Monthly Archives: december 2014

Den slösaktiga onödiga mysbrasan som ger så mycket välmående

Det är nyårsafton. Jag sitter i fåtöljen framför brasan. Har levande ljus tända.

Jag skulle kunna sitta där jämt. Jag skulle med glädje tända en bra nästintill varenda dag under höst och vinter. För jag mår så oerhört bra av att sitta där och titta på brasan, känna värmen, se lågorna dansa, se kolresterna glöda… Jag är dålig på att tillåta mig att ta det lugnt, göra inget särskilt – men framför brasan funkar det.

Med levande ljus på bordet och i fönstret dessutom, så blir liksom huset och rummet mer ombonat – och tillvaron mycket mer meningsfull. Det är märkligt, men det gör verkligen en ofantlig skillnad.

Me så är det samvetet. För vi ska spara på resurser. Vi ska inte värma upp mer än nödvändigt. Och då ska vi ju egentligen inte tända någon brasa. Inte mer än när det verkligen behövs – typ vid strömavbrott. Och någon enstaka gång för mysighets skull.

Å andra sidan, så är vår vanliga uppvärmning pelletspanna. Om vi värmer huset i övrigt lite mer så kanske det är okej med några mysbrasor då och då?

 

Datorkonkurrens

Dator är alltsomoftast upptagen. Av barn som spelar minecraft, eller tittar på youtubefilmer med legofigurer eller terrariainspelningar eller nåt annat. Och jag tänker att ja ja, jag passar på att göra annat så länge – diska, tvätta, laga mat.

När datorn väl är ledig minns jag inte längre ens vad det var jag ville blogga om. Trots att jag några timmar tidigare hade ett mer eller mindre färdigt blogginlägg, eller i alla fall stort blogguppslag, i huvudet.

 

Snart elva

För elva år sedan hade vi nyss för fösta gången någonsin firat julen i vårt eget hus – alltså utan att resa iväg till någon annan över jul. För jag var höggravid, med beräknat nedkomstdatum tio dagar efter jul, och med andra ord beredd på att det skulle kunna vara dags precis när som helst. Och då åker man inte långt iväg till släkten, utan håller sig hemmavid. Även nyår firade vi hemma. Och i övrigt fördrev vi dagarna mellan jul och nyår, och dagarna efter nyår, med att läsa och smågreja hemma. På kvällarna plöjde vi oss igenom Sagan om ringen-filmerna, inklusive allt extramaterial.

Det var en märklig tid det där. Ingen möjlighet att planera. Inget vi måste göra. Ingen aning om det skulle vara dags när som helst eller om flera veckor. Inga som helst föraningar. Och inte en susning om hur livet skulle bli sedan.

Bara ett allmänt ingenting, fyllt av böcker och film och väntan.

Elva år sedan. Snart fyller han elva. Det är lite konstigt och obegripligt. Fast egentligen mest självklart.

Nu har han fått första Hobbitfilmen i julklapp.

 

Gillar vintern men inte kraven

Det är vinter. Det ligger lite tunt med snö på marken därute. Så där så det nästan men inte riktigt täcker. Det är vackert och lite mysigt.

Jag älskar snö. Jag älskar när det faller stilla snöfall. Jag älskar när det dansar ner stora hönsfjädersflingor. Och jag älskar snöstorm. Jag tycker det är vackert med det snålt tilltagna snötäcket därute, och jag tycker det är mysigt med stora snödrivor när vi inte ens på ett säkert sätt kan ta oss hemifrån.

Det är kul att skotta snö, och åka spark, och gå promenader och titta på den gnistrande snön.

Men snön väcker också alltid en sorts dåligt samvete.

För snö och is och vinter och kyla ska väcka någon sorts sportighet i en. Man ska vilja plocka fram skidor och skridskor och hela köret. Och det vill jag inte.

Ja, när jag var liten hade vi både skridskor och skidor. Längdskidor, då. Och ibland åkte man med dem på vägen hemmavid, och ibland åkte man iväg till någon annanstans i närheten. Och skridskor åkte man både i ishallen och på Danskesjön och på översvämningarna vid ån och på den spolade planen på åkern en bit bort.

Utförsskidor åkte jag däremot första gången på riktigt när jag var sjutton år och redan hade problem med knäna. Och det var inget jag fastnade för – kombinationen skitobekväma pjäxor, rädsla för att sabba knäna mer och att det inte var ett dugg kul – nä, det var inget jag blev såld på.

Skridskor har jag fått ett par i vuxen ålder, som väl borde räcka resten av livet. Det var före graviditeterna, när mina fötter var typ två storlekar mindre. Och senast jag åkte skridskor var vintern 95-96, när livet var som allra mörkast av ångest, depression och Fontex.

