Monthly Archives: oktober 2013

Fuskat?

Det senaste dygnet har huvudsakligen kännts som fusk. Ja, det är den bestående känslan. Eller kanske inte fusk – men jag vet inte hur jag annars ska beskriva det.

För det första så bestod vi liksom inte testet när det kom till värme- och energidelen. Ja, vi har en kamin, men när det väl kom till kritan var den obrukbar. (Sotaren var här tidigare idag, och han fick ut oändliga mängder välpackat fågelbo. ”De brukar inte gilla att bygga bo i runda kanaler”, sa han. Nå, det var uppenbarligen inget hinder här :-( Vi ska sätta dit hönsnät, i alla fall.) Det kändes rejält snopet och misslyckat.

Jag beskrev tidigare idag min situation ungefär som strömlös, tåglös och telefonlös. ”Oj, då är ni helt isolerade?” kommenterade någon. Fast det var vi ju inte alls. Inte ett dugg isolerade, faktiskt. Vi har hela tiden haft möjlighet att lyssna på radio (med batteri) och vi har haft möjlighet till kontakt med omvärlden med trådlöst internet. Vägarna har hela tiden varit fullt farbara, och när batterierna i dator och trådlöst modem började ta slut var strömmen tillbaka i byn och jag kunde åka dit och ”tanka”. Och ikväll, när strömmen ännu inte var tillbaka, åkte vi till en kompis för att laga mat, dricka varmt te (och äta kaka) samt ladda batterier igen.

Inte ett dugg isolerade. Ingen nöd på oss alls.

Och jag är jätteglad att det funkat så smidigt och jätteglad för goda ”grannar” (avstånd och grannskap är relativa begrepp). Men jag lyckas inte riktigt skaka av mig känslan av fusk.

Vi klarade oss inte själva.

Vi var inte avskurna. (Det brukar vi vara när det är snöstorm, vilket är den sorts oväder vi är mest vana att hantera.)

Nu är strömmen tillbaka, sedan ett par timmar. Och det går att elda i kaminen. Jag har för första gången värmt vatten i den begagnade rostfria kaffepanna jag köpte tidigare i år, och konstaterat att det går utmärkt och till och med ganska snabbt att värma vatten på kaminen vid behov. Det känns tryggt och bra. Det var ju så jag ville att ovädret skulle vara ;-)

Statusuppdatering

Här är fortfarande strömlöst. För typ en timme sidan blinkade strömmen till under ett ögonblick men försvann sedan igen.

Under några timmar på förmiddagen var vi också utan fast telefoni, men den har kommit tillbaka.

Tågen ska visst ha börjat gå igen. Men jag fortsätter jobba hemifrån utifrån bästa förmåga.

I morse lämnade jag barnen till dagis och fritids inne i byn. Där finns det ström. Så jag satte mig där och jobbade en stund och lät datorer och telefoner laddas. Samt blev bjuden på kaffe.

Huset härhemma har hållit sig rätt okej i temperatur. Enligt termometern har det legat på dryga 19 grader inomhus hela dagen. Men en siffra är ju sällan hela sanningen. Det börjar faktiskt kännas lite kallt och ruggigt här nu.

Varningar och åsikter

Under dagen har jag annars träffat på samma gamla gnäll som vanligt, via vad jag hört folk kommentera och vad jag läst på nätet etc.

”Kommer inte stormen snart?” – Nej, om man sagt att den ska komma på måndag eftermiddag så kommer den varken söndag kväll, måndag morgon eller måndag lunch.

”Äsch, det blir nog inget den här gången heller. Det minns man ju hur det var sist det varnades – det blev ju nästan inget.” – Nej, kanske inte där du befann dig. Men varningarna handlar inte bara om den lilla fläck med en radie på 1 meter mitt inne i stan där du befinner dig.

”Va? Ställer de in tågen redan innan stormen dragit igång? Det är väl fegt?” – Nej, det är inte fegt. Det är klokt.

Vi tar det en gång till:

Att gå ut med varningar i förväg möjliggör beredskap. Vi får veta att det KAN bli riktigt illa. Det är en service, en lyx. Det är ingen garanti för att det kommer att bli för jävla illa, det är bara goda råd för att vi ska ha en chans att vara beredda. (Jag är så jävla glad att leva i en tid när jag kan få den sortens varningar.)

