Monthly Archives: september 2012

Det här att man slår i oss att det är så mycket jobb och så svårt att vi inte klarar det

Jag har en äppelpaj i ugnen. För ovanlighetens skull vispar jag dessutom ihop en marsansås (oftast kör vi utan sånt till paj, men det står ett paket pulver i skåpet för de tillfällen det ”behövs”).

Nej, jag gör inte egen vaniljsås. Hemkunskapsfröken talade så ofta om hur svårt det var – hur lätt det var att det gick snett – så jag lyckades alltid snirkla mig undan så att någon annan i min grupp fick göra vaniljsåsen. (Jag tror vi gjorde det två gånger under högstadiet, men det var alltså aldrig jag som gjorde det.) Sedan har det liksom aldrig blivit av. Jag borde ju egentligen testa?

Hur mycket tjänar marsanpulverföretagen på att en massa människor tror att vaniljsås är jättesvårt?

Jag gissar på att läget är något liknande för bearnaisesås. Jag tycker inte sån sås är god, så jag gör varken på pulver eller riktigt, men till och med mina föräldrar, som alltid gjort det mesta från grunden, har i alla tider köpt pulver till bearnaisesås. Är det så svårt?

Eller majonnäs. Det ska vara så himla svårt att göra. Ska skära sig lätt, jättenoga att sakerna har samma temperatur, och så vidare. Ursäkta? på senare år har jag gjort det många gånger. Alltid tagit ägg och senap direkt ur kylen och oljan ur skåpet. Inte allsdroppat långsamt och sakta i början. ALDRIG skurit sig.

Eller chokladsås. Folk betalar för färdig chokladsås på tub, sås som innehåller en massa märkligheter, när cokladsås är bland det enklaste man kan göra. (Blanda lika delar kakao, socker och vatten samt en liten gnutta salt. Koka upp och koka under vispning tills den blir blank – då har den liksom tjocknat.)

Häromdagen läste jag om en på twitter som ställt sig och gjort croissanter. Det är ju också sånt man liksom bara inte GÖR. Smördeg, wienerbröd, croissanter och liknande hamnar också i kategorin saker man inte gör, för att det är för svårt, för jobbigt och tar för lång tid. Istället har vi lärt oss att sånt köper man färdigt. Men efter vad jag förstod så var det alltså inte alls hopplöst jobbigt eller tidskrävande. Däremot krävde det väl lite framförhållning – och typ att man är hemma och kan lägga fem-tio minuter varannan timme.

Ungefär som långkok, fast lite längre.

Men det är sant, långkok förväntas vi ju heller inte ägna oss åt. För det är ju också alldeles för jobbigt. Som att stoppa en höna i en gryta, slänga i lite kryddor och någon grönsak och sedan låta det koka några timmar (timmar då man behöver titta till det någon enstaka gång och samtidigt kan njuta av den underbara doften).

Att tro på miljöproblemen – en religion?

– Ni brinner verkligen för det här. Och ni tror verkligen på att miljöproblemen finns!

Det är en kollega som uttalar sig. En kollega inom ett helt annat ämneområde. Och han är uppriktigt förvånad. Fascinerad. Inte anklagande eller ifrågasättande, bara djupt fascinerad.

Öh, ja?

– Det är nästan som en religion, säger han sedan.

Tja… Jag kommer inte på något bra att säga. Jag förstår hur han menar, men håller inte med.

Det är först efteråt jag lyckas fånga upp orden för vad det är jag tänker:

Det är inte vårt miljöengagemang som är en religion. Om något är en religion så är det konsumismen :-)

Det vårt miljöengagemang dock har gemensamt med religioner är att miljöengagemanget är en form av moralgrund. Vi grundar våra tankar och våra resonemang i vad vi anser vara rätt och fel, i moral och värderingar, och enligt dessa så har människan ansvar för konsekvenserna av sina handlingar, och vårt sätt att leva idag är inte hållbart och strider därför mot denna grund. – Men det gör det inte till en religion. En religion förutsätter en tro på någon sorts högre väsen eller makt eller kraft.

Visst är det lite märkligt att alla som lever utifrån någon sorts djupt grundad moral antas vara religiösa? Det tycker i alla fall jag. Nog för att många religioner har införlivat moral, och ibland motiverar moral med att det är något gud har sagt, men det handlar ju trots allt oftast om moral folk levt efter i området sedan länge – att ”skylla” på gud är bara ett sätt att tvinga folk att efterleva något ;-)

I Sydsvenskan kan vi för övrigt läsa idag, apropå valet i USA (bild 5):

Marc Daniels, 38 år, psykologi- och samhällsvetenskapsstudent, Philadelphia: – När jag var yngre tyckte jag att det var viktigt att presidenten var kristen. Men jag har mognat, andligen. Idag är min åsikt att det inte spelar någon roll vad presidenten har för tro, bara han tror på något. Att rösta på en ateist, som inte har någon tro alls, skulle vara otänkbart för mig. En person med så stor makt som presidenten behöver känna att han blir dömd av en högre makt, på något sätt.

