Monthly Archives: juli 2017

Så ge mig hämtning av förpackningar hemma NU!

Och så står jag där igen och samlar ihop återvinningssakerna som jag måste in till byn och lämna i containrarna i affären. För det svämmar liksom över så kvickt i det där utrymmet där vi samlar det här hemma – och då är det egentligen inte så väldigt litet, men det blir ändå snabbt så fullt att det blir ett problem.

Och det känns så idiotiskt. Så vansinnigt. Här har vi först byggt upp ett modernt samhälle där våra sopor hämtas där vi bor. Och sedan har vi byggt upp ett parallellt system, där allt från våra sopor som går att använda till annat än uppeldning istället ska lämnas någon annanstans.

För i ärlighetens namn är det numera väldigt lite som egentligen ska hamna i soptunnan – om man inte har småbarn som använder engångsblöjor. Och de där få påsarna som hamnar i den vanliga soptunnan hos oss innehåller egentligen till övervägande del förpackningar som egentligen borde hamna i återvinningen men som är för kladdiga och äckliga för att jag ska orka hantera dem som återvinningssaker. Ja, och så har vi en tunna till, för matavfall.

Och ja, jag vet. Man behöver inte diska förpackningarna som ska till återvinningen. Det gör jag ytterst sällan. Men eftersom det jag ska lämna till återvinning först måste stå i behållare här hemma till nästa gång jag åker iväg med ”sunk” (återvinningsgrejer), och sedan hanteras när jag tar ut det till bilen, och transporteras i bilen, och jag sedan måste kunna hantera det mesta av det med händerna borta vid containrarna igen, så vill JAG inte att det ska vara alltför äckligt. Speciellt med tanke på att jag helst vill kunna passa på att handla samtidigt, när jag ändå kört dit. Jag vill inte ha hur mycket äckligt kladd som helst på händerna, liksom.

Som sagt var, idiotiskt. Om vi nu ska ha hämtning hemma av saker så bör det ju vara av det som är de stora volymerna.

Cementerandet av en semesternorm

Det känns vid det här laget som en tradition: det här att det så här års kommer en nyhet som handlar om att en del barn(s familjer) inte har råd att åka på semester. I år till exempel denna:

Många familjer i Sverige har för lite pengar för att åka på semester under sommaren. Men det finns saker man kan göra gratis.

Det intressanta är att det är just dessa återkommande nyheter som fått mig att inse, eller tro, att det finns någon sorts norm om att man ska åka på semesterresa – som något sånt där tydligt, konkret, standardiserat… Nyheter av detta slag cementerar en norm istället för att motverka den.

För mig innebär semester främst möjlighet att göra annat än det man brukar. Hinna ikapp med det man inte hunnit, göra saker man inte brukar, inte behöva gå upp en viss tid på morgonen. Kunna ta saker i sitt eget tempo, göra en sak i taget istället för att följa en mer inrutad vardag.

Och ja, semester kan innebära en resa. Eller ett antal dagsutflykter i närområdet. Eller att göra något annat man tycker är kul.

Och semesterresa kan också betyda väldigt olika saker. Jag är uppvuxen med att det väldigt ofta betyder att man tar bilen och tältet och far runt och hälsar på bekanta på olika håll i landet och tittar på saker utmed vägen och badar om det är fint väder, sover hos bekanta när det går och tältar resten av nätterna. Lagar mat på spritkök och lever billigt.

Men de är årligen återkommande nyheterna om att inte alla har råd med Semesterresa TM, för mig är det just de nyheterna som talar om att man förväntas åka på Semesterresa TM, att det är det som är Normen TM.

 

Själv befinner jag mig just nu på folkmusikfestival och gör… ingenting. Och det är ovant :-) Men det är en annan historia.

Ett uppdämt behov av att röja ut och få ordning och en rädsla för att dö under tiden

Semestern närmar sig sitt slut. Så vad har jag gjort den här semestern?

Röjt. Jag har röjt. Sorterat, plockat, gjort av med saker, sålt, slängt, strukturerat…

Jag har ett uppdämt behov av att få ordning. Bli av med. Får ordning på surdegar, göra mig av med saker som inte borde finnas här, sortera saker och få ihop vad som hör ihop.

