Monthly Archives: juli 2015

Uthusgolvångest

Sakta men säkert och bit för bit faller saker på plats i sunkuthuset orangeriet. Nytt genomskinligt tak. Träfot under takkanten. Plåt runt skorstenen. Nyputsade innerväggar. Dörr. Nya fönster. Tillfixning av gammalt stallfönster. Oändliga mängder (eller, egentligen ganska lite) grön färg.

Det blir bra. Riktigt bra.

Men det som fattas för att det ska börja kännas ”på riktigt” är ett vettigt golv.

Det nuvarande golvet har flera problem. Om man nu ens kan kalla det ett golv? Det är någon sorts gjutet golv. Fast det täcker inte hela golvet. Bitar av det är sprucket. Bitar av det är täckt med smul och grus och allmänt bös. Hur tjockt med blandat löst material vet jag inte.

Det nuvarande skickets största problem är inte bristen på slät yta – även om jag förstås gärna vill ha det.

Sprickor och hål i golvet (eller i den hårda ytan snarast) innebär vägar in. Där kommer kirskål och åkerfräken in och börjar växa i golvet. Och där kommer även myror in och bygger bo. De bygger bo i det lösa gruset. Och de bygger bo i jord som de drar ut ur de tomat- och gurkkrukor vi ställt in i orangeriet. Och kombinerar gärna: drar bort av jorden till gruset för extra bra bobyggande.

Så… jag vill förstås ha ett gjutet golv som hindrar ogräs och myror.

Det är förstås mycket jobb. Steg ett är att gräva bort det gamla gruset och böset. Det vill säga gammalt golvmaterial från det som varit hönshus och som länge varit allmänt mögelmuggigt och förvaring för diverse sunkiga saker och skräp och så… Till exempel har det stått en del gamla eternitplattor därinne. Och legat bitar av i gruset. Och ligger fortfarande enstaka bitar av i gruset.

Ja, det ger mig ångest. Ja, jag är övertygad om att det är asbestfibrer uppblandat i det där gruset, och att det kommer att röras runt och damma upp när man gräver/skyfflar bort det.

Älsklingen tycker jag är fånig. Att jag överdriver. Att det inte är någon fara.

Men jag kommer att ha konstant ångest under tiden det grävs bort och ett bra tag efteråt. Jag vill inte göra det. Jag vill inte utsätta någon för det. Och absolut inte barnen.

Å andra sidan vill jag få till ett golv, så att vi kan få användning för vårt fantastiska orangeri. Och så att jag kan sluta tänka på asbest varenda gång jag trampar i gruset och dammet där.

Och oavsett om vi gjuter nytt eller löser det på annat vis – plattor, nytt grus av något slag eller nåt annat – så måste tydligen det nuvarande grusböset bort först. Så röraruntiasbestångesten kommer jag inte undan ändå. Plus att andra lösningar känns sämre på att stänga ute ogräs och myror.

Hur man än vänder sig har man ångest i huvudet.

Månadsskifte

Jaha. Det var juli 2015 det. Imorgon är det 1 augusti.

Det var väl inte den mest fantastiska juli. Å andra sidan, givet förutsättningarna och utifrån hur sommaren började, så får jag säga att det varit över förväntan :-)

Tiggaren

Det sitter en tiggare utanför affären – ja, även utanför ”vår” lilla affär på landet. Han sitter där ganska ofta när jag kommer för att handla. Han ler glatt, och vi hejar på varandra.

Men jag ger honom ingenting.

Det är komplicerat det där med tiggare. Det är ju inte så där som man på något vis en gång inbillade sig från den förenklade sagoboksbilden att det handlade om att ge något för att hen skulle överleva dagen. Det är förbannat stort och komplext, med så många sidor av myntet, hur det ena och det andra påverkar på det tredje och fjärde och hundrasjuttielfte sättet… och jag orkar inte ta in och tänka till och ta ställning. Så jag ger inga pengar.

Men jag hejar glatt varje gång. För det är ett bekant ansikte i min vardag, en person som ger ett vänligt intryck. Och sådana hejar jag på.

En dag när jag kör förbi en busshållplats en bit bort sitter han där i busskuren och väntar på bussen (antar jag). Och jag vinkar och hejar glatt.

Där och då faller en liten pusselbit på plats.

