Monthly Archives: juni 2015

Sommarkväll

Det blev liksom sommar på riktigt innan idag. Efter en småregnig morgon så kom värmen, och solen, och under eftermiddagen var det så gassigt att jag efter en stund gav upp försöken att sätta upp saker för höga ärtor och bönor att klättra på i trädgårdslandet.

Nu ikväll är det riktigt skönt ute. Varmt – lagom varmt. Och alldeles stilla. Himlen för en stund sedan var magnifik, med vackra moln och vackra färger. På avstånd kunde jag höra grodorna. (Är inte det ovanligt sent på säsongen? Fast jag tror de var väldigt sent igång också. Kanske är det den kalla sega våren?)

Jag gick på snigeljakt en stund i skymningsljuset, men det var märkligt nog inte jättemycket sniglar.

Nu har mörkret sänkt sig, och jag sitter med datorn och en tekopp, och stereon spelar någon klassisk musik.

Flyttat och fixat och grejat och trasslat och donat…

Nu har jag flyttat hit alla gamla blogginlägg… hoppas jag :-D Och kommentarer och annat. Och rättat till konstiga tecken.

Det kommer garanterat att ha blivit fel nånstans. Säg till om du ser nåt som blivit skumt.

Gammal blogg på ny plats

Det har varit dags länge egentligen. Dags att byta till en bättre plats för min blogg. Men tja, det blev lite mer akut när wblogg började strula mer än vanligt – ändra åäö till konstiga tecken, ligga nere helt och hållet och så där…

Nu finns jag här. Fast än så länge är det inte så mycket här. Det tänkte jag lösa efterhand.

Nå, välkommen hit.

Jag tror de har grejat med wblogg

Det är ju inte ett smidigt ställe att ha bloggen på ens från början –> sanne.wblogg.se/om-wblogg/

De senaste dagarna har sidan gått ner i flera omgångar. Och idag så gissar jag på att de har flyttat alltsammans på något vis. För plötsligt övergick alla åäö till konstiga tecken. Utom för de inlägg jag publicerade efter det.

Sedan verkar det som att de försökte lösa det, för under en kort stund så var det istället de gamla inläggen som såg okej ut igen, och i de nya fanns en annan variant på åäö. Men sedan bytte de visst tillbaka igen…?

Och det tredje inlägget jag postade idag, strax efter de två andra, har samma fel som resten av alla andra gamla blogginlägg.

Dessutom ser det precis lika fel ut i adminläge.

Och de verkar ha tappat bort min widget för att visa kategorier.

Jag funderar på om det börjar bli dags att försöka göra det där jobbet med att flytta hela bloggen. Innan allt kajkar ihop.

EDIT: Och det här inlägget ser ut som det ska… Jaja. Förvirrande är vad det är.

Utomhusrenoveringsfix

Dörrar byggda och på plats på båda uthusen. Ena dörren har fått handtag och är halvvägs oljad. Andra är oljad men saknar handtag. Båda ska målas tids nog.

Brädor ditsatta under takutsprånget på sunkuthuset. Ska oljas och målas.

De båda träfönstren på sunkuthuset undersöktes och konstaterades vara i synnerligen dåligt skick (främst karmen). Vi kollade runt på blocket och hittade inget vettigt, men hittade sedan att Byggmax hade rätt storlek och rätt modell, i FSC-trä, till rimlig peng. Fönster nu inköpta; ska oljas och målas.

Stallfönstret i gjutjärn i sunkuthuset har befriats från sina glasrutor och slipats med stålborste på borrmaskinen.

Ved (i rätt längd för kaminen!) har köpts hem och lavats in i brädgaraget.

Ja, och så har jag målat en massa.

Det rullar på. Det känns som att det händer en massa – även om det känns väldigt lite när jg skriver ner det.

Det knepiga med att under några dagar tillåta sig att göra sådana här roliga saker är att jag lyckas få så dåligt samvete över en massa andra saker som borde grejas med. Typ banksaker, planering och annat.

 

Jag ska bara…

När man står där och fixar med något… Rensar ogräs. Gräver. Målar. … då vill man ju göra klart. Och så blir man toanödig. Men alltså, man vill ju liksom inte avbryta i det man håller på med. Utan göra klart först. Speciellt eftersom det är så bökigt, för man måste ju tvätta händerna och kanske plocka av sig utrustning eller ställa ifrån sig saker innan man kan gå på toa.