(Min fetning.)

Och jag tänker att det verkar ju inte funka alls. Att om det verkligen var så att USA:s presidenter verkligen trodde att någon skulle döma dem för de dåliga saker de gör, så skulle de aldrig agera på det sätt som de allra flesta amerikanska presidenter gör. Tvärtom känns det som att de kanske använder det som en ursäkt: att den där guden däruppe ändå är den som är ytterst ansvarig, och att presidenten därmed kan göra ”som han vill”, för det är ändå någon annans fel, högre upp. Jag tror tvärtom det innebär ett större ansvarstagande att inse att man själv är ytterst ansvarig för allt man gör, att det inte finns någon gud ovanför.

– Vilken cool frisyr din son fått!

Så sa en annan förälder till mig häromdagen. Det handlade om åttaåringen.

Och visst, utseendefixering är dåligt, och så vidare. Men jag blev väldigt glad.

Åttaåringen är långhårig. Eller ja, det är inte jättelångt, kanske i huvudsak axellångt? ”Frisyren” består enbart i att vi inte klippt honom på länge, för det vill han inte. Det händer enstaka gånger att håret itsätts för vatten och schampo, och då och då även en borste. Men det är allt.

Han trivs med det. Och jag håller med: det är coolt. Dels tycker jag det är snyggt. Men framför allt är det coolt att han har en egen stil. Han har valt hur han vill se ut. För att han vill det. Det är inte så alla de andra ungarna i skolan ser ut, men han är liksom sig själv och trivs med det. Det är coolt.

Shabby chic – det perfekta slarvet?

Jag funderade vidare kring det här med den hysteriska noggrannheten jag upplevde i slöjden i skolan. Är det kanske på något vis en bidragande orsak till att Shabby chic blivit så poppis? En sorts märkligt uttryck för att många längtar efter att saker ska få se lite lagom slitna, slarviga, inte jätteperfekta ut. Och samtidigt så är man så van vid att behöva göra sakerna perfekta, s att detta slår igenom även när man ska göra något som ska se ut som att det inte alls är perfekt. Det slår liksom knut på sig själv, när folk lägger oändliga mängder tid och kraft på att något ska se slitet ut på det perfekta viset.

Förnyelsebar bomull, Ikea?

Ikea går för närvarande ut på diverse ställen och göra reklam för bäddset med namnet DVALA:

DVALA bäddtextilier är tillverkade av förnyelsebar bomull som odlas med mer hållbara metoder än vanlig bomull.

Förnyelsebar bomull? Vad menar ni?

Förnyelsebar (eller kortare förnybar) brukar man till exempel använda om sånt som har vuxit nu (typ biobränslen), till skillnad från saker som plockas upp ur marken och som varit undangömt i miljontal år (kol och olja). Förnybara resurser kan återgå i kretsloppet efter att de använts.

Och ja, visst är bomull förnyelsebar – den har vuxit nu, den kan brytas ner eller eldas upp nu, och så kan nya växter ta upp koldioxiden igen om några år. Men det gäller ju all bomull. Oavsett vad Ikea menar (och jag undrar verkligen vad de menar) så är detta inget om skiljer just den här produkten från andra bomullsprodukter.

Det känns tyvärr väldigt mycket som att Ikea slänger ur sig snygga floskler som de tror att folk ska gå på.

Vad gäller de mer hållbara metoderna så skulle jag tycka det vore relevant med någon form av märkning eller certifiering. Det gör det lättare för mig som konsument att jämföra deras produkter med andra.

Bilindustrin går dåligt – så bra!

I morse hörde jag följande nyhet på radio:

Krisen för bilbranschen i Europa blir allt värre. Bilfabrikerna spottar ut bilar som allt färre köper. Nu hotar personalnedskärningar och fabriksnedläggningar. ”Det som nu hörs från den pågående bilmässan i Paris kan bara tolkas på ett sätt”, säger Stephan Lövgren.

– Det jag hör är fullständig panik. Jag har aldrig varit med om att de skriker åt varandra, kastar skulden på varandra och kräver åtgärder utan att tala om vad som bör göras, säger Stephan Lövgren, som är ekonomijournalist med fordonsindustri som specialitet.

