Monthly Archives: juli 2014

Tjockisar får inga vettiga shorts?

Jag är tjock. Det är bara att inse. Inte bara lite rund om magen, och inte bara med rejäl bak och kraftiga lår. Jag är tjock, helt enkelt.

Om jag var tveksam innan – eller inte helt velat släppa fram tanken – så har det blivit ordentligt tydligt igår. För igår hade jag försökt köpa shorts.

Jag har behövt shorts länge. Men shorts är tråkigt att köpa. Speciellt med tanke på att det liksom inte finns några vettiga modeller på damavdelningen; grundtanken med damshorts verkar vara så litet och obekvämt och opraktiskt spm möjligt.

Förr köpte jag inte shorts, utan klippte bara av utslitna jeans. Men numera är mina jeans utslitna på sådana ställen att det liksom inte funkar att klippa av dem till shorts – den slitna biten blir ändå kvar eftersom den sitter i grenen :-)

Min man köper shorts med benfickor. Det brukar innebära att när man befinner sig någonstans där man vill vara somrigt klädd så är det han som får agera fickor åt oss båda. För mina sommarkläder har i bästa fall fickor som inte funkar till viktiga saker – och i sämre fall inga fickor alls.

Men jag vill också vara vuxen – inte ett våpigt bihang.

Så nu tänkte jag att det skulle bli av. Jag skulle verkligen anstränga mig och försöka hitta shorts. Och min plan involverade att leta på herravdelningen, bland sådana shorts min man köper.

Jag var inte lyckosam. Herrshorts är inte gjorda för midja och rejäla lår. Tillräckligt stora om benen var alltså gigantiska i midjan.

Jag har i övrigt finkammat affärerna i Malmö City i den hemska värmen. Resultat:
1. Den sorts shorts jag vill ha finns inte i modell för min kropp.
2. Allt jag provar är för smått och feldimensionerat. Och trots att jag är tjock om magen så är det låren ( och ibland vaderna!) som är begränsande.

Ja, jag är tjock.

Visste jag inte det, då? Tja, jag vet att jag borde gå ner i vikt, och jag vet att jag har för mycket fett på magen, och jag vet att jag har rejäl rumpa och lår. Men det senare handlar om kroppsform/typ – det hade inte riktigt slagit mig att det ökat på såpass.

Det stämmer inte med min självbild att vara tjock. Alltså, det är liksom inte så jag uppfattar mig själv. Men så är det visst ändå.

Fast upptill kan jag fortfarande ofta köpa saker i stl small. Medan jag nertill tydligen inte ens kan ha shorts i storlek 46?!

Nåja. Jag hittade något till slut. Sköna, luftiga puffiga saker – inte av den typ jag tänkt mig, fickorna är på det hela taget ganska meningslösa, men det är i alla fall nåt. Inte jättepraktiska, men inte heller sådana där tajta saker som knappt täcker trosorna. Och jag provade först storlek L men konstaterade att de var i största laget. M passade bra.

Varför måste allting till barn vara i plast?

Minstingen börjar skolan om ngra veckor. F-klass. Och jag tänker att det vore trevligt att ge honom en klocka. Ett armbandsur. Inte för att han kommer att behöva hålla rätt på tider egentligen – det kommer andra att sköta om ett bra tag till – utan mer för att markera att han är stor. Att han kan få känna sig stolt. Och kanske lära sig klockan av bara farten – han är inne i en period med att vilja kunna själv.

Så jag har letat klocka. Först lite så där löst, sedan mer strukturerat. Jag tycker inte jag har stora krav. Men visst, jag vill inte betala löjliga summor för något som trots allt kan tappas bort eller utsättas för en del påfrestningar. Bortsett från detta så vill jag att det ska vara en klocka som är hyfsat neutral, lätt att läsa urtavlan på, med inte för stor boett (den ska ju funka på en liten barnarm). Och så vill jag att klockan ska vara tillverkad av material som känns okej att ha stora delar av dagen på ett barns arm, direkt mot huden.

En vanlig, enkel klassisk armbandsklocka, med metallboett och skinnarmband, i svart eller blått eller rött eller grönt eller nåt sånt.

Nä. Precis. Sånt finns inte.

Klockor till barn ska ha hysteriska färger eller hysteriska mönster. Eller i alla fall vara extremt könskodade. Och dessutom ska de i så stor utsträckning som möjligt vara av plast. Helst sådan där gummiartad plast, som åtminstone för mig direkt signalerar ohälsosam ur kemikaliehänseende.

Efter mycket letande tyckte jag dock idag att jag hade hittat klockor som faktiskt såg ut att ha skinnarmband, och som var ganska neutralnormala i övrigt. Men för säkerhets skull frågade jag: ”Det är väl skinn?”

”Nej. Syntet.”

