Monthly Archives: februari 2021

Ensamheten

Ensamheten är så rysligt stor.

Det är ju inte bara för mig den är det. I dessa pandemitider är det många som är ensamma.

Fast min stora ensamhet började långt innan dess. Min stora ensamhet, den ensamhet som nu nästan kväver mig, började när min man dog, för snart fem år sedan. Och den förstärkes under lång tid innan pandemin av att mitt ena barns behov gjorde det nästan omöjligt för mig att hitta på saker utanför hemmet – och därmed att träffa folk.

Fast pandemin gör det värre. Pandemin gör det mer eller mindre omöjligt för folk att komma hit och träffa mig och hjälpa mig med konkret och praktisk avlastning. Inte för att jag hade jättemycket av det innan pandemin, men lite, ibland. Pandemin har gjort det i princip omöjligt.

Och pandemin kom på sätt och vis lite otajmat. För det är under det senaste (knappa) året som barnet med de strre behoven börjat må bättre. Och han blir ju dessutom äldre. Hade det inte varit för pandemin hade kanske mina möjligheter att träffa folk eller göra saker för min egen skull börjat öppnas upp nu. Och det faktum att han mår bättre gör att jag kanske börjar slappna av nånstans inombords och släppa fram mina egna känslor. Det börjar kanske finnas utrymme för min egen sorg och min ensamhet. Alla de stora känslor som inte fått plats när jag hela tiden varit tvungen att fokusera på att lösa det mer akuta.

Men vi har en pandemi. Vi kan inte träffa folk. Inte kramas och hålla om. Ingen som kan trösta och avlasta känslomässigt eller bara finnas med mig. Inte ens den fysiska lättnaden av massage som kan lätta på en del av den spänning som byggs upp i kroppen när den måste stoppa undan känslor det inte finns utlopp för.

I nuläget är ensamheten extra påtaglig. Så där så att den sköljer över mig och jag måste skrika ut lite av den för att omvärlden i alla fall ska se den.

Men ensamhet är stort och komplext. Jag ombeds precisera. Så jag försöker förklara. Att ensamheten bland annat handlar om alla dagar när det är jag själv som måste. Måste orka. Måste besluta saker. Måste ta itu med saker. Måste motivera mig själv att få saker att hända. Att det är jag, jag, jag. Att det inte finns någon annan vuxen. Ingen att dela saker med. Ingen att dela beslut eller arbete med.

Omvärlden reagerar på klassiska sätt: genom att försöka resonera sig fram till lösningar. (Vilket får mig att ganska kvickt ångra att jag alls skrek något, för nu måste jag ju antingen avböja välmenta råd och verka otacksam eller rentav dum, eller ignorera.)

”Har du provat att …?”

Ja. Ja, jag har provat.

”Kan du prova att involvera barnen mer i hushållsarbetet?”

Jag har haft de här barnen i rätt många år nu. 17 respektive 12,5 år. Jag har provat oändligt med olika pedagogiska och opedagogiska sätt att få dem att bidra till hushållsarbetet – och misslyckats ungefär lika många gånger. Fått hjälp med pedagogiska idéer från familj och från professionellt håll.

Hur kan man ens tänka tanken att jag inte skulle ha försökt detta?

Men mina barn är också människor. De har sina styrkor, sina svagheter, sina egna kamper att utkämpa.

Och en stor del av mitt problem är ju att jag har att hantera detta själv. Oavsett om jag försöker hitta konkreta lösningar för att få med barnen eller om jag försöker stå ut med situationen själv.

Alla förslag handlar om att tänka mer, hitta fler konkreta lösningar. Det jag redan gjort till leda. Det jag inte orkar mer. Det som redan överbelastat mitt huvud.

”Du kanske kan fika med folk på distans?”

Ja. Det kan jag. Men det blir ändå ganska mycket som ett jobbmöte. Och jag orkar inte särskilt långa stunder. Utbrändheten. Huvudet blir snabbt överbelastat. Och mer prat? Alltså, det jag behöver är ju snarast någon som kan få min hjärna att hålla tyst. Och det görs genom att någon annan gör saker, genom att någon annan kan få mig att dela tystnaden. Inte genom att prata mer.

