Monthly Archives: januari 2017

Massproduktionen och planeringen

På gymnasieskolan Spyken i Lund kan eleverna anmäla intresse för de maträtter som erbjuds nästa dag på en ipad. På så sätt kan de som lagar maten veta hur mycket de ska laga av de olika sakerna. Så minskas matsvinnet.

Det tänker jag på när jag lagar dagens lunch. Pastasås på skinktärningar av julskinka jag köpte efter jul för att den inte skulle slängas.

Ja, jag är där i tankarna igen. På den blinda produktionen av varor där man inte vet om det finns någon avsättning, hur mycket som kommer att gå åt. Som julskinka. Det ”produceras” julskinka utifrån vad man TROR kommer att gå åt. Affärerna gör visst sina betällningar av julskinkor i september, det vill säga i september sitter affärerna och gissar hur mycket julskinka kunderna i upptagningsområdet kommer att vilja köpa tre månader senare.

Jag tänker tanken att jag egentligen hellre vill beställa hos någon av de mindre producenter som faktiskt bara ”producerar” så många julskinkor som det finns efterfrågan på. Fast då skulle ju ännu färre köpa av det som mataffären här tar hem. Det skulle liksom inget bli bättre av egentligen.

Men ändå. Jag fastnar i tankarna kring alla nackdelar med ”prêt à porter”, även om ordet förstås inte funkar riktigt bra i matsammanhang. Nackdelarna med att producera ”i blindo”, utan att veta hur mycket som behövs eller kommer att gå åt, och då hellre ta i i överkant. För ja, visst fins det många produktionsfördelar med prêt-à-porter och dess motsvarigheter, men det finns också stora nackdelar.

För ett par år sedan skrev jag det här: Längtan efter något som kanske är planekonomi fastän det ordet är skitläskigt för många – men hur gör vi?

Jag vet fortfarande inte hur vi löser det här. Men det Spyken i Lund gör är ett litet steg tillaka mot något som känns självklart :-)

Kanske är casinoreklamen faktiskt ett steg mot det bättre?

När man går in på Sydsvenskans webb så är det första man möts av ofta någon sorts reklam som lägger sig över hela sidan och som man måste klicka sig förbi genom en liten liten länk längst upp.

Tidigare har det väldigt ofta varit reklam för flygresor och bilar. För tillfället är det oftast reklam för casinon och onlinespel och sånt.

Min första reaktion är hela tiden att casinoreklamen är värre. För jag har ju lärt mig att det är fult, det hör liksom till sådant man ”vet”. Det är slöseri med pengar och man kan bli beroende och… ja, ni vet. Det är fel och fult.

Sedan tänker jag ett steg till. För jag brukar ju störa mig på bilreklamen och flygreklamen också. För det är saker som är dåliga för klimatet. Men det är liksom bara så mycket mer invant och accepterat. Flyg och bilar är normala saker att göra reklam för. Där är det mitt huvud som reagerar, och det tar lite längre tid innan reaktionen kommer. När det gäller casinon är det mer en direkt känslomässig reaktion eller vad man ska säga.

Och grejen är att ju mer jag tänker på det desto mer tänker jag att casinoreklamen egentligen måste vara bättre för världen i det långa loppet. Eller i alla fall inte ett dugg värre än reklamen för bilar och flyg.

Eller?

Killing me unsoftly with maskmedel

Katterna behöver ha medicin. Maskmedel. För mamma upptäckte häromdagen när hon var här att den ena hade mask.

I måndagas gav jag båda katterna sådan där spot-on, i nacken, eftersom den andra katten tvättar bort håret ur pälsen och det skulle kunna bero på loppor.

Att ge spot-on, i nacken, en gång, är en mild sunnanvind jämfört med att ge medicin i munnen. Våra katter är kraftiga gamla damer. Griniga, kinkiga, sura, inget man muckar med. I alla fall om det kommer till behandling de inte gillar.

Men det är jag som måste ge dem medicin. Det finns ingen annan.