Och att ställa in tågen i förväg är att välja säkerhet – samt tvinga folk att förbereda sig. När man får veta att tågen kommer att ställas in så åker de allra flesta som har möjlighet hem i god tid. Det innebär att det är betydligt färre som behöver tas omhand av ersättningsbussar. Den minskar risken för totalt kaos med massor med strandsatta människor. För: bussar kan ta betydligt färre människor än tåg. Bussar tar längre tid. Hur väl förberedd man är så kommer det att bli besvärligt med många ersättningsbussar, men då är det bättre att kunna göra det på ett ”kontrollerat” sätt. Och jag, som kan jobba hemifrån, lämnar gärna min plats på ersättningsbussarna till dem som verkligen behöver dem, som till exempel sjukvårdspersonal.

Tidigare i samma ämne: Beredskap och flytande snö

Rapport från stormen: det går ingen nöd på oss

Jag tog tåget hem redan vid lunchtid och jobbade hemifrån på eftermiddagen. Tågen åt det här hållet skulle sluta gå vid 16-tiden på grund av den kommande stormen. Under eftermiddagen uppgraderades klass 2-varning till klass 3-varning.

Vi hämtade hem barnen extra tidigt. Fast sedan började vi i fel ända. För vi trodde väl nånstans inte riktigt att det skulle bli strömavbrott här; åtminstone inget ”riktigt”, längre. Det brukar liksom aldrig bli det – har aldrig blivt det tidigare under rejäla stormar (vi har trots allt bott här i elva år). Men den här gången fick vi tji, eller nåt. Efter att först ha fikat när vi kom hem vid halv fem tiden, sedan smält stearin och börjat gjuta ljus av gamla stumpar (för nöjes skull; ljus har vi gott om) så började vi lite stillsamt fixa med maten parallellt. Värma på kycklingrester i buljong från igår och koka ris.

Riset hade hunnit koka upp. Kycklingen hade börjat bli fesljummen. Då gick strömmen. Och efter en minut (?) så kom den tillbaka en knapp sekund – men sedan försvann den igen. Och har nu alltid varit borta sedan klockan 18. Prognosen som Eon skickade med sms är att strömmen ska vara tillbaka till klockan 18 imorgon.

Vi har det ganska mysigt. Maten blev ätklar eller vad man ska säga: riset kunde stå kvar och svälla klart, och kycklingen gick förstås att äta även om den inte var varm, och kompletterad med en klick creme fraiche och en konservburk majs så blev det en helt okej måltid. Vi har levande ljus, och ficklampor med batterier, och radio med batterier som stått på med allmän info större delen av kvällen. Vi har läst många kapitel sandvargen, och nu har femåringen somnat i soffan och läsningen består i Harry Potter.

Fast jag stör mig. Stör mig på den jävla kaminen som vi inte kan elda i. (Fast bra att vi upptäckte problemen, och sotaren kommer imorgon, och det är inte kallt. Bara störigt.) Jag har planerat att jobba hemifrån imorgon, eftersom tågen visst inte ska gå förrän vid lunch, men jobbdatorn är inte fulladdad, så jag kommer bara att kunna jobba en stund.

Samtidigt är jag ganska nöjd. Vi hara tak över huvudet, mat, det är inte kallt. Vi är inte utomhus, vi sitter inte fastklämda i en bil eller bakom en vält långtradare, vårt tak har inte blåst av (tror jag inte) och väggarna har inte rasat. Vi har det bra. Riktigt lyxigt, till och med. Till och med lyxen av en bärbar dator och ett trådlöst nät, även om vi måste spara på batteritid i prylarna.

Som mest blåste det nog strax efter 17, då var vi uppe i 28,5 m/s. Nu visar väderstationen stigande tryck.

Och så sänker sig mörkret igen, på gott och på ont

Vi har ställt om till vintertid, och idag var det kolmörkt redan vid strax efter fem på kvällen.

Igår fick vi plåttaket på plats på brädgaraget. Huvudsakligen flöt det väl på bra, även om det visade sig att måtten vi beställt inte stämde med verkligheten och plåtsaxen fick tas till för att anpassa plåtarna till verkligheten. Idag har min man kuskat runt mellan diverse byggmarknader för att få fatt i vindskiveplåtar (heter det förstås inte) i rätt färg (det fick han ge upp, det fick blir svart istället), och sedan har han satt dit dem. Taket är på plats. Det känns tryggt.

