Tag Archives: kommunikation

Vad är egentligen nödvändigt?

Ja, jag är sen på bollen med det här. Jag har haft för avsikt att skriva den här texten i säkert ett par veckor men har inte haft ork att skriva eller ork att formulera – och jag har fortfarande inte ork att leta källor eller ursprungsformuleringar :P

Det här med att vi ska avstå från allting som inte är nödvändigt i dessa coronatider, är det tydligt eller otydligt? Åsikterna går helt klart isär.

Vid första tanken kan det tyckas att det är väldigt självklart och jättetydligt. Tydligare kan det ju knappast bli? Låt bli allt som inte är nödvändigt.

Men tittar vi omkring oss är det ganska tydligt att folk har olika uppfattning om vad som är nödvändigt. Många människor – förnuftiga människor, inte alls de som struntar i rekommendationerna – gör saker som jag absolut inte skulle drömma om att göra när direktivet är att låta bli allt som inte är nödvändigt.

För mig innebär “nödvändigt” att hålla sig till ett minimum av saker. Ren fysisk överlevnad liksom. Skulle jag gå på den principen skulle jag inte behöva lämna hemmet på många veckor. Vi har mat i frysen och i skafferiet så att vi kan klara oss ett bra tag. Visst, det skulle bli en märklig kosthållning. Barnen skulle vara synnerligen missnöjda. Ingen mjölk. Inget bröd. Efter ett tag skulle det mestadels bli tinade bär från frysen. Men vi skulle till nöds kunna överleva ganska länge, under förutsättning att barnen gick med på denna kosthållning. Vilket de väl väl skulle göra om ingen annan möjlighet fanns.

Men andra möjligheter finns ju i nuläget.

Och det är ju rätt uppenbart att nödvändigt inte avser ovanstående kosthållning. Det anses exempelvis nödvändigt att barnen går i skolan. (Eller, den äldste går på gymnasiet och har distansundervisning från och med måndag.) Det anses också helt uppenbart nödvändigt att handla färsk mat. Och utöver det är det en väldig massa andra saker som anses nödvändiga, att döma av vad folk gör. Exempelvis träffa andra människor.

Jag har inte varit och fått massage på nästan ett år. I vanliga fall går jag ungefär en gång i månaden. Massagen är nödvändig för att jag ska må bra. Men den är inte nödvändig för min överlevnad. Däremot hör jag att att andra människor går och får massage. En del människor tycks rentav göra det som ersättning för andra saker de inte kan göra under rådande omständigheter.

Och för några veckor sedan bokade jag för första gången städhjälp. (För jag ligger efter med så många saker under mina egna omständigheter med utbrändhet, och städning är en konkret sak som man faktiskt kan köpa.) Även i övrigt restriktiva personer, som är noggranna med att följa rekommedationerna pga corona, tycker att detta var mycket rimligt av mig. Men är det nödvändigt? Inte enligt min definition.

Helt klart är det alltså så att en hel massa saker som jag inte skulle betrakta som nödvändiga ändå ses som nödvändiga utifrån den gängse uppfattningen. Så vilken definition av nödvändighet är det jag ska agera utifrån? Min eller någon annans? Ska jag, som har en striktare definition, leva på frysta bär hela vintern, och de andra, som definierar annorlunda, ha mer möjlighet till ett drägligt liv?

Det här är inte frågan om att leta kryphål, som väl statsministern uttryckte det. Inte alls. Det är inte heller frågan om att märka ord, som vuxna skulle sagt till mig när jag var barn. Det är inte alls frågan om att jag försöker vara jobbig och obstinat. Jag vill bara peka på att det här med att lämna tolkningen av “nödvändigt” upp till var och en. För väldigt många är det enkelt och konkret när man säger att man ska avstå från allt som inte är nödvändigt. För väldigt många människor är det självklart att det som är den korrekta definitionen för dem själva också är det för alla andra. De lever i sin väl definierade box och utgår från att alla andra också befinner isg i samma box.