Det är tråkigt. Och det är mentalt krävande – även om man bortser från aspekten av att en hel del av det jag röjer bland är sånt som tillhört min döde man, och ungefär allt annat jag röjer bland i alla fall väcker minnen av honom på ett eller annat sätt. Det blir ju så, när man levt ihop i sjutton år, och bott i det här huset sedan 2002… Som sagt var, det är mentalt krävande även bortsett från det: att bita ihop och fortsätta med det tråkiga, som innebär ett konstant flöde av jobbiga beslut.

Ja, jag behöver ju vila också. Och jag behöver att det händer roliga inspirerande saker. Men det är liksom som att geggan av saker som behöver röjas och sorteras och slängas är i vägen för att jag ska kunna slappna av, njuta, bli inspirerad och köra igång med saker. Jag har ignorerat det så länge, eller låtit det rinna av, eller vad man ska säga, men det är som att det inte går längre. Att det kliar för mycket av det, att jag inte kan blunda längre.

Så jag kämpar på. Fastän jag stundtals känner att jag inte pallar mer.

Ibland känns det som att jag kommit en bit på väg. Andra dagar, eller stunder, känns det som att det jag åstadkommit egentligen är ytterst marginellt.

För det är ju oändligt mycket kvar ändå på något vis. Jag hinner ju inte klart under den här semestern, liksom.

Men ändå. Jag behöver liksom få en fräsch nystart, eller vad man säger.

Och samtidigt… samtidigt gnager det. Den där oron. Dödsångesten. Tänk om jag plötsligt dör alldeles för tidigt jag också, och så har jag slösat bort den där lilla tiden jag fick på att sortera retrodatorer och pysselhyllor?

Det är samma dödsångest, samma rädsla för att dö innan jag hinner, som jag stångats med förr om åren, den där som gjorde att jag inte ville vänta för länge med att skaffa barn till exempel.

Jag har typ alltid varit rädd för döden. Han var inte rädd för döden, han hade inga ångestproblem. Han dog. Och jag är kvar och har ångest och rensar saker.

Snart är semestern slut. Då drar det vanliga ekorrhjulet igång. Med delvis andra och delvis samma otillräckligheter som semestern.

Och så gör de det igen…

För några veckor sedan beklagade jag mig över att Sydsvenskan bara skrev om flyg som resalternativ om man ska ta sig till Lofoten. Och Sydsvenskan svarade på twitter:

Idag har Sydsvenskan resereportage igen. Den här gången till Schweiz. (Hittar det inte på webben ännu.) Och resandet på plats i Schweiz är tågfokuserat.

Ja. När man är på plats då alltså. För så här ser reseinformationen ut:

Alltså: åk gärna tåg nere i Schweiz – men till Zürich är det flyg och bara flyg som gäller?

Jag hoppas att anledningen till att det FORTFARANDE är så här det redogörs är för att texter som resereportage ligger färdiga långt i förväg och man så här under semestertider helt enkelt inte hunnit ”tänka på detta i framtida reportage”.

Vill du ta tåget till Zürich? Gör en sökning på www.bahn.de

Bytet till engelska handlar inte bara om att folk är dåliga på danska utan även på att de är bra på engelska

Jag är uppvuxen i Skåne. Nordvästra Skåne. Jag är uppvuxen med att åka till Helsingör ganska ofta. Men framför allt är jag uppvuxen med att titta mycket på dansk TV. För när jag var liten fanns det bara tre TV-kanaler: Ettan, tvåan och Danmark. Med tiden tillkom Dansk TV2 (och TV4). Med andra ord utgjorde dansk TV en påtaglig del av det utbud vi hade. Och det var ju inte så att jag tittade mycket på danska program. Men jag tittade på en hel del engelska program på dansk TV, med dansk textning.

Det var väl inte så att jag var BRA på danska när jag var liten. Men jag hade vanan av att läsa danska, och vanan av att höra språket, även om jag inte direkt lyssnade.

Mina barn är också uppvuxna i Skåne. Fast vi bor inte så att vi åker till Danmark så ofta. Och framför allt tittar vi inte på dansk TV. Dels har vi aldrig lyckats få in det särskilt bra, dels är TV-utbudet mycket större idag och det behovet därmed mycket mindre.