Och eftersom senast någon gav tabletter till någon av dem, för flera år sedan, så fick han en klo in i en nerv i ett finger och tappade känseln i ett halvår – och den medicinkuren avslutades i och med den skadan – så tog jag inte tabletter utan flytande, till att ge med spruta i munnen, den här gången.

Givet vad katterna väger och hur mycket medicin de ska ha per dag och hur mycket som får plats i sprutan, så ska de ha tre sprutor per dag. Var. I tre dagar.

Och det finns ingen annan än jag som kan göra det. Sa jag det? Det finns ingen annan än jag som kan göra det. JAG MÅSTE GÖRA DET.

Så det blir ytterligare en sådan där sak som måste göras. En sådan där hemsk och jobbig sak som måste göras. Som jag måste bita ihop och klara av. För jag har inget val. Fastän jag inte pallar det, vare sig fysiskt eller mentalt. Jag har inget jävla val.

Så jag biter ihop och gör.

Livet består av plågsamma saker som måste göas, och så stunderna emellan. Och i bästa fall lite verklighetsflykt.

Det behövs massor av verklighetsflykt för att kompensera för de jävliga stunderna.

Och inte fan vet jag om katterna får i sig medicinen heller. Jag får kämpa med att hålla fast och lirka och komma åt att få in nåt i munnen och inte bli sönderriven, och jag skulle behöva allra minst en hand till för att det alls skulle vara möjligt. Och med tanke på hur mycket medicin av den där ynka millilitern i varje spruta som hamnar på golvet och på mina kläder så tycker jag att de rimligen inte kan få i sig något alls. Och jag tror de får i sig mindre för varje gång. Fyra gånger tror jag jag fått i dem nu. Var. Jag har ingen aning om hur jag ska överleva att få i dem mer. Varken fysiskt eller mentalt.

Mitt i min verklighetsflykt, när jag tittar på Sherlock och har mindre än fem minuter kvar av sista avsnittet, så ringer mamma och vill småprata. Om hur det går med medicinen till katterna.

Jo mamma, jag går totalt sönder. Totalt sönder går jag. Den där lilla mentala kraften jag har i nuläget, den lägger jag på att försöka få i katterna maskmedel. Och nu finns det fan snart inget kvar av mig.

Lim

Hej igen älskling!

Du, mina skor behöver limmas. och du har ju en massa limsorter. Men jag har inte koll på vad jag borde använda. Är det något i lådan du skulle rekommendera? Eller är det dumt, det kanske inte är någon av limsorterna som passar?

Fan vad många saker man behöver dig till.

20 januari 2017

Hej älskling!

Jag skriver inte till dig särskilt ofta numera. Det känns liksom ganska meningslöst; jag vet ju att du ändå inte kan läsa det jag skriver.

Fast nu känner jag ändå att jag måste skriva. För att även om du inte kan läsa det så känner jag att jag måste göra ett försök att underrätta dig:

Och det är ju ganska idiotiskt, för skulle du ha någon som helst möjlighet att få någon info från Jorden så vet du förstås redan det här. Men ändå.

Idag har Donald Trump blivit USA:s president.

Ja. Precis så.

Jag minns inte hur långt saker var gångna när du dog. Men jag tror att det då fortfarande kändes ganska osannolikt att Trump skulle bli USA:s näste president. Visst, det hade nog hunnit bli lite mer sannolikt än ”det var det löjligaste jag nånsin hört”, men ändå, det måste fortfarande ha varit något som kändes ganska osannolikt. Något av nivån om allt skiter sig och går på sämsta möjliga sätt.

Nå. Nu är vi där.

Idag har Donald Trump tillträtt som USA:s president.

Det är så osannolikt så att det ändå fortfarande inte riktigt går att ta till sig. Och ändå genomför han liksom redan saker som… tja, det är ju knappast så att det verkar som att han tog i sin valkampanj och sedan kör en mildare linje.

