar inte ens försöka skriva ihop en skylt och ta mig in till torget i byn och demonstrera själv.

Jag orkar varken ta ställning till hur eller vad, eller rent praktiskt genomföra.

Jag är bara trött och lättstressad, får ont i magen och försöker stänga in mig i mitt skal när sjuåringen far runt som en tog och studsar och skränar i sina lekar.

Varför är just idag så jävla viktigt – viktigare än allt jag gör alla andra dagar? Varför är det plötsligt som att symbolvärdet av att en mer eller mindre medverkar på en demonstration blir så avgörande för jordens framtid? Är det för att det stressar mig så mycket i magen att veta att jag faktiskt inte alls pallar.

Någon kommenterade att jag förmodligen gör större nytta för klimatet bakom datorn. Och ja, det tror jag också. Faktiskt. Men det hindrar inte att jag har förbannat dåligt samvete för att jag är hemma. Så dåligt samvete att det gör mig ännu mer handlingsförlamad.

Det jag behöver göra är att stormsäkra och bära in ved, inför att stormen Gorm kommer ikväll.

Samvetsrant

Det där eländiga samvetet…

Det är torsdag. Jag skulle egentligen och träna. Men jag är alldeles fruktansvärt trött, för jag sov för lite. Och jag känner att jag inte riktigt pallar gå och träna, när jag är så här trött. Det har jag förstås dåligt samvete över. Och det hade jag haft även om det inte var så att jag inte tränade förra veckan (då mådde jag verkligen inte bra) eller veckan efter det (då jag var ledig och hemma och tog det lugnt och var barnfri) eller veckan innan det (när det var något kopplat till älsklingens sjukdom som kom emellan, tror jag – men jag minns inte längre).

Träna bör man, det är viktigt för hälsan. Alltså har jag dåligt samvete för att det inte blir av. Även när det liksom finns fullt rimliga skäl.

Ibland känns det som att hela livet består av dåliga samveten.

Som med mat. Egentligen kvittar det vad man äter, för nästan allting är dåligt eller fel på något vis, eller gör någon olycklig. Man ska äta mindre kött, man ska välja rätt kött och rätt fisk, man ska äta mer fisk och mindre fisk, man ska äta mat som är i säsong och som odlats nära, man ska inte äta för mycket kolhydrater men man ska äta klimatsmart mat, man ska minska matsvinnet, det ska vara ekologiskt, och inte för dyrt men inte heller för billigt, man ska bjuda på mat som ger barnen variation och viktiga näringsämnen och som de faktiskt gillar – för annars äter de inte den ändå – och man ska, för både sin egen och barnens skull, inte vara alltför mycket av tråkig och gnällig tjatmamma, för då går man sönder i hjärtat. Så hur man än gör kommer det att bli fel på minst ett par sätt. Hur många rätt man får i ekvationen är det egentligen ingen som bryr sig om.

Man ska inte jobba för mycket, man ska hålla på sina arbetstider, man ska inte jobba ihjäl sig, men man ska vara engagerad i sitt arbete och jobba med något man tror på och med något som man tror gör skillnad, men man ska inte jobba för mycket och absolut inte låta jobbet inkräkta på sitt privatliv, och absolut aldrig aldrig tycka att jobbet är viktigare än familjen eller en själv – även om man råkar ha ett jobb som går ut på att rädda världen.

Man ska prioritera sina barn, umgås med dem, ha kvalitetstid och kvantitetstid. Hitta på kreativa saker med dem, offra allt (eller i alla fall det mesta) för att de ska få en bra uppväxt, för barndomen är det viktigaste som finns och den här tiden kommer aldrig tillbaka och har man satt barn till världen så ska man tycka de är det viktigaste av allt. Man ska också förhindra dem att göra det de helst vill, nämligen sitta vid datorn eller TV:n eller andra spel och skärmar, för allt sådant är i grunden ont och egentligen vill de göra andra saker, de bara vet inte om det, så man ska motivera dem och sätta upp regler och tjata om regler och motivera att följa regler. Men man ska absolut aldrig tjata. Och man ska lära dem att ta ansvar och göra sin del och göra läxor och fixa annat först, innan man gör roliga saker, man ska absolut aldrig nånsin curla dem, men man ska inte tjata, utan man ska vara en mirakulös magiker som med sina medfödda mammakrafter genom att bara öppna munnen och släppa ut några milt uttalade väna ord få dem att drabbas av insikt och därefter alltid göra det rätta. Och man ska alltid orka lite till, aldrig tröttna, aldrig skälla eller få utbrott, ety då är man en RIKTIGT DÅLIG FÖRÄLDER ™, sämre än alla de vi läser om i tidningarna som döms för diverse brott, och man måste offentligen be om ursäkt och förlåtelse i de sociala medierna för att man höjde sin röst när barnen retat gallfeber på en. Man ska aldrig ge upp, man ska aldrig bli trött på att behöva säga samma saker igen och igen.

Man ska alltid ligga i fas med disk och tvätt och städning, laga kläder och köpa det som fattas, ha ordning och reda, hålla borta allt damm, ha levande krukväxter och ordning i trädgården. Man ska ta hand om disken samtidigt som man umgås med barnen, på ett engagerat sätt både involvera dem i diskandet så att de lär sig, förhöra läxor och göra kreativa projekt med dem, så att när det sedan är dags för barnen att komma till säng, vilket bör ske ungefär en timme efter att man hunnit hem, så ska man ha hunnit laga maten från grunden, diska och plocka av, haft kvalitetstid tillsammans, packat morgondagens gympakläder och läst en lång godnattsaga. Och sedan ska man sätta sig ned i sin fåtölj, läsa en tidning en halvtimme, se nyheterna på TV och sedan gå och lägga sig, helst inte en minut efter tio. Då ska man ändå ha hunnit uppdatera sig på världsläget på alla fronter och bli en påläst och insatt människa. (Men absolut inte vid en dator eller liknande, för de är av ondo.)