När det blir vinter ska sportigheten i en vakna. Man ska vilja ta på sig varma konstiga kläder, och så ut och åka skidor och skridskor och annat. Men jag längtar inte efter att snöra på mig obekväma skridskor och frysa om tårna. Jag längtar inte efter att få in snö i nacken. Min sportighetsiver krymper snarast av att det är vitt kallt och blött på marken.

Jag kan sträcka mig till att göra snölyktor, och åka spark och kanske pulka i närområdet. Resten slipper jag helst.

Och mina barn har ännu aldrig åkt skridskor, så vitt jag vet. Det skäms jag över. Fast jag inte tycker jag borde.

Jag älskar vintern, men jag vill att den ska vara kravlös. Ge vila. Det är vad jag behöver så här års. Inte krav på fler aktiviteter.

Det var en gång en grön fleecefilt…

… som köptes på Ikea. Den köptes när något av barnen var liten; jag är just nu osäker på vilket av barnen. Men filten delades i alla fall i flera delar: en som agerade värmefilt anpassad för barn sittandes i babyskydd i bilen, och de andra två delarna till likartade praktiska bebisrelaterade saker.

Nu är det i alla fall längesedan dessa ursprungliga behovsområden upphörde, och fleecen har hamnat i tygskåpet och sedan kommit till nytta till andra saker. Som att jag till julen för två år sedan sydde struthätta och riddartröja av denna gröna fleece.

Idag har jag använt en bit till av den gröna fleecen. Tioåringen har köpt en surfplatta för sparade pengar, och jag har sytt ett fodral till plattan. Fodret gjorde jag av det gröna fleecetyget. (Men ja, det finns fortfarande en hel del kvar.)

Utsidan av surfplattefodralet syddes av fejk-kohuds-tyg – som också låg som restbitar i tygskåpet. Den som spar den har :-)

Julskinka till nästa års vardagar

Årets julskinka blev en ekologisk från Coop, för Ica hade bara färdigkokta ekoskinkor, och vi vill tillaga skinkan själva. (Jag tycker för övrigt att julskinkan är som allra godast just när den kommer varm och nygjord från ugnen, på lillejulaftons kväll, och resten av julen kan jag vara förutan.)

Men nu efter jul har Ica ett överflöd av färdigkokta skinkor som inte blivit sålda, och som därför säljs till halva priset. Inklusive ekoskinka. Så idag har vi köpt en ekologisk färdigkokt, och sedan har jag stått och skurit den i små tärningar och fryst in i påsar. Tolv middagar blir det – till pastasås med skinka och liknande. Många goda vardagsmiddagar, istället för att köttet ska hamna i soporna.

Om att skriva och läsa och inspireras

Det var en gång i tiden en flicka som skrev en massa.

Eller nej, vi ska förstås börja ännu tidigare.

Det var en gång i tiden en flicka som läste en massa. Läste och läste och läste. I skolbussen, vid matbordet, på toa, överallt och hela tiden. Och så drömde hon om att spela teater och film, men saknade någon riktig drömroll. Och kombinationen läsa och drömma och fantisera och annat ledde till att hon började skriva. Böcker, var det tänkt att det skulle bli. Från början åtminstone någon av dem med tanken att det kanske skulle kunna bli en roll jag ville spela. Fast den tanken gled väl egentligen ganska snart iväg och blev oväsentlig. Fantasin lever som bekant sitt eget liv.

Så många kvällar under min tonårstid jag suttit på mitt rum och skrivit. För hand, i kollegieblock, med blyerts. Ibland flödande ur pennan, ibland plågsamt och långsamt utvärkt. Så många promenader jag gått och funderat och diskuterat med mig själv för att försöka utröna vart historierna varit på väg, så många samtal jag haft med mig själv på cykeln till och från skola och annat. Så mycket av mitt liv jag delat med dessa olika fantasifigurer.

Med tiden insåg jag också att mina historier ibland påminde om andras. Ibland för att jag förstås inspirerades av sånt jag läste. Men betydligt oftare var det så att det jag redan skrivit, eller åtminstone hunnit fantisera ut även om jag inte hunnit plita ner det, dök upp i böcker jag sedan läste. Inte ordagrant och exakt, men saker som påminde. Både små detaljer och stora grövre sammanhang. Och omvärlden – saker jag läste och hörde om likartade sammanhang – lärde mig att det var fult. I alla fall när det kom till skrivande. Åtminstone när det kom till skrivande av historier av sånt som i någon mån kunde definieras som fantasy. Då var allting som kunde uppfattas som likt något annat att betrakta som kopior och plagiat. Hade det varit frågan om musik hade det varit att ha förebilder och inspiration och idoler. Och ingen skulle drömma om att kalla det för plagiat att det skrivs nya böcker om kärlekshistorier gång efter gång efter gång. Men om man skriver en bok om ett påhittat land som involverar något som någon känner igen från en annan bok, så är det klippt.

