Monthly Archives: juni 2013

Planterat pion

Jag har länge tänkt att jag vill plantera en pion bredvid trappen in till verandan. Ja, alltså den verandan som är renoverad. Men jag har inte kommit till skott. Så för en dryg månad sedan kom jag faktiskt till skott och gick och köpte en pion på den lokala plantskolan. En Renato.

Men den blev inte planterad direkt. Och sedan började badrumsrenoverandet, och jag insåg att det vore ganska dumt att plantera den där hantverkarna skulle springa ut och in i en månads tid. Så jag lät bli.

Men idag har jag planterat den. Vilket först innebär klippa av typ halvmeterhögt gräs, sedan räfsa, sedan gräva upp tjock gräs- och ogrässvål, samt sortera ut stora mängder lökar av de pärlhyacinter som kämpat där.

Notering: pärlhyacintlökarna satt i princip helt och hållet UNDER gräsrötterna.

Notering: Vindertterna här var mycket grövre och mycket… hur sägerna man… tätväxta (?) än de i trädgårdslandet. Alltså typ tätare mellan årsringarna i dem.

Nå. När jag hade fått upp grässvål, lökar (normala och pyttar) så grävde jag runt och hällde i lite gödsel och planterade pionen. Sedan tryckte vi ner alla de jättemånga lökarna. Och så hällde jag dit lite blofröer för att kunna erbjuda ogräset lite motstånd en stund. Borstnejlikor och esparsett och snokört.

Jag slet visst upp ett golv

Vi stod och tittade på väggarna i skafferifarstun. Diskuterade tankarna om att sätta pärlspontspanel på två av väggarna där (mot badrummet och mot källaren, det vill säga de två väggar som är trästomme+masonit) och måla med grön linoljefärg som vi ändå har stående, och att måla de båda putsade väggarna i rummet med vid linusfärg. Jag vill grna få det gjort innan vi sätter tillbaka en massa hyllor och annat i skafferifarstun – det känns som en ”billig” (arbetsinsatsmässigt) renovering.

Och så tittade vi på golvet. Och jag frågade: ”Får jag?” För jag har tittat på det där golvet, den fula gråa plastmattan, som ändå lossnat i kanten sedan länge, så många gånger, men det har liksom inte varit läge. Bland annat för att det varit genomgångsrum till badrummet. Men det är det ju inte längre :-) Nu behöver man bara gå därigenom om man ska till källaren – och källaren är värre oavsett allt, typ ;-)

Och tja, lyfte man i ena kanten så var det masonit under plastmattan, och trägolv under masoniten. Så om trägolvet därunder över huvudtaget var så att det höll ihop så skulle det bara vara att måla det  och ändå ha ett bättre golv än det befintliga. Och i värsta fall så skulle vi få plocka upp ett dåligt trägolv och ersätta det med nyare trägolv – av de rester vi ändå har liggande (det här är ett mycket litet golv…)

Så jag gav mig på det hela, med kofot, hammare och hobbykniv. Bräcka bort lite lister, riva lite plastmatta, bräcka loss masonit. (Nix, inga lager av vare sig lim eller annat som antydde något som skulle kunna vara asbest.)

Det tog mig nog inte mycket mer än en halvtimme (? jag hade ingen koll på tiden!) att få bort plastmatta och masonit. Därunder fanns… två och ett halvt varv brädor; resten av golvet var gjutet. Om man nu ens kan kalla det det…?

Och alltså, de där tre varven, det var liksom inte så att det var växlat. Men den tredje brädan var kluven. Bredare i ena ändan, smalare i andra. Jag antar att golvet blivit dåligt eller nåt – men jag vet ärligt talat inte. Det finns så mycket märkligheter och konstigheter med det här huset, och det mesta lyckas vi ändå aldrig få ihop.

Så nu står vi där med ett lite småmärkligt golv. Där kan vi inte bara rätt opp å ner lägga ett nytt brädgolv. Och visst, vi skulle kunna bara måla alltsammans… men tja – njä. Vi är faktiskt inne på att göra något så märkligt som att lägga golv på nåt så där mer modernt sätt. ”Flytande” brädgolv (så där som man gör med sådana där alldeles för tunna golvbrädor på typ 14 mm). Eller klickgolv. Eller nåt annat sånt där som vi inte kan nåt om. Vi får se. Vi ska diskutera saken och möjliga och omöjliga och konventionella och okonventionella lösningar med byggmarknaden någon av de kommande dagarna.