Det sägs ibland att svenskar och danskar ofta väljer att prata engelska med varandra. Jag hör till de som tycker det är lite sorgligt och pinsamt. Och jag har väl möjligen funderat en del i banor kring det jag beskrivit ovan, att yngre skåningar/svenskar i mycket mindre utsträckning mött danskan via TV och liknande.

Igår blev jag dock påmind om en annan aspekt av det: Det handlar inte bara om att dagens unga är sämre på danska – de är också enormt mycket säkrare på engelska än vad vi var när vi var små. (Och ytterligare större skillnad om vi backar en generation till, förstås.)

Vi var alltså i Roskilde igår. Och jag pratade svenska, och de danskar jag mötte – på tåget, i kassan till museet, i restaurangen – svarade på danska, och vi förstod varandra huvudsakligen utan problem.

Men när min nioåring ville veta vad hamburgaren på restaurangen innehöll, och jag frågade (på svenska) och personalen svarade (på danska) så förstod han inte. Så då började han prata – engelska. Förstås.

Ja, för min nioåring pratar en hel del engelska. Han tittar på massor med engelskspråkigt på youtube, och alla spel han spelar är på engelska. För nya saker han lär sig så kan han det engelska ordet men saknar ofta det svenska.

För honom är det alltså den naturligaste sak i världen att glida över på engelska när det uppstår språkförbistringar. Inte för att han är lat eller ointresserad av danska, utan för att han tar till den naturliga vägen. För att engelska är hans andraspråk men i vissa situationer snarast hans förstaspråk.

 

Vikingeskibsmuseet i Roskilde

När trettonåringen var en liten plutt på typ ett och ett halvt år (tror jag) så var vi på semester i Danmark. På Själland, det vill säga bara på andra sidan sundet, så inte så långt borta. Vi bodde i en stuga i anslutning till en bondgård på landet, och så åkte vi iväg och hittade på saker: Tivoli och annat i Köpenhamn, något utemuseum med uppbyggda miljöer från stenåldern, något slott där det var alldeles hopplöst att komma med unge i sittvagn. Och så Roskilde, där vi dels besökte domkyrkan (och vår blonde lillskrutt blev fotograferad av japanska turister), dels var på Vikingeskibsmuseet.

Vi blev väldigt förtjusta i Roskilde – det är en söt liten stad. Och vi sa att hit vill vi återvända, kanske bo på något pensionat eller så lite längre tid.

Fast det hörde till de saker som inte hans med när nu livet tillsammans blev kortare än vi hoppats på.

Men igår lyckades jag slutligen få med mig barnen till Vikingaskibsmuseet igen. Det är ju inte så långt egentligen: först tåg till Hyllie (med sommarkortet), sedan tåg över Öresund, byte till nytt tåg i Köpenhamn mot Roskilde, och så buss sista sträckan. Smidigt och enkelt, bortsett från att tåget över sundet var äckligt överfullt.

Och museet var fortfarande så bra som jag mindes det. Det är kombinationen av två bra saker jag gillar: Dels visar man upp de gamla vikingaskeppen, som grävts upp ur dyn på fjordens botten (och berättar varför de hamnade där och en massa annat från den tiden). Dels rekonstruerar man skeppen: visar hantverket, visar resultatet, och ger möjligheten att provåka. På det sättet blir den där tiden för 1000 år sedan både fjärran och nära på samma gång.

Dessutom ligger det vackert, och fritt och öppet, med stora gräsytor för barn som behöver springa av sig.

Ni kan inte både äta kakan och ha den kvar (Flash)

Vi har tittat på Arrow här under våren. Och när de fyra säsongerna Arrow på Netflix tog slut, så gick vi över till The Flash. Vi såg sista avsnittet av säsong 2 (dvs det sista som finns på netflix i nuläget) i onsdags.

Stora delar av säsong 2 berör parallella världar. Det kommer ondingar till Jorden från Earth 2, och det visar sig att väldigt mycket är väldigt likt Earth 1 på Earth 2. I princip alla här från Jorden har identiska dubbelgångare på Earth 2.

Som TV funkar det förstås bra – det finns liksom mycket att bygga story kring. Inte minst i att visa på att små val kan göra stor skillnad, att samma person beroende på små skillnader i vad som händer omkring en kan utvecklas åt väldigt olika håll och bli goda eller onda eller välja helt olika yrken och livsvägar.