Men för oss som ständigt vänder och vrider på allt, så blir det istället väldigt jobbigt. Vi vet inte vilken box vi ska utgå ifrån.

Jag, som utgår från en definition av nödvändig som är ganska strikt, ser samtidigt att omgivningen inte gör det. Jag känner skuld för att jag gör saker som faktiskt inte är nödvändiga, och samtidigt ser jag att andra gör så väldigt mycket mer och ändå verkar tycka att de begränsar sig mer än jag.

Och som sagt var, jag letar inte kryphål. Jag vill mest bara lyfta att den inbyggda osäkerheten och otydligheten i ett till synes jättetydligt budskap ställer till det för mig och en del andra.

Den där otydliga informationen skapar långdragna tankeloopar i mitt huvud, som sliter på min ganska trötta hjärna. Och för någon med npf, som behöver tydliga svar på en mängd förutsättningar för att inte bli enormt stressad, så blir problemen långt större. Det har jag skrivit mer om i ett tidigare inlägg:

Jag har slutligen insett att mitt gnällande om dålig information faktiskt är viktigt – för fler än mig själv

Jag har slutligen insett att mitt gnällande om dålig information faktiskt är viktigt – för fler än mig själv

Jag är den där som alltid klagar på dålig information. Inte minst när det kommer till min hemkommun, som ofta är dåliga när det kommer till information (och kommunikation). Viktig information som kommer för sent (eller inte alls), information som är motsägelsefull, information som är otillräcklig (eller möjligen begriplig för den som redan vet allt i sammanhanget), blanketter som inte går att fylla i på vettiga sätt eller som om man fyller i dem enligt instruktion inte kommer att innehålla den info som handläggaren som får in materialet faktiskt behöver. Och så vidare. Det tar aldrig slut liksom.

Och jag är den jobbiga. Den där som frågar och påpekar och skriver tillägg på blanketter jag lämnar in, den som skickar påpekanden på facebook och messenger, den som säger till skolpersonal och rektorer, och så vidare. Inte alltid, verkligen långtifrån alltid, för jag vet ju att jag är den där jobbiga, och jobbig ska man inte vara. (Även om en del faktiskt uppskattar när jag kommer med påpekanden. För det sitter djupt från de gånger jag fått höra hur jobbigt det är med mig, jag som ska ta plats och vara petmoster och besservisser och gud vet allt. För alla utom jag fattar ju informationen ändå och det är ju bara jag som håller på och drygar mig.)

Häromdagen föll plötsligt något på plats. Nej, det ÄR inte bara jag som håller på och är jobbig. Och det jag gör ÄR faktiskt värdefullt.

För den där dåliga informationen, den där ogenomtänkta tvetydiga förvirrande oklara informationen, den är faktiskt ett problem. För mig skaver den och irriterar i hjärnan, den kräver massor med tankearbete där jag får vända och vrida på saker och sedan försöka hantera min osäkerhet. Den där osäkerheten kan jag hantera på olika sätt: genom att ringa och fråga (och då får till svar att det går säkert bra vilket som, eller öh, det vet jag inte och den som kan svara är inte på plats), eller genom att fylla i blanketter enligt flera möjliga alternativ (fylla marginalerna med text), eller på något annat sätt. Men oavsett vilket sätt jag löser det på så kräver det ofta en tidsmässig insats – och det kräver nästan alltid en tankemässig insats som är större än den faktiska tidsmässiga. Ja, för du vet, jag har min veliga överanalyserande reflekterande hjärna som vill att saker ska bli rätt, den där hjärnan som kan mala hur många varv som helst för att komma till bästa möjliga slutsats och göra på bästa möjliga sätt och som startar en skogsbrand hjärnbrand genom att gnida hjärnceller mot varandra upprepande gånger.

Nå. Det där handlar ju bara om påverkan på min stackars hjärna. Och det vet vi ju att det är fult att vara självisk.

