Monthly Archives: augusti 2017

Barnfria dar

Barnfri några dagar. För storbarnet är på Jamboree hela veckan. Och lillbarnet, nioåringen, är hos mormor och morfar ett par dagar. Under stor protest och stor ledsenhet vid hämtningen – fast rapporterna säger att han har det bra – för jag behövde kunna få komma iväg till mitt jobb, vara fysiskt på plats där, för att sortera och rensa och packa inför jobbets flytt.

Så jag har jobbat extra långa dagar igår och idag. Och sedan varit ute och målat på kvällen. För när mamma och pappa var och hämtade barn passade pappa på att hjälpa mig att plocka loss verandafönstren igen, för att jag skulle kunna komma åt att måla på de där besvärliga ställena. Och då måste jag ju passa på att måla innan de kommer tillbaka med ungen imorgon, för då ska vi sätta tillbaka fönstren. Så jag parerrar med regn och målar och hoppas det inte ska regna bort. I tisdags kväll vågade jag bara måla insidan av stolparna som inte hade fått någon färg alls hittills, eftersom det skulle komma regn igår morse (och det gjorde det). Igårkväll målade jag insidan av övriga stolpar (som hade fått färg en gång innan), samt ovansidan av plåten. Och ikväll har jag målat samma ställe som i förrgår.

Sent imorgon kväll/natten mot lördag förväntas regn, eventuellt stora mängder.

Intensiva dagar. Igår var jag så trött så trött på kvällen.

Så jag hinner inte tänka och känna så mycket. Det är väl bra på sitt sätt. För ensamheten och saknaden har en annan karaktär när jag är själv hemma, och dessutom håller på med praktiska hussaker.

De allra flesta år sedan barnen kom, från att äldstingen var 1½ år, har barnen varit hos den äldre generationen en vecka. En vecka när vi varit barnfria. En vecka som varit ett skönt avbrott, en möjlighet att leva normalt, som två vuxna – men också en ständig slitning mellan att vilja hinna göra så mycket som möjligt med hus och annat och att samtidigt hinnas umgås på tu man hand. En vecka var alltid alldeles för kort.

Och ibland blev vi förstås handlingsförlamade av annat. Vi hade barnfri vecka och målade tvättstuga när världen plötsligt rasade av Utöya.

Jag tänker på de där barnfria veckorna nu. Det här är en sådan, fast inte en vecka utan bara ett par dagar, och det är bara jag, inte vi.

Och det är lätt att tänka att vi borde använt de där veckorna annorlunda. Prioriterat annorlunda. men nej, det är inte det jag känner. Jag önskar inte alls att vi skulle ha hunnit mindre av det praktiska och att jag skulle haft mer kvar jag var tvungen att klara själv. Möjligen önskar jag att jag haft mer ro i själen, mindre av att ifrågasätta varje steg. Men det är ju inte jag, liksom.

Härdsmälta

Och så är hjärnan nära härdsmälta igen. Fastnar i den konstanta känslan av att behöva göra, göra, göra, lösa, lösa, lösa.

Och när jag funderar på det så inser jag att droppen, det där som tar kål på mig, återigen är att behöva ta ställning till och väga in allt och bestämma.

Verandadörren. För jag har plockat upp kontakterna och offerterna från förra sommaren. Sitter återigen och brottas med vem jag ska anlita och hur måtten bör mätas och hur jag bör agera. Tillverkaren långt upp i landet som trots allt verkar pålitlig och bra och är ett stabilt företag – men som förstås inte kan komma hit och resonera och mäta? Det ganska lokala företaget som vi anlitat för länge sedan och som vi huvudsakligen varit nöjda med men vars dörr på den andra verandan trots allt inte är riktigt bra? Företaget liiite längre bort som verkar göra bra saker men som kostar mer och som jag inte har någon erfarenhet av? Eller företaget vars ägare var här ifjol och tittade och kändes extremt seriös och bra men som aldrig skickade den utlovade offerten trots påminnelser?

