Monthly Archives: maj 2021

“Har du någon att prata med?”

När jag skriver om något som är jobbigt, uttrycker min ångest eller min förtvivlan eller otillräcklighet, så är en av de kommentarer jag verkligen inte vill få denna:

Har du någon att prata med?

Och ja, jag vet att det är oerhört väl menat från dem som skriver så.

Att det är omtänksamt menat från dem som skriver det gör det ännu svårare att påtala att jag inte vill få den frågan. Men jag inser att jag ändå måste.

För det första kan frågan betyda så väldigt olika saker.

NÅGON att prata med?
Vad för sorts någon avses?
Psykolog/samtalskontakt/liknande inom vården?
Nära vän?
Förälder?

Det finns så väldigt många sorters någon man kan prata med.
Beroende på vilken sort som avses så kan svaret vara ja eller nej.

För det andra så är det oklart vilket syftet skulle vara att “prata med någon”.
För att vräka ur mig känslor?
För att hitta konkreta lösningar?
För att för sjutusende gången uttrycka hur saker är och få tillbaka ett konstaterande att det är synd om mig som behöver bära det här men det är inget någon kan göra något åt?

För det tredje är det ett antagande om att just PRATA är lösningen på saker.
I det ligger också antagandet att PRATA är bättre än andra sätt att kommunicera. Som exempelvis skriva.

Jag uttrycker det jag känner. Genom att SKRIVA. Till exempel på twitter eller facebook.
Men det finns något magiskt antagande om att just PRATA är LÖSNINGEN.

Som det här när det ibland cirkulerar postningar på facebook där folk påtalar att Om du mår dåligt så kan du komma till mig och prata, jag finns alltid där och lyssnar. (Och så någon tagg om att #prataompsykiskohälsa eller liknande.)

Mm, för om det finns någon att prata med så försvinner alla ens problem magiskt.

Allt detta, och mer därtill, är vad som far genom mitt huvud när jag får frågan om jag har någon att prata med.

Vilket är det jag förväntas svara på?
Och vilket resultat är det jag förväntas uppnå med att prata med någon?

Dessutom, när jag mår skit, ska jag verkligen behöva lägga energi på att få folk att försöka tänka efter vad de egentligen frågar?
För ja, jag har fått den sortens kommentarer så fruktansvärt många gånger genom åren.

Har du någon att prata med?
Borde du inte prata med någon?

Ja, jag har någon att prata med.
Jag pratar med mamma.
Jag har möjlighet till samtalskontakt via jobbet, vilket jag använder periodvis.
Jag träffar kuratorn på habiliteringen för föräldrastöd ibland.
Ingen av dem kan lösa grundproblemen åt mig. Ingen kan lyfta av det tunga oket.

Dessutom är det det vanligaste förslaget jag får från andra som vill hjälpa men inte vet hur: att vi kan prata. Ringas vid, eller träffas och fika. Långt fler än vad som skulle vara hanterbart. Och för varje person behöver man ändå börja från början, och man kommer att missa någon väsentlig detalj i det man berättar som gör att de råd man ändå får blir fel eller konstiga.

Plus att jag är utbränd. Samtal är ansträngande för mitt huvud. Jag måste begränsa mängden samtal.

Så: jag vet att ni menar väl. Verkligen. Jag vet det.

Men snälla, tänk efter innan du ställer en där frågan:
Vad menar du egentligen? Kan du kanske ställa en bättre fråga?
Om du nu alls behöver fråga.

Nästa gång någon frågar om jag har någon att prata med ska jag försöka komma ihåg att hänvisa till den här tråden – istället för att försöka formulera sjutton svar i huvudet på en gång.

Förtvivlan

Förtvivlan. Det är ren skär förtvivlan jag känner.

Över att jag inte kan hjälpa mitt barn. Över att oavsett alla försök att få det att funka i skolan, från skolan och från mig, så mäktar han inte gå dit.

Över att hur jag än anstränger mig, sliter sönder mitt egna inre, river ut alla resurser jag har i hjärna och hjärta, så kan jag inte göra det rätta, det som behövs för att han ska må bra, det som ska behövas för att han utan vidare ska kunna gå till skolan och vara där den korta tid han ska vara där, i sin anpassade skolgång.