”Vi kanske kan träffas över en fika och försöka hitta lösningar?”

Träffas hör ju till sånt man inte ska göra nu. Faktiskt. Och …

… alltså, grejen är att jag inte orkar försöka hitta fler lösningar.

Jag känner mig ensam. Det är en känsla. Det är nog dessutom att betrakta som en ganska konkret sanning. Men det är känslan som är det viktiga. Det är känslan jag behöver uttrycka.

Känslan löses inte av analyser eller nya förslag på lösningar.

Det ensamheten gör med mig är att den utlämnar mig åt mina tankar.

För det finns inget utrymme för mina känslor.

Jag är ledsen. Jag miste min älskade. Min älskling DOG. Det är gigantiskt. Jag skulle behöva få försvinna i den känslan utan att drunkna. Jag skulle behöva få lov att släppa fram alla de där känslorna. Men för att kunna släppa fram känslorna behöver jag att det finns någon annan som kan fånga upp mig. Och någon som kan fixa det som behöver fixas under tiden.

Det gör det inte.

Och då ”löser” jag situationen genom tankeverksamhet. Genom att sysselsätta min hjärna med konkreta saker som behöver lösas. Vad behöver fixas härnäst? Vad behöver bestämmas? Vad behöver fixas? Även nu, när jag är förbi läget där det faktiskt behövs hela tiden. För jag är så van vid det. Krampa fast vid oro och ångest och tankar, tankar, tankar. Fastän mitt huvud är överbelastat och utbränd och behöver vila från tankar.

Men jag kan inte vila från tankar. För det finns inget annat att göra. Jag är ensam. Det finns ingen annan som kan se till att sysselsätta mig på sätt som innebär att mina tankar får vila. Tvärtom, de lösningar folk föreslår går ut på att öka tankeverksamheten, fundera ut fler lösningar, åstadkomma fler saker.

Och känslorna? Ja, dem stänger jag in igen. Spänner axlarna och nacken och handlederna. Gråter en liten skvätt men slutar sedan igen, eftersom de enda som kan hålla om mig är barnen.

Och jag säger inte att ni måste komma med lösningar. Det är en eländig situation, med en jävla skitpandemi.

Snarast är det så att när ni försöker komma med lösningar så blir det värre. Man botar inte det som är dåligt med mer av det som orsakar.

Och jag måste ändå kunna uttrycka ensamheten. Om jag helt slutar med det blir det liksom ännu värre.

Fysiska behov

Det här inlägget har legat halvfärdigt(?) i veckor eller mer. Jag har skrivit lite på det, sedan skrivit lite mer, och sedan har det blivit liggande för att det känts som att det är något mer som skulle med. Men nu trycker jag på publicera.

Ensamheten tär. Även för någon som jag, som trivs ganska bra med ensamhet i rimliga doser. Och för tillfället är det nog mest av allt den fysiska ensamheten som tär.

Hur pratar/skriver man om fysisk ensamhet och fysiska behov? Det blir ju så lätt att det bara associeras till en enda sak.

Jag är nog i grunden en ganska fysisk person.

Fast det låter förstås konstigt. För mest av allt är jag kanske en väldigt tänkande person. En sån som tänker långt mer än jag mår bra av. Overthinking. Ständiga tankar som pågår. Ständiga analyser och utvärderingar och ställningstaganden och idéer, om allt allt allt.

Men kanske hänger det samman med att jag också är en väldigt fysisk person? Jag behöver det fysiska som kontrast. Jag har ett behov av att uttrycka mig fysiskt. Exempelvis genom dans. Både för att liksom manifestera känslor och för att fly tankarna. Eller för att åtminstone kunna ”tänka rent”. Jag märker det för tillfället, när hjärnan så lätt blir överbelastad på grund av att den är utbränd, att när jag tränar så är det som att det lättar i hjärnan och tankarna klarar av att komma fram. Som att något som stoppar tankeflödena lättar lite just medan jag rör mig.