Ordkriget mellan bilvärldens toppchefer i Europa har pågått länge. Tyska biltillverkare med Volkswagen i spetsen anser att varje land ska reda ut sin egen bilkris, medan till exempel Fiatchefen Sergio Marchionne efterlyser samordnade aktioner på EU-nivå.

Läget för den europeiska bilbranschen är till och med värre nu än för tre, fyra år sen när finanskrisen skakade världen.

– Vi är inne på det femte året i rad då europamarknaden för bilar sjunker, i år med över sju procent. 2007 såldes det 16 miljoner bilar i Europa. I år räknar man med strax över 12,5 miljoner. Samtidigt har det stängts tre fabriker de senaste åren. Det innebär att överkapaciteten bara ökar och att det blir väldigt tufft att tjäna pengar på bilar, säger Jonas Fröberg som är motorredaktör på Svenska Dagbladet.

Jag tycker det är en jättemärklig nyhet. Eller nej, jag tycker det är en väldigt märklig vinkling på nyheten.

Jaha, så det går dåligt för bilindustrin. Ja, vi är ju förbi ”Peak car”. Det är ju positivt! Allt färre människor anser bil vara livsnödvändigt. Allt fler människor förflyttar sig på annat sätt.

Ekonomer och andra människor som tror på ekonomisk tillväxt som lösningen på världens problem brukar ju säga att marknaden löser det där. Låt marknaden ta hand om miljöproblemen. Marknaden är självsanerande. Eller ja, nåt i den stilen. Nå, här ser vi ett exempel på att det i alla fall till viss del kan fungera.

Och då kräver marknaden åtgärder? För att rädda det som uppenbarligen inte funkar?

Låtdet gå dåligt för bilindustrin. Om den går dåligt för att människor av olika anledningar inte prioriterar bilköp längre, så är det ju bra, både för miljö och ekonomi. Låt branschen sanera sig själv.

Rasism är väl egentligen bara relevant inom den egna arten…?

Innan idag blev jag kallad hönsrasist – för att jag, trots att jag gärna vill köpa höns, och trots att det är svårt att få tag i höns, hade låtit bli att köpa höna när det fanns i affären, för att den var tysk.

Nej, det var säkert inte så allvarligt menat, det vet jag.

Men jag tycker ändå det är intressant. För ja, jag är en sådan där som väljer svenskt kött. För att jag generellt har större tilltro till den svenska djurhållningen. För att jag tycker det är bra att gynna den svenska produktionen. För att jag gillar närodlat, av diverse anledningar. För att jag vill dra ner på transporterna. Och så vidare.

Och nej, det är inte rasism. Det är inte hönornas nationalitet eller etnicitet jag bryr mig om. Strikt talat har jag inga problem med om hönorna skulle flytta hit ;-)

För övrigt blev jag kallad rasist för en hel del år sedan när jag arbetade med att motarbeta utbredningen av en invasiv främmande art. Vilket ju i sig är lite bisarrt, eftersom det var en hel art jag ville få bort ur landet; om något borde jag då kallas artist ;-)

För övrigt så händer det att jag köper utländskt kött också. Som vissa sorters salami och liknande. I vissa fall är det helt enkelt så att de utländska alternativen är godare, eller att det faktiskt inte alls finns något motsvarande svenskt över huvud taget. En av de viktigare upplevelserna när man är på semester är just smakupplevelserna: de där sakerna som är sådär jättegoda och som man förknippar med ett visst land eller med sommar och värme eller så. Men om man nu ska minska resandet och försöker semestra hemmavid en del, så missar man ju sånt som utländska korvar. Och då kan jag tycka att det är okej att istället köpa utländsk korv i Sverige. Det blir lite samma mat som om jag hade varit på semester utomlands, men sammantaget ändå mindre transporter (för jag är övertygad om att korvarna i en lastbil transporteras effektivare än jag som turist).

Status matrummet

Tapeterna är beställda och har kommit, men vi har inte hunnit hämta dem. Förra helgen ägnade vi i alla fall en del tid åt ytterligare väggförberedelser (för vi vill tapetsera innan vi ska sätta in kaminen). Mina föräldrar var på plats och rev lite till i tapeterna :-) På själva murstocken testade vi att ”svampa” med vatten för att helt kunna få bort tapeten – det vore snyggt att putsa den. Experimentet gick över förväntan, men vi får inte bort tapeten helt och hållet.