Så jag slutade nästan läsa skönlitteratur. För att inte behöva känna ifrågasättandet komma krypande så fort jag läste något som påminde om något jag skrivit. För hade jag inte läst det som påminde om mitt eget så var mitt samvete åtminstone i teorin fritt.

Men med brist på tillskott av inspiration och stimulans avstannade även min egen fantasi. Ja, och så kom det väl annat emellan. Dansen, och sedan studier och vuxenliv. Skrivandet rann ut i sanden…

… i alla fall den sortens skrivande. Samtidigt har jag i efterhand insett att allt det där skrivandet förstås gav mig en massa övning jag haft stor nytta av till annat skrivande.

Men så ibland väcks de gamla tankarna igen. Som när jag för några veckor sedan läste ”Eldbärare”. Det var svarta fåglar och långa resor i uppdiktade länder och månprästinnor och annat – och inget märkligt i det, och inget som inte finns i andra böcker, men ett tag kändes det som att Anders Björkelid hade plockat upp min borttappade tråd och skrivit vidare på mina halvgjorda alster. Sedan gled Björkelid iväg åt ett annat håll igen, och det är jag väl egentligen mest tacksam över. Och nu ett par veckor senare kan jag egentligen inte riktigt minnas vilka bitar i det hela det var som jag kände igen så väldigt mycket, och knappt ens känslan – men jag vet att jag för en stund kände mig ganska förvirrad :-)

Om jag själv ska ge mig på det skönlitterära skrivandet ”på riktigt” igen? Mnja, visst slår mig tanken då och då. Men nä, för att det ska bli av krävs både tid, inspiration och övertygelse – och en idé till historia som håller hela vägen igenom. Och jag saknar det mesta av det där.

Tills vidare fortsätter jag att hålla mig till skrivande i andra sammanhang.

Jultankar

Det slog mig igår förmiddags, under julförberedelserna. Eller ja, förberedelser och förberedelser. All julmat var typ färdigfixad i tid och så. Det som skulle göras igår på julafton var att stoppa in revbenen i ugnen, och att plocka fram en massa färdigfixad mat från frysen och värma på, och så där. Och sätta på kaffe. Ta en dusch och byta kläder. Ungefär så.

Men det slog mig då: Vi firar jul här. Jag och min man och våra två barn. Och mina föräldrar och min bror kommer hit och firar jul med oss.

Det slog mig att det på något vis är någon sorts tydligt tecken på att… ja, vad säger man?

Jag letar ord. Jag hittar inte rätt ord – alla ord jag hittar kan feltolkas, eller har till och med en förstahandstolkning som är fel.

Vi har lyckats. Vi är lyckade.

… är ju inte vad jag menar. Eller, det jag menar är inte att vi har lyckats eller är lyckade utifrån klassisk, yttre betraktan. Inte lyckade utifrån hur det ska vara eller statusmässigt eller så.

Utan bara just det här:

Jag har hittat en människa att dela livet med. Vi bor i ett trevligt hus. Vi har två friska barn. Vi har jobb och de pengar vi behöver, och vi kan fira jul under vettiga och rimliga former, och det är så pass trivsamt att mina föräldrar och min bror väljer att fira jul här med oss.

Det är inget märkvärdigt och avancerat, men det är långt mycket mer än vad man egentligen kan förvänta sig av livet. Långt mycket mer än vad jag skulle ha trott för 16-17-18 år sedan. Vi är synnerligen lyckosamma.

Men det finns inget sätt att uttrycka detta på som inte låter skrytsamt eller på annat sätt patetiskt.

Dessutom känns det på något sätt märkligt. För ärligt talat är det väl kansek inte så att jag hade väntat mig att det var jag som skulle… representera det här ganska stabila och standardmässiga :P

Julesnö

Julen avklarad. Och efter veckor – eller hur länge är det egentligen? – av regnande och blåsande, vattenpölar, ösregn och grådask, så vaknade vi idag till en vintervit värld. Inte så att det kommit mycket snö. Snarast bara ett par centimeter: knappt så att det täcker marken, där marken är slät. De stora vattenpölarna är fortfarande vattenpölar (nu ikväll med is på, eftersom temperaturen fallit), och på gräsmattan och åkrarna sticker grässtrån upp ur snön. Men i alla fall nåt. Bitvis vitt på marken, betydligt kallare, och den himmel som bitvis var blå och med solsken, och bitvis snömolnsblågrå (även om snöfallet drog söderut över havet istället för att närma sig).