Vi hade behövt dig här, nu mer än nånsin. Förstås. Nej visst, vad skulle du kunna göra för skillnad i det sammanhanget? Men du hade åtminstone kunnat komma med bra tips om böcker att läsa, ge oss tankar och infallsvinklar som kunde lyfta oss – eller fälla dräpande tramsiga kommentarer som fick oss att skratta. Sånt där som behövs under jobbiga tider. Dessutom var det ju du som lyckades vara optimist i de mest obegripliga sammanhang – inte för att du försökte utan för att du var sådan.

 

För övrigt så har jag så svårt att fatta det här med vad Trump vill åstadkomma. Han vill ”Make America great again”. Och det tänker han uppenbarligen göra genom att skrota allt det som varit ”Americas” styrkor, det som omvärlden sett upp till och uppskattat – forskning, kultur, framåtsträvande – och istället förstärka alla USA:s dåliga sidor. Det är så ologiskt och orimligt så det går bara inte…

Jag vill ha notifieringar från min affär

Jag har några kilometer till närmsta mataffär. Och där försöker jag handla så mycket som möjligt – för det är viktigt att de finns kvar, och det är viktigt att det finns en efterfrågan på deras ekovaror, och dessutom är det på det hela taget en bra affär.

Men de har inte allt.

Det finns också andra mataffärer på hanterbart avstånd. Några cirka en mil bort som jag besöker hyfsat ofta. Några ett par mil bort som jag besöker mer sällan. De här affärerna besöker jag för att komplettera det som saknas i min närmsta affär. Främst vad gäller miljömärkta och ekologiska produkter som inte finns här i den närmsta.

Med vissa varor funkar det smidigt: de varor jag behöver på de andra ställena finns liksom hemma för det mesta och jag kan köpa dem när jag har vägarna förbi. Tvål, disk- och tvättmedel, torrvaror, frysvaror.

Men med andra saker är det knepigare. Färskvaror av sådant slag som inte finns hemma hela tiden, som det rentav kommer leverans av ganska sällan. Ekologiskt lokalslaktat lokalproducerat kött. Eller kycklinglårfilé från Reko. Eller ekologisk butternutpumpa. Och så vidare.

För som det är nu så kan det mycket väl vara så att jag inte kommer inom just den affären som hade just den där saken under den perioden de hade det. Och så får de slänga för att inte rätt kunder kom. Men hade jag vetat så hade jag ju sett till att dyka upp!

Och alltså, för mig är det sådant som skulle vara rimligt i reklamutskick. ”På måndag får vi leverans av färskt kött från Gröna gården!”, typ. Men det är ju inte så nutidens reklamutskick ser ut. Reklamutskick går ut på att tala om att något är billigt, och har grundprincipen att det ska manglas ut samma saker till hundratals butiker samma vecka. Precis motsatsen till vad jag vill ha, alltså.

Jag skulle istället vilja ha en tjänst där jag hos varje butik kan bocka för att när de får leverans av de här varorna som får jag en notifiering.

Och jag tror att det skulle vara bra både för mig, för de engagerade mataffärerna och för miljön.

Märkliga tankeloopar

För tillfället gör min hjärna återkommande en väldigt märklig tankeloop:

Saker är jobbiga, knöliga, besvärliga på ett eller annat sätt. (Det är mycket som är det i livet och tillvaron och vardagen.) -> Jag tänker ”Men det är i alla fall inte lika illa som för vännen XXX (vars dotter har en hjärntumör); de har det i alla fall mycket värre”. -> I nästa steg inser jag att ja, men jag har å andra sidan nyligen mist min man och barnens far, även det i cancer…

.. och där nånstans halkar jag ut i en diffus gegga av hur man egentligen avgör vad som är värst eller snarast hur långt in i framtiden man ska för att älsklingens död ska vara ett avslutat kapitel som är mindre illa – är vi där ännu eller inte?

Jag vet. Att jämföra är inte relevant. Det är ingen tävling. Och samtidigt är det relevant att jämföra. Vi, min familj, är inte längre i den akuta fasen av ångest och panik och ovetande. Vi lever i överlevnaden, i efteråtet. Det är på många sätt mindre illa. Vi har det inte lika illa.