Över att oavsett hur mycket jag kör över mina egna behov, ignorerar allt som behövs för att jag ska må bra, med struktur och förutsägbarhet, så räcker det inte. Hjälper inte.

Över att alla försök till avlastning från kommunalt håll faller platt, för att de får honom att må sämre. För det är bara jag som funkar.

Samtidigt som inte ens jag funkar, liksom.

Ja, det är förtvivlan. Djup förtvivlan, över att det är mitt fel, på ett eller annat sätt. För att jag ville ha ett barn till, för att jag åt sertralin under graviditeten (nogrant avstämt med vården) som kanske kanske påverkat, för att jag inte lyckades få rätsida på hans skolgång i tid när jag var i djup sorg och den dåvarande skolan bara förvärrade allting.

Djup förtvivlan. För att han bara har mig, och jag inte kan hjälpa honom, hur mycket jag än försöker, hur mycket det än tar sönder mig.

Förtvivlan som sliter sönder mig och får mig att försöka igen och igen, fast jag inte kan och inte borde. För att förtvivlan över att inte ens försöka är ännu värre. Och för att nånstans under alltsammans finns rädslan för att de ska ta honom ifrån mig. För det skulle var ännu sämre för honom. Och för att det skulle göra mitt misslyckande ännu större.

Djup förtvivlan. Som jag inte ens visar för mig själv, utan gömmer bakom stillsam uppgivenhet och mängder av leende ursäkter.

För hur ska jag reda ut livet om jag släpper fram all den här förtvivlan? Jag reder ju inte ut det annars heller liksom.

Min älskade underbara smarta unge. Vad fan ska vi göra? Vad fan ska jag göra?

Fem år

Sent ikväll är det fem år sedan du dog.

Om du hade levt så hade så väldigt mycket varit annorlunda. Inte allt, inte de yttre parametrarna, men allting om man kommer ens en millimeter under ytan.

Om du hade levt hade vi renoverat vardagsrummet sommaren 2016. Både verandan och vardagsrummet hade väl förmodligen varit klart innan vintern det året. Sen antar jag att vi hade tagit en renoveringspaus ett tag och fixat med lite mer småsaker, som den dåliga dörren på brädgaraget, innan vi gett oss på nya saker. Byggt nåt nytt och bättre istället för det plåtruckel vi kallar pelletsgaraget, med utrymme för cyklar och annat. För du muttrade över det där rucklet, och hade du funnits kvar hade det förmodligen inte dröjt länge till innan du rivit det, gjutit större platta och byggt nåt nytt. Och vid det här laget skulle vi förmodligen ha snyggat till fasaden och bytt eternittaket till plåt och satt upp solceller.

Fast det där är de mindre, irrelevanta sakerna i sammanhanget. Betydligt viktigare är att tid äntligen skulle ha funnits. Det där när barnen börjar bli större. Friheten av att du och jag skulle ha kunnat göra saker tillsammans, utan att ta hänsyn till små barn i allting. Större möjligheter att åka iväg och dansa tillsammans. Eller för den delen sitta och dricka te på ljugarbänken på kvällen, utan att behöva hantera evighetsnattningar av barn.

Och det skulle ha funnits en du att sitta och prata med vid matbordet. Det skulle göra det enklare att få barnen att sitta med där också. Det hade funnits en naturligare mötespunkt där. De var det där jag drömde om när vi skaffade barn. Att vara en familj. Människor runt ett bord som pratar och umgås. Diskussioner mellan dig och mig som skulle locka barnen att också delta i samtalet liksom.

Som det är nu finns det ingen naturlig punkt för sånt. En utbränd mamma som knappt orkar laga maten är inte alls lika lockande att umgås med som det där som fanns mellan oss, det där magiska mervärdet som uppstod av oss två tillsammans.

I den mån jag och barnen äter tillsammans så gör vi det nästan alltid framför tv:n. Och det är aldrig någon som sitter kvar och pratar. Vi har inte den sortens gemenskap som centrerar kring något på det sättet. Nej, jag har inte ork att bygga det på konstlat vis.