”Syntet?”

”Plast.”

Jaha.

Jag antar att det måste handla om marknaden. Att de flesta som köper klockor till barn vill att de ska vara av plast. Eller?

Men då återstår frågan: Varför?

Lite trädgårdslandsrecensioner: rovor

Ifjol odlade vi för första gången majrovor. Vi var på det hela taget väldigt nöjda med resultatet: vackra, rejäla rötter med så gott som inga angrepp, snabbväxande och ganska goda.

I år bestämde vi oss för att odla fler majrovor, både till antal och sort. Utöver fjolårets ”Purple top white globe” sådde vi även Guldboll. Dessutom sådde vi en liten rad svedjerova.

Resultatet har varit något sämre i år. Mer angrepp på Purple top-rovorna, vilket säkert beror på annorlunda väder och andra sådana skillnader samt kanske lite att de fått stå kvar för länge…? Guldbollarna är mindre angripna (fast ändå mer än fjolårets purple-rovor), men är å andra sidan smakmässigt mycket tråkigare samt alldeles för hårda och täta… och tråkiga.

Årets positiva överraskning är istället svedjerovan. Tålig, fantastiskt vacker, helt utan angrepp – och godast av dem alla, trots större rovor. Bland annat har jag gjort god cole slaw på den.

Lite trädgårdslandsrecensioner: potatis

Jag har idag fortsatt plocka upp potatis. Idag har jag plockat potatis i nedre delen av trädgårdslandet. Den potatisen har blivit vattnad betydligt färre gånger än potatisen jag tog upp igår (eftersom den jag tog upp igår stod mellan vinbärsbuskarna och bondbönorna, i samma kvarter som en massa ”vanliga” grönsaker). Trots detta var potatisarna jag tog upp idag lättare att få upp: jorden var inte stenhård, men hade faktiskt en viss liten fuktighet (ja, den var alltså inte snustorr). Dessutom verkade faktiskt potatisarna här ha vuxit något bättre.

Den rimliga förklaringen till båda delarna är att i den delen av potatislandet har vi hunnit med att marktäcka lite mellan raderna. Inget avancerat, men vi har lagt dit någon omgång med slaget gräs.

Det är för övrigt spännande att se skillnaderna i växtsätt mellan olika potatissorter: vissa växer väldigt samlt och ytligt, andra djupare och ”bredare”. Och vissa, som till exempel Salad Blue, angrips mycket mer av skorv, medan Princess är så gott som fri från sånt.

Semestereftersatt trädgård och värme och torka

Att vara bortrest nära tre veckor i sträck mitt i växtsäsongen, mitt i sommaren, är helt klart inte en bra strategi när det gäller trädgården. Det finns liksom ingen chans att på något vettigt sätt komma ifatt. Ogräset kan man i viss mån hinna ikapp med, om man tar sig tiden – men det varma vädret har satt stopp för nästan all utomhusvistelse av längre och mer ansträngande typ på sistone. Ännu svårare är det med saker som hunnit växa en massa och som hade behövt bindas upp och annat under den där tiden. Eller saker som borde gallrats eller skötts om på andra sätt. Det är liksom kört. Det går att bättra på en del, men det blir ändå inte som det ska.

Trädgårdslandet är helt enkelt eftersatt. – Och det i sin tur gör att det känns mindre lockande att ägna sig åt, och så vidare…

Dessutom är det förbannat torrt. Och nej, vi har inte vattnat ikapp sedan vi kom hem. Det har inte blivit. Det har varit för varmt för att vara ute, och de drägliga timmarna på kvällen har det varit för mycket annat att hinna med, så då har vi glömt vattningen – igen och igen och igen.

Potatisen är helt nedvissnad. Det beror inte på torkan, utan på bladmögel (?) och det var på gång redan innan vi åkte till Frankrike. Jag konstaterade innan idag att nu kan man lika gärna ta upp all potatisen, för den växer ju inte längre utan det ända som förändras är att den med tiden sannolikt blir mer angripen av larver och annat. Så jag gav mig på att försöka plocka upp dem ikväll.

Marken är förbannat torr och hård. Att få upp potatisen är ett slitgöra.

Idag har det i alla fall varit lite drägligare, lite lite svalare, efter många dagars värmebölja. Ja, det är fortfarande värmebölja, men det finns nyanser även i helvetet. Men nåt regn har vi fortfarande inte fått. Det skjuts hela tiden framåt, som något de lockar med på lagom avstånd för att man inte ska ge upp. Senaste budet är kanske kanske nåt på måndag eller tisdag, men troligare på onsdag. Typ.

Imorgon är sista dagen innan jag börjar jobba igen.

Värmebölja

Det är varmt. Olidligt varmt. Oändliga dagar med för varmt. Stekande sol. Rinnande svett.