Vi gav oss också på supeskåpet bredvid murstocken. Mellan murstocken och väggen mot vardagsrummet, alltså en sträcka på kanske fyra decimeter, har det suttit ett typ platsbyggt inmurat skåp i trä, så att det liksom blivit som att murstocken fortsatt i väggen men med en dörr i. Skåpet var fult och ganska opraktiskt. Vi har haft vaser, ljus och ljusstakar ståendes i skåpet, men det har liksom alltid varit bökigt att ta sig in där. Dessutom har man uppenbarligen sågat av nedersta delen av skåpsdörren och spikat för den nedersta delen av öppningen en gång i tiden samt tapetserat över, så att skåpsdörren inte gått lika långt ner men att nedersta hyllplanet liksom hamnat ”i skåpets källare” eller ett etage ner eller vad man ska säga.

Nu har vi i alla fall bräckt loss skåpet. Det var hyfsat stabilt byggt, av rejäla plankor i topp och botten, och pärlspont i sidorna, samt reglar på diverse ledder. Med andra ord ganska svårt att få loss, med tanke på att det bitvis var spikat på yttersidan, det vill säga ”inifrån väggen” (ja, fast förstås innan skåpet ställdes in). På något ställe satt det en spik genom två och en halv bräda i bredd, det vill säga en spik på sisådär 20 centimeter. På hyllplanen satt en målad och profilerad list ytterst, med rester av sådan där skafferihyllpappersbård och häftstift. Ovanför hyllan finns inte det snygga pärlspontstaket satt i mönsterkonstruktion som vi har i rummet i övrigt (och i två andra rum). Inte heller finns den snygga topprofilen på murstocken hela vägen in – men tegelstensmässigt är det murat på samma sätt, med toppkrön, så det är bara frågan om att någon kunnig ska putsa det.

Skåpet är alltså borta. Tanken nu är att putsa till väggarna där skåpet har suttit och sätta någon annan sorts hyllplan därinne (kanske rostfria) och så ha det som en öppen hylla för till exempel ved. En snygg enhet med murstocken (putsad på samma sätt) och kaminen.

Men när vi ringer muraren visar det sig att han är sjukskriven. Och ja, det där känns som sånt som skulle bli mycket bättre om en kunnig gör det.

Där står vi nu.

Tema Klasskort skiter i miljön och kunderna

I år lät jag alltså bli att beställa när den första lappen från Tema Klasskort kom med posten – eftersom jag alltså visste att de hävdade att det skulle vara möjligt att få se bilderna först, om jag bara väntade. Så jag väntade förbi fotograferingen, och ett tag till. Och innan jag hunnit logga in igen, så kom det en ny lapp. Enda skillnaden mot innan var väl att det nu stod att de hade fotograferat. Annars stod det samma som innan på lappen.

Så jag loggade in igen. Och ja, mycket riktigt, nu möttes jag av en bild på mitt barn när jag loggade in.

Nå. Vi behöver inte köpa bilder för en massa pengar på våra barn varje år. Skolkatalogen däremot förstår jag att barnen vill ha. Och enligt lappen så skulle skolkatalogen – som inte hör till de rabatterade bildpaketen – kosta 59 kronor. Och skulle vara möjlig att beställa även utan att beställa övriga bilder.

Så jag knappade mig genom beställningen på nätet, förbi alla bildpaketen, till att kunna beställa bara katalogen.

Det märkliga var att då skulle den plötsligt kosta 169 kronor! Det stod det minsann inget om i brevet!

Jag stängde ner.

Idag har jag ringt och frågat Tema Klasskort. Och jodå, det stämmer. Beställer jag bildpaket plus skolkatalog så kostar katalogen 59 kronor. Beställer jag bara skolkatalog kostar den 169 kronor.

Bildpaketen kan man dock fortfarande skicka tillbaka. Så jag kan alltså fortfarande beställa bildpaket och katalog, och sedan skicka tillbaka bildpaketet och bara behålla katalogen. Då betalar jag bara 59 kronor för katalogen och inget för bilderna. Och alla de tillbakaskickade bilderna går till destruktion. Skiter jag i miljön kan jag alltså få det billiga priset.

– Det är ju vansinnigt, säger jag till personen på Tema Klasskort. Vansinnigt för miljön och dyrare för både er och mig.

– Nejdå, det blir inte dyrare för dig, det blir ju billigare!

– Nej, för dels får jag göra jobbet med att skicka tillbaka, och dels får jag dras med dåligt samvete för miljön.

Det kunde han inte alls fatta. Han tyckte inte alls det var något problem att en massa människor skickar tillbaka bilder som sedan destrueras. Och det var minsann inte hans sak att behöva svara på VARFÖR de hade satt sina priser så här, för det var minsann inte han som bestämt.