Huvudet mal runt runt runt. Det ska både tas ställning till vem som ska tillverka den och en massa annat. Och dessutom måste jag bestämma om lister och skyddsbrädor till utsidan av verandan.

Och jag är själv med alltsammans. Det är jag som måste bestämma alltsammans. Jag vet ju det. Det finns inget sätt att komma undan, det är jag som måste. Och jobbiga saker som måste göras de hanterar man genom att bita ihop och göra. För det finns inget annat val, finns ingen annan, för han är död, och nu är det jag, själv.

(Och ber jag någon om hjälp, så innebär det ju bara att jag måste förklara allt allt allt och därmed vända och vrida på det hur mycket som helst, och det brukar ändå alltid sluta med att det sitter en person till och hjälper mig att älta sönder mitt huvud med att väga alla sakerna.)

Härdsmälta. Jag vet att det är sånt mitt huvud går sönder av. Jag vet att det är sånt jag ska undvika. Ändå går jag i fällan igen och igen. Och när jag trillat dit och tänker efter så inser jag att jag ju inte ens har något val. Jag kan inte undvika härdsmältan, för det finns ingen annan som kan göra det där som måste göras, och när jag gör det så kommer det att leda just hit.

Verandaångest

Utsidan av stolparna är gröna.
Insidan av stolparna håller jag på att måla vita.
Men eftersom vi satte dit plåten nertill precis innan vi började montera dit fönstren så är inte plåten målad, och på de allra flesta ställen inte heller stolparna på den sidan som vätter mot fönstren (sidorna, liksom). Och det är omöjligt att måla mellan fönstren och stolparna, och mellan fönstren och plåten, och mellan fönstren och bjälken över, utan att ta bort fönstren. Och det behöver ju målas där, både av utseendeskäl och materialskyddsskäl.

Det behöver sättas lister eller skyddsbrädor på utsidan för att täcka glappet mellan fönster och stolpe m.m.

Plåten ska målas. Och det vågar jag inte göra förrän plåten är fastskruvad. Och det skulle vi göra nästa gång pappa kommer. Typ.

Jag behöver ha koll på var övergången mellan utsidans gröna och insidans vita färg ska vara.

När jag ska måla det vita på sidorna av stolparna på den inre delen så behöver jag måla över vinkeljärnen om det ska funka. men det vill jag inte göra förrän alla skruvar som ska skruvas dit är på plats. Och som synes ovan behöver jag sannolikt plocka loss fönstren igen.

Jag behöver beställa dörr. Alltså behöver jag ta ställning till vem av dem jag hörde av mig till ifjol som jag vill anlita. Och det är liksom ingen av dem som känns rätt igenom självklar. Och jag vill att de ska komma hit och mäta och titta…

Och innan det tids nog ska läggas nytt golv invändigt i verandan så behöver det plockas ut oändliga mängder med gammalt halvmurket trä och annan skit ur gruset där, för att det inte ska börja växa dåliga saker.Och sannolikt bör man gräva ur gruset också. Och jag försökte börja räfsa ur skiten där, men det dammar så förfärligt och då får jag så många nivåer av dödsångest att det är inte sant.

Du är inte här. Det finns ingen jag kan gå och grunna på de där sakerna med. Ingen som kan hjälpa mig att komma till skott. Ingen som jag på lediga stunder kan ta ett litet ryck på sakerna med. Inte någon som kan trösta när det känns ensamt och hopplöst. och verandan blir bara en oöverstiglighet, en omöjlighet, ett något fyllt av alla saker jag inte reder ut.

Hen för och hen följer

Under Korröfestivalen hann jag med att gå på en hel del danskurser. Balladdanskursen var den enda jag betalade för. Men i övrigt gick jag på Prova på-kurser av slängpolska (som jag provat på förut men känner mig alldeles för osäker för att riktigt våga ge mig på på dansgolvet på eget initiativ), vals (som jag kan sedan lågstadiet), uppställningsdanser (squaredance, kadriljer och annat), samt konsert med dansinstruktion för swingkadrilj. Och säkert nåt mer.