Tack och lov. Så illa pallar man inte ha det i längden. Mentalt, liksom.

Och även om man inte ska tänka så här så gör man ju det. Att man inte talar om det betyder inte att man inte gör det. Och det är också en fråga om överlevnad. Det här att påminna sig om att det finns de som har det värre i stunden och ändå på något märkligt sett genomlider dagen.

Sunkig källsortering (en klagan från plastpåsar och mjölkpaketskorkar i geggan vid en container)

Källsortering. Ett ständigt tråkgöra.

Här hemma kallar vi det sunk. Skafferiet, där vi har olika behållare för de olika fraktionerna av sunk, blir snabbt överfyllt. För behållarna blir fulla, och sedan börjar jag fylla kassar på golvet.

Varför det blir så? Jo, för dels är det tråkigt att bära ut alltsammans till bilen. Sunket, förlåt återvinningssakerna, lämnas på parkeringen bakom affären. Och dit är det 2,5 km eller nåt sånt. Alltså lastar man det i bilen och lämnar det när man ändå handlar. En dag när man har tid för sådana saker.

För det tar ju en stund att göra sig av med det också. Så det är inte varje dag man har möjlighet att klämma in det i schemat i samma veva man är vid affären. För dit passar man på att åka när man lämnat eller hämtat barn på skolan. Och det är långt ifrån alltid det finns tid för både lämna/hämta barn, handla OCH lämna sunk. Så sunket kan ibland, även när det kommit ut till bilen, få åka fram och tillbaka i flera dagar. (Transport av avfall. Det är nog egentligen olagligt om man inte har anmält det?)

Dessutom: för att hantera sunket, alltså lämna det, så krävs att man därefter ska göra något där det funkar att man är kladdig om händerna. För man blir liksom inte ren.

Så här är det nämligen (och det här är det mest irriterande i hela den här affären):

Sunket ska lämnas i stora containrar. Och eftersom det ju för en del år sedan var problem med att barn dog i containrar, för att de inte hade vett att låta bli att krypa ner i dem, så ska det numera vara omöjligt för barn att krypa ner i containrar. Och nästan omöjligt för den som ska lämna sunk att få ner sunket i containrarna.

Hålen som finns i containrarna är av två slag:

  1. Långsmala, dvs breda men bara typ 12 cm höga. (Den där höjden gör till exempel att man måste banka och slå för att kunna få in de väldigt stabila kartongerna som kattsanden kommer i.)
  2. Betydligt mer åt det kvadratiska hållet – mindre bredd, mera höjd – men med en nedstickande bred metalltunga som blockerar nästan hela vägen i mitten så att ingen ska kunna krypa in. (Tunga är inget bra ord. Den är hård, oböjlig.)

Dessutom är hålen, framför allt tvåan, gjorda på sätt som gör att man liksom inte på ett vettigt sätt kan luta något och tömma det in i hålet. För det allra mesta kommer då att landa precis utanför hålet, på det lutande plan som gör att sakerna ”rinner” ner på marken. Denna konstruktion gör det alltså ofördelaktigt att ha med sig öppna behållare och kassar och tömma sakerna i containern, för väldigt mycket kommer att hamna på marken.

Därför vill man förstås gärna ha en stängd påse. Och man kan ju tycka att till plastinsamlingen skulle det vara en bra idé att kunna stoppa plastsunket i en plastkasse, knyta in den och sedan trycka in den i containern. MEN det är nästan omöjligt att trycka in en ihopknuten plastkasse med innehåll genom hål 2, pga den där hårda tungan i mitten. Och genom de smala hålen funkar det inte heller.

Det är svårt att beskriva det här på ett begripligt sätt. Det låter inte så illa som det är. DET ÄR FÖRBANNAT ILLA.

