Monthly Archives: september 2018

Verandauppdatering

Jag har visst inte skrivit om arbetet med verandan (veranda 2) på… över ett år? Ja, jag har kommit ur bloggandet, jag vet. Prioriterat annat. Och tappat tråden.

Fast det är ju inte så att det hänt jättemycket och jättesnabbt om man säger så. Men i sammanfattning så har väl ungefär det här hänt senaste året: Jag har anlitat en snickare till att tillverka en dörr med ”sidoljus”. Det tog tid innan han hade byggt den. Och sedan tog det tid innan han levererade den. Och tid innan jag hann måla klart den. Och innan hann sedan kunde montera den.

Men nu. Nu är dörren monterad på plats, med lås och allt. Och han har monterat täckskivor och lister runt fönstren (för att hantera att fönstren och stolparna inte är optimalt anpassade till måtten för verandan – så som det blir när man bygger på befintlig plats OCH med begagnade fönster). Och jag har målat så att allt det nya nu har en strykning grönt på utsidan.

Sammanfattningsvis har verandan alltså gått från

via

till

.

Oändligt med arbete återstår:

  • Justera fönstren i djupled
  • Putsa på själva husväggen
  • Täta igen diverse hål av olika slag på kreativa sätt
  • Måla fönsterpartiets insida
  • Måla taket invändigt
  • Lägga golv
  • Täta täta täta
  • Måla diverse annat invändigt
  • Måla diverse annat utvändigt
  • Fler strykningar grönt utvändigt

… för att bara rada upp det mest konkreta liksom.

”Alla kvinnor vill” – borde inte du om någon fatta dumheten i ett sånt uttalande?

I dagens Sydsvenskan finns en lång intervju med Fredrik Ekelund/Marisol. En transa som tydligen nyligen kommit ut. Författare, som skrivit en efter vad jag förstås huvudsakligen självbiografisk bok om sin process och sina upplevelser.

(Här finns intervjun.)

Det är fint och bra på alla sätt och vis. Folk ska få vara vem de vill.

Så jag läser, till mitt söndagsfrukostkaffe. Men på sista sidan i artikeln fastnar jag på några meningar.

Det stör  mig. Stör mig att jag fastnar. För jag vill inte behöva störa mig, jag vill vara välvilligt inställd. Och ändå stör det mig så mycket att jag faktiskt inte kan släppa det, att jag måste kommentera det.

Så här står det:

– Jag har några gester där jag gör mig till väldigt mycket. Min kvinna [Alice i boken] tycker att det är otroligt fjantigt, hon säger att ingen kvinna gör så. Då säger jag, möjligtvis inte, men alla kvinnor vill göra så.

Jag blir arg. Jag blir faktiskt arg när jag sitter och skriver av de där meningarna nu.

”… alla kvinnor vill…”?! 

Det finns inget ”alla kvinnor vill”! Hela mitt liv har jag fått kämpa mot fördomar om hur en kvinna är, vad en kvinna vill, för att jag inte stämmer in på stereotypen. För alla kvinnor är inte på ett visst sätt. Och jo, jag är kvinna. Definitivt. Jag är kvinna även om jag inte är stereotypen.

Det är störigt nog i vanliga fall att folk – män eller kvinnor kvittar – har en idé om att alla kvinnor är på ett visst sätt. Men det stör extra mycket när någon som dels ganska nyligen släppt fram sina kvinnliga sidor efter att ha levt hela sitt liv som man, och dels på grund av detta lever i en ganska utsatt situation där hen bör ha alla möjligheter att förstå att det verkligen inte finns saker som stämmer för alla personer av ett visst kön.

Och ändå, ändå kommer detta kategoriska uttalande, där hen anser sig veta vad alla kvinnor vill.

Ja, vi kan dra till med alla förmildrande grejer om att hen säkert inte alls menade så, att hen inte tänkte sig för, och så vidare.

