Monthly Archives: september 2008

Kommer inte på något bra att säga…

Han pratar. Han har stunder när han är glad och munter och gurglar och ”pratar” för fullt.
Helt uppenbart har han väldigt intressanta saker att berätta. Han är så engagerad i det han säger, och låter så glad och upprymd. Jag förstår förstås inte ett dyft av vad han säger, men jag vill ju ändå svara, så att det blir en dialog – för det är ju så uppenbart att han pratar med mig.

Men jag är så dålig på det där med kallprat, att prata om inget. Det är så svårt att komma på något att säga.

”Ja, hej, sötnos!”
”Jaså, säger du det? Ja, så kan det ju vara

Nej, vad säger man…?

vaduefinmama

4½-åringen ropar. ”Mamma, kom och titta vad jag har skrivit till dig!”
Jag går in i hans rum och tittar vad han skrivit på sin Psion.
vaduefinmama står det.
Sånt behöver man också höra ibland

Flaskexperiment

Första försöket: Söndag 14 september. BabySemp 1, på tetra. Mam Ultivent, med napp med hål storlek 2 (1m+). Uppenbarligen kom det för fort eller för mycket. Inte intressant alls med flaska. Fick väl i sig några droppar.

Andra försöket: Måndag 15 september. Liten Esskaflaska, med absolut minsta hålet. Huvudsakligen ointressant. Fick kanske i sig något.

Tredje försöket: Tisdag 16 september. Jag borta på kvällen ett par timmar – skarpt läge. (Fast jag befann mig bara några kilometer bort och kunde ringas hem vid kris.) Tekniskt sett repris av måndagen. Först ointressant. Fast han var tydligen hungrig, och skrek, och det var nästan så mycket kris att de ringde mig. Sedan fattade han visst galoppen, och sög. Fick i sig 35-40 ml. Tyckte tydligen inte det var lika gott som ”äkta vara”, men accepterade situationen.

Det är nog jobbigt att vara två månader

Det är också jobbigt att vara mamma till en tvåmånaders.

Vi hade ju börjat hitta en del rutiner, trots allt. Och han sov snällt i sin säng ett eller ett par pass per dag. Ibland upp till två timmar – rent fantastiskt, liksom (Och dessutombra på nätterna.)

Men så var det som bortblåst. På sistone – ungefär den senaste veckan – så har det varit kört. Det har varit famnen – axeln, närmre bestämt – hela tiden, mer eller mindre. Lägger man ner honom så vaknar han. Även om han sover stabilt och det ser jättelovande ut när man lägger ner honom så hinner man inte mer än möjligen gå på toa och värma på tekoppen, så skriker han igen…

Många timmar. Timmar när man oftast är själv hemma med honom och dessutom oftast även har storebror hemma.

Ja, det är fortfarande så att lillebror är enklare än storebror var.
Ja, det är fortfarande så att han skrattar mer, kan vara nöjd några minuter på en filt – ibland – och att man kan sjunga för honom en stund och han är glad. Fortfarande är han enklare. Men skillnaden är inte lika stor…

Vagnen funkar inte längre, mer än några minuter.
Bärsele är inte hans förtjusning, det funkar bara korta stunder om man rör sig.

Så det är kånka, kånka, kånka. Skrik, skrik, skrik. Mindre tid åt storebror, som ju blir frustrerad, och som dessutom avskyr skriket.

Ja, han sover fortfarande bra på natten. Men det hjälper så lagom mycket under ändlösa timmar utan paus på dagen.

 

BVC-sköterskan frågar hur jag har det. De är ordentliga och frågar den här gången. Och jag svarar. Svarar att jag nog skulle vara nära att ge upp ibland – om jag kände att möjligheten fanns. Men det gör den ju inte.

Berättar att jag räknar timmar, halvtimmar, kvartar tills sambon kommer hem.

 

Det där är en varningssignal. För första gången i livet fattar jag att det där ju faktiskt är en av mina varningsklockor, som jag ska lyssna på: när jag räknar ner timmar tills jag får åka hem, eller får åka bort, eller tills tentan är över eller tills kommer och hälsar på eller sambon kommer hem, då är det något som inte är riktigt bra. Så kan man ju egentligen inte leva. Bita ihop och vänta på sedan. Inte leva i nuet. Bita ihop och stå ut och säga att man klarar det, för att man inte tillåter sig att ge upp.

 

Är jag där nu?

För så jävla illa är det väl inte?

Det funkar ju bättre den här gången. Mycket bättre, faktiskt.

Fast att det var värre förra gången betyder ju inte att jag ska ignorera det här nu, att det är OK att må dåligt bara för att det inte är så illa. Eller?

 

Vad som är så dåligt?

Det kan jag inte peka på. Det är ju bara jobbigt. Det är ju bara att jag biter ihop och står ut, för att jag ser att det är det enda val jag har. Uthärdar. Är duktig och klarar av. Genomlever.

Det har jag aldrig tyckt varit skäl nog att ge upp.

Jag inser nu att det är just då jag borde gett upp. Hoppat av utbildningar, sagt upp mig från jobb.

 

Eller överdriver jag?

Jag vet inte. Det har ju varit en jobbig vecka. Det har redan börjat vända, han sover aningens bättre igen.

Utvecklingsfas. Det skriker utvecklingsfas över det hela. Det blåser väl över?

Fast jag behöver bryta det hela lite. Bryta mitt mående. Även om situationen blir bättre, så minskar mina personliga reurser, min kraft att orka med.

 

BVC-sköterskan pratar sjukskrivning.

Sjukskrivning.

Tanken svindlar.