Så då väntar man. In i det längsta.

Och sedan är det bråttom. Och då är det fortfarande så att man måste göra det där som man måste göra innan mn kan gå på toa. Alltså tvätta händer och ställa ifrån sig saker och så vidare. Och det är ju ännu svårare när man har riktigt riktigt bråttom.

Besvärligt blir det.

Att man aldrig lär sig.

Och så har man mage att klaga på barnen när de är små när de gör på samma sätt…

Att måla det ingen ser

Igår målade jag under takutsprånget på brädgaraget. Egentligen är det på hela det partiet ungefär en centimeter av träytan som syns utåt: den lilla biten trä som sticker ner nedanför plåtkanten på taket. Men resten ska ju också målas, av träskyddsskäl.

Takutsprånget är för kort/smalt/whatever för att man ska få plats att hantera penseln på ett vettigt sätt (skaftet på en normal pensel är liksom för långt).

Under takutsprånget står de gamla kompostbingarna, sönderfallande och halvfulla med jor och kirskål. Och varmkomposten med lock. Det vill säga helt hopplöst att komma åt.

Så jag har klättrat i kompostbingarna, krumbuktat mig på olika konstiga håll och kämpat på med att måla det som ingen kommer att se.

Jag har varit slarvigare än vanligt.

Och jag, som normalt sett nästan inte kladdar alls när jag målar, vare sig på mig själv eller omgivningen, har den här gången varit osedvanligt småprickig med grön färg.

Det händer saker!

Jag målar grönt på sunkuthuset.

Svärföräldrarna bygger dörrar till uthusen, gräver ut framför sunkuthusdörrhållet (med hjälp av elvaåringen!) och lägger grus och en massa annat.

Det händer saker!

Saker man inte tycker att man får

Det är knepigt det där med tankar och känslor när ens älskling har drabbats av cancer. För alltså, nu när den värsta chocken och krisreaktionen har lagt sig, så är jag ju i grunden till stora delar samma person som innan. Och även om utsikterna är ganska eländiga, så återvänder vardagen i alla fall till stor del, och det är den vanliga vardagen och tillvaron man vill leva i och behöver få vara i. Även om man vet att den delvis är en chimär, åtminstone på så sätt att den inte varar för evigt på samma sätt som man kunde inbilla sig innan.

Så… jag går inte omkring och har ångest över cancer hela tiden. Utan jag tänker en väldig massa vanliga tankar och gör helt vanliga saker. Och skriver ett och annat blogginlägg om helt vanliga saker. Även om saker jag stör mig på eller så. Nästan som förut. – Och då skäms jag lite. För att det liksom känns fel. För att jag liksom tycker att jag borde bara bry mig om en enda sak – att älsklingen ska bli frisk – och att jag borde tycka att allt annat är oväsentligt, och att jag därför inte borde reta upp mig på banala saker. Typ.

Och jag går omkring och trivs och till och med känner mig lycklig stundtals, över att vara och göra helt vanliga saker som jag trivs med. Som när jag stod och målade i förrgår. Eller som när jag gick en lång promenad med sexåringen tidigare idag, pratade om blommor och allt möjligt annat och njöt av sommarkvällen. Och då skäms jag också lite. För jag borde ju gå omkring och känna mig dysterkvist, och lägga all energi på att försöka ta reda på om vi kunde göra något som kunde göra skillnad för älsklingen chanser.

Det är liksom på något vis pinsamt att jag mitt i allt detta på det hela taget känner mig ganska glad. Så får man väl inte göra?

Födelsedagspresent

Typ halva våren har jag tänkt att jag nog kanske eventuellt borde beställa de här böckerna:

Hooded Man Volume 1: Robin of Loxley
Hooded Man Volume 2: Robert of Huntingdon

Men dels är det det där med att släppa fram nörden i sig. Och dels det där med att mecka med att beställa saker utomlandsifrån och så. Så det blev aldrig av.

Så jag önskade mig dem i födelsedagspresent. Och idag fick jag dem :-)