Ändå. Ja, det stör mig massor. Även om mitt huvud kämpar med att försöka känna sympati, så känner min mage och min själ att hen kan dra åt pipsvängen.

Ingen ska deklarera för mig vad jag vill. Och speciellt inte baserat på mitt kön.

Tankar inför kommande EU-val i en komplicerad värld där folk vill ha enkla sanningar

Idag tänker jag på EU-valet. På att det är ett knappt år tills vi ska välja Sveriges representanter till Europaparlamentet. (Valet är den 26 maj 2019.)

Har du koll på våra parlamentariker? Vad de gör, vad de tycker, hur de röstar, vilka som jobbar för vilka frågor i praktiken?

Det är långt ner till Bryssel, inte huvudsakligen i fysiskt avstånd men kanske främst mentalt. Det som görs därnere är svårtillgängligt. Komplicerade saker, komplicerade turer, svårt att hänga med i. Det räcker liksom inte att kunna de faktiska sakämnena, för väldigt mycket handlar också om att förstå de lobbyistiska spelen där olika organisationer försöker driva sin linje, efter vad jag tror ofta på sätt vi knappt skulle betrakta som rumsrena.

Nej, jag kan inte heller mycket om EU-politiken egentligen.

Men jag sitter och tänker på detta, nu efter den svenska valrörelsen. Det är tydligt från vår svenska valrörelse att det som ger utdelning är INTE att vara en politiker som är ordentligt insatt i komplicerade frågor och arbetar enträget med att åstadkomma mesta möjliga på ganska osynliga arenor – även om det ofta är det som behövs för att åstadkomma resultat. Att vara insatt och ha koll verkar snarast ses som en nackdel. Det som går hem är istället att servera enkla ”sanningar” och ”lösningar”, oavsett att de inte är realistiska. Och att ha koll på hur vår statsskick ser ut ses tydligen av många som en nackdel.

Detta tänker jag på när jag idag läser Max Anderssons debattartikel i Sydsvenskan:

”Låt inte lobbyisterna bestämma upphovsrätten.”

I slutänden handlar det inte bara om internets, utan även om demokratins framtid, skriver Max Andersson (MP), EU-parlamentariker.

Och jag tänker på det inte utifrån ämnet för artikeln utan utifrån komplexiteten.

För jag läser texten. Och det är morgon och jag är trött och jag orkar inte riktigt ta in det som står där. Det är för komplicerat. Och att det är komplicerat och jobbigt beror egentligen inte på att jag är trött utan just på att det är komplicerat. Jag orkar inte sätta mig in i det. Fast jag tycker att jag borde.

Det är ju så: vi lever i en komplex värld. Det är i princip omöjligt att vara insatt i allt. Och vilka ämnen som intresserar oss och vilka ämnen vi har lättare att förstå avgör vilka saker vi sätter oss in närmre i. Det är okej. Alla kan inte vara experter på allt.

Men med det kommer behov av att lita på att de som kan sina saker också gör bra saker. Att de säger rimliga och kloka saker.

En del människor hanterar det här genom att bli fientligt inställda mot alla som är mer insatta än de själva. Genom att kalla de som satt sig in i hur saker fungerar och ansträngt sig att kunna göra det bästa utifrån systemet för ”elit” och ”etablissemang”. Man hanterar sina egna brister och sitt eget ointresse genom att nedvärdera de som haft ambitionen att åstadkomma förändring. Och på samma sätt ifrågasätter de personer som sitter på kunskap inom ett område och kommer dragandes med sina egna hemsnickrade teorier och anser att de minsann vet bättre än forskare som jobbat ett helt liv med en fråga.

Nej, det är ingen vits med att jag babblar mer om detta.

Det jag vill komma till är egentligen det här:

Vi lever i en komplicerad tid. Vi kan inte allesammans veta allt. Vi behöver lita på andra – även om vi inte ens begriper allt de säger.

Och det är nu en bra bit mindre än ett år till EU-valet. Därför är det läge att börja fundera över vilka av Sveriges representanter du tycker gör ett bra jobb. Hålla lite koll på vad de egentligen säger och gör, vilka ämnen de väljer att lyfta, vilka sammanhang de märks av i.