Vi har varit på Titanicutställning i Halmstad, Liseberg och Universeum i Göteborg. Värmen var inte skönare där, om man säger så… Vi kom hem inatt.

Jag är inne på tredje dygnet med huvudvärk nu. Huvudsakligen beroende på värmen, tror jag. Jag dricker vatten. Håller mig i skuggan inomhus. Gör ingenting vettigt – jag klarar inte att vare sig tänka eller göra saker i värmen. Mår bara skitdåligt.

”Njut av värmen!” säger en massa människor. Hur då? Hur ska jag ens kunna njuta av något jag bara mår fruktansvärt dåligt av, rent fysiskt? Hur kan man hävda att jag ska göra det? Det är ju liksom inte så det funkar.

Det är som alla de där människorna som sa åt mig att njuta av bebistiden fast jag led av den. Det är människro om verkligen inte fattar – och som verkligen inte försöker sätta sig in i det jag säger.

Jag mår dåligt av värmen. Det är så. Det är inget jag hittar på.

Jag hade för övrigt tänkt att jag skulle cykla en massa den här sommaren. Det kan jag glömma, det pallar jag inte alls i värmen.

Om varför snöstormar ger mer vila än varma sommardagar eller sömnlösa nätter med onda cirklar

Ja, jag insåg att det skulle vara svårt att beskriva det på rätt sätt, det där jag beskrev igår. Egentligen är det liksom ett inlägg som kräver fokus och ork och att det skrivs vid rätt tillfälle för att det ska bli vettigt och begripligt, och det har egentligen legat och malt sedan innan Frankrikeresan men jag hann aldrig då, och sedan har det inte blivit och inte blivit – och så igår bestämde jag mig att försöka skriva, fastän jag var för trött och inte riktigt hittade rätt ord och formuleringar.

Och jag lyckades väl inte helt. För alltså, det handlar ju inte om att jag försöker leva upp till omvärldens förväntningar eller att jag bryr mig hemskt mycket om vad andra tycker och gör.

Det handlar om min egen interna ångest över att välja rätt, prioritera rätt.

Semestern är en begränsad tid. Jag är så fruktansvärt medveten om det. Och jag är samtidigt så fruktansvärt medveten om att det jag behöver är att inte fundera över tid utan känna mig evighetssommarlovsledig. Och hur maxar man känslan av att vara ledig oändligt, och därmed kunna slappna av, när man är så ruskigt medveten om tidens begränsning?

Det gör man förstås inte. Man snor in sig i tankar.

Det är på samma sätt som när jag vet att jag ska upp väldigt tidigt och vet att jag måste somna, och inte kan somna, för jag vet att jag behöver sömnen, och jag ligger och är så medveten om att jag måste slappna av och somna, för ju längre jag ligger vaken desto mindre sömn får jag och ju tröttare kommer jag att vara. Och ju mer jag tänker på det, desto omöjligare är det att somna, och det blir en ond cirkel av alltsammans.

Ja, jag tänker för mycket.

Och det bästa tricket för att få mig att slappna av är att tvinga mig och stänga av mig från möjligheterna att välja. Som med en snöstorm. Är jag insnöad och inte har några val, ja då är det lätt. Då blir jag liksom flyttad utanför tid och rum på nåt sätt. Då ligger det utanför min makt, jag behöver inte göra de svåra och rätt valen, och blir prioriteringen fel så är det inte mitt fel.

 

Den stora dubbelheten

Det är sommar. Semester. Ledighet. Inga krav, inga måsten – och ändå snor jag in mig just i måsten och krav och funderingar kring meningsfullhet.

Eller alltså, hur förklarar man?

Den här semestern har vi varit iväg i Frankrike, så vi har varit bortresta i ungefär två och en halv vecka av de fem veckor vi tagit semester.

Resten av tiden har varit helt oplanerad. Möjlighet att ta dagen som den kommer. Greja med ditten och datten i trädgården. Åka till stranden. Hitta på nåt annat om man vill. (Ja, och så gick ju en del tid innan Frankrikeresan åt till planering och packning och sånt. Förstås.)

Riktig ledighet. Precis vad jag verkligen behöver. Kunna gå ut och rycka ogräs när jag vill. Kunna sätta mig ner vid datorn och skriva när jag vill.

Jag borde vara nöjd. Avslappnad. Må perfekt. Jag behöver verkligen ta det lugnt och göra typ inget.

Eller?

Men det är så väldigt dubbelt.

För jag är så förbannat dålig på det där med att göra inget. Eller ens unna mig att göra det jag känner för för stunden. När det finns tid och utrymme att alls fundera – inte bara rusa på – så finns det också alltid möjlighet för mig att ifrågasätta.

Är det verkligen det här jag helst vill göra just nu? Eller är det något annat som känns viktigare, eller borde vara viktigare?