Han kunde verkligen inte alls förstå att det här var ett problem. Han insåg uppenbarligen inte heller att hans roll här var att ha kundkontakt, notera synpunkter och föra dem vidare, och att eventuellt återkomma när han skaffat fram svar. Han ville inte alls se att det är ett problem att allt folk säger om Tema Klasskort är negativa saker. (Jag har hittat en hel de negativa kommentarer om dem på nätet – men inget positivt – och fått några här på bloggen.)

Här har vi alltså att göra med ett företag som inte tycker det är intressant vad kunden tycker, som inte är intresserade av att försöka hjälpa kunden och som inte är intresserade av att försöka förbättra det man fått in synpunkter på (informationen ser ju fortfarande likadan ut som förra året). Det hjälper inte att kontakta dem via mejl eller telefon. Så då antar jag att det enda som kan tänkas fungera är om kunderna försvinner.

Och ja, det finns andra skolfotoföretag på marknaden som funkar bättre, det har jag också fått berättat för mig.

Så nu vill jag uppmana er som har kontakter med skolvärlden – föräldrar, lärare, rektorer och andra – försök få er skola att inte välja Tema Klasskort nästa gång. Välj ett företag som bryr sig om kunder och miljö!

Ja, jag fattar också att de behöver tjäna pengar. Men att bygga allt på en modell som ökar resursslöseriet, det kan jag inte acceptera.

Det är ett sånt fasligt fokus på just strikt vegetariskt…

Det står jag och tänker medan jag värmer min lunchlåda på jobbet. Den är inte vegetarisk. Visst, den består till största delen av couscous, rotfrukter, grönsaker och kikärter. Men det finns lite lite kyckling och lamm med i grytan. Köttet (tre små kycklingben och en liten liten överbliven lammbit) har kokt tillsammans med grönsakerna och gett en helt underbar buljong. Maten har räckt till hela familjen igårkväll och till två luncher. Det är alltså inga stora köttmängder med gör ändå mycket för smaken.

Enligt receptet ska det egentligen vara en höna. Det hade blivit godare – höna ger mer smak än kyckling – men höna går ju inte att få tag i. Enligt receptet ska man dessutom krydda med saffran. Det har jag inte gjort. Saffran är dyrt, för det går åt så fruktansvärt många krokusar för att producera en liten gnutta saffran. Hur rationellt är det egentligen – hur miljövettigt, liksom? Stora odlingsarealer för att producera små mängder av en lyxkrydda.

Ja, saffran är jättegott, absolut, det tycker jag med. Men jag saknar perspektiven. Blir det bättre för miljön om jag skippar köttet i maten men i stället slänger i ett par påsar saffran?

Det är ett sånt fasligt fokus på att få folk att äta vegetariskt. Helvegetariskt. Och när man ska övertyga köttätare om att äta vegetariskt istället, då föreslår man ofta recept där man fläskar på med stora mängder ost istället. Ost är inte bättre än kött, generellt sett! (Om vi snackar klimat och dylikt. Sedan är det ju en annan sak om man av principiella skäl anser det ena vara etiskt korrekt och det andra inte.) Ost är VÄRRE ur klimathänseende än griskött.

Jag säger inte att man ska sluta äta ost. Men jag säger inte heller att man ska sluta äta kött.

Jag förstår att man ser ett behov av att förenkla budskap. Det ÄR komplicerat att välja rätt mat för miljön. Men det blir inte bättre av att man lär ut felaktigheter. Klimatet är inte hjälpt av om alla börjar äta massor med ost istället för massor med kött. Och när folk plötsligt känner sig lurade, så är det knappast miljön som kommer att vinna på det heller.

Jag efterfrågar nyanser. Uppmana gärna folk att minska sin köttkonsumtion. Men tala också om vad de bör äta istället. Och vad de inte bör ersätta köttet med. Prata om skillnaderna mellan olika vegetariska val. Tala om vilka grönsaker som är dåliga för klimatet. Prata om kryddorna. Och tala om vilka sorters kött som är bäst, och vilka sorters ”kött” som faktiskt kan betraktas som en miljöinsats att äta (som höna och musslor).

Och ibland kan faktiskt en liten mängd kött ge väldigt mycket smak. Två dagar med lite lite kött(smak) i maten kan vara betydligt bättre än en köttdag och en vegetarisk. Och så slipper man försöka hitta något att ersätta köttet med (smakmässigt) som helt eller delvis förtar effekten av det vegetariska.

Läs också Matfanatism och hela gråskalan.