Vi har sprungit runt i trädgården och snabbsamlat in ”lättflyktiga” prylar inför den analkande stormen (klass 2-varning) som ska komma imorgon. Det är i sig lite deprimerande: trädgården är hösttrött, sommarens skönhet slätar inte längre över alla skavanker på byggnader, rabatter och annat, och man påminns om allt man inte hunnit eller inte gjort. På det sättet är det skönt med mörkret som kommer och gömmer – och det får mig också trots allt längta lite efter den förlåtande snön som gömmer ännu effektivare.

Det är fortfarande väldigt varmt för årstiden. Men trots det bestämde vi att det kunde vara läge för en liten mysbrasa, den första för säsongen. Det sket sig. Det blev inget drag i pipan, utan bara rök in, så vi fick lägga ner det. Det känns ju inte direkt bra inför den kommande stormen, att kaminen, vår fina värmereservslösning, uppenbarligen inte funkar för närvarande. Oklart ännu vad det beror på, men just nu är inte rätt tillfälle att klättra upp på taket och undersöka skorstenen. (Det blåser rätt bra ikväll också.) Men men, det var ju bra trots alt att vi upptäckte problemen nu, innan det är vinter på riktigt…

 

Den där besvärliga konstiga motsättningen…

…i vad det innebär att engagera sig i sina barn.

Med att engagera sig i sina barn menas allmänt att göra saker med dem NU. I stunden. Leka. Vara ute i naturen. Prata. Läsa. Pyssla. Se dem i ögonen.

Att engagera sig i sina barns framtid däremot ses inte som något positivt. I alla fall inte generellt.

För mycket av det man kan göra – mycket av det jag gör, i alla fall – för mina barns framtid, det avfärdas på samma bräde som totala meningslösheter. Väldigt mycket av det jag gör för mina barns framtid gör jag nämligen vid datorn. Jag bloggar. Jag arbetar ideellt för föräldravrålet. Jag delar viktig information via facebook, så att andra ska se den. Jag diskuterar. Jag letar information. Jag letar begagnade varor på blocket och tradera för att minska nykonsumtionen. Men allt som görs vid datorn, eller för den delen via en telefon med skärm för dem som använder sådana, det avfärdas på samma nivå som meningslösheter. Statusuppdateringar anses liksom vara detsamma som navelskåderi. Och all datortid som inte är jobb anses vara tidsfördriv. Och som förälder ska man alltså inte ägna tid åt datorn.

Skulle man däremot dra med sig barnen ut på en demonstration eller liknande så är det förstås lika ifrågasatt. För man ska inte blanda in barnen. Man ska inte pracka på dem någon uppfattning. Man ska inte låta dem utsättas för jobbiga tankar. Demonstrationer kan dessutom upplevas obehagliga, speciellt om man råkar komma i diskussion med någon, och herregud, sånt ska man ju inte utsätta sina barn för!

Men det är förstås inte heller okej att åka iväg på saker man engagerar sig i UTAN barnen. Har man nu satt barn till världen så ska man ju vilja vara med dem 24/7.

Enda sättet att vara en engagerad förälder på ett accepterat sätt är alltså att leva i nuet och strunta i de viktiga saker som påverkar barnens framtid.

Eller så får man som jag försöker engagera sig i barnens framtid men ha ett ständigt dåligt samvete för att det faktiskt innebär att man sitter vid datorn.

Anti

Ibland blir jag bara så anti.

Eller, för den delen, känner mig som en miljöbov, för att jag inte gör som det generella miljörådet.

Som det här med att ”diska under rinnande vatten”. Det är en sådan där sak som brukar stå som ett miljötips: ”Diska inte under rinnande vatten”. Och det brukar finnas med i undersökningar som ska kolla hur bra eller dålig man är för miljön: ”Diskar du under rinnande vatten?”. Och jag erkänner nu: det har hänt att jag fuskar med svaret på den frågan.

För jo, visst händer det att jag diskar under rinnande vatten. Det betyder inte att jag skiter i miljön. Men jag försöker diska på det sätt som är vettigast, bland annat utifrån vattenhushållande, vid varje enskild tidpunkt.