Men även om vi bortser från just mig,så finns det många människor som verkligen inte alls klarar av oklar information. Människor med olika begränsningar (som exempelvis olika typer av npf) som verkligen behöver kunna ha klar och tydlig information i förväg. Hur dags ska vi vara där? Vad ska vi göra? Vad behöver vi ha med oss? Och så vidare. För människor med dessa behov måste den här typen av oklar och dålig information, information som bara är bgriplig för den som skrivit den och redan VET, vara en fullkomlig katastrof. Och skillnaden mellan bra och dålig information kan vara skillnaden medan en välfungerande tillvaro och nåt som går åt fanders (och som behöver räddas upp av närstående, exempelvis föräldrar, igen och igen och igen).

Jag behöver komma ihåg det. Komma ihåg att mina eviga påpekanden kring dålig information, faktiskt inte bara handlar om att jag är jobbig. Det är faktiskt viktiga påpekanden, och inte bara för mig själv utan många fler.

Och människor som behöver förmedla information i sitt jobb (vilket ju väldigt många behöver) behöver bli bättre på att komma ihåg varför de informerar och vem informationen ska kunna nå fram till.

När det neutrala kuvertet och loggan triggar ångest

Häromveckan fick jag ett brev från Region Skåne. Ett sånt där fönsterkuvert med hål dels för min adress, dels för deras logga.

Adresserat brev från Region Skåne. Det innebär i princip alltid något från vårdcentralen. Vad kunde det vara? Någon sorts kallelse? Några provsvar från något jag glömt? Något… läskigt?

Ja, det var där tankarna hamnade, väldigt kvickt. Givet utformningen – så där väldigt neutralt – var liksom det sannolikaste någon sorts brev från läkare. Och sådana kommer ju inte om de inte har något väldigt angeläget att säga.

Så jag hann tänka mååånga tankar under den där väldigt korta stunden innan jag öppnade brevet.

Det var info om en enkät de vill att jag ska besvara. Inloggningsuppgifter och klämkäck info i grönt. “Du har blivit slumpmässigt utvald…”

Det där att ha blivit smått skräckslagen under en kort stund gör inte att man känner sig mer lockad att gå in och svara på en enkät, faktiskt.

Av en händelse såg jag en facebookvän skriva något motsvarande. Han verkar ha fått samma utskick och hunnit tänka liknande tankar.

Nu häromdagen kom ett nytt likadant till mig. Och jag hann reflexmässigt hamna i samma tankebanor, innan tanken slog mig att det här skulle kunna vara något liknande. Och så var det just en påminnelse.

Men alltså: om man nu är en organisation som huvudsakligen skickar brev till privatpersoner när det är något från vårdcentralen, något som kan trigga jobbiga tankar, så kanske man ska fundera på att göra utskickets utseende mindre neutralt, liksom?

Intetsägande med info där man inte vill tala om vad det är man vill tala om

Jag får mejl från Telia, där jag är telefon- och bredbandskund:

Skaffa smartaste hemmet på gatan

Vi har uppgraderat din wifi-router med Telia Zone, en kostnadsfri funktion som är en del av ditt wifi. Telia Zone gör dina uppkopplade prylar i hemmet ännu smartare och ditt liv enklare.

Testa att ladda ner en kostnadsfri app eller kolla in alla smarta prylar från våra samarbetspartners.

Och så en länk till “Läs mer”.
Jag klickar på länken, och hamnar här: https://www.telia.zone/

Du är inte i en Telia Zone – än

Telia Zone är en del av Telias wifi, en funktion i våra wifi-routrar som gör smarta tjänster ännu smartare. Ladda ner en gratis-app eller beställ hem en uppkopplad pryl – Telia Zone anpassar dem efter dig och ditt liv.

Skaffa Bredband från Telia och Telia Zone ger dig smartaste hemmet på gatan.

Där kan jag sedan välja på “Bli bredbandskund” (Hallå, det är jag ju redan!) eller “Spela filmen”.