Och fundera över hur lättsmälta sanningar de presenterar. Med tanke på hur komplicerade saker är så skulle jag nog generellt hävda att ju enklare sanningar som presenteras desto mindre tillförlitligt är budskapet och lösningen.

Helsidesannons på valdagen: jippo för att sälja ny modell av fossildriven bil

Det är valdag. Jag är trött, har sovit lite dåligt. Fixar en kopp kaffe, hämtar in tidningen, börjar bläddra.

Det är mycket valet. Ledartexter. Sammanställningar av vad partierna tycker. Helsidesannonser från de partier som har råd med sånt.

Sedan kommer den, en bit in i tidningen: En helsidesannons från en bilförsäljare i Malmö som ordnar jippo för att lansera en ny version av en bil. Det är dans, det är karuseller, det är musikuppträdanden och grillade burgare, och allt är gratis.

Ja, det är en fossilbränsledriven bil. Det står inte ett ord om fossilfria alternativ. Det enda som över huvud taget står om klimat är den obligatoriska minitexten om utsläpp.

Alltså: Vi har haft en sommar med torka och värmeböljor. Vi behöver sluta med fossilbränslen så fort det nånsin är möjligt. Och på valdagen har bilförsäljaren jippo för att folk ska köpa bilar som går på bränslen som behöver vara utfasade långt innan de nya bilar som säljs nu är utslitna.

Vi kan inte fortsätta så här! Vi behöver ha politiker som tar de beslut som behövs för att samhället ska ställas om NU.

Alla kungarna i baren

Då finns det ingen som tar en
Man är kung, kung, kung i baren
Det är något som man verkligen vet
Den 25:e smäller det
Då finns det ingen som tar en
Man är kung, kung, kung i baren
Det är värt att leva fattigt ett tag
Om man får vara kung för en dag

Det är radion som spelar Magnus Uggla.

Den där låten har jag alltid haft lite svårt för. Eller, den är så fjärran från min verklighet att jag liksom aldrig kunnat känna något för den mer än en vag irritation – över att så många människor verkar känna igen sig i den och hur bisarrt det är att de gör det, typ.

Jag har haft perioder av att leva på väldigt lite pengar. Och perioder med helt okej med pengar. (Nä, rik har jag aldrig varit. Men heller aldrig riktigt fattig eller pank eller med oplanerade skulder.) Men jag skulle aldrig nånsin drömma om att leva runt och bränna massor med pengar precis när lönen kommit. Det är en sak att det kan gå åt en hel del pengar när räkningar ska betalas, nödvändigheter av olika slag, eller planerade utgifter, och så vidare. Och det kan hända en massa oplanerade saker och så vidare.

Men just den där biten, ”att vara kung för en dag”, den fattar jag inte. Jag förstår liksom inte ens att man vill det. Jag fattar verkligen inte att det kan kännas som en rimlig prioritering att bränna massor med pengar på en kväll på meningslösheter när man dessutom vet att man kommer att behöva leva på ingenting resten av månaden.

Idag när låten spelades på radion insåg jag plötsligt att det är så där det är när det kommer till klimatet också.

För mig är det självklart att man måste hushålla. Tänka framåt. Att man inte kan göra av med allt nu, för man måste ha kvar resurser till sedan också. Det är fullkomligt självklart, så självklart att det liksom inte är något jag behöver TÄNKA, det skulle liksom gå emot min grundläggande själsliga struktur att göra annorlunda.

Men det verkar som att många andra lever just som att de är kungar i baren. Att nu, just nu, så har de resurserna för att kunna svira om ordentligt, och då skiter de i hur det blir sen. Som att de inte kan ta in hur illa det där med att leva ”fattigt” kommer att bli.

Frågan är om de kommer att tycka det är värt att leva i den ”fattigdom” som den här kvällen i baren kommer att leda till.

