Monthly Archives: december 2012

Jorden gick inte under. Nu skruvar vi upp tempot i arbetet med att rädda Jorden.

Jorden gick inte under den 21 december. Nej, det trodde jag självklart inte att den skulle heller. Att människor för länge sedan valde att bara göra klart almanackan till ett lämpligt tillfälle oerhört långt fram i tiden säger självklart ingenting om vad som ska hända efter det.

Men att vi passerat det där datumet är ändå viktigt, på ett annat sätt. För en del människor har liksom använt det som en ursäkt för att inte behöva bry sig om verkliga problem. När man försökt diskutera den allvarliga situation Jorden befinner sig i, har en del viftat bort det med ”ja ja, men Jorden ska ju ändå gå under den 21 december 2012”. Underförstått: så vi behöver inte bry oss och tänka mer långsiktigt än så. Eller: så ni som pratar om att vi sabbar Jordens framtid hamnar liksom i samma kategori som de som snackar undergång kopplat till Mayakalendern.

Nå. Nu har datumet passerat. Ingenting hände. Jorden gick inte under. Istället fortsätter den långsamma undergång vi alla orsakar Jorden.

Nej, självklart kommer inte Jorden att gå under. Jag bedömer det som osannolikt att vi skulle lyckas spränga hela klotet :-) Jag tror inte ens att vi kommer att lyckas utrota allt liv :-) Det finns gott om livsformer anpassade för extrema miljöer och gott om organismer med så kort generationstid att de snabbt kan anpassa sig till nya förutsättningar. Å andra sidan – är det över huvud taget intressant? Det är livsformer som är ganska ointressanta ur mänskligt hänseende annat för en drös nördar (mig inkluderad). Det som är intressant är att vi drastiskt ändrar – försämrar – levnadsvillkoren för väldigt många arter, inklusive oss själva.

Det magiska datumet har passerat. Det innebär att det inte finns några ursäkter längre. Tvärtom är skälen bättre än någonsin. Världen gick inte under – du har överlevt! Om du trodde att Jorden skulle gå under den 21 december 2012 så har du vunnit högsta vinsten: du lever! Allt nu är bonus. Alltså kan du utan problem ställa om till en hållbar livsstil nu, eftersom den ändå är bättre än undergången.

Och oavsett om du trodde Jorden skulle gå under eller bara använde det som ett svepskäl: Nu är 2012 snart slut. Nu börjar 2013. Dags för en hållbarare livsstil!

Jag vill ha bra mat extra allt – inte tvärtom

Bra mat. Rstn hr vi plckt brt.

Så står det på Icas reklamskyltar. Det är reklam för deras billigaste egna varumärke, Ica Basic.

Jag antar att det de plockat bort är sånt som giftfri odling, allmän hänsyn (rimliga löner, vettiga arbetsvillkor etc) till dem som odlar och arbetar med att producera varorna, miljöhänsyn av alla de slag genom hela produktionskedjan, och så vidare.

För det är ju sånt som kostar pengar. Det är sånt som gör att produkterna blir dyrare. Det är alltid den sortens hänsyn som anses okej att plocka bort – Ica får garanterat sin inkomst ändå.

Därför väljer jag bort billighetsprodukterna. Jag betalar gärna mer och får produkter som innehåller alla bokstäver, inklusive dem som betyder alla sorters hänsyn.

Är det kanske för övrigt därför folk åker till Thailand?

Apropå förra inlägget, dårå.

För att det ger en möjlighet att vara ledig utan att vara tvungen att umgås med barnen dygnet runt – och samtidigt ger det sken av att man gör just det: tillbringar all tid med barnen?

Ja, jag vet ju inte. Jag har aldrig varit på charterresa, så jag spekulerar bara helt vilt :-)

Men alltså, en stor nackdel med att ha barn är ju just att man faktiskt i princip aldrig kan känna sig helt ledig. (”Fast det får man väl inte säga i det här jävla landet!”) Är man ledig så är ju barnen också hemma, och tja, även om det är mysigt och trevligt, i alla fall en del av tiden, så… helt ledig känner man ju sig inte, liksom – man kan inte bara skita i allt och göra som man vill, i alla fall, på det sätt som man kunde innan barnen. Även nu när barnen är större kan det ibland kännas som en lättnad när man efter semester eller ledighet kommer tillbaka till jobbet :-) Åtminstone delvis och ibland.