Det vill säga jag kan inte läsa mer. Telia vill uppenbarligen inte tala om för mig vad det är för nåt det här nya.

Ja, och så kan jag klicka på “Är du redan bredbandskund?” Ja, tacka fan för det, det var ju därför jag fick mejlet?

När jag klickar på det där sista alternativet får jag veta:

Har jag Telia Zone?

Var uppkopplad mot ditt wifi och gå in här på telia.zone. Om den lilla runda symbolen i högra hörnet lyser grönt är du i en Telia Zone.

Under 2017 kommer Telia löpande uppgradera sina wifi-routers med Telia Zone. Det sker automatiskt och du behöver inte göra något för att få Telia Zone.

Och nej, det lyser ingen grön symbol. Jag har uppenbarligen inte Telia Zone, trots att de mejlat mig och talat om att jag har det.

På den där sista sidan får jag veta hur jag kan felsöka varför jag har problem.

Men de vill fortfarande inte tala om för mig vad det är och varför jag skulle vilja ha det.

Jag faller till slut till föga och tittar på den jävla filmen. Och inser då slutligen att det hela handlar om att Telia Zone verkar vara grundförutsättningen för de andra sakerna de gör reklam för i mejlet. Vilket liksom inte framgår.

Poängen med det här? Jag avskyr den sortens mejl och den sortens “information”, där själva tanken tycks vara att inte tala om ett jävla skit. Och hade det inte varit för att jag har en hangup på dålig info så hade jag faktiskt bara slängt mejlet, precis som jag gör för det allra mesta.

Lite påsamlade funderingar om de detaljerade moderna väderprognosernas fallgropar

Hur gör du när du kollar väderprognosen? Kollar du på nyhetssändningar på TV, eller kollar du på webben?

Jag är en sådan som kollar på webben. Jag gissar på att vi trots allt är rätt många som gör det.

Och när jag vill kolla väderprognosen så gör jag det specifikt för min ort. Det är ju så man gör nuförtiden: man lägger in sin egen ort som favorit, antingen via vädersajtens system, eller som favorit i sin webbläsare, eller genom att man helt enkelt går till den sida som poppar upp när man börjar skriva SMHI eller dmi eller yr i sin webbläsare. Och då får man upp en fin detaljerad väderprognos för sin lokala ort, där man kan se väder och regnmängder man har att vänta för respektive dag, och man kan få det uppdelat på olika delar av dagen, och ända ner på timnivå för de närmsta dagarna. Alltsammans illustrerat med symboler och siffror.

På SMHI får jag i ärlighetens namn upp en textbeskrivning av väderläget vid sidan om den detaljerade infon. Men grejen är att den där textinfon dels omfattar ett jämförelsevis väldigt stort område – “Sydvästra Götaland” – och dels är kortfattad:

Så jag tittar nästan aldrig på den. För den säger mig så lite. De där vädersymbolerna som gäller min ort ger mig mycket tydligare info.

Grejen är dock att den där mer detaljerade infon egentligen inte ger särskilt bra info alls, eftersom den inte tar med osäkerheter. Min gissning är att den helt enkelt är en avläsning av den sannolikaste simuleringen för stunden för just den ort jag valt. Beroende på om ett vädersystem drar lite längre öster- eller västerut kan det ju innebära att det kommer att komma MASSOR med regn här – eller inget alls.

Och det där vet vi ju. Egentligen. Vi vet att en dag när det kan bli skurar så kan det komma att bli skurar här eller inte.

Grejen är att det inte är så man läser den där lokala väderprognosen. Det jag läser när det står så här

är att det INTE kommer att regna. Och så planerar jag för att måla fönster, eller struntar i att ta med mig regnkläder. Och sedan visar det sig att jo, det var visst prognosticerat för ett regnväder, fast SMHI:s simulering visade att det skulle dra fem km längre norrut, och alltså kom det inte alls med på min lokala prognos.