Jaha, nu är visst sociala medier av bara av ondska igen?

Jaha, nu är vi där igen. En av mina kontakter på facebook – en person jag aldrig skulle ha träffat på om det inte vore för sociala medier, en person jag nog aldrig ens träffat i verkligheten men ändå samarbetat massor med i ideella sammanhang – länkar en artikel i DN. En artikel jag inte kan läsa, för den ligger bakom betalvägg.

Men min facebookvän sammanfattar det så här:

Viktig läsning. Om hur sociala medier tar fram det sämsta i människan, hur sociala medier påverkar val, förändrar/söndrar hela samhällskittet, programmerar om oss (ja ni läste rätt) och hur du kan återupptäcka ditt riktiga, trevliga jag om du loggar ut!

Vi ses IRL

Jag har skrivit om det här så många gånger förr, så just ikväll orkade jag bara svara så här:

Tja, artikeln kan jag inte läsa. Men jag kan säga att givet min livssituation så är sociala medier min möjlighet att ha ett socialt liv över huvud taget – och därmed att inte gå under.

Och för mig, som ofta trivs mycket bättre med skriftlig kommunikation än med muntlig, och som dessutom började mitt liv med att alltid vara den udda fågeln i alla sammanhang men som tack vare nätet hittat många människor som jag tycker mycket om, så är sociala medier en enormt positiv grej. Och i många situationer tycker jag att sociala medier tar fram det bästa i människor.

Väldigt många av de människor som är viktiga för mig idag har jag lärt känna via nätet. Jag skulle inte vilja vara utan det eller dem.

Och kategoriska uttalanden om det som är en mycket positiv sak för mig och många andra gör mig ledsen.


Tidigare inlägg om sociala medier:

2011 – Sociala medier – en social möjlighet för oss som faktiskt inte hinner vara sociala

2013 – Tankar om den moderna tekniken – och mig

2016 – Kontakt med omvärlden

2016 – Sluta nedvärdera det skrivna ordet

2016 – FULT

2016 – För övrigt så är det ett så tröttsamt exempel på det här fokuset på att all tid ska vara kvalitetstid

2016 – Ibland tror jag att allt som får människan att stå ut är dåligt

2016 – Älskade twitter

2016 – Att våga visa svaga sidor

2017 – Osammanhängande och meningslöst om fokus och principer

2017 – Bow to no one

2017 – Anonymitetens goda sida

Ja, det var visst några stycken. 

Apokalyps fast utan gud

Jag är inte troende. Jag tror inte på någon gud, vare sig den kristna eller någon annan.

Däremot är jag uppvuxen med bibeln och de kristna berättelserna som en del av kulturen – och i vår samtid känner jag tyvärr lite för ofta att vissa bibliska berättelsen är lite för relevanta.

Till exempel tänker jag ganska ofta på berättelsen om Lot och Sodom och Gomorra. Om människorna som förfallit till ett syndigt leverne och ska straffas, men Lot ber gud att inte straffa dem om han kan hitta tillräckligt många som faktiskt är gudfruktiga. I slutändan är det dock bara Lots egen familj som är god nog, och gud straffar städerna. Förintar dem.

Och alltså, jag menar inte att vi ska leva enligt den där gudens bud. Jag har helt andra uppfattningar om vad som är en god moral. Däremot lever mänskligheten idag ”syndigt” i form av att vi överutnyttjar jordens resurser. Och det räcker inte att ett fåtal lever efter vad naturen klarar när de allra flesta inte gör det. Det kommer inte att sluta bra.

Och i somras, när värmebölja och torka och bränder rådde, så hamnade jag gång efter annan i Jesus Christ Superstar och ”Could we start again please?”:

This was unexpected, what do I do now?
Oh, could we start again, please?

I’ve been very hopeful so far
Now for the first time
I think we’re going wrong
Hurry up and tell me,
this is all a dream
Or could we start again, please?
Could we start again, please?

