Monthly Archives: april 2014

Varför inbillar vi oss att vi det är för dyrt? [skor]

Så var det dags att köpa skor igen. Både jag och barnen behöver nya lågskor. Och självklart vill vi ha miljömärkta eller miljöanpassade skor, både för vår egen och miljöns skull.

Eftersom vi handlat av Kavat flera gånger de senaste åren, och varit väldigt nöjda med deras vegetabilgarvade skor med miljömärkningen EU ecolabel, så var det förstås första stället jag började leta på. Tyvärr visade det sig att de den här säsongen inte hade några lämpliga skor i tillräckligt stor storlek för tioåringen (stl 38), och som till mig fanns det bara en sort av lämplig typ, men de kändes för mycket tantsko till och med för mig ;-)  Till femåringen fanns det i alla fall vettiga skor, och till mig fanns det snygga och bra sandaler.

Så för mig och tioåringen blev det till att leta vidare. På Din Sko hittade jag tygskor i ekologiskt tyg – men de var så plattfotade att jag när jag provade insåg att det aldrig skulle funka. Och tioåringen ville inte alls ha tygskor (det förstår jag också).

Någon tipsade om att Timberland också gör miljöanpassade skor. Och det stämmer visst, de tillverkar miljöanpassade skor under namnet Earthkeeper, även ibland förkortat EK. Så då fick det bli sökande på nätet, bland tusen olika modeller, och till slut hittade vi nåt som verkar okej för tioåringen. Och nåt som verkar okej för mig – fast de till mig verkar ha antibakteriellt tjosan i innersulan på den vita modellen men det står inget på den blåa?

Det är en djungel, minst sagt. Så mycket tid och ork man får lägga på att försöka fixa vanliga enkla vardagsskor!

En annan bit i det är att de miljömärkta skorna är rejält dyra. Eller ja, det beror ju på vad man jämför med. Men till exempel kostar skorna vi nu beställt till femåringen 850 spänn. Och sandalerna till mig ungefär 1200. Och det är ju mycket pengar jämfört med vad skor kostar i en genomsnittlig skoaffär i ett vanligt köpcentrum eller på en gågata i en svensk stad, det vill säga jämfört med de skopriser vi lärt oss är normala.

Ja, vi har lärt oss att ett par skor till barnen ska kosta ett par-tre hundra på sin höjd. Och att skor liksom hör till förbrukningsvaror och därmed sånt som liksom ska kosta så lite som möjligt. Och att det är bra att spara pengar, så att vi har råd med annat också. Ett par skor är liksom sämre än ett par skor och tre tröjor för samma pengar. Ännu hellre ska det blir pengar över till nåt roligt eller gott också.

Ha råd med annat?!

Nånting är väldigt fel med våra prioriteringar. För visst måste bra, vettiga skor  – inklusive hur de tillverkats – höra till det mest prioriterade man har att skaffa – inte minst som förälder? Det är ju ingen felprioritering! Men ändå känns det så. Som att slösa. Jag letar efter billigare ställen att köp skorna på, letar efter erbjudanden, som att jag gör nåt fult och fel när jag betalar dessa pengar. När jag istället borde känna mig stolt att bidra till företag som arbetar för en hållbar värld.

Vi har råd. Råd med bra skor. Utan att behöva lida i övrigt.

Obsession

Jag har haft mina perioder i livet när jag gått helt upp i saker. Kulla-Gulla. Anastasia/Anna Andersson. Sound of Music. Keltiska språk. Alla möjliga olika saker.

Men jag har för det mesta dolt det för omvärlden. Eller om inte dolt det så i alla fall jobbat på att det inte skulle vara alltför uppenbart.

För omvärldens budskap har varit tydligt: det är fult att gå totalt upp i något. Fult att vara besatt. På något sätt under någon sorts underförstådd värdighet jag förväntats ha. Sånt ska man inte ägna sig åt, liksom. Man ska vara lagom. Annars är man ju en sån där – ja, oklart vad, men på något vis samma som till exempel unga tjejer som mer eller mindre lämmelmässigt följer ett pojkband. Eller nåt sånt. Jag vet inte riktigt :-)

Så jag har försökt att inte låta det synas och märkas när jag under olika perioder till exempel läst allt som gått att hitta i ett ämne på biblioteket. Och om det har synts på böckerna jag lånat, eller hörts på musiken jag lyssnat på, så har jag i alla fall inte pratat om det. För pratar man inte om det så är det liksom ändå på något vis lite mindre illa.