Den allra mesta disken kör vi i diskmaskinen. (Vilket ju enligt alla beräkningar jag sett är det resurseffektivaste sättet.) Men så finns det en del saker som vi diskar för hand. För att de är skrymmande, eller extra kladdiga, eller extra ömtåliga eller svårdiskade eller något annat. Och ibland handlar det helt enkelt om saker som blir mycket svårare att diska om de måste stå och vänta tills dess att man ska diska fler saker men är lätta att få rena om man diskar dem direkt.

Och ska man bara diska några enstaka saker så går det snabbast att diska dem under rinnande vatten. Jag har ofta diskat klart dem på kortare tid än det skulle ta att fylla diskhon – det skulle alltså gå åt mer vatten om jag inte diskade under rinnande vatten. Diskar jag under rinnande vatten sköljer jag dessutom av sakerna direkt istället för att behöva ha ett extra sköljvatten. Har jag riktigt kladdiga saker så blir ju allt vatten för skitigt för att kunna diska i om jag stoppar ner saken i en fylld diskho – och ska jag först skölja bort det kladdiga är det ju effektivare att jag samtidigt använder en diskborste och diskar rent. Och har jag många byttor eller annat som jag ska diska samtidigt och som inte är så kladdiga så travar jag dem oftast i varandra, fyller vatten och lite diskmedel i den översta, diskar den och tömmer vattnet ner i nästa etc; då går det ändå åt mindre vatten än om jag fyller baljan/diskhon.

Och att jag diskar under rinnande vatten betyder ju inte att jag låter vattnet stå och rinna hela tiden under den stund jag diskar. Jag sätter på och stänger av det många gånger – vattnet står bara på just när jag behöver vatten. Precis som när jag borstar tänderna.

Eller det här med att man ska undvika att ta bilen under milen. Varför just då? Visst, man ska självklart undvika bilen i möjligaste mån över huvud taget. Och ja, jag vet att utsläppen blir större per km när man kör kortare sträckor. Men i alla fall, varför detta fasliga fokus just på resornas längd? Är det inte vettigare att fokusera på att välja bort bilen där det är praktiskt möjligt och använda bil i de situationer som, för just ens egen del, känns nödvändigast?

För min uppfattning är att det, åtminstone för oss, ofta är de långa resorna som går att lösa bra med tåg och buss. Men de korta resorna är ofta de som vi ”behöver” bilen till. Morgonens flängande fram och tillbaka med barnen till fritids och dagis och sedan vägen upp till tåget. Detsamma på eftermiddagen, med ett stopp vid affären. Turer in till huvudortens service, inköp av virke och annat till husrenovering. Bussar går för sällan, har hållplatserna på fel ställen och för dåliga transportmöjligheter för att det ska funka att ha som lösning för dessa grejer.

Men när vi väl kommit in till huvudorten, då funkar tågen alldeles utmärkt. Både för att ta sig några mil bort till jobben och för att ta sig många mil bort för att hälsa på släkten. Speciellt om vi har en bil ståendes där som väntar så att vi kan ta oss hem sista knappa milen när vi återvänder. Annars skulle det ju aldrig funka… (Nej, inte ens taxi är en säker lösning. För tillfället finns fungerande taxiverksamhet, men det varierar över tid, om man säger så…)

En påse nötter och russin och en smoothie

Jag lever lyxliv.

Jag har varit och tränat, är lite småhungrig, och vet att jag kommer att få mat när jag kommer hem, men det blir om nästan två timmar och jag är hungrig nu. Så jag går och köper en påse blandade nötter och russin. Och en smoothie. 48 kronor slutar notan på.

Ja. Jag har råd med det, det är inget snack om saken. Fast jag har ändå dåligt samvete.

Nöt- och russinpåsen är ekologisk. Alltsammans är hyfsat nyttigt. Men det är nästan femtio spänn på ett litet mellanmål, och jag vet att det är lyxlirande.

För tjugo år sedan hade jag gått och köpt mig en banan, och det hade kostat mig 2 kronor. Nej, den hade inte varit ekologisk, för det fanns inte att få fatt i på den tiden i staden där jag växte upp. Men en banan dög alldeles utmärkt och tillräckligt för sammanhanget egentligen. Fast nötter är mycket godare än bananer. Och det är väldigt ofta nuförtiden jag unnar mig att köpa nötter istället för en frukt när jag är i den sitsen. (Och så är det nästan omöjligt att få köpa ekologisk frukt i lösvikt.)

Och jag har råd.

Men jag kan ju faktiskt låta bli? Någon annan kunde behöva pengarna.

