Monthly Archives: juli 2016

Vem får lov att ge upp?

Ibland behöver man ge upp. För att man inte orkar mer, inte räcker till. Ibland är att ge upp enda sättet att överleva och klara sig igenom något.

Jag har garanterat skrivit inlägg om vikten av att få ge upp, om hur skönt det är att tillåta sig att ge upp. Men jag hittar inte inläggen nu.

Och jag undrar vad som skulle hända om jag gav upp nu. Om jag släppte efter för känslan att jag vill inte, jag orkar inte, det går inte, jag pallar inte både ta hand om min egen sorg och barnens sorg och vara mamma åt två lata ointresserade ungar, så nu ger jag upp och skiter i det, för det går faktiskt inte.

Men för att kunna ge upp krävs det ju att det finns någon annan som kan ta över.

Åtta

Åtta fönster skrapade och oljade.

Fem fönster kittade (av mamma).

Jag har en bild

Jag har en bild. Eller rättare sagt tre bilder. Tagna din näst sista dag i livet, tror jag. Just när de höll på att byta slang i näsan på dig, så just precis då var du slanglös. Och jag passade på att ta bilder för att skicka hem, för att kanske kunna få minstingen att våga följa med till sjukhuset igen – för han tyckte det var lite besvärligt med slangen i näsan, och jag tänkte att det var bra om han vågade komma någon gång mer, innan det var för sent.

Du är tydligt döende på bilderna. Utmärglad och påverkad och trött och orkeslös. Och ändå… väldigt mycket du. Du finns där, närvarande, så mycket mer än man kan vänta sig. I den intensiva och samtidigt urtrötta blicken.

Och nu i efterhand är jag märkligt glad att jag har de där bilderna. På dig som nästan död. Som en påminnelse om hur illa det var de där sista dagarna. Och samtidigt en påminnelse om att du faktiskt var kvar ända in i det sista. Så levande och så nära döden på samma gång.

Kommentarer

Ja, jag läser alla era kommentarer. Och de är värdefulla och viktiga för mig. Ger mig kraft en stund till.

Men jag svarar inte på alla. Inte ens på många. Ibland har jag inget att svara. Och ibland skulle jag vilja svara, men har just då inte kraft att formulera det svar jag skulle vilja – och då får det hellre vara till någon annan gång – även om den riskerar att aldrig komma.

Förstod inte

Jag visste inte, förstod inte, att jag älskade dig så oerhört mycket.

Jag vill inte älska dig så förbannat mycket.

Det är så tröttsamt och krävande med den här saknaden i varenda cell i kroppen.

Sign Desperat

Kan du inte bara låta bli att vara död någon dag ibland? Snälla?

Goda men mycket sönderfallande biffar

Två hackade schalottenlökar. Fräs i smör en stund. Tillsätt en sked honung och rejält med färsk timjan. Låt puttra en liten stund.

Mosa en dl nyplockade välmogna röda vinbär. Blanda i 1/4 dl ströbröd och en knapp dl creme fraiche. Låt svälla. Röd i lökröran och lite salt. Blanda i 500 g blandfärs. Forma till ca 15 biffar. Stek i smör.

Du blir bara mer och mer död

Jag skriver ibland att det känns som att jag dödar dig igen och igen.

Och att du fortsätter att vara lika död.

Men egentligen känns det som att du snarare blir mer och mer död för var dag som går. Och samtidigt mer levande. Som att diskrepansen mellan det enda rimliga, vettiga – att du fortfarande lever – och det jag förnuftsmässigt vet är sant – att du är död – blir större och större för var dag som går. Därmed känns du mer plågsamt och omöjligt död för var dag som går. Och för var dag som går sjunker insikten in lite djupare. Och gör ännu lite ondare.

Jag kunde inte, men ändå

Det slår mig i bilen på vägen hem från affären. Poppar upp som två frågor och två svar som tillsammans bildar en mening:

Jag måste förlåta mig själv för att jag inte kunde hålla dig vid liv.

Ja. Jag måste förlåta mig själv. Och det jag måste förlåta mig själv för att jag inte kunde hålla dig vid liv, inte kunde hindra dig från att dö.

Det är förstås fullkomligt bisarrt. Vansinnigt och idiotiskt. Jag hade förstås ingen möjlighet att hindra dig från att dö. Det tycker jag ju liksom inte.

Men ändå är det där svaret kraftfullt som en blixt in i själen, i alla fall just då. Får mig att gråta våldsamt, på det där sättet man gör när något träffar ”rätt”.

Jag har inte den kapacitet folk förväntar sig av mig

Jag läste det här inlägget på bloggen Livets bilder, om att skilja på kompetens och kapacitet. Jag nöjer mig här med ett kort citat ut texten, för att fånga det viktigaste:

Enkelt uttryckt skulle jag vilja säga att kompetensen är något jag har – medan kapaciteten är mina möjligheter att använda det jag har.

Först tycker jag att ja, det som står i texten är viktigt och riktigt, men också fullkomligt självklara saker egentligen – det där ska väl inte behöva påpekas, liksom?

Och sedan inser jag att det samtidigt väldigt tydligt är så att i nuläget efterfrågas en kapacitet jag inte alls har. Alla erbjudanden om hjälp kräver av mig att jag ska orka tänka efter, ta ställning, planera, tänka strategiskt, projektleda. Precis det jag inte har kapacitet till alls i nuläget. Och dessutom krävs det att jag jag plockar fram social interaktion som är enormt kapacitetskrävande.

Jag kan göra saker. Avgränsade konkreta saker som inte kräver att jag ska ta ställning till och bestämma utan bara göra. Skrapa fönster. Rensa ogräs. Men så fort jag lyfter mig över denna nivå så tar det massor med kraft. Och min tillvaro för tillfället har som sagt många trösklar och tjurar. De suger musten ur mig. Får mig att rasa efteråt.

Samma sak med jobbet, som jag förväntas orka ta mig an och gå tillbaka till om en dryg vecka. Där förväntas att jag ska kunna tänka strategiskt och planera. och jag begriper inte hur det ska kunna klara det nu. Jag kan klara att beta av okomplicerade saker. Men det tar liksom bara några dagar att ta sig igenom semesterns mejlskörd och de lågt hängande frukterna. Sedan krävs det mer. Och det räcker liksom inte att jag trots allt har hittat tillbaka till att bry mig lite om de frågor jag jobbar med. Inte på långa när.