Ja, det innebär att man trycker undan sig själv. Surprise?

Och ja, jag har fortfarande väldiga problem med det här. Jag tillåter inte mig själv att bli besatt – eller i alla fall inte att visa det. Så GÖR man inte. Sån får man inte vara. Då är man banal. Fånig. Fel. Löjlig.

Och så ser jag den där underbara besattheten hos min fem-snart-sexåring… Den där underbara förtjusningen och fokuseringen, som började med regalskeppet Vasa för ett par år sedan, sedan utökades med regalskeppet Kronan, och som nu glidit vidare till Titanic. Han har suttit en lång stund ikväll och tittat på olika klipp om Titanic på Youtube och på svtplay. Bland annat om en utställning som pågår i Halmstad, och där en av de inblandade är en mogen man – som också började sin fascination för Titanic i unga år (8-årsåldern).

Min femåring har för övrigt också någon sorts liknande känsla för rymden.

Och jag funderar kring vad det är som gör att min femåring inte alls har någon känsla av att det är fel att vara ”besatt” av ett ämne. Och hur vi kan se till att få honom att behålla känslan av att det är okej.

Och så funderar jag kring hur stor del av problemet som handlar om att jag är av ett annat kön.

Att planera en resa

Jag har en faster i Frankrike (närmre bestämt i Bretagne). En av pappas systrar flyttade till Frankrike i sin ungdom och blev kvar. Det innebär att jag också har två kusiner och ett kusinbarn i Frankrike. Ett kusinbarn jag för övrigt aldrig har träffat, eftersom han är yngre än vår minsting.

I alla fall, att ha en faster i Frankrike innebär också att jag varit i Frankrike ett antal gånger i livet. Inte fruktansvärt många gånger, men… *räknar* förmodligen fem gånger i alla fall.

Hittills har vi alltid bilat till Frankrike. Fyra gånger under min uppväxt tillsammans med mamma, pappa och bror (och dessutom mormor en av gångerna, tror jag), och femte gången (för sju år sedan) med mamma, pappa, man och äldste sonen (som då var 3,5 år). Jag är alltså van att betrakta Frankrike-resor som tre dagars körning i vardera riktningen, med övernattning på campingplats (i tält), eller vid senaste tillfället på billighetshotell utmed vägen.

I sommar är det dags igen. Vi planerar att resa till Frankrike i sommar, jag, mannen och barnen. Men den här gången tänkte vi ta tåget.

Varför då? Tja, för att det ska vara miljövänligast, förstås :-)

Visst, det går säkert att ifrågasätta. Det är inte alla tåg ute i Europa som är lika miljövänliga som våra i Sverige (för i Sverige är det inget snack om att tåg är bäst när det finns möjlighet att ta tåg). Men oavsett om tåget verkligen ÄR bäst på vare enskild sträcka, så är det tåget som har bäst potential att vara bäst för miljön i det långa loppet. Det handlar alltså inte bara om vad som är bäst just nu utan också om vad vi vill vara med och gynna i ett längre perspektiv.

Sedan har ju tåget helt klart andra fördelar också. Att klara av hela resan på ett drygt dygn istället för tre hela dagar, att förflytta sig även på natten och själv slippa köra (speciellt utomlands) känns ju på det hela taget ganska lockande om man säger så. Femåringen har ändå uttryckt en önskan om att få åka nattåg – och jag har själv väldigt mysiga minnen från de få gånger i livet jag gjort det.

Så det här är ett äventyr. Vi ska testa att resa på ett nytt sätt, hela familjen. Lära oss och uppleva tillsammans.

Kanske är det någon som sitter och undrar över flyg som transportmöjlighet? Så svaret är helt enkelt: Nej, det kommer inte på fråga. Miljömässigt är det out of the question – vore flyg enda möjliga resalternativet så skulle vi helt enkelt stanna hemma istället.

Och ja, visst kan det finnas lägen och situationer då det är motiverat att flyga. Men det här är definitivt inte ett sådant.

Men så, hur gör man då för att ta tåget till Bretagne?