Men samtidigt ska man prioritera sig själv. Man ska bejaka sig själv, göra saker som man tycker är kul och man mår bra av. Träna, läsa, umgås med vänner – det är VÄLDIGT viktigt att man har vänner och att man umgås med dem. Det får bara inte gå ut över den där tiden man ska lägga som förälder eller den där tiden man ska diska och städa och sånt. Det är inte då man ska prioritera sig själv, utan någon annan gång, i ett parallellt universum. Man får bara inte skjuta upp det tills efter man gått in i väggen, för då har man prioriterat fel.

Men prioriterar fel gör man å andra sidan oavsett vad man gör. Till exempel om man själv sitter vid dator, TV eller telefon. Fy fy fy! Eller om man gör något som inte är alldeles nödvändigt, som att måla om en byrå (det är ju bara fåfänga och kreativt larv) eller nåt liknande. Speciellt om man gör det när barnen är vakna och kan vilja avbryta en var tredje minut för att berätta något som börjar med ”I minecraft så….” eller ”I Star Wars…”, för som förälder är det viktigt att man lyssnar på sina barn och engagerar sig i deras intressen, och deras intressen är alltid, per definition viktigare än de eventuella egna intressen man har som ju inte egentligen fyller någon funktion.

Ja, just ja, jag höll ju på att glömma! Man måste ju hinna med att rädda världen också! Det gör man nattetid – men man måste noga se till att det inte inkräktar på de viktiga åtta timmarnas sömn.

Jag skulle kunna hålla på precis hur länge som helst, om precis vilket område som helst. Det finns liksom inget område som inte är behängt med dåligt samvete, på ett eller (oftast) flera sätt. Nu sitter jag till exempel och tänker på godis, som ju är dåligt men som mitt äldsta barn ändå inte tycker om (inte jag heller), men körsbärstomaterna han gärna vill ha istället är säsongsfel och odlas i vattenbristens Spanien, och vindruvor är också dåligt, liksom chipsen, för att inte tala om ölkorven… så kanske hade det varit bättre om han gillade godis som sin lillebror? Och kläder behöver man ha, både jag och barnen, och de bör vara giftfria, både för vår och tillverkarnas och naturens skull, och de bör vara begagnade, för resursernas skull, men de ska också väljas med omsorg, så att de inte är könsstereotypa, och så att barnen trivs, och de ska vara bekväma – men i praktiken ska man inte lägga mer än någon minut på att införskaffa dem, för då slösar man med den viktiga tiden man ska tillbringa med sina barn…

Jag är så förbannat trött på dåligt samvete. På att ha dåligt samvete oavsett vad jag gör. På att veta att jag alltid kunde valt och gjort och prioriterat lite bättre.

Jag hör ju inte till de som tror att det finns någon mening med livet och världen – egentligen. Men det tycks mig ibland som att den praktiska meningen med livet är att undvika att göra fel mot någon eller på något sätt. Att snitsla sig fram så bra som möjligt mellan alla dåliga samveten. Men eftersom ekvationen inte går ihop, så slutar det förstås också med att jag kör över och manglar mig själv. Men det kanske kvittar? Det jag vill är ju inget viktigt egentligen. Det är det som är mest okej att prioritera bort. Att prioritera sig själv är själviskt, och det är bland det fulaste som finns. Speciellt om man är mamma.

Ibland funderar jag på att bestämma mig för att bara skita i alla samvetena och göra ändå, göra som jag trivs med och som jag mår bra av. Som jag blir glad av! Bestämma mig för att vara nöjd med så det blir. Tillåta mig att vara just jag. Tanken är lockande men ännu mer skrämmande, och jag är tveksam till om jag skulle klara av det.

Nej, jag ska inte skylla på någon annan. Omvärlden kan ju knappast hjälpa att jag suger åt mig uttalade och underförstådda krav som en svamp för att jag har lärt mig hela livet att det är så man ska göra. Det är förstås bara mitt eget fel :P Jag borde genast sluta med samvetet och bara *hepp* göra allt det rätta ändå.

Men så slänger någon in arvsynd i leken. Och där går min gräns. Jag går inte med på den idén. Jag har alldeles fullt upp med att ha dåligt samvete för alla saker jag har ens en homeopatisk möjlighet att påverka. Men det som ligger före min existens, det har jag faktiskt ingen skuld i.

Och nej. Jag vill INTE ha några goda råd. Inga tips om hur jag kan göra saker på ett bättre sätt, för att få barnen att göra det de borde eller hur jag ska välja när det kommer till maten, eller hur jag ska lyckas ta han dom både mig själv och barne, eller något annat. Jag vill inte. Jag vill slippa ha dåligt samvete och hela tiden känna att jag borde försöka lite till och lite till och lite till för att få saker att bli så där perfekta som de är i världsalltets fantasi.

Jag skulle vilja kunna känna att det är okej att vara jag. Ha kul. Lata mig. Inte förväntas vara perfekt. Känna det. Veta det inom mig. Inte bara höra någon tala om det i teorin.