Jag hejar på honom precis som jag hejar på andra i min omgivning. Som barnens kompisars föräldrar och andra människor. Människor jag egentligen inte känner. Även i det fallet är det komplicerat – egentligen. Och ändå inte.

Komplicerat blir det först när jag liksom måste väga in precis allting. Måste värdera en persons jobb och ställningstaganden. Men det gör jag ju normalt sett inte. För de flesta människor jag möter på det sättet behöver jag inte värdera på det sättet. Jag behöver inte ta ställning till om jag tycker deras arbetsgivare är bra, om de representerar ett bra företag eller inte. Jagt behöver inte ”köpa deras produkt” och väga in om den är etiskt framställd och vilka konsekvenser den har i andra länder eller för miljön. Jag kan nöja mig med att det är mamman eller pappan till någon i barnets klass, eller en scoutledare eller granne eller nåt sånt. Jag behöver inte värdera hela deras liv och val. Jag kan nöja mig med att det är någon som verkar trevlig.

Och samma sak är det med tiggaren. Jag behöver inte värdera och ta ställning till hans val av ”arbete” eller att han befinner sig här. Jag kan nöja mig med att han finns i min närhet och verkar trevlig. Det är skäl nog att vara trevlig tillbaka.

Det behövs så väldigt lite för att tillvaron ska börja svaja

Älsklingen är bortrest sedan i fredags – är och hälsar på släkt och vänner. Barnen är hemma igen sedan i söndags respektive måndags.

Det går dagar av småregn och småpyssel. Måla lite. Rensa lite ogräs. Fixa lite ditt och lite datt.

Idag har vi varit på museum i Trelleborg och lärt oss mer om bygdens och landets tidiga historia – stenålder och bronsålder, boplatser och högar och dösar. Och ätit glass.

Och så kommer vi hem, och den ene sätter sig och tittar på Star Wars-film och den andre försvinner upp på sitt rum, och jag sätter mig och försöker skriva en text jag blivit ombedd att skriva men helt saknar inspiration till.

På kvällen ringer älsklingen. Han har feber. Han ska åka in till sjukhuset.

Jag vet att han bara ringer för att jag ska veta hur läget är. Och att jag inte alls ska oroa mig.

Fast under ytan gör jag ju det.

Det behövs så väldigt lite för att tillvaron ska börja svaja. Så tunn och bräcklig är tryggheten i tillvaron.

Fast jag hanterar det förstås. Det är lågfrekvent ångest. Oformulerad ångest – och jag tillåter den liksom inte att formulera sig. Den bara ligger därunder ytan och får tillvaron att liksom vibrera.

Och jag märker genast av ett ökat behov av att ordna upp, plocka iordning. Det är på något sätt ett sätt att hantera det. Eller så är det bara det att jag klarar oreda och stökighet ännu sämre än vanligt. Eller behöver ha kontroll på det jag kan ha kontroll på. Eller vill ordna upp det jag kan medan jag kan, för om något blir riktigt dåligt kommer jag inte att orka, och då kommer jag att må ännu sämre av stökighet och den kommer att äta upp min hjärna.

Alltsammans, tror jag.

Stockrosornas lilla historia

StockrosNu blommar stockrosorna för fullt framför sunkuthuset/orangeriet, i alla möjliga färger. Ja, eller i alla fall ett antal olika varianter av gul, gulrosa, rosa och rött.

Stockrosorna är faktiskt en av de få saker i trädgården jag lyckats med enligt plan ;-) Jag tänkte att det borde bli snyggt med stockrosor vid den vita putsväggen. Så vi köpte ett antal plantor – fem stycken eller nåt sånt.

Stockrosor finns enkla och dubbla. Vi ville ha enkla, så det köpte vi. Ja, det var i alla fall vad det stod på lapparna när vi köpte dem. Men när blommorna väl kom så visade det sig att de var dubbla. Inte alls rätt!

Det märkliga är att sedan har vi inte gjort något alls. Men numera är de enkla. Och numera är det förstås hur många plantor som helst. Jag antar att de har frösått sig. Det finns i alla fall inga dubbla kvar, trots att de vi köpte skulle vara fleråriga. Och det är definitivt så att plantorna är fleråriga.