Tja, steg ett verkar vara att skaffa tågluffarkort. Eller interrail heter det förstås. Och sådana kort finns nuförtiden inte bara för ungdomar, utan även för vuxna, barn och seniorer. I olika prisklasser då förstås. Och för olika tidslängder och antal resdagar och så vidare. Det kan låta komplicerat, men egentligen är det inte det. Man bestämmer sig för hur många resdagar man tänkt sig, och väljer det kort som stämmer med det och ens ålder, och så köper man det lämpliga kortet. Antar jag i alla fall; än så länge har vi inte köpt några kort.

Att köpa interrailkortet verkar vara den enkla biten.

Har man köpt interrail-kort så kan man ju sedan resa mer eller mindre fritt i alla anslutna länder och med alla anslutna tågbolag. Bara att ge sig iväg – eller? Mnja, fullt så enkelt är det förstås inte. Reser man med barn vill man förstås ha lite mer trygghet. Och ska man resa med nattåg eller franska snabbtåg så behöver man boka platsbiljett också. Ska man resa med franska snabbtåg bör man dessutom vara ute rejält i förväg om man ska få interrailplatsbiljetter – de är tydligen inte så många.

Så då börjar pusslandet. Hur gör man sökningarna för att få upp de önskvärda nattågen istället för snabbaste reskombination men med sex byten innan man når Paris? Hur vet man vilka nattåg som egentligen har vilken sorts kupéer? Hur kombinerar man bäst ihop önskvärd typ av kupé med att kunna kliva på tåget i rimlig tid på kvällen och inte behöva byta någonstans i ottan morgonen därpå? Vilken veckodag ska man resa ut för att kombinera ihop saker på bästa sätt?

Och hur i helskotta gör man för att få boka biljetterna?

Interrail.eu visar sig ha mycket bra info. Både möjlighet att söka resor och information om hur man bokar och vad man bör tänka på. Nattågen genom Tyskland bokas tydligen via bahn.de. När det gäller att boka franska TGV är det däremot mer tveksamt hur man gör. Vi landar på en fransk bokningssida där det inte finns möjlighet att bara boka plats. Min man ringer och frågar dem och får beskedet att nej, det går inte att boka i förväg, utan det får man göra på plats när tåget ska gå, och nej, då kommer det förmodligen inte att finnas några biljetter. Sedan landar vi på samma bokningssida via en annan länk, och då visar det sig att man visst kan boka i förväg – men bara om man går in på den brittiska UK-varianten av sidan och väljer att få biljetterna skickade till Storbritannien…

Ett facebooktips ger dock vid handen att det bästa ska vara att boka via SJ. Varför vi inte fattat det från början? Därför att informationen om utlandsresor på SJ.se är synnerligen begränsad, och utlandsresor över huvud taget inte alls sökbara på den sidan. Så vi får väl söka reda på turerna vi vill boka på andra sidor, men sedan ringa SJ och boka dem?!

Efter mycket sökande landar vi i att det som blir bäst nog är att boka nattåg Berlin-Paris. Att ta sig till Berlin först är visserligen en rejäl omväg, men de CNL-tåg (City Night Line) som utgår från Berlin har fyrapersons liggvagnskupéer, vilket prismässigt blir långt billigare än snabbare alternativ med dyrare sovvagnar. Och prismässigt kvittar det om vi kliver på tåget i Berlin i rimlig tid på kvällen eller på någon mindre kvällsstängd station senare på sträckan…

Ja, och så ska vi stanna ett par dagar i Paris innan vi tar TGV vidare till Bretagne. Så vi ska väl boka vandrarhem i Paris också. Och bestämma när vi ska resa hem igen. Och bestämma närmre kring det här med att hyra bil när vi väl är i Bretagne, för att kunna ta oss runt där. Och…

Ja. Jag får huvudvärk av sånt här. Så många trådar att hålla rätt på. Så många beslut att ta, så många fötter att sätta ner. Jag är skitkass på sånt. Och blir i grunden ändå så nervös av att ut och resa. Hem, ljuva hem. Eller att åtminstone slippa vara vuxen och låta någon annan ta ansvaret och alla beslut och bara hänga med och ha kul.

Om vi har bokat nåt nu? Nä. Först måste vi ha klart med kattvakter och sånt. Och så måste vi komma till skott innan alla TGV-biljetter är slut.

Sa jag att jag får huvudvärk av sånt här? Ja, det sa jag visst.

Svamp och damm och skräp och skit och ångest

Ja, vi har kämpat på under veckan, med att göra oss av med en massa skit. I alla fall delvis enligt planen.