I praktiken är det enda som verkligen funkar att stå där med sin öppna behållare och kasta i en sak i taget för hand. Varenda liten jävla mjölkpaketskork. Fast det gör man ju inte. Man försöker hälla. Och sedan får man plocka upp det som trillar iväg från den ganska äckliga marken runtom. Och så blåser saker iväg. Och…

Alltså, det är förbannat otrevligt. Förbannat osmidigt. Och jovisst fanken kämpar man på med skiten. Men i ärlighetens namn, kan vi inte få begära lite bättre lösningar på det här som vi trots allt väntas göra som en del i vadagspusslet for eternity?

Eller är det bara jag som svär inombords varenda gång jag står där och kämpar med skiten?

En sådan där dröm där du lever

Natten till igår drömde jag om dig igen. Det var länge sedan sist. Och i vanlig ordning var det en sådan där dröm där du fortfarande lever, fastän det är nu. En sådan där dröm där du bara nästan dog i maj 2016 men faktiskt överlevde och levde vidare.

Och jag började i drömmen undra över att du inte varit hos läkare eller på undersökningar på länge. För även om du överlevt så var du ju fortfarande sjuk, och vi visste att du tids nog skulle dö, så nog borde du väl fortsätta ha besök inom sjukvården? Men du sa att du visst gick på kontroller. Det var bara det att du inte hade bett mig följa med som tidigare och inte hade pratat med mig om det längre. Så det var liksom bara jag som inte hade varit med på läkarbesök sedan i april, men du hade varit.

Jag minns inte så mycket mer av drömmen. Jag tror den var lång och komplicerad. Och den handlade ju egentligen inte alls om dig, det var liksom mer så att det faktum att du fortfarande levde var en av de grundläggande självklara förutsättningarna i drömmen. Som det brukar vara i de där drömmarna.

Det är för övrigt inte omöjligt att drömmen (eller att de kom nu) hänger samman med att mensen var på väg. Ibland får jag påtagligare drömmar då. (Mensen kom slutligen idag, men jag hade mensvärk igår.)

Flygskatten

Jag vet, jag är sen på den här bollen också. Har inte haft ork och kraft att skriva ”riktiga” saker på ganska länge. Men så ligger de där sakerna och skaver och vill bli skrivna i alla fall…

När flygskatten diskuterades som intensivast ”den här gången”, för sisådär en månad sedan (?), så var det två ståndpunkter som fördes fram ganska frekvent som argument från varsin sida.

Den ena sidan sa ungefär: ”Flygskatt är viktigt, och det rör sig om så lite pengar så det påverkar biljettpriset i så liten utsträckning att det inte gör någon större skillnad för dem som reser.

Den andra sidan sa ungefär: ”Flygskatt kommer att vara hämmande för en massa verksamheter, samtidigt som det rör sig om så lite pengar man får in att det liksom inte blir något reellt tillskott i statskassan och inte påverkar flygandet i någon direkt utsträckning.”

Typ något sådant. I alla fall är det så jag minns det. fast när jag skriver det låter det så bisarrt.

Men det jag tyckte var mest störande när diskussionen pågick var att det liksom aldrig kom förbi det där och till någon riktig analys, eller att prat om det i ett längre tidsperspektiv.

Det jag vill säga är väl ungefär det här:

  • Flyget betalar i nuläget inte skatt som andra transportslag. Så kan vi absolut inte ha det!
  • De föreslagna flygskattenivåerna är ett första steg för att förändra det. Ett första steg på ”jungfrulig mark”, för att åtgärda en märklig särbehandling. Ett första principsteg. På längre sikt bör förstås flygskatten bli betydligt högre. Och när den blir högre innebär den förstås större påverkan, antingen i form av att den får folk att välja bort flyget i större utsträckning eller i form av att den ger mer pengar (eller båda delar). Men det funkar inte, så som samhället och opinionen ser ut, att införa flygskatt på en högre nivå direkt. man måste börja någonstans.

På sikt är liksom poängen att båda de fetade argumenten däruppe ska bli fel. Eller? Men det känns som att ingen riktigt vågar säga det. Istället fortsätter fram-och-tillbaka-kastandet av korta ofullständiga argument…