Samtidigt är det just det där som gör det så orimligt, och som gör att jag stör mig så väldigt hela tiden. För om små val och skillnader gör stor skillnad på en enda generation så borde det liksom vara uppenbart för alla hur fullkomligt jävla osannolikt det är det skulle finnas dubbelgångare till varje individ på Earth 2. Herregud, om små skillnader gör stor skillnad i varje led, för varje individ, så får vi självklart en helt annan evolutionär utveckling på Earth 2 – och alltså rimligen inte över huvud taget människor, och än mindre en snubbe där som bygger en partikelaccelerator nästan samtidigt, och så vidare… Enda sättet som det skulle kunna bli så är om det skulle sitta en allsmäktig gud och styra alla de parallella universana med järnhand, och så bara stoppa in små variationer här och där. Fast för att få till identiska dubbelgångare behövs ju liksom ändå att samma personer i slutändan skaffar barn med varandra, och…

Det går inte ihop sig, helt enkelt. Och ja, det stör mig. Massor.

Fast jag ignorerar det och tittar ändå.

Det som däremot får mig att gå därifrån, det jag faktiskt inte klarar av att titta på, är när Barry från Earth 1 hoppar in i dubbelgångarens liv i Earth 2 och gör bort sig gång på gång på gång. Eller när han reser bakåt i tiden och gör bort sig. Det är lika illa som Rädda Joppe. Och varken jag eller mina barn klarar av att sitta kvar och titta då, liksom.

The Doctor och samma gamla usla argument

Idag presenterades vem som blir nästa Doctor Who:

Ja, det är en kvinna.

Och det är så oerhört fascinerande med de kommentarer som dyker upp kopplat till detta. Som mannen som kommenterade ungefär (jag hittar inte tillbaka till det nu) att nejdå, han var inte emot en kvinnlig Doctor Who egentligen, utan problemet bestod för hans del i att de minsann säkerligen bara tillåtit kvinnor på audition, eftersom de säkert var PK och hade bestämt sig för att det skulle vara en kvinna den här gången, och det hade ju varit en annan sak om de kommit fram till att just hon var den rätta att vara doktorn den här gången och att hon varit den bästa av alla sökande/alla möjliga, helt oavsett kön, men så kunde det ju absolut inte vara och det var han så säker på så det behövde han minsann inte ha några bevis för, för det var liksom på något vis bevisat av sig självt i sin totala självklarhet…

Klassisk styrelserepresentationsargumentation, typ?

… och jag satt och tänkte att mhm, och alla de tolv tidigare doktorerna, som allesammans varit män, de har ju alldeles säkert valts för att de varit bäst lämpade av alla tillgängliga skådisar och det har aldrig nånsin tidigare funnits något könskriterium som gjort att man bara valt manliga skådisar utan det har varje gång just bara råkat vara en man som varit bäst lämpad. ELLER INTE.

Suck.

För egen del bryr jag mig inte påtagligt mycket om könet hos doktorn, men jag tycker det är på tiden att det blir en kvinna i alla fall, because representation etc. Jag är nyfiken på personligheten hos den nya doktorn, för precis som jag som ”pojkmamma” vet att pojkar är olika så vet jag som Doctor Who-fan att doktorer varierar personlighetsmässigt – alldeles oavsett kön.

Och jag har fortfarande inte fått se senaste säsongen, för den finns inte på Netflix än. Det är en mer brinnande fråga för mig just nu än vem som spelar doktorn i nästa säsong.

En dag som denna är det i alla fall extra fint med ”Man who has it all” – och inte minst kommentarerna där från alla som spelar med i omvända världen-tankesättet:

Opslået af Man who has it all på 16. juli 2017

Så du där borta i döden, hur skulle du lösa det här med lutning och vatten på verandan?

Det har regnat större delen av dagen idag. Mestadels ganska stillsamt tråkregn, men stundtals kraftigare. Inga löjliga mängder totalt sett heller: regnmätaren slutade på 6,5 mm. Nu har det slutat sedan några timmar.

Jag var ute och tittade till verandan nyss, den där verandan som är på väg att återuppstå. Tänkte framför allt kolla färgen jag strök igår och hur den klarat regnet. Det var i huvudsak inga problem.