Planen var alltså i någon mån städa uthuset, tömma sunkuthuset på skräp som skulle till återvinningsstationen (sunkuthuset agerar ”skrotupplag”/mellanstation för större saker som ska till ”tippen”, bland annat byggavfall) samt få lite bättre ordning i studion.

Det hade säkert gått bättre om inte min man hade åkt på någon envis magsjuka (nej, inte klassisk kräksjuka, utan något mycket mer segdraget som satt kvar länge med risig mage och stal massor med energi och kraft). Och ännu bättre om inte jag också hade fått en släng av den där magskiten, med flera dagars diarré.

Våra dagar hemma utan barn blev… kraftlösa. Vår möjlighet att laga vad mat vi själva ville utan hänsyn till barnen landade i skonkost huvudsakligen bestående av olika sopor på potatis som bas. (Målsättningen för maten var lättlagat och snällt för magen.) Av den tid och ork vi skulle lägga på att fixa fick vi kanske ihop hälften.

Men vi lyckades i alla fall få det ganska drägligt i vanliga uthuset, om än inte lika välstädat som jag hade hoppats på.

Och vi lyckades köra iväg åtminstone några släpkärror med sunk från sunkuthuset. Tillräckligt för att dra igång flera nivåer av ångest i mig… I den inre delen av sunkuthuset ligger det en del trasiga eternitplattor, så jag har nu tänkt många ångesttankar om damm från dem i golvdammet i den delen av uthuset och plågsamma typer av lungcancer om tjugo år och känslan av att hur man än gör (tar hand om sin skit eller låter bli) så har man rumpan bak och ångesten i strupen. Och så har jag studerat de fula sunkiga angripna brädorna i taket lite närmre och sett fina svampangrepp av sådant slag som ger husägare ångest, och vi har konstaterat att innan trätaket rives bort (vilket hela tiden varit avsikten ändå) så ska vi be Anticimex titta så att vi vet säkert att det går att spara putsväggarna, och att vi faktiskt ska kolla upp om någon hantverkare kan lejas för att ta bort allt det dåliga träet.

Ett sånt där samlingsinlägg igen där jag radar upp en massa saker som gjorts i trädgården

För ett par dagar sedan konstaterade jag att rädisor, svedjerovor och majrovor tittat upp i trädgårdslandet. Idag såg jag de första ärtplantorna sticka upp över jordytan.

Vi har planterat fyra ”nya” vinbärsbuskar – det vill säga plantdelar som blivit över när mina föräldrar delat sina plantor. Två svarta, en röd och en som vi inte med säkerhet vet vilket den är. Denna rad med vinbärsbuskar bildar nu fjärde ”armen” i korset som delar trädgårdslandet i fyra kvarter. Vi har dessutom flyttat en av rabarberplantorna (den minsta) från borta vid äppelträden till in i den nya vinbärsraden.

Vi har fyllt på med några hallonbuskar till från mina föräldrar, och flyttat några jordgubbsplantor till till under hallonen.

Jag har grävt upp tegelrören som vi en gång satte i örtagården för att ha olika sorters myntor i – myntorna trivdes aldrig där, och nu när jag grävt upp rören begriper jag varför: jorden i rören var proppfull med buxbomsrötter, så där kunde inget annat leva – buxbomen har helt enkelt ”kvävt” myntorna. (Imponerande.) Nu har vi istället placerat rören bredvid hallonlisten, och med mynta, rosmarin, grekisk oregano och remonterande jordgubb i.

Bortanför äppelträden har vi rullat ut markväv och radat upp pallkragar: fem stycken, varav två av dem ”två kragar höga” (det skulle egentligen alla vara, men de gamla pallkragarnas undre delar är nu i så dålig skick att de känns tveksamma). Jag har oljat dem med linolja, och vi har börjat fylla dem med jord (Sysav-jord, det vill säga 30 procent av komposterat trädgårdsavfall och 70 procent torv, som säljs i säckar på återvinningscentralen). Vi har byggt ihop den drivbänk min man fick i födelsedagspresent ifjol och satt på en av pallkragarna, och där har vi planterat ut fyra hemodlade squshplantor.

Vi har monterat ihop barnens tältväxthus som de fick varsitt i julklapp och ställt i trädgårdslandet. Varsitt litet genomskinligt tält som de ska odla gurkor, paprikor och tomater och annat i, och som nog var ganska kul att krypa in i.