Jag funderar ibland över om SMHI inser att det är så här vi läser de lokala väderprognoserna. (För det kan väl inte bara vara jag? Jag menar, jag gör ju det fastän jag inser fallgroparna…) Jag gissar på att SMHI kanske inte riktigt tagit till sig detta och insett problemet. Eller så har de det men har inte kommit på någon bra lösning…

En sak de har börjat laborera med är trots allt “sannolikheter”, som man kan klicka på:

Den är än så länge beta. Och den är ganska osmidig och oöverblickbar.

Nånstans tror jag att problemet är att vi inte hittat något bra sätt att få ihop möjligheten till detaljnivå med det faktum att väderprognoser ändå måste ses som helheter och övergripande. Och det där är inte snyggt uttryckt och jag känner att jag just nu inte alls hittar orden för att uttrycka vad jag menar. Blörk.

Själv löser jag det genom att hålla koll på både SMHI, dmi och yr, och genom att kolla väderprognoserna med jämna mellanrum. För natten mellan måndag och tisdag har det till exempel växlat mellan att det ska regna lite, mycket, massor eller inget alls. Jag tolkar det som att det kommer ett regnväder men det är oklart om det kommer att komma in över Skåne eller inte och var det i så fall kommer att gå.

Och i närtid håller jag koll via radarbilderna. Fast de gör mig stundtals bara ännu mer skeptisk till prognoserna. För när prognosen uppdaterats vid en ny tidpunkt, men fortfarande är identisk med hur den såg ut tidigare under dagen, fastän det är helt uppenbart av radarbilderna att det regnväder som prognosen säger ska komma om ett par timmar är det som redan passerade för en stund sedan, då ligger det nära till hands att tro att den uppdaterade prognosen mest handlar om att någon tryckt “godkänn” en gång till på en knapp för samma simulering som redan körts ut ett (eller två eller tre) varv innan.

Internationellt språk och samhörighet på liten yta

Jag brukar säga (eller kanske oftast tänka) att jag sällan känner så stark samhörighet med kvinnor i alla tider som när jag hystar upp tvättkorgen med ren tvätt på höften och går för att hänga tvätten. När jag står hemma på vardagsrumsgolvet framför TV:n, med youtube på och tränar framför/med Lazy Dancer Tips känner jag en annan sorts samhörighet. Men också den väldigt stark.

Jag står där på min lilla fläck på golvet, mellan TV:n och soffbordet (som jag knuffat så nära soffan det går), mellan fåtöljen och sonens notställ. Jag står i en vinkel som inte är optimal, för att TV:ns placering inte är anpassad efter någon som ska stå mitt på den fria golvytan utan efter någon som sitter i soffan. Jag parerar hela tiden skarven i plastmattan och flyttar runt så att den inte ska skava mot foten när jag gör tendus och rond de jambes på vänster sida. Jag bryr mig för första gången om att det där golvet håller på att ge upp totalt runt skarven och spricker mer och mer, för det är i vägen för mina fötter. Och jag känner samhörighet med dansare runt hela världen.

För det är ju så där det är. Vi som dansar har alltid stått och tränat i hopplösa utrymmen. I ungdomsrum, studentlägenheter, vardagsrum för oss själva har vi stått och övat – och försökt undvika att fäkta ner inredning och annat. Och i väntan på buss och tåg har vi stått och repeterat steg och övningar och samtidigt oftast försökt att inte märkas alltför mycket för omgivningen. (Eller inte.)

Och alla dessa träningslokaler jag tränat i. De allra flesta av dem egentligen inte heller särskilt väl anpassade för ändamålet. Pelare mitt i lokalen. Golv som inte funkar att dansa på. För få och för korta balettstänger. Det eviga parerandet för att alla ska få plats och ingen ska inkräkta på det utrymme som grannen behöver för att kunna göra samma övning som jag. Hänsynen och respekten.

Eller den där eländig källarlokalen vi tränade i ett tag i Göteborg, där det var så lågt i tak att vi istället för att sträva uppåt fick sträva åt sidan.