I think you’ve made your point now
You’ve even gone a bit too far
to get your message home
Before it gets too frightening,
we ought to call a halt
So could we start again, please?

Men vi har ingen gud att skylla på. Det är vi människor som är orsakande.

Att köpa saker man inte behöver är fel. Världen dör av det.

Det verkar som att det behövs ett basic uppföljande inlägg till det förra jag skrev. För på twitter fick jag den här kommentaren:

att köpa saker är inte fel, folk lever på att vi handlar, jag är en dålig konsument själv, jag handlar lite, så jag försvarar inte mitt handlande

Och jag svarade:

Att köpa saker man inte behöver är fel. Världen dör av det.

Det där är det korta förenklade svaret förstås. (Eller ”Sanne pallar inte skriva så långt på telefonen”-svaret.)

Så vi tar det lite längre här:

Allting vi människor producerar och konsumerar innebär att det går åt resurser. Naturresurser. Sånt där vi hämtar från naturen. Dels råvaror, dels energi. (Det kan mycket väl vara samma också.)

Vissa naturresurser finns bara i en begränsad mängd och kommer inte att nybildas. Andra nybildas – men ytterst få nybildas i den hastighet mänskligheten gör av med dem.

Det finns en begränsad mängd resurser vi kan använda. Vi gör ständigt av med långt mer än denna begränsade mängd.

Förhoppningsvis fattar du det utan att jag skriver det, men för säkerhets skull skriver jag det ändå: DETTA ÄR ETT PROBLEM!

Eftersom vi gör av med mer resurser än de som finns att tillgå så behöver vi göra av med mycket mindre resurser. Och det rimliga då är förstås att först av allt luta med onödig konsumtion. Alltså: att inte köpa saker vi inte behöver. Som oändligt med kläder.

Konsumtionen av nyproducerade kläder och hemtextilier ökar

Konsumtionen av nyproducerade kläder och hemtextilier ökar och förra året låg textilkonsumtionen på cirka 14 kg per person enligt Naturvårdsverkets kartläggning. http://www.naturvardsverket.se/hallbara-textilier/

Slået op af Naturvårdsverket i Fredag den 24. august 2018

 

Men… vi börjar från andra hållet också, va? ”folk lever på att vi handlar” från kommentaren ovan.

Nä, folk lever på lönen de får för att vi handlar. Och ja, det är ett systemfel: vi har byggt ett samhälle där folk behöver ha jobb för att få en lön och där det ur den enskilda personens perspektiv kvittar vilken skada det där åstadkommer utmed vägen.

Ta en tröja, en sådan där billig tröja som någon köper och använder en eller ett par gånger. Förenklat:

  • Någon odlar bomullen och skördar den
  • Någon preparerar bomullen – spinner, färgar, producerar tyg
  • Någon syr kläder
  • Någon utvinner olja som kan agera bränsle
  • Någon tillverkar lastbilar och båtar
  • Någon transporterar tröjan över halva världen
  • Någon säljer den i Sverige

Av de ovanstående är det sannolikt bara den som säljer i Sverige som tjänar en rimlig lön och har vettiga arbetsförhållanden. En massa andra människor riskerar sin hälsa i underbetalda förhållanden. Ja, och så miljöbiten. Den där lilla :P Nä, den där bärande. Är det verkligen onödiga saker vi ska satsa de begränsade naturresurserna på?

Tänk dessutom om alla de som ägnar sitt liv, all sin tid, åt att producera, frakta och sälja saker som inte behövs istället kunde använda den tiden till något som bygger hållbarhet!

Folk lever inte på att vi handlar. Inte egentligen. Men vi har byggt ett samhällssystem där folk måste göra dumheter – som skadar dem själva OCH vår värld – för att ha råd att äta. Det är jävligt dumt.

Därav mitt svar:

Att köpa saker man inte behöver är fel. Världen dör av det.