Men om man åker på en charterresa, så kan man dumpa barnen på någon sorts barnklubb – och alltså koppla av helt, vara barnfri, i alla fall några timmar. En lyx som inte erbjuds om man tillbringar sin semester hemma i Sverige. Och ändå så uppfattar omgivningen hemma det som att man har gett sina barn det bästa: man har umgåtts hela familjen under mycket avslappnade former, dygnet runt, i paradiset.

Eller? Jag vet som sagt var inte. Det var bara en tanke. För på något vis får jag en känsla av att det är något mer än bara sol och bad som lockar…?

Måste vi ge så himla mycket tid?

Ge inte barnen en massa prylar i julklapp. Ge dem av din tid istället, det är det som är verkligt värdefullt för dem!

Nej, det är inte ett exakt citat. Men det är det samlade budskapet i många uttalanden i dessa tider. Ett försök att få folk att konsumera mindre, minska julklappshysterin, och så vidare.

Och jag undrar lite grann om det inte ibland har motsatt effekt. Om det inte just är att folk känner ett sånt krav på att umgås med barnen som gör att de känner ett behov av att kompensera.

För ja, det är en utbredd ”sanning” att dagens föräldrar har för lite tid för sina barn. Från det att barnen är nyfödda får man höra att man ägnar för lite tid åt sina barn. Men är det verkligen så? Man får intrycket att vår generation minsann prioriterar tid med våra barn mindre än alla tidigare generationer. Kan det verkligen vara så?

Snarast har väl föräldrar i alla generationer haft ganska lite tid att leka med sina barn? Även när föräldrarna arbetat hemma – som bönder, eller med en mamma som skött hemmet – så har ju föräldrarna trots allt arbetat större delen av tiden. Med att sköta hushållet, laga huset, plöja åkrar, mjölka korna, och så vidare. En bonde med självhushåll har knappast mer fritid än en kontorsråtta.

Alltså: rimligen har dagens föräldrar generellt sett betydligt mer fritid än tidigare. Och med detta har det dykt upp ett krav på att mer av denna tid ska läggas på att göra saker med barnen.

Dessutom har fokus flyttats på hur den tiden ska användas. Det räcker alltså inte att man tillbringar tiden tillsammans med barnen – med att göra saker i samma rum som barnen, eller att barnen får vara med och titta på och hjälpa till, utan istället ska fokus flyttas till barnen. Man ska göra saker tillsammans med barnen – med barnen i ledning. Barnen ska styra och ställa. Ska man baka så ska barnen bestämma vad som ska bakas och får göra huvuddelen av det roliga, och som förälder ska man inta rollen av assistent – allmän medhjälpare och städpersonal.

Kravet på att ge barnen av sin tid blir betungande. Det räcker inte att finnas och vara, man förväntas liksom ge sitt allt, helst av all sin lediga tid.

Jag tror att det är ett skäl att köpa en massa leksaker. Man försöker köpa sig själv ledig tid. Kravlös tid. Tid när man inte förväntas roa barnen.

Att säga ”ge barnen din tid istället för leksaker” riskerar att liksom bara spä på det.

Ärligt talat, att ha ambitionen att ge barnen mindre mängd leksaker ska inte behöva kompenseras med något alls. Barnen behöver inte så mycket leksaker, punkt.

Om det är något vi ska ge dem mer av så är det föräldrar som kan få vara just bara människor.

Det lilla huset i stora skogen

Jag har börjat läsa en ny bok för barnen. Eller ja, ny och ny :-) Men några dagar innan jul plockade jag fram första boken i Lilla huset på prärien-serien: Det lilla huset i stora skogen.