Men det var nog i alla fall lika så bra att jag rev upp det. Det luktade lite muggigt och skadade nog inte att ta upp och göra om.

Nioåringen lär sig tvättmaskinen

Vi skulle sortera in saker i det nya badrumsskåpet igår. Jag hade hämtat en hög handdukar. Nioåringen frågade om han skulle hämta resten.

Jag: ”Nej, jag tänkte vi skulle tvätta resten av dem innan vi lägger in dem. [Katterna har rivit ut de flesta ur det gamla skåpet som stått provisorikt placerat i studion under renoveringen.] Men du kan bära bort dem till tvättstugan, så ska jag tvätta dem sedan.”

Han: ”Eller så kan jag sätta igång tvättmaskinen, om du berättar hur man gör.”

Jag: ”Visst, jag kan komma med och visa dig.”

Han: ”Och så kan ni skriva en lapp sedan med hur man gör, så att jag kan göra det fler gånger.”

Öh… javisst. Gärna. Herregud, det gäller att smida när järnet är varmt, typ. Själv lärde jag mig nog inte hantera en tvättmaskin förrän jag hade flyttat hemifrån och var tvungen…

Fläder, citron och rabarber

Två omgångar fläder silade och infrysta.

Den ena på cirka 40 blomklasar, 3 citroner, cirka 50 g citronsyra, 1,5 kg socker och 1,7 l vatten (de två sista kokta som sockerlag innan det hälldes på) – och fyra dagar i hinken.

Den andra på cirka 30 blomklasar, 6 tunna stjälkar rabarber, 1 kg socker och 1,7 l vatten (också sockerlagskokt) och tre dagar.

Och så har jag kokt marmelad på citronresten, i år dock ungefär enligt det där receptet jag hittade ifjol. Så jag har grovhackat de tre citronerna från den ”vanliga” flädersaftssatsen, blandat med den flädersaft som runnit av efter att jag tagit hand om saftn och det jag kramade ur silduken allra sist, samt 1 dl socker, och så kokt i 10 minuter. Imorgon bitti får vi se hur det smakar :-)

Beauty is in the eye of the beholder

Jag röjde halva första rabatten enligt principen ”ta bort fjolårsståndare och rycka bort det kvävande utbredda ogräsgräset lite hjälpligt” – och sedan hann jag aldrig mer… Det vill säga två och en halv rabatt har alltså fortfarande kvar allt ogräs och alla fjolårsståndare.

Men det blommar! Det är ett överdåd av lupiner, brudbröd, irisar, borstnejlikor, gamla torparrosor, daggkåpa, backnejlikor och annat. Och gräs och ogräs. Det är frodigt och generöst. Och det är ofantligt vackert, i alla fall om man tittar på det på rätt sätt.

Gräsmattan är oklippt (eller klippt en gång i år), full med klöver och gulmåra och humlor och små vita fjärilar. I borstnejlikorna borrar små gulaktiga gjärilar ner trynet under ivrigt fladdrande med vingarna. I rabatten är käringtanden kaläten efter larver från någon sorts bastardsvärmare, som nu istället sitter som puppor på grässtrån och fotbollsmål. Det är fasligt småväsnande från gräshoppor :-)

Sett med de glasögon man förväntas ha som trädgårdsägare ser det ovårdat ut. Oklippt, orensat.

Sett med mina ögon är det bitvis mycket vackert.

Och även de bitar jag tycker är stökiga är nog uppskattade av en del småkryp :-)

Tankar i hallen

Jag kommer på mig själv, gång efter annan, med att bara stå där och titta. Njuta. Det är så vackert. Så snyggt. Och det är så fascinerande att faktiskt ha ett ”normalt” badrum. Sånt där som folk i allmänhet har.

Fast man får ju inte tycka att saker är snygga eller vackra, för då är man utseendefixerad.

Och man får inte vilja ha nytt, för det är konsumtionshysteriskt och förbrukar jordens resurser.

Men det är snyggt. Och jag njuter av att se det. Gång på gång på gång.

Och så står jag där, på nedersta trappsteget av trappan till ovanvåningen, i hallen innanför verandan, vid den nya dörren till det nyrenoverade badrummet. Och tänker hur fantastiskt mycket skönare det är att ha dörren åt det här hållet. Så mycket smidigare på alla sätt. Så osmidigt det varit i alla år att ha dörren ut i den fåniga lilla farstun på väg ner till källaren.