Är det verkligen meningsfullt det jag gör just nu? Att greja med trädgården är ju en sorts sisyfosarbete – är det verkligen vettigt att ägna en massa tid åt det? Och om jag ska göra det, är det verkligen rätt saker där jag prioriterar? I år har jag mest ägnat mig åt trädgårdslandet, men det finns häckar och rabatter och… men är det alls meningsfullt överhuvudtaget? Och grönsaker kan vi ju köpa i affären…?

Och det finns saker som borde fixas inne, städas och plockas och få ordning på sånt där som man aldrig hinner. Fast det är ju skittråkigt.

Det viktiga är ju att umgås med barnen, det har jag ju förstått. Det är det man ska vilja göra. Fast jag bara tycker det är så förbannat tråkigt att sitta och låtsas vara en liten playmobilgubbe på ett sjörövarskepp – jag pallar inte mer än tio minuter. Men jag borde vilja. Och annars borde jag vilja spela spel med dem. Fast det vill inte de. Och de har ingen lust att vara med och hjälpa till i trädgårdslandet.

Grilla ska man göra. Det gör folk. Det verkar folk kunna lägga typ all sin tid på. Fixa och dona och förbereda. Duka och äta ute. (Det är ju så mycket extra trassel?) Och åka till stranden. Många många timmar på stranden ska det visst vara.

Och så ska man slappna av. Ta det lugnt. Återhämta sig. Fast återhämtningen ska ske på rätt sätt. Man ska vara avslappnad på rätt sätt, på ett sätt som är kvalitetsmässigt rätt, och ihop med barnen. Och helst stänga ner all kontakt med den digitala världen. Inga sociala medier. Man ska slappna av genom att uppfylla andra människors idé om hur den ideala sommarvärlden ska se ut. Genom att vara den där perfekta föräldern som gör de där perfekta föräldrasakerna och de där sakerna som gör att man uppfyller bilden av den perfekta moderna människan som samtidigt är teknikoberoende (vilket man visar genom att skippa facebook) och lagom förstrött gör ingenting alls på ett meningsfullt sätt där man när som helst kan avbryta för att dela ett magiskt ögonblick med sitt barn, och genom att strunta i alla måsten i sitt bekymmerslösa liv där disk och tvätt och städning på något magiskt sätt löser sig själv under hela semestern, så att man kan sitta och grilla hela kvällarna.

Och jag får ångest. För jag prioriterar garanterat fel. Och inget av det jag vill göra är förmodligen viktigt eller meningsfullt nog i det långa loppet av evigheten, och jag borde säkert göra något annat, och jag kan inte slappna av, utan sakerna blir till en inre lista av saker man borde göra – vilket i sig förstör alla möjligheter att vara i nuet.

För att bara ägna sig åt att rensa ogräs och binda upp tomater, och låta barnen spela TV-spel och datorspel för att det faktiskt är för varmt att vara ute och man ändå inte ska vara i solen mitt på dagen, det är inte fint nog.

Strand och bad

Vi var nere och badade igår. På ”vår” strand, här hemma i Skåne. Den är inte fy skam den heller, även om det inte är Bretagne. Och vattnet här nu var varmare än det var i Bretagne förra veckan.

På det hela taget är det varmare här än det var där. Det är för varmt. Dag efter dag med runt eller över 25 grader och oändligt gassande sol. Vi har kämpat oss upp tidigt på morgnarna de senaste dagarna för att alls orka göra något innan det blir för varmt för att man alls ska klara av att vara utomhus.

Någon skriver i mitt facebookflöde att en av de vanligaste semesterbilderna folk lägger upp är på fötter på stranden. Det fövånar mig. Jag har aldrig med kameran till stranden. Dels för att den inte ska bli förstörd av sanden. Dels för att inte behöva oroa mig för att bli av med värdesaker. På stranden ska man kunna vara bekymmerslös och gå i och bada utan att oroa sig.

Men hade jag haft kameran med mig till stranden på semestern är det oändliga mängder med bilder på tidvatteneffekter jag skulle ta. Det upphör liksom inte att fascinera.

Vuxenglass

Återigen inspirerad av en överbliven äggvita vispade jag nyss ihop en liten sats experimentell glass. Eller, strikt talat ska den nog kallas kaffesorbet? Den kan förhoppnngsvis smaka bra i värmen när det känns smått bisarrt att dricka varmt kaffe.

Recept:

Blanda 3 tsk snabbkaffe, 1 tsk kakao och en tsk socker. Rör ut med så mycket vatten som behövs för att det ska lösas upp och bli en tjock sås.

Vispa en äggvita till skum.

Rör ner kaffesörjan i äggvitan.

Stoppa i en bytta i frysen.

 

Smeten smakade i alla fall härligt bitter.