Jag skulle förstås gärna ha med snö; det här förslår inte långt. Men ändå. Snö, vinter, kyla.

Jag har knappast blivit mindre snöberoende med åren. Snöstormar på Söderslätt har gjort sitt till för att göra det till något jag förväntar mig. I kombination med vetskapen om att framtidens klimat kommer att ge mindre av varan finns skräcken för att aldrig få uppleva det igen. Det ger en bisarr känsla av att behöva hålla fast varenda snöstorm som om den vore den sista.

Nån sorts recension av hela Berättelsen om Blodet

Det senaste jag skrev var en recension av boken Ondvinter. Och… det är ju inte riktigt så att jag suttit och läst hela tiden sedan dess – jag läste ut sista boken för snart en vecka sedan – men ja, ganska mycket av min tid har det upptagit :-) Första boken läste jag alltså ut på två dagar. Boken efter (Eldbärare) på två eller om det möjligen var tre dagar. Sedan var jag tvungen att lugna ner mig lite, för det finns ju annat att hinna med än att läsa också. Och det där är förstås ett av de tunga skälen till att jag generellt sett läser ganska lite: antingen tycker jag en bok är så bra att jag inte på några som helst villkor kan släppa den, eller så tycker jag den är ointressant. Det där med att bara läsa en halvtimmer på tåget varje dag, det funkar liksom inte för mig. Men trots att jag faktiskt saktade ner en aning, och trots att böckerna ökade i tjocklek för var bok, så läste jag ut bok fyra mindre än två veckor efter att jag köpt den första.

Så vad tyckte jag, då?

På ett sätt tycker jag fortfarande att ettan är bäst. Fast samtidigt inte. Kanske är det snarast så att jag, precis som Sunia och Wulf, längtar tillbaka till det mindre komplexa – den där känslan av att man aldrig njöt tillräckligt av den enkla tillvaron när man levde i den.

Som sagt var, jag sträckläste även Eldbärare. Och ärligt talat läste jag ganska intensivt även i Förbundsbryterskan. Fast där hände inte lika mycket, i termer av vanliga riktiga händelser, vilket gjorde att det inte fanns riktigt samma driv och tvång att läsa vidare för att få veta vad som skulle hända i nästa stund.

Fyran, Frostskymning, var svår. Lite för stor och komplex. Lite för många saker som hände. Lite för många byten mellan berättare. Lite för många saker som snodde in sig i varandra tills mitt huvud inte riktigt hängde med längre.
Fast det blev säkert i praktiken värre av att jag hade bråttom. Det blir ju så, när det är spännande och vill få ihop alla trådar och få reda på hur det går att man inte riktigt klarar av att ta sig tiden att läsa allting lugnt och stilla och ta till sig allt längs vägen.
Och samtidigt är Frostskymning den enda av böckerna där jag faktiskt märkte av det här fenomenet med att det ibland blir lite… småtråkigt, eller så där så att man håller på att tappa läsdrivet, och därför bläddrar framåt för att få syn på något som lockar till fortsatt läsning.

Och så tog sista boken slut. Och det tog väl inte ett dygn förrän jag kände sådan där enorm saknad. Saknad efter figurerna och historien och världen. Så där så man börjar googla namn och ord på måfå för att hitta… något. Längtar efter att läsa om böckerna – men det kan man väl inte göra igen så nära inpå? Grämer sig över att ha läst så snabbt.

Och andra gången man läser är ju aldrig som första :-/

Så vad är det jag gillar, då?

Jag gillar det gränsöverskridande greppet. Sunia och Wulf, ibland en enhet, ibland inte. Oviljan att följa det som stakats ut för en utifrån kön. Deras utveckling, och att få lära känna dem allteftersom de gör det själva.

Jag gillar språket, beskrivningarna, naturen, hur väsen blir konkreta, hur tallmo och lingon och kajor blir centrala.

Jag gillar att det faktiskt banne mig aldrig är förutsägbart. Oväntade vändningar, igen och igen. Och jag gillar många av personbeskrivningarna även när jag inte gillar personerna.

Däremot tycker jag att det blir för kompext och invecklat i sista boken. Det där som liksom ska vara svaren snor egentligen in sig i sig självt och blir för snurrigt.

Och jag gillar inte slutet. Efter att ha sett dem utvecklas till personer med så mycket inneboende kraft hade jag velat att de fick chans att få… tja, nånting. Både för sin egen och för min skull.

 

Jag saknar Sunia och Wulf nu när böckerna är slut. Väldigt mycket.

Ondvinter
Eldbärare
Förbundsbryterskan
Frostskymning