Ja, det är samhörighet. Samhörighet i att vi alltid hittar plats och möjlighet och gör det bästa av den där lilla fläcken vi hittar. Anpassar och hittar möjlighet.

Sånt tänker jag på, när jag står där på mitt vardagsrumsgolv, med en pinnstol som balettstång. Sånt tänker jag på när min balettlärare, Alessia på youtube, kommenterar något om att slå sönder lägenheten när hon backar in i golvlampan eller när hon säger hej till krukväxterna när hon lutar sig åt sidan i en stretch.

Men samhörigheten sitter inte bara i utrymmet, utan också i det gemensamma språket. Språket som består både av ord/termer och av kroppspråk, signaler, gester. Språket är så gemensamt och hemtamt att Alessia kan rätta mig och få mig att tänka på rätt saker utan att hon ser mig, för de påpekanden hon kommer med är allmängiltiga, välkända – jag vet vad hon menar, eller kan förstå av att lägga ihop det jag vet sedan innan. Jag kan grunderna i språket och har dem i ryggmärgen. Må vara att dansen inte är mitt modersmål, men jag har pratat språket länge nog.

Och jag må vara en 41-årig mamma, med en kropp som inte längre gör det den gjorde på den tiden det fortfarande var relevant att drömma om att bli dansare. Men det är ljuvligt att känna samhörigheten och kommunicera både med hela världen och min egen kropp. Här hemma i mitt vardagsrum.

“Nu måste vi alla” funkar så dåligt på mig

Nu måste vi alla hjälpas åt att hålla xxxbollen vid liv i [ortnamn].

Det har en förälder postat i en facebookgrupp för föräldrar.

Och jag blir bara anti. Vad då “nu måste vi alla”? Vem har bestämt det? Varför måste vi det?

Jag har inget personligt emot vare sig den här bollsporten eller bollsport i stort. Jag är ointresserad men tycker det är trevligt och bra att det finns för de som tycker det är kul. Däremot ser jag inget specifikt viktigt i att just den här bollsporten finns på just den här orten. Jag kan inte se att jag har något personligt ansvar för att se till att just den här bollsporten ska fortsätta att finnas på just den här orten. Jag kan inte se att någon skulle ha rätt att bestämma att jag ska tycka att det här är viktigt.

Lika lite som jag tycker att klädaffärerna har rätt att “bestämma” att ett klädesplagg är ett must have.

Jag skulle aldrig drömma om att uttrycka mig likadant om mitt eget fritidsintresse eller nöje.

Nu måste vi alla hjälpas åt att se till så att showdanslektionerna kan fortsätta här i byn.

Nu måste vi alla se till att börja ta fiollektioner.

Nu måste vi alla…

Det funkar inget bra på mig det där sättet att uttrycka sig. Jag blir verkligen bara anti. Och det är ju dumt – för det skulle liksom gå att uttrycka lite annorlunda och ge en helt annan känsla.

Det är alltid någon annans fel

Jag åker till banken för att gå igenom min bunt med papper och ställa alla frågor som måste ställas för att jag ska kunna få klarhet i vad det är jag förväntas skriva på på de olika pappren. Och förstås för att påtala att jag tycker det är illa att papprena är så dåligt formulerade respektive med så knapphändig information och instruktion att jag inte vet vad det är jag skriver på – och att jag tycker att det borde åtgärdas, att de borde göra något åt det, så att kunderna slipper sitta och gissa.

“Jag hör dig”, säger kvinnan i kundtjänst. “Men jag tror inte det kommer att ändras”, säger hon också.

För ingen av dem har någon möjlighet att påverka utformningen. Alla sådana “papper” och formuleringar – alla dokument för att upprätta konton och beställa kort och avsluta konton och ändra det ena och andra och tredje – köps in färdigt från Swedbanks system (även om det inte är Swedbank jag är kund hos utan en liten bank). Det finns ingen möjlighet att påverka. Ingen möjlighet att komplettera. Ingen möjlighet att modifiera det obegripliga som bjässen producerat.