Ja, det är ju en möjlighet. Fast ändå inte? Funkar det alls för sambon att gå hem sådär mitt i terminen? Speciellt när han ändå ska vara pappaledig om inte så hemskt lång tid. Och dessutom inte har någon fast tjänst. Att plötsligt försvinna med kort varsel gynnar ju knappast hans läge…

Nej, så ska jag ju inte tänka. Och ändå ska jag det. Måste ju tänka på vad som ger bäst resultat på lite sikt…

 

Sjukskrivning?

Mår jag verkligen så dåligt?

Eller är det bara en tillfällig svacka?

 

Jag vet inte.

 

Gråter.

Gråter, tårarna flödar.

Det är bra. Bra att gråta.

 

Men jag känner mig förvirrad. Vet inte mycket.

 

Det enda jag vet är att jag kan inte ha en tillvaro där jag räknar timmar.

Inte rytmen i blodet eller med modersmjölken – men däremot via baken

Ja, det måste han få, av att klappas eller buffas i baken i takt med musiken när man vankar och dansar med honom

Att det ska vara så svårt…

Jag helammar. Det funkar bra, och jag trivs med det.
Mitt främsta skäl att amma är att det är smidigt. Maten finns där, alltid, när den behövs – man kan alltid kolla om det är just det som behövs. Inget kladd med att blanda eller hälla upp eller värma. Ingen disk (fast en del tvätt ) Inga förberedelser.

Men jag behöver mina lediga stunder. Och då är ju amningen en begränsning. Det där att ständigt stå på ”standby”. Alltid vara redo, ifall att. Alltid kunna komma rusande om det behövs. Då kan man inte vara borta så långa stunder. Kan aldrig vara helt ledig, helt fri.

Jag har inga principer om att det är viktigt att amma. Det känns bra att göra det, men det är inget självändamål.
Och jag kan skriva stärkande svar till andra om att det viktiga är att mamma och barn må bra, att det inte alls är så himla viktigt med amningen.

Men det är mycket svårare att ta steget själv.

Det finns hemköpt för att finnas i beredskap och för att testas. Två tetror med färdigblandad ersättning och en ny nappflaska. Det är bara att testa. Bara att prova och vänja honom, så att jag kan sticka iväg på egen hand en längre stund.

Men det tar emot.
Och då inser jag att det finns någon sorts trösklar ivägen ändå.

Den ena handlar om oron att han plötsligt bara ska vilja ha flaskan istället. För det innebär ju isåfall mer jobb, helt klart. Då försvinner smidigheten. Och det känns lite läskigt att riskera. Fast risken borde väl inte vara så stor? Simon fick ersättning på dagarna, när jag jobbade, från att han var 6 månader. Ändå ammade jag tills han var 13½ månad. Jag vet att det kan funka, liksom.

Den andra tröskeln är nog ändå någon sorts.. pretsige. Eller jag vet inte vad jag ska kalla det. Men det känns liksom ändå bra att helamma. Att kunna säga att det funkar. Och att vilja vara den där duktiga, perfekta mamman. Det känns inte lika bra att säga ”vi började ge honom ersättning då och då när han var 2 månader, för att jag skulle kunna hitta på annat”.

Fast jag tycker ju det! Jag tycker ju att det är OK!
Men det är mycket lättare när det handlar om någon annan.
Jag har alltid större krav på mig själv än på andra.
Och det är ju ingen kris. Jag står inte på sammanbrottets rand, är inte nära att stupa. Jag vill egentligen bara ha lite mer frihet – för att förhindra att jag alls närmar mig sammanbrottet. För att se till att jag fortsätter att må bra.
Och det känns själviskt. Att vara självisk är svårt. Kräver mod.

Så jag velar. Skjuter upp det lite till.

J-a duktiga flicka!

Farväl Jupiter…

Daugava går flitigt härhemma nu. De fartigare spåren på skivan funkar ofta bra (eller hyfsat bra) att söva lillebror till. Jag har dansat många långa stunder med honom i famnen, medan han skriker sina gälla små trötthetsskrik och sedan förhoppningsvis somnar, efter en eller två låtar eller efter hela skivan. (Och nej, det är långtifrn alltid det funkar. Men det är ofta värt ett försök.)

Så mycket nedskriven sorg och smärta. Och jag kan inte låta bli att undra hur det är att vara den som får en sådan skiva skriven till sig, eller om sig, eller hur man nu ska se det. Hur reagerar man? Hur hanterar man det? Hur svarar man – gör man det?

Jiha! Jag kommer i mina jeans!

Efter att ha tappat 20 kg sedan dagen innan förlossningen, så kan jag nu ha ett par av mina vanliga jeans. (Eller förmodligen två par, eftersom jag har ett likadant par till.) Underbart! Är så trött på för stora mammabyxor och halvkassa mjukisbyxor.

Jag fattar fortfarande inte hur de människor är byggda som kan ha sina vanliga byxor ända fram till (eller nästan ända fram till) förlossningen…

Behovet av fickor hos en sjuveckors

Vi är ungefär likadant klädda idag. Jag i röd tröja, han i röd body. Båda i svarta mjukisbyxor.
Han är sju och en halv vecka.
Jag är trettiotre år.
Hans mjukisbyxor har rejäla fickor. Vad ska han stoppa i dem?
Mina mjukisbyxor saknar fickor. Jag har gott om saker jag vill stoppa i fickorna. Ska jag iväg någonstans vill jag åtminstone ha med plånbok och nycklar. Dessutom gärna hårsnodd, kanske näsduk, och så vidare.
Han behöver inte hålla rätt på nåt.