Nåja, det viktiga är ju att det är vackert. Och stockrosorna är tåliga och envisa. i år så står de egentligen under en provisoriskt arbetsbänk av bockar och delar av det gamla matrumsbordet, men det hindrar dem inte från att blomma. Med andra ord helt rätt blommor för en småstökig innergård.

Gråfot

Själv hemma. Måla golv. Åkervinda på stereon och sjunger med för full hals.

Så nu är andra strykningen av hallgolvet klar. Och jag är grå om fötterna. För även om det är en modern färg, som ska ha kort torktid – 4 timmar till beröringstorrt, 12 timmar till övermålningsbart – så klibbar fötterna fast och blir efterhand gråa, trots att det sista målades sitt första varv vid 18 igårkväll och jag påbörjade andra varvet efter 11 idag.

Greenwashing eller hur ska man våga

Det talas en del om greenwashing. Greenwashing betyder att ett företag (eller annan verksamhet) försöker utmåla sig som miljövänligt fast det inte är det. Eller som mycket miljövänligare än det är.

Visst, det är viktigt att hålla koll på och sätta dit de företag och andra som verkligen sätter det i system och påtagligt ljuger eller arbetar på att visa upp en snygg fasad när det pågår riktigt ful saker i skymundan. Men ibland – ganska ofta – känner jag att problemen är av motsatta slaget.

Som med stora företag. Stora företag har många olika avdelningar som jobbar med olika saker. Ofta kan det då finnas till exempel en utvecklingsavdelning som jobbar med till exempel möjliga miljöförbättringar, till exempel nya energislag eller ökad andel ekologisk textil. Eller nåt annat sånt. Både experimentella saker och sånt som kanske inte behöver några experiment men som tar tid innan det genomförs.

Men om företaget berättar om de här sakerna, det arbete som pågår, så får de ofta kritik för det de ännu inte genomfört, kritik för de delar av verksamheten som fortfarande är smutsig. Och personer som jobbar på dessa företag får försvara att de alls jobbar på ett sånt skitföretag – fastän det kanske är där de kan åstadkomma allra mest nytta (stort företag – stor påverkan, liksom).

Över huvud taget är det väldigt vanligt att företag får kritik för det de inte gör. Varför har ni inte bara ekologiska produkter? Varför satsar ni på en märkning av lägre dignitet än den allra bästa? Varför har ni alls kött, även om det är ekologiskt, när ni skulle kunna skippa köttet helt? Och så vidare.

Omställning tar tid. Rom byggdes inte på en dag. Om vi kräver det allra allra bästa pang bom nu bums så kommer inte många orka.

Och för små företag antar jag att det istället snarast är mer som våra egna små privata livspussel. man hinner inte allt. Orkar inte allt. Man kan göra lite, en bit på vägen.

Låt företagen vara stolta över det de åstadkommer. Låt dem berätta – skryta, om du så vill. För jag vill veta vad de gör. Jag vill att de företag som gör lite bra ska kunna våga tala om det utan att få skit för det de inte gör, för jag vill hellre kunna gynna dessa företag än de som inte gör något alls.

Men hur ska de våga berätta om det bra om de riskerar att anklagas för greenwashing bara för att de inte är perfekt på alla områden? Och hur ska de bra personerna som kan göra nytta våga jobba på de stora eller dåliga företagen om de kommer att få massor med skit för det? Hur ska någon orka försöka förändra världen till det bättre om allt måste vara perfekt från början?

Jag är faktiskt tacksam över väderprognoser

Det skulle regna massor idag. Prognoserna har varit en aning osäkra om vilken väg regnen skulle gå, och hur mycket regn som skulle komma. Det gnäller folk över och gör sig lustiga över. Typ ”vi kan flyga till månen och fotografera Pluto men inte förutse vädret”. (Nej, jag har inte hört/sett någon säga/skriva något sådant just idag, men det brukar dyka upp ungefär den typen av kommentarer.)

Så jag vill passa på att säga att jag är väldigt tacksam över att alls ha väderprognoser. Jag begriper att det är jävligt svårt att faktiskt räkna ut exakt hur det kommer att bli. Och en dag som denna så räcker det ju att vädret drar lite mer åt ett eller annat håll för att vara skillnaden mellan skitmycket regn och åska respektive strålande sommarväder.