Och så har jag börjat en rejäl kamp mot kirskål borta vid åkerkanten bakom äppelträden. För vi har köpt tre buskkörsbär (två lettisk låg och en chokladkörsbär) som ska bli början till en häck/läplantering därborta (just där finns ingen ännu), men det som finns där i nuläget är en mycket tät matta av kirskål och kirskålsrötter, och de stackars körsbärspinnarna kommer inte att ha en chans om jag inte får bort väldigt mycket av kirskålen.

Det är så fruktansvärt svårt att slänga

Vi rensar uthuset.

Så här: Jag har tagit ledigt den här veckan, barnen är utlånade till mormor och morfar, och veckans projekt är att få ordning på uthus, slänga skräp och annat sånt där som är omöjligt när barnen är hemma.

Så långt allt väl. Det är skönt att kunna tänka en tanke till slut och kunna hugga in på saker spontant och veta att man har möjlighet att få sluföra och så vidare.

Men ja, det är ruskigt tråkigt att städa och rensa. Det är många års upplagrad skit. För det var fruktansvärt länge sedan vi hade möjlighet att prioritera denna sorts genomrensning. Och då blir det efterhand lager på lager med saker man inte riktigt haft tid att ta ställning till eller ta hand om. Blandade skruvar ochs pikar och beslag från olika insatser, kvarglömda penslar och rollers bortom räddning, tapetlim från för elva år sedan, och så vidare.

Och så alla lådor med sparade saker.

Det blir tyvärr mycket som slängs. Och det gör ont.

Ja, det är ju förstås därför många av sakerna finns kvar. För att det gör ont att slänga. För att det finns djupt rotat att man inte ska slänga, utan spara, ifall det kan komma till nytta sedan. Eller ge bort. Eller sälja.

Fast både ge bort och sälja innebär ju arbetsinsatser. I många fall blir lösningen att lämna till loppiscontainerns på återvinningsstationen. Och det är väl gott nog så.

Men det som blir besvärligast är en massa gamla leksaker. Dels av barnens. Men dels av mina egna gamla. Gosedjur och dockor, alltså både från 1970- och 80-talen och från 2000-talet.

För som sagt var, det inlärda är att spara, för att det kan komma till nytta och glädje för eventuella barnbarn eller andra framåt i tiden. Eller ge bort eller skänka till loppis för att det ska komma andra barn till glädje nu.

Och så finns jnu samtidigt den där insikten: plasten i dockorna innehåller med stor sannolikhet ämnen som inte alls är lämpliga för någon att leka eller gosa med. Gosedjuren innehåller förmodligen gott om kemikalier de med.

Saker jag inte vill att vare sig mina barn eller andras barn ska utsättas för. Saker jag alltså inte vill skicka vidare till någon annan.

Och världen blir inte lyckligare av fler prylar. Det är ingen förlust för världen att jag slänger dessa prylar. Bara en lättnad. De gör större nytta som förbrända under kontrollerade former hos Sysav än bredvid ett uppväxande barn.

Och i vårt uthus tar de bara upp plats som gör att vi inte hittar de saker vi behöver och spär på den allmänna otillräckligheten.

Men fan vad det gör ont. Fan vad det är svårt att slänga.

Och jag sparar ändå några monchichi och gamla dockor i en låda. Inte för att leka med, men för att kanske kunna plocka fram och visa för framtidens barn, utan lov att leka med. Vill inte slänga hela min uppväxt.

Me inte heller lämna efter för mycket av min tids dåliga arv.

Nu är säsongen igång

Igår satte vi sex rader potatis. Jämtländsk vit, rödbrokig svensk, Violette, Mayan queen, Maris per, Timo, Salad blue, och förmodligen någon mer jag glömt.

Idag har jag satt två rader till: en rad Princess och två rader Mandel.

Jag har dessutom sått två sorters bondbönor (Express och A grano violetto), två sorters sockerärtor (De Grace och Oregon Sugar Pod), spritärtor (Blauwschokker), rädisor, röd lök och gul lök, majrova (Purple top White globe och Guldboll), svedjerova, dill, samt morötter (Nantes och Deep Purple).

Första omgången tomater, chili och tomater är omplanterade i slutkrukor och får flytta ut på verandan på dagarna. Tioåringens gurkor och mina squash är omskolade en första gång. En helt pluggbox är full med små tomatplantor och en med paprika och chili. Och tioåringen har kört igång en pluggbox till med tomater.