När jag mår dåligt – är stressad eller orolig – så sätter det sig i mig rent fysiskt. Det kan sätta sig på olika ställen. Det är som att oron sätter sig där det finns någon liten känslighet att hugga tag i, någon ömtålighet eller tidigare skada. Under många år satte det sig framför allt i ljumskarna. Och efter att jag hade skadat nacken (2006) satte det sig ofta i huvudet och nacken på sätt som påminde om och förvärrade det jag upplevt i samband med skadan. Och periodvis har det satt sig mycket i handlederna. Där spänningen sätter sig blir jag dessutom extra ömtålig och går ännu lättare sönder, rent fysiskt.

Numera sätter det sig på ganska ”normala” ställen. Nacke och huvud och käke. Så där som på folk i allmänhet antar jag. Fast på sistone har det väl egentligen satt sig överallt. Hela kroppen går omkring och är spänd. Jag får mindre syre till huvudet. Jag mår allmänt sämre av det.

Normalt underhåller jag det där med massage, ungefär en gång i månaden. Men nu är det över ett år sedan jag var och fick massage. Först lät jag bli pga glaskroppstrasslet i ögat nyåret 2019/2020, sedan kom coronan.

För tillfället känns det som att hela nacken och axlarna består av resår som drar ihop sig. Axlarna hamnar för långt upp, huvudet lutas lite lätt bakåt. Syretillförseln till huvudet stryps.

Kanske är det därför jag känner mig korkad och glömsk och tung i huvudet. Eller i alla fall en del i det.

Och kanske gör kroppen det för att stänga inne alla jobbigheter det inte finns utrymme för.

För livet är förbannat jobbigt. Det har det varit i mer än fem år nu. Och även om det är betydligt bättre nu – alltså jobbighetsmässigt – så är det ändå i grunden ganska omuntert. Jag är fortfarande ensam vuxen med allt som behöver tänkas och göras. Det finns inte utrymme för att släppa ansvaret. Det finns inte utrymme för att göra roliga saker istället. Eller ens att skita i allt.

Det som varit jobbigast är ensamheten. Det där att det inte finns någon som delar ansvaret med mig – men också att det inte finns någon annan vuxen här som håller om mig. Rent fysiskt. Någon som håller om mig, någon som jag kan gråta hos. Eller bara någon annan som finns här.

Ensamheten sätter sig fysiskt i mig. I att jag stänger av. De känslor det inte finns utrymme för håller jag inne. För vad ska jag göra med stora känslor när ingen finns här som kan trösta eller ta hand om, och när jag ändå alltid måste lösa varje dag?

Det är möjligt att en stor del av trögheten i mitt huvud, jobbigheten jag knappt orkar hantera, beror på att jag stänger inne känslor. Så där rent fysiskt. Och i så fall ser jag ingen ljusning. För det finns liksom inget som tyder på att det plöstligt ska dyka upp någon här som kan sitta och ta hand om mig. Det fanns ingen möjlighet till det innan. Och det blev knappast bättre av pandemi och isolering när man inte kan träffa någon mer än barnen.

Och dansa … det minns jag knappt när jag gjorde senast. Dansen är både ett fysiskt uttryck och ett fysiskt utlopp. Både för känslor och som rent fysiskt behov. Frigörelse låter så banalt, men det är något ditåt. Befria kroppen från tanken och existera.

Men det kräver ett dansgolv. Musik. Och beroende på dansform någon att dansa med. Finns förutsättningarna för att få ge sig hän så är det himmelrike. Men det var så länge sedan förutsättningarna gavs eller fanns. Och får jag inte det utloppet – som jag egentligen är beroende av för att må väl – så stänger jag in och stänger av ännu mer.

Jag vet, det är ruskigt osammanhängande det här. Värre än på mycket länge. Det skulle ha varit bättre sorterat om jag orkat skriva det för några veckor sedan. Men då orkade jag inte. Och nu försöker jag skriva ner de pusselbitar jag får tag i och minns allteftersom jag hittar dem.