Väderprognoserna är inte perfekta. Men de ger mig möjlighet att planera utifrån sannolikheter. Jag kan veta när det sannolikt inte alls kommer att vara bra att måla utomhus, och när det är ett rimligt risktagande. Jag kan veta när det förmodligen kommer att blåsa väldigt mycket, så att jag kan bära in saker som annars riskerar att åka iväg. Och jag kan veta när det finns risk för snöstorm, så att jag kan ta tåget hem innan tågen slutar gå eller innan jag riskerar köra fast i drivorna och inte få hem barnen. Det tycker jag är alldeles fantastiskt jättebra. och jag är väldigt tacksam över att leva i en tid när vädret inte är något jag behöver gissa mig till utifrån om solen går ner i en säck eller vilket väder det var på en viss helgondag.

Släppa på principer

I vardagen och livet kämpar man på med en massa saker. Strävar att göra sitt bästa utifrån kunskap och förutsättningar. Vara en god och bra människa och förälder. Inte bidra för mycket till klimatförändringar och annan miljöföstöring. Vara en del i en förändring till det bättre, även när det tar på krafterna, fysiskt och mentalt. Ställa om sig själv och sin omgivning.

Äta mer vegetariskt och mindre kött. Köra mindre bil. Vara välplanerad, tänka till och göra de goda valen.

Trots att man inte alltid orkar tänka. Trots att man ibland bara vill få göra det enkla. Trots evigt dåligt samvete.

Och sedan kommer det, det där som slår ner från den ganska klara himlen. Det där som plöstligt stjäl all kraft, mentalt och fysiskt, det där som tar en massa tid och ork i anspråk. Den där cancern.

Det finns någon sorts gräns. Ibland orkar man inte riktigt allt. Ibland orkar man inte ta alla strider om man inte ska gå sönder. Ibland måste man vara snäll mot sig själv även om det inte innebär att vara snäll mot planeten.

För tillfället – eller sedan då i maj – har jag släppt efter. Släppt på principer. Det går för tillfället väldigt dåligt med strävan att äta mer vegetariskt. Det får bli som det blir, om det blir. Matglädje får vara viktigare. Att älsklingen tycker det är gott och mår bra av det är jätteviktigt. Och jag slarvar med bilkörande – det blir mer än det borde. Fastän jag borde se till att börja cykla mer – även för hälsans skull – så prioriterar jag utifrån andra principer just nu. Ett visst mått av lathet. Ett visst mått av bekvämlighet och prioriterande av att lägga tiden på annat i nuläget.

Och ett ganska stort mått av att inte köra sönder hjärnan mer än den klarar av – att inte tänja gränsen för långt. För det finns en gräns, och jag är redan alldeles för duktig på att balansera på den.

Så det är medvetet att jag slarvar, ja.

Färgslattsmålning

Jag är själv hemma, och jag tar tillfället i akt och målar på ställen där det annars är svårt att måla: hallen! (Plus att det skulle regna en massa idag, men det blev inte så mycket som befarat.) För hallen är både rummet man måste passera för att komma till toa och rummet man måste igenom för att kunna gå uppför trappan till ovanvåningen. Så jag passar på att måla pärlspontspanelen på väggen samt trägolvet.

Båda delar målas med färg som redan finns hemma. Pärlsponten på väggen får samma gröna nyans som skafferiet, en blandning av Thottgrönt och vitt, eftersom vi har massor med Thottgrönt kvar sedan 2007. Jag hittade det som var kvar av blandningen från skafferimålningen i en yoghurthink med en klisterlapp med texten ”lammbuljong” :-) (så går det när man återanvänder…) Golvet får rester av den gråa golvfärg vi använde i tvättstugan.

Praktiskt att använda det man har hemma. Bättre att göra slut på än köpa nytt. Resurshushållning. Speciellt när det gäller linoljefärgen, som ju alltid är samma grundtyp av färg och alltså innebär att vi kan blanda bäst vi vill ;-) (Och den kromoxidgröna vi använder därute är liksom en standardfärg – vi behöver sällan fundera på vad det ska vara för färg därute, det är bara att gå och köpa en burk till.)

Dessutom är det väl så man ska göra inrednings- och stilmässigt – bestämma sig för ett par-tre kulörer och hålla fast vid dem för enhetlighetens skull? Inte för att det är så vi gör förstås…