Vi har planterat fler hallonbuskar.

Fikonet och en del annat har fått flytta ut från vinterförvaring i uthuset.

Nu börjar den tid när det alltid finns för lite plats, för få krukor och fat, och det alltid är jord överallt :-)

 

Lättnaden i att någon annan får nytta av

Halvvägs genom den här vintersäsongen (inte för att det var mycket till vinter, men ändå) växte minstingen ur sina vinterkängor. De fina röda ekologiska kängorna från Kavat, i storlek 32, var plötsligt för små. Det var inte mycket att be för, vi var tvungna att köpa nya. Och tacksamt nog fanns samma sorts skor fast i större storlek att beställa till reapris (den här gången blev det blåa).

Men det kändes liksom ändå surt. De urvuxna skorna riskerade ju att bli ståendes, eller skulle komma att kräva en insats i form av försäljning eller liknande.

Då dök det upp en förfrågan via facebook. Ett flyktingbarn som bara hade det hen stod och gick i, och som behövde skor och kläder, bums.

Och: de urvuxna skorna var i rätt storlek.

Vilken lättnad. Istället för att skorna skulle förbli ett dåligt samvete för mig så blev de nu en lösning och en hjälp för någon annan. En tung sten föll från mitt hjärta.

Dessutom letade vi igenom lådor med urvuxna kläder och fick ihop en duglig grundgarderob i övrigt till barnet ifråga.

Vad menas egentligen med stänga av mobiltelefonen?

När man kommer till sjukhus och vårdcentraler så stor det ofta direkt på ytterdörren att man ska stänga av mobiltelefonen. Så även när jag senast var på sjukhuset i torsdags.

Men det gör folk inte.

Jag vet ju inte med säkerhet av vilken anledning man ska stänga av mobilen. Jag har fått uppfattningen att det handlar om att den kan påverka medicinsk utrustning. Men jag är inte säker.

Och oavsett anledningen så är det klart och tydligt att folk inte respekterar uppmaningen. Folk sitter och knappar på sina telefoner i väntrummet. En del till och med pratar i telefon i väntrummet.

Märkligt nog säger inte heller vårdpersonalen ifrån. Vilket får mig att undra: ÄR det inget problem att folk använder sina mobiltelefoner? Ja men uppdatera då infoskyltarna – eller ta bort dem. Eller är det bara frågan om ljudaspekten, alltså att ringsignaler stör, men det är okej om man satt telefonen på ljudlöst? Skriv då det!

Den konstanta beredskapen i ett väntrum

Det är en ganska märklig situation, det där att sitta i ett väntrum. Speciellt om du sitter på någon sorts akutmottagning eller liknande. Du vet aldrig när det är din tur. Du kan få vänta hur länge som helst.

Men när det blir din tur så ska du genast kunna slå på full kraft i att redogöra för ditt problem, förklara, få med allt som är viktigt att säga, alla detaljer, alla rätta nyanser. Från noll till hundra på 10 sekunder. Som att vara en TV på standby och så trycker någon på fjärrkontrollen.

Det känns nästan som en förhörsteknik från någon amerikansk TV-serie. Ett sätt att få dig osäker, få dig utmattad, ge dig sämsta möjliga möjligheter att göra en ”bra insats”.

Som det här med att gå på toa. När du sitter i väntrummet kan du inte gå på toa när du vill, för det kan när som helst vara din tur. Samtidigt som det lika gärna kan dröja tre timmar till.

Och det där plötsliga när det faktiskt blir ens tur ökar risken att man faktiskt inte kommer ihåg att säga allt. Inte ens om man faktiskt förberett sig och tänkt igenom och skrivit ner. Man blir lite tagen på sängen. Och så går det så snabbt inte hos läkaren, och när man sedan kommer därifrån så har man med sig den där känslan av att jag kanske inte sa allt jag borde sagt, eller kanske inte sa det på rätt sätt.

Och så den där käcka frågan ”Är du i övrigt fullt frisk?”. Tja, vilka aspekter ska jag ta med? Trötthet, diabetesrisk, övervikt, ångest, och den där pollenallergin som bara dyker upp enstaka år? Det kan bli allt eller inget, beroende på vilket intryck läkaren ger och hur jag uppfattar frågan. Helt olika olika dagar…