Men visst, det var ju förstås mindre ologiskt på den tiden ingen egentligen bodde på ovanvåningen – på den tiden det bara var en vind. Men – var sov man egentligen förr i huset? För alltså, vi hade stduion som sovrum från början. Men när vi var och tittade på huset (och när vi tog över det) så var det ju ett möblerat dödsbo. Och såvitt jag kan minnas så var det inget av rummen som var inrett eller möblerat som sovrum…?

Jordgubbsglass

Igår kokte vi alltså jordgubbssylt. Två satser på vardera cirka 1,5 kg bär (plus en massa socker).

När man kokar sylt ska man skumma, för att minska möglingsrisken/-hastigheten. Och mycket skum blir det. Det där man skummar bort delra sig dessutom sedan i sin tur, så att det blir koncentrerat skum överst, och under det typ jordgubbssaft (koncentrerad, förstås).

Det där skummet brukar vi förstås använda. Som saft, eller blandat med fil, eller så. Men den här gången fick jag för mig att jag skulle göra glass på åtminstone en del av det. Jag hade dessutom grädde ståendes i kylen.

Så jag vispade två äggulor med 1 msk florsocker. Och så vispade jag grädden (som väl var sisådär 2 dl). Rörde ihop äggsmet med grädde. Och sedan rörde jag i allt det skummiga av skummet plus lite av saften under. Så hällde jag det i en burk i frysen.

Vi smakade glassen idag. Och tja, det är inte mycket kvar av den nu – hade det inte varit för sånt där som samvete och bättre vetande hade det inte funnits nåt kvar alls. Gud så gott!

Ungefär så färdigt det blir just nu, skulle jag tro

Och så plötsligt står man där med ett nästan färdigt badrum.

En toalett som är inkopplad och går att använda.

Ett badkar, på plats, med avlopp och vatten.

Handfat och underskåp och spegelskåp.

Och en dörr som både går att stänga och låsa. Det har vi inte haft på de dryga tio år vi bott här.

Allt är inte klart; det fattas fortfarande några detaljer med elen (någon givare till golvvärmen och lite sånt). Vi har inte hunnit måla dörren. Det finns inga handdukskrokar och toapappershållare och sånt. (Det har vi sagt får ta lite tid, för vi måste hinna känna in vad vi vill ha och behöver.) Golvvärmen får inte användas än på ett tag. Och det finns en hel del runtikringfix som ska göras sedan: sätta panel i hallen och skafferifarstun, måla golvet i hallen, få tillbaka massvis med saker tillbaka på plats i hall, farstu och källare. Den nya belysningen i källaren är inte på plats.

Men vi har ett badrum. Ett fungerande badrum. LYX!

Och inte nog med det, vi har faktiskt ett väldigt väldigt snyggt badrum. Ja, jag är väldigt nöjd. Klinkersgolv i svart och vitt (schackrutigt, tiocentimetersplattor). Vita 15 cm-kakelplattor på väggarna. Koboltblåa dito plattor bakom badkaret. 140 cm långt badkar med svart halvfront. Vit toalett med svart sits. En glasskiva mellan toalett och badkar. (Det blev inte alls för trångt.)

Nej, det blev inte för mycket med både svart och blått, som ett av kakelställena vi tittade på trodde. Det blev bara väldigt snyggt.

Jag inser att jag inte alls har skrivit särskilt mycket om badrmsrenoveringen här på bloggen. Det är ganska märkligt det här när det är någon annan som gör alltsammans. Inte så att det inte händer en massa, men det är liksom inte alls på samma sätt något jag har behov av att skriva om. Förmodligen eftersom jag inte själv upplever det lika intensivt. På något vis känns det verkligen som att det ”plötsligt” finns ett badrum. Även om jag sett förvandlingen dag för dag, och tagit en massa beslut och svarat på en massa frågor. Och det känns som att det gått väldigt fort. Bara en månad!

Men ja, lite kommer jag att sakna Bajamajan när den snart hämtas.

Och så har jag ett nytt ljud som ska smältas in i ljudbilden. Eller två. Det noterade jag när jag låg i sängen igårkväll.

Ljudet av att någon stänger toadörren.

Och ljudet av att någon låser toadörren.