Det är alltid någon annans fel.

Det sägs att kunden alltid har rätt. Tja, hos bankerna är det uppenbarligen inte alls så. Hos bankerna verkar det inte ens finnas ett intresse för att kunden ska ha en chans att begripa. Inga klarspråksambitioner. Inga ambitioner att kommunicera med kunden.

Kunden har uppenbarligen inte alltid rätt. Kunden ska vara så osynlig som möjligt. Banken ska uttrycka sig så att banken kan komma undan med vad som helst och finta bort kunden med formuleringarna.

Myndigheter har krav på klarspråk. Och med jämna mellanrum kommer juridiska avtal från stora internationella bjässar upp på tapeten. Men att våra inhemska banker inte ens kan utforma en vettig begriplig rakt på sak A4 om upprättandet av ett vanligt bankkonto? Eller skriva rakt ut hur jag som efterlevande förväntas hantera det papper där de uppmanar min döde man att skriva under på att han godkänt att hans konto ska avslutas?

Ja, jag är gnällkärring. Jag vet. Och det är tröttsamt. Det är tröttsamt att vara gnällkärring på områden där jag inser att jag aldrig kommer att orka åstadkomma förändring.

Fortsättning bankpapper

Jag har kämpat mig igenom bunten med bankpapper. I ärlighetens namn var faktiskt hälften av bunten utskrifter av kontoutdrag för det gemensamma kontot som måste avslutas.

En del av pappren har jag kunnat skriva på utan några påtagliga frågetecken. På andra har jag skrivit små blyertsfrågor eller noteringar men ändå skrivit på. På ytterligare andra är det blyertsfrågor som jag måste ha svar på innan jag kan skriva på. Jag tänker att jag får ta med mig hela högen (utom kontoutdragen) till banken på tisdag (tror jag är närmsta dag jag kan) och gå igenom mina frågor med kundtjänst en efter en.

Fascinerande nog är tre av pappren “adresserade” till min döde man, och med tanke på hur de är utformade så verkar det liksom som att det är han som ska skriva under dem – i alla fall om de ska antas följa samma mönster som de andra, om det är jag som antas skriva under de som har mitt namn…

Halva biten är att det är fruktansvärt jobbigt att försöka sätta sig in i och förstå vad det är det står på pappren jag ska skriva på.

Men den andra hälften av det är att jag är arg på att det är tillåtet att ha så informationsmässigt urkasst material. Och det är ju liksom inte bara min bank det här handlar om, utan det är ett genomgående problem. Banker skriver så här. Banker får uppenbarligen skriva så här. Och det finns liksom ingen som har möjlighet att sätta sig upp mot det. Det finns ingen bank man kan välja för att slippa eller få något bättre. Jag/vi har liksom ändå bytt till en bank vi har bättre förtroende för än många andra. Men bankerna kommer undan med att skriva på obegripiska. Och det finns liksom ingen som pallar med att ta kampen mot dem.

Jädrar vad det skulle behövas folk som kan jobba med klarspråksfrågor på banker…

Och det tar kraft det här. Efteråt sitter det ledsenhet i hela huvudet och hela kroppen, och jag är helt utschasad. Mentalt urblåst som ett ägg i huvudet. Nu, tre timmar senare, har jag inte på något vis hämtat mig.

Jag är för kass på det bankjuridiska språket

Jag sitter med en tjock bunt papper hemskickade efter att jag hade möte med min bankkontakt häromveckan. Det är en massa saker som ska fixas och ordnas med efter att min man dog. Hans konton och fonder ska avslutas och pengarna flyttas till mig. Ett lån ska lösas. Vårt gemensamma konto som råkade ha honom som förstanamn ska avslutas eftersom det inte kan finnas kvar här huvudkontohavaren är död och “avslutad”. Nya konton ska öppnas och få kort kopplade till sig. Pensionspengar ska styras in på rätt konton.