Om du hade funnits kvar hade vi varit två vuxna som tillsammans kunnat slåss mot skolan när de inte såg vårt yngsta barns behov, när de inte anpassade efter hans svagheter och hans styrkor. Vi hade kunnat vara ett team, samarbetat med att hitta lösningar, med att framföra argument, växlat och hjälpts åt. Istället blev jag den ensamma jobbiga bråkiga mamman som man kunde sätta sig på, alldeles ensam mot alla skolans representanter. Ja, de skulle lyssnat bättre på dig. Jag vet inte vad det var med dig, men även om vi sa samma saker så var det något med dig som gjorde att folk lyssnade. Men ensam blev jag den där mamman som inte samarbetade (för att jag inte ville köra över mitt barn). Ensam blev jag så utsatt att såren hos både mig och barnet går så djupt att jag aldrig tror de läker. Och eftersom det var jag som alltid behövde (fortfarande behöver) stå på standby och kunna lösa skolsituationer ALLA arbetsdagar, så kunde jag inte befinna mig på mitt fysiska jobb särskilt ofta, och sällan slappna av när jag var där.

Jag blev utbränd.

Jag skulle inte ha bränt mig så totalt om du funnits här. Det skulle inte ha gått så illa, gått så långt, om vi varit två. Jag hade haft ett val, en möjlighet, att stoppa i tid om vi var två. Och behovet att stoppa hade varit mindre. Det hade aldrig blivit så illa om vi varit två att dela på ansvaret. Jag skulle inte ha behövt bränna min hjärna på en nivå den kanske aldrig hämtar sig från.

Då hade jag haft en hjärna som orkade hjälpa vår gymnasieungdom med både fysik och matte utan problem. Inte för att jag skulle ha behövt det, för du skulle sannolikt ha huggit in med det med liv och lust <3

Men ja. Vi lever. Det gör inte du. Att leva är bättre än att vara död, även med en bränd hjärna.

Och ja, visst, det händer bra saker.

Vi har en ny katt, sedan snart tre år tillbaka. Artemis. Du skulle ha gillat henne.

Och verandan blev klar. Mer eller mindre i alla fall. Det tog tid, men den blev fin och används flitigt. Förmodligen kommer stolparna att ruttna lite för fort, och det regnar in. Vi skulle ha löst det bättre tillsammans, du och jag. Vi var bra på sånt. Vi lärde oss tillsammans, efterhand. Vi var ett fantastiskt team.

Och jag har gett ut min första bok! Du vet, den där jag egentligen hade skrivit redan innan vi träffades. Skulle jag ha gett ut den om du varit kvar i livet? Kanske. Förmodligen inte än. Det var din död som fick mig att plocka fram den och börja bearbeta. För att jag behövde hålla fast vid egna mål, ha saker jag kunde göra även om jag var ensam – och saker jag kunde göra fastän jag var låst hemmavid i väldigt stor utsträckning.

Förmodligen skulle jag plockat fram det där manuset någon gång ändå. Men det hade nog dröjt lite längre. Tills barnen var större. Tills vi hunnit hitta på lite fler roliga saker tillsammans.

Och bok 2, som kommer ut ganska snart … ja, den skulle också blivit skriven tids nog. Den fanns ju som en grundtanke redan innan vi träffades. Men den skulle ha sett helt annorlunda ut om inte du dött. Som det är nu är vissa bitar av den starkt färgade av sorg. På gott och ont. Det var bra att kunna få utlopp för sorgen. Förmodligen gjorde sorgen mig bitvis till en bättre författare. Men jag hade hellre varit utan det och haft dig kvar. Förstås.

Jag går barfota idag. Jag och många andra. Det är så vi gemensamt håller ditt minne levande. Vi har inte glömt dig.

Men det är inte i det barfota jag saknar dig. Jag saknar det vi var tillsammans. Jag saknar den självklar med vilken du fick mig att känna att jag dög, att jag var bra, att jag fick vara jag. Och jag saknar det där som fanns nånstans mellan oss, i meningarna vi avslutade åt varandra, i det där självklara som gjorde att det var omöjligt att tänka sig tillvaron utan dig.

Och jag längtar fortfarande efter en möjlighet att riktigt kunna få känna hela vidden av förlusten av dig. men det kräver att jag kan lita på att någon finns här och kan fånga upp mig, sopa upp resterna av mig. Och det är ingen annan som har den effekten på mig än just du.