 

Jag funderar en hel del på pengar. Hur ska jag veta vad som är mest prioriterat att lägga dem på? För nej, även om jag lever lyxliv med nötter och smoothies, så räcker inte pengarna till allt jag skulle vilja och allt jag tycker jag borde. Så hur prioritera? Hanla allt ekologiskt? Skänka pengar till välgörande ändamål? Stötta Föräldravrålets TakeSpace-kampanj? Amortera på huslånen så att vi klarar oss den dag bankväsendet rasar?

Ja, inte vet jag. Så det blir väl den gamla vanliga sortens halvmesyrer. Lite av allt. Inget fullt ut.

Och då och då också någon påse nötter.

 

 

Varför vill män bli chefer?

Jag funderar ibland på det här med att bli chef. Man vill att fler kvinnor ska bli chefer. Och ja, jag håller ju med om att det behövs kvinnliga chefer.

Men jag vill verkligen inte bli chef.

Att vara chef verkar mest väldigt tråkigt. Och jobbigt. Det är ekonomi/budget, personalansvar, administration, ta hand om alla jobbiga bollar och allt som inte lyckas bli löst annars. Och det är att liksom aldrig vara ledig. Att i någon mån alltid kunna prioritera arbetet. Att jobba deltid är i de flesta fall inte att tänka på.

Varför skulle man vilja ha den rollen?

Jag jobbar ju med saker som jag tycker är viktiga, för att åstadkomma en förändring. Det är det som är min drivkraft. Utan det skulle jag inte må bra av att jobba. Varför skulle jag vilja byta bort det mot något tråkigare och jobbigare?

Nej, högre lön gör inte chefsrollen intressantare. Inte ett dugg.

Och nej, jag klagar inte på chefer. Chefer är jätteviktiga. Det är ju en faslig tur att det finns folk som vill göra jobbet.

Men om vi ska återgå till det här med män eller kvinnor som chefer… Den intressanta frågan är väl varför män i större utsträckning än kvinnor går med på att ta jobbet som chef. För ärligt talat, generellt måste väl män tycka det är precis lika tråkigt med allt det där jag radade upp? Generellt sett måste väl män vara lika ointresserade som kvinnor av att släppa roiga arbetsuppgifter för tråkgörat? Generellt sett måste väl män vara lika ointresserade som kvinor av att ge upp sin fritid och frihet?

Ändå gör män det i större utsträckning. Varför?

Ja, det finns självklart en historisk del: män har historiskt sett varit chefer i större utsträckning.

Men ändå. Det räcker inte.

Är det ett större ansvarskännande hos män? Känslan av att någon måste göra det här, så det är lika bra jag gör det? Eller har de fått lära sig att känna ansvar för andra saker än kvinnor?

Har de helt enkelt lärt sig att det är så här man gör, man ska sträva efter att bli chef, i större utsträckning än kvinnor – så att det liksom är ett sådant där mål de har utan att man egentligen reflekterat över det (som det ju är med många saker man får med sig ”kulturellt”)?

Eller har de tvärtom i större utsträckning lärt sig att inte ta ansvaret så blodigt allvarligt, så att de har lättare att ta chefsskapet med en klackspark, och det därför inte känns särskilt betungande?

Eller jobbar män i mindre utsträckning med saker de brinner för, och därför känns det inte som någon uppoffring? Det skulle ju kunna hänga samman med att kvinnor, generellt, får kämpa mer för att få lov att göra det de vill (eller möter mer motsånd av olika slag) och därför är mer angelägna om att faktiskt få fortsätta med det när de nått dit?

Jag vet inte. Jag bara spekulerar och funderar ;-) Säkert har någon forskat på det här?

Och ja, det här är ett inlägg fullt av generaliseringar och förenklingar. Iblnd får det vara så :-)

Taket blev förresten inte färdigt

För någonstans i kedjan av beställningsgrejerhar någon missat i kommunikationen. Så ingen talade om vare sig för oss eller byggmarknaden att man också måste betälla en takfotsplåt (eller vad den hette). Och utan den kan man inte lägga resten av plåttaket.

Så vårt brädgaragestak består än så länge ”bara” av nya bjälkar, nytt råspont och ny takpapp. Men gott nog så; det är ändå mycket bättre och tåligre mot regn än det varit på ett antal år :-) Och den där plåtbiten ska komma inom ett par veckor.