Jag har haft möte med bankmannen. Jag har fullt förtroende för honom och har inga skäl att tro att något av det han skickat är fel. Jag skulle kunna ta och bara skriva under på pappren där han markerat att jag ska det och så skicka in dem och så är allt ur världen. Förmodligen löst på precis det sätt vi sagt.

Men jag förstår inte det som står i pappren. Jag förstår inte vilka papper som hör ihop med vad. Jag förstår inte språket i pappren.

ÖVERTAGANDEFÖRBINDELSE

Undertecknad övertar härmed dels – som ny kredittagare – betalningsansvaret för samtliga förpliktelser gentemot kreditgivaren eller order som förutvarande kredittagare iklätt sig för ovan angiven kredit, dels – om undertecknad är ny ägare till ovan angiven egendom – även ansvaret för samtliga förpliktelser gentemot kreditgivaren eller order som förutvarande ägare/pantsättare iklätt sig för ovan angiven kredit.

Undertecknad har mottagit och accepterat kreditens villkor, som är angivna i tidigare utfärdad sida 1 av skuldebrevet inkl ev säkerhetsbilagor i kopia samt skuldebrevets villkorsbilaga och allmänna kreditvillkor.

Undertecknad är medveten om att kreditgivaren uppställt villkor för övertagandet vilka framgår av KREDITBESLUT av 2016-09-19.

Undertecknad bekräftar att den pantsatta egendomen är brandförsäkrad enligt nedan samt förbinder sig att vidmakthålla försäkring av minst samma omfattning så länge pantsättning gäller.

Undertecknad medger uttagande av en övertagande av en övertagandeavgift om 650 kronor.

Jag vet inte hur många jag läste första stycket innan jag fick ihop det. När jag kom till andra halvan hade jag liksom redan tappat bort tråden i vad första halvan sa och fick börja om igen. Och igen. Och igen.

Efter att ha läst just det här pappret ett oändligt antal gånger (eller i alla fall väldigt många), så tror jag att det “Swedbank Hypotek AB (Publ)” försöker säga och vill att jag ska skriva under på är att jag ska ta över den halva av just det här lånet som stått på min man. Och att de har klämt in alla sorters livremmar och hängslen och silvertejp och häftmassa i avtalstexten, så att jag ska skriva under på att oavsett vilka idiotsaker de skulle kunna ha klämt in i en avtalstext så ska jag gå med på det. Och att de för detta tänker ta ut 650 kronor.

Om det nu är detta de menar – vilket jag inte alls är säker på – så måste det gå att uttrycka det på ett rakare och begripligare sätt. Faktiskt. Jag tycker till och med att det vore rimligt att begära att de gjorde det.

För jag tycker inte om att skriva på saker som inte går att begripa eller saker som bygger på att jag ska anta att saker är i sin ordning utan att jag vet säkert. Speciellt inte när det gäller en sådan sak som ett huslån. Och ännu mindre vad nu när jag är själv om det här och inte har någon mer här hemma jag kan diskutera innebörden med (och som kan dela på tjafsandet om sånt här med mig eller i alla fall instämma i hur dumt det är att de ska uttrycka sig så här).

Den begripligaste biten av texten är den där om avgiften. Ja, begripligt som i att jag förstår vad det står. Däremot skulle jag vilja ifrågasätta den. Visst, det är inga stora pengar i sammanhanget – att någon dör innebär i praktiken ett löjligt jonglerande av pengar åt alla håll och kanter :-( Men vad är rimligheten i att jag, för att jag tar över min mans halva av lånet, dessutom ska åka på en avgift för det? Vad är alternativet, liksom?

Och det där var ETT av pappren. I en tjock bunt, en bunt så tjock att portot är angivet till 36:60.

Men det kanske bara är jag som är korkad? Alla andra kanske tycker det är lättlästa och begripliga texter?

Nå, det är helt uppenbart osmidigt att vara för korkad för bankjuridiska texter och samtidigt ha någon sorts samvete som kräver att jag vet vad jag skriver under. Och dessutom vara ensam.