På något vis inbillar jag mig att det är bra för barnen att ”uppleva” en tillvaro som är mycket mer spartansk, utan att det på något vis är synd om personerna i boken – de har det ju faktiskt bra, även om julklapparna består av ett par vantar och en polkagrisstång.

Och barnen uppskattar läsningen. Fyraåringen vill så gärna att vi ska läsa ett kapitel till i boken vid läggdags. Åttaåringen säger inte så mycket men verkar inte misstycka.

I gårdagens kapitel fyllde Laura fem år. Vilket ju ytterligare ökar igenkänningen för vår minsting, för det innebär att Laura måste ha varit ungefär fyra och ett halvt när boken började. Precis som han är nu :-)

(För övrigt konstaterar jag att Adlibrissidan benämner den här bokserien ”flickserie”. I princip hela serien står i vår bokhylla – och ägs av min man… :-))

Julkort och nyårshälsningar

Vi skickar inte mycket julkort. Men några blir det, framför allt till gammeltanterna – alltså min mormor och min mans mormor och farmor. Di gamla tanterna blir ju så glada när det kommer nåt från barnbarnsbarnen :-) Och barnen tycker att det ska vara julkort till mormor och morfar och farmor och farfar och kusinerna också. Och ibland skickar de till någon kompis också. Men mer än så blir det inte.

Årets julkort gjorde vi genom att klistra gamla julbokmärken, som jag hittat i någon gömma från min barndom, på färgad kartong.

Nu har jag däremot skickat nyårshälsningar till våra riksdagspolitiker:

Med en stark önskan att ni gör klimatet till första prioritet från 2013 och framåt.

Du kan också skicka ett sådant nyårskort till politikerna, från Föräldravrålets webbsida.

Såna där dagar

Dagar när man liksom bara ägnar sig åt att ha ont.

När ryggen inte riktigt går att räta ut, eller stelnar till och knörvlar ihop sig lika kvickt igen. När det enda man kan tänka på är att det gör ont.

När man känner sig mentalt deppig av det onda, som hindrar all inspiration och kreativitet eller ens ork att göra det nödvändigaste.

När man känner sig fysiskt deppig (alltså på väg att börja gråta) av smärtan i sig. Gråten hela tiden hängandes någonstans i halsen.

När man liksom inte vill kliva ur sängen för att man blir påmind om att det är kvar idag också.

När man hela tiden har dåligt samvete för allt man gör för att man vet att ryggen blir sämre av att man sitter ner, eller står still, eller gör det ena eller det andra, att man hela tiden borde gå ut och gå för att hålla igång kroppen, trots att man bara blir ledsen.

Dagar när man frågar, gång på gång, ”Det blir bra igen, va?”, för att inte tappa hoppet för stunden.

Dagar när man egentligen bara vill skita i allt, samtidigt som man vet att det inte är ett alternativ, för det kommer det bara att bli sämre av.

Dagar när man tänker att det var en dålig sak med julledighet, att det vore bättre att fortsätta i ekorrhjulet, för när man är ledig och slappnar av så blir det bara så här dåligt.

Dagar när man har dåligt samvete för alla de små och stora saker man gjort och inte gjort som på något vis kan ha bidragit till den här jävla ryggen.

Såna dagar.

Nu sitter jag, trots det, mot bättre vetande, med datorn i knät, i fåtöljen framför brasan. Jag kommer väl inte att kunna resa mig upp sedan. Dumma jag.

El, element och gnäll

Torsdagen före jul var elektrikern här och fixade tillbaka elen i matrummet. Så efter att under lång tid ha haft ett fungerande eluttag i rummet (och alltså ingen takbelysning), samt som en effekt därav ingen belysning i hallen och på verandan (som hade sin el i förlängningen av matrummet), har vi nu ”normal” el igen. Eller, klart förbttrat jämfört med det ursprungliga. Vi har nu eluttag på  fem ställen i rummet, varav en med plats för fyra saker mellan fönstren i bordshöjd. Perfekt plats för när vi stoppar i våra datorer, och för brödrost och adventsljusstakar och så vidare.