På kryss genom Skåne efter ekogubbar

Vi vill ju gärna köpa ekologiskt när det går. Och när man läser sånt här så känns det inte längre så väldigt lockande att äta ”vanliga jordgubbar” – det känns tvärtom som att det är värt ganska mycket att få fatt i ekologiska. Men ekologiska jordgubbar är det ont om. Till midsommar lyckades vi få tag i ett par liter från Gotland, för dryga 60 kronor litern.

Till självplock finns det på lite närmre håll: mitt i Skåne, på Vidablick. Och ja, det känns faktiskt värt bilresan dit. Både för att slippa äta gifterna och för att gynna dem som odlar på detta enda vettiga sätt. För när ska man äta jordgubbar om inte på sommaren – och hur ska man hämta livskraft om man inte ens får äta lite jordgubbar på sommaren?

Men Skånes stora vägar är inte byggda för att man ska förflytta sig i nord-sydlig riktning i mittersta Skåne. Att ta de stora vägarna skulle innebära omvägar. Kanske skulle det gå snabbare, men det skulle inte bli närmre, och det skulle bli mycket tråkigare. Så idag har vi kryssat oss fram på Skånes småvägar efter Blåa kartan, genom Vomb och Harlösa, utanför Löberöd och genom Högseröd. Sett konstiga och vackra kyrkor, slingriga vägar och ironiskt sagt ”Ja, Skåne är platt” (för det är det ju inte, och om det inte räckte med att bli påmind om det varje dag så blir man påmind om det en dag som denna). Njutit av vackra sommar-Skåne. Och så anlänt till Vidablick och plockat 12 liter jordgubbar.

Nu står det två grytor med jordgubbar varvat med socker i kylen för kokning av sylt imorgon. I frysen finns rårörd sylt och sorbet (den senare tack vare nioåringen). Vi har frossat i jordgubbar ikväll, och det står ett par liter orensade kvar i kylen.

Den fina eller den skruttiga

Det verkar så enkelt innan man åker till affären.

Att äta mer vegetariskt är jättebra för miljön. Och för hälsan. Och så här års finns det så mycket gott, både frukt och grönsaker. Härligt att passa på att njuta.Och eftersom vi inte åker iväg på långresa så kan vi gott få lov att i alla fall köpa lite av de godsaker vi annars skulle njuta av om vi till exempel åkte till Frankrike. Meloner och aprikoser och en massa annat. Så, bra, då åker vi iväg och handlar – och vi passar på att åka iväg och handla ordentligt en bit längre bort där det finns mer ekogrönt, så köper vi eko av det det finns.

Men när man kommer dit så blir det mycket knepigare. Ska jag köpa de där ekologiska nektarinerna, som kostar mer än dubbelt så mycket per kilo, och som ser mycket ynkligare ut och som dessutom är i sämre skick för att de säljer sämre? Välja den ekologiska isbergssalladen med kilopris på 3,5 gånger det för den konventionella? Välja de ekologiska tomaterna som bara finns av en enda sort, transporterade långväga och som hanterats så dåligt att de kommer att börja mögla inom ett dygn – när det finns femton sorters konventionella tomater att välja på, och nästan allihopa faktiskt ser godare ut än de där trista ekotomaterna från Holland.

Och ja, jag vet att ekologiskt är bäst. Så därför står jag där och sliter mitt hår. Kämpar mot samvetet. Jag tycker verkligen att jag borde köpa det ekologiska rakt av. Men jag vet ju å andra sidan att det i så fall innebär att mycket av det kommer att bli dåligt innan vi hinner äta det. (För att affären inte kunnat hantera det. För att efterfrågan är mindre och omsättningen för liten. Och förstås till viss del just för att det är ekologiskt.) Och risken är att jag inte köper något alls, eller i alla fall mycket mindre än jag tänkt mig. Och då blir det istället att jag får nöja mig med det som finns i den närmsta affären hemmavid – där det inte finns så mycket ekologiska alternativ. Då behöver jag inte fundera, just för att jag inte kan välja. Och då blir det förmodligen egentligen ännu sämre alternativ. Eller bara tråkigare saker. Eller mer kött. Men det är liksom på något vis legitimt.

Men att välja konventionellt odlat när det finns ekologiskt att tillgå – fastän det ekologiska kostar tre gånger så mycket – det känns liksom brottsligt, på nåt vis. Och ger mig vansinnig ångest. Och tar bort hela den där glädjen över att frossa i god frukt och grönt nu när det är säsong.