Däremot noterade jag att vattnet verkligen blir stående vid stolparna. Ovanpå plåten, under och vid stolparna. Alltså, det rinner inte av, det rinner in mot mitten.

Och jag börjar undra om vi gjort samma misstag som de som byggde verandan från början. Inte helt, för den här plåten täcker hela ovansidan av putsväggen och alltså kommer inte putsväggen att spricka av att det runnit in vatten. Men ändå… borde vi ha fixat lutning på hela grejen, liksom?

Jag tänker på alla de gånger – och de är många – då du stått och pratat på på ditt vanliga sätt för besökare om den där plåten som de som byggde verandan varit sådana klåpare att de satt så att den lutat inåt, och att det var därför problemen uppstod. Och nu har vi satt en plan yta av plåt, och så stolparna mitt på så att det är där det trycks ner lite lite extra…

Hade vi gjort annorlunda om du varit med? Mnja. Säkerligen hade lösningen sett annorlunda ut, men just den aspekten tvivlar jag på att vi hade tänkt på. Eller, vi hade knappast byggt en fasad [betoning på första stavelsen!] överkant, liksom, för det skulle ju vara massor med extra jobb, och jag tror inte ens vi skulle kommit på den tanken.

Men i alla fall… Nu när jag tittar på resultatet – som ju inte är klart ännu, vilket liksom blev ännu tydligare nu efter regnet – så skulle jag gärna vilja diskutera lösningar med dig. Ja, det finns andra att diskutera med. Självklart. Och det är ju det jag måste göra. Men ändå. Jag saknar att diskutera med någon som jag vet hur hen tänker, och som vet hur jag tänker, så att man liksom kan värdera alla reaktioner på ett rimligt sätt och foga dem till sina egna tankar och komma fram till något klokt gemensamt…

År och tid och parenteser

Vid månadsskiftet hade jag bott här i femton år. Här, i vårt hus. Det är med bred marginal det längsta jag bott någonstans. Mitt barndomshem på Ängelholmsslätten, dit mina föräldrar flyttade strax efter min tillblivelse, bodde jag från att jag föddes tills vi flyttade när jag var elva och ett halvt år. Det är alltså fortfarande det näst längsta jag bott någonstans.

Jag funderar vidare på saken och inser att även för älsklingen, som ju inte hann bo här i femton år, så kan det ha varit så att det här var det längsta boendet. Visserligen var det inte förrän jag dök in i hans liv som han flyttade sig från Linköpingstrakten, men jag tror ändå att det längsta sammanhängande boendet för hans del var huset hans föräldrar byggde, från att han var sex år och… tills han började plugga? Men jag är osäker. Det är ju inte den sorts detaljer man memorerar i detalj för någon annan än sig själv och kanske sina barn.

De senaste dagarna har tankar de där tankarna, om tid och honom, varit mer påtagliga igen. Den där insikten om att om jag lever ett normallångt liv så kommer åren med honom, de där knappa sjutton åren, i slutändan bara att vara en parentes. Det är på ett sätt så märkligt att tänka sig. Och på samma gång så väldigt nödvändigt. Det där att komma vidare, att leva nu och framåt, det innebär ju hela tiden ett liv utan honom. Det är ju det jag lever nu, ett liv utan honom. Och ja, det gör jag, i allra högsta grad. Beroende på vad jag gör påminns jag ibland mycket om honom, och saknar honom. Men han blir, trots det, hela tiden en allt mindre del av mitt liv. Det känns elakt och fult. Men herregud, jag kan ju inte ägna mitt liv åt att minnas honom eller tvinga resten av världen att minnas honom. Det blir liksom bara patetiskt. Och framför allt: det är inte jag.

(Och nej, det är inte vad han hade velat heller. Ni behöver inte påpeka det, för jag vet det, och jag hade vetat det även om han inte uttryckligen hade sagt det, och alldeles oavsett är det inte så jag funkar – och på det sättet har jag väl aldrig anpassat mig efter vad jag förväntar mig att andra förväntar sig av mig heller. Det här är inte ett ursäktande eller en önskan om acceptans och bekräftelse. Det här är bara nedtecknande av vad som rör sig i mitt huvud. Ju.)