Idag har rörmokaren varit och satt tillbaka elementen i matrummet. Det känns ganska tacksamt att ha ”centralvärme” i rummet och inte bara myskaminen. Tyvärr la en plastskruv från 70-talet av vid återmonteringen, och rörmokaren hade inga reservdelar med sig, så vi får klara oss med bara ett av två element i rummet så länge. Men ett är mycket mer än inget :-)

I övrigt ägnar jag mig åt att ha skitont i ryggen. Förmodligen en kombo av för lite träning innan jul, för mycket stillasittande under jul, för kallt klädd (?)/för kallt i huset, för lite massage under hösten, och en massa annat. Slutligen krönt av en natt när jag knappt fick plats i sängen och slutligen gick och la mig på annat ställe. Ryggfan gör i alla fall skitont.

Och barnen bråkar.

Jultröttheten…

Jag har aldrig riktigt förstått hur det där går till.

På julafton blir jag påtagligt mätt, på ett ganska jobbigt sätt, redan efter första tallriken. Och då är alltså inte första tallriken särskilt full: det är sill och lax i ganska små mängder.

Efter en tallrik till (med brunkål, långkål, brysselkål, lite julkorv och köttbullar och någon grönsak till, och lite börd) känner jag mig äckligt mätt. Trots att jag inte ätit mer än en vanlig dag.

Resten av dagen är jag liksom klubbat trött. Någon gång kring Karl-Bertil Jonsson, när julklapparna är utdelade och julgröten snart klar att ätas, är jag så trött att jag helst vill gå och lägga mig.

Och det sitter i. Efter att ha sovit till kvart i elva (!) idag, och gjort ungefär ingenting alls idag, är jag även idag totalt klubbad. Helt jävla skitslut.

Och så har jag noll inspiration. Det är som att all ork och lust runnit ur mig. Jaha, nu är jag ledig. – Vad är det jag vill göra nu när jag är ledig? Jag minns inte. Jag har gjort det mesta av det jag strävat emot de senaste veckorna. Och det jag inte gjort kan kvitta, för det var liksom inriktat på julen, så har man inte hunnit det nu så är det liksom ändå ingen vits.

Konstigt julhumör, helt enkelt. Och jag inser att även det är ett återkommande fenomen.

Det här med att göra ingenting är hel enkelt inte min grej.

Julrevben (hoppas jag)

I morse blandade jag ihop följande:

  • Rivet skal och pressad saft från en (ekologisk) citron
  • 2 dl balsamvinäger
  • 1 bit färsk ingefära, skalad och tunt skivad
  • 3 vitlöksklyftor, pressade
  • 1 st röd chili, klippt i smala strimlor (kärnade bara ur den lite halvslarvigt)
  • 2 tsk malen ingefära
  • 1 tsk paprikapulver
  • ca 1 msk honung
  • ca 1/4 dl muscovadosocker
  • ½ tsk kumminfrön

Så tog jag upp ett rejält paket tjocka revben ur frysen, öppnde påsen, hällde i gucket och satte dit gummibandet igen. Jag la hela paketet i en rostfritt tråg (för säkerhets skull), och så fick det ligga där och tina under dagen. Då och då vände jag paketet på andra hållet.

När jag fram på seneftermiddagen stoppat in skinkan i ugnen (ugnstermometer i, folie om, rostfri form under, in i 180 graders ugn), tog jag en emaljerad stekgryta (den minsta av mina stora ;-)). I botten på den värmde jag det kylda överblivna stekfettet från köttbullarna och smorde in botten. Sedan la jag i själva revbensköttstycket. På sidorna la jag ett litet äple (klyftat och sedan skuret i tunna skivor) och fyra pyttesmå schalottenlökar (skalade och halverade). Sedan hällde jag på marinadgucket runtom, och så på med locket. Och så ställde jag in revbensgrytan bredvid skinkan. Där fick den stå hela tiden skinkan stod inne (vilket slutade på ungefär 3 timmar och 20 minuter), samte ungefär en timme till på eftervärme.

Jag vet fortfarande inte hur den smakar. Men det luktar och ser vääldigt lovande ut, måste jag säga.