Och visst, ta formuleringen med en liten nypa salt. För behov kan definieras olika. Jag hoppas vi kan få till en värld där vi kan unna oss lite mer än mat så vi inte svälter och textil som skyler oss på överlevnadsnivå. Men ändå. Prioritera för bövelen! ;-)

Hörni, vi passar på att ta några grundläggande relaterade saker när vi ändå är igång!

Generationsmålet

Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.
– Riksdagens definition av miljömålet

 

Miljöpolitikens fokus och miljömålens precisering

  • Ekosystemen har återhämtat sig, eller är på väg att återhämta sig, och deras förmåga att långsiktigt generera ekosystemtjänster är säkrad.
  • Den biologiska mångfalden och natur- och kulturmiljön bevaras, främjas och nyttjas hållbart.
  • Människors hälsa utsätts för minimal negativ miljöpåverkan samtidigt som miljöns positiva inverkan på människors hälsa främjas.
  • Kretsloppen är resurseffektiva och så långt som möjligt fria från farliga ämnen.
  • En god hushållning sker med naturresurserna.
  • Andelen förnybar energi ökar och energianvändningen är effektiv med minimal påverkan på miljön.
  • Konsumtionsmönstren av varor och tjänster orsakar så små miljö- och hälsoproblem som möjligt.

Konsumtionsbaserade växthusgasutsläpp inkluderar utsläpp i tidigare led

Konsumtionsbaserade utsläpp inkluderar en produkts alla utsläpp som sker i alla led innan den konsumeras, oavsett var dessa utsläpp sker.

Allt som produceras i en ekonomi ingår i nationalräkenskaperna som tas fram av SCB (häri beräknas bland annat BNP) vilket ligger till grund för beräkningarna av de konsumtionsbaserade växthusgasutsläppen.

Konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser, i Sverige och i andra länder

Här finns fler relevanta diagram om konsumtionsbaserad utsläpp.

Här finns mer bra info.

Och så kan du läsa alla mina inlägg som är taggade med konsumtion.

Kulturskola och föreningar som lösning på klädshoppingproblemet

Ibland poppar liksom saker från olika delar av ens hjärna ihop med saker man inte riktigt kopplat hela vägen innan.

Innan idag delade jag den här filmen på facebook:

Konsumtionen av nyproducerade kläder och hemtextilier ökar

Konsumtionen av nyproducerade kläder och hemtextilier ökar och förra året låg textilkonsumtionen på cirka 14 kg per person enligt Naturvårdsverkets kartläggning. http://www.naturvardsverket.se/hallbara-textilier/

Slået op af Naturvårdsverket i Fredag den 24. august 2018

En vän kommenterade:

… vem orkar handla mer och mer kläder…?

Och nej, det kan man ju fråga sig. Tillvaron är ju full med saker ändå. Handlar kläder gör man när man behöver, annars tar man sig inte tid till det.

Eller?

Fast så mindes jag att det ju, i vår märkliga tid, tydligen finns massor med människor som har shopping typ som hobby. Att det man hittar på när man vill göra något kul är att åka och shoppa. Att det är så många verkar döva tristess och ångest.

Och det var då det slog mig: både jag och min kommenterande vän och väldigt många av de vänner jag har i övrigt är människor med massor med fritidsintressen. Oändligt med kreativa hobbies – det är musik och dans och sång och scouting och natur och brädspel och spex och ja… oändligt med saker helt enkelt. Intressena är mer än vad tiden egentligen räcker det till.

Fast det var ju ingen nyhet.

Men den där insikten som slog mig är att det är DÄR poängen med till exempel kulturskola kommer in. Och med föreningar av andra slag. Alla dessa saker som får människor att från tidig ålder lära sig att odla intressen så att man har saker man vill göra på fritiden. Så att man inte hamnar i att shopping är det roligaste man kan komma på.

Och ja, jag vet: en hel del fritidsintressen innebär också att man köper saker. Men det är skillnad (ja, även miljömässigt) på att spara pengar till dyra saker som man därmed köper färre av än att bränna motsvarande summa pengar på kläder man inte ens kommer att hinna använda.