En av de stora fördelarna med att gå på kurser är att man får dansa! (Hela tiden, så där så man blir alldeles genomsvett.) När det ”bara” är dans, inte kurs, så måste man hitta någon att dansa med. Bli uppbjuden eller bjuda upp, liksom. Men när det är kurs så är det egentligen bara att dyka upp på dansgolvet, och så delar man upp så att alla ska få någon att dansa med.

Och i de sammanhangen blir jag påmind om att utvecklingen går framåt – även inom folkdansområdet, till och med när det lärs ut inom traditionella folkdanssammanhang. För det är faktiskt inte längre en självklarhet att använda termer med koppling till kön. Lika ofta, eller oftare pratas det om vem som är förare och vem som är följare. Eller i swingkadriljsammanhangen om äpplen och päron.

Jag har i danssammanhang under många år varit van vid att tjejer dansar med tjejer, för att det är brist på killar. Men här dansar killar med killar – inte för att det är brist på det ena eller andra könet, och inte för att det är en viktig grej, utan helt enkelt för att det blir allmän röra på dansgolvet när det ska bytas partners och den som följer ska flytta fram till nästa. Och det är liksom ingen som bryr sig, det är inte viktigt, för alla kan dansa med alla. Och det är så jävla skönt.

Det är liksom jag som är den konservativa i sammanhanget. För jag drar mig för att föra. Jag är inte van vid att styra över någon annan, det kräver att tro på mig själv, min förmåga och min rätt som jag inte riktigt är van vid. Men jag över också.

Tillit – underlättar så mycket, funkar så ofta

Under dagarna jag var i Korrö så hamnade jag parallellt i en twitterdiskussion kring läskbackar och tillit.

När man tänker på det så är tillit grunden för så väldigt mycket i tillvaron. Inte bara när det gäller att lämna läskbackar eller att affären lagrar jordsäckar ute på parkeringen och litar på att den som tar en jordsäck också kommer in och betalar för den. Utan i väldigt många andra sammanhang också.

Som till exempel just i ett sådant sammanhang som Korröfestivalen, och alla andra liknande festivaler. Folk bor i tält, som de av naturliga skäl inte kan befinna sig i och ha koll på hela tiden. Och folk dansar och ställer därmed ifrån sig både väskor med värdesaker (plånböcker och telefoner) och instrument i högar i närheten av dansbanor och scener. Och folk lämnar sina telefoner och powerbanks på laddning vid de enstaka eluttag som finns att tillgå. Och så vidare. Och det funkar.

https://twitter.com/Sanne_skriver/status/891262759085756416

Ärligt talat funkar tillit långt mycket oftare än vi kommer ihåg. Snarast tar vi det för givet i så många vardagssituationer som vi aldrig ens reflekterar över.

Ont och ensamt men mestadels en bra sak trots allt

Förra helgen var jag på Korröfestivalen. Vi har sagt sedan typ tidigt 2000-tal att vi ska dit, jag och älsklingen, men det har liksom alltid varit omständigheter som gjort att det inte blivit av. Små barn, prioriteringar av vad som behövt renoverats, semesterresor som krockat och annat. Men det skulle bli av. Sen. Ifjol våras sa vi att om han levde till sommaren så skulle vi åka, även om det bara skulle bli en dag.

Men han dog, och det blev inte.

I år åkte jag. Lånade ut barnen till farmor och farfar, slog följe med en bekant från närområdet att dela tält och drivmedelskostnader med, och begav mig dit.

Det var väldigt mycket dubbla känslor i det där… Det var på folkmusikfestival vi träffades, han och jag. Och på den tiden var jag van vid att åka iväg på sådana där saker själv. Van vid att i grunden vara ensam med det jag ville, van att gå mina egna vägar för att det var enda sättet att göra de saker jag själv ville.

Tillsammans med honom vande jag mig vid att det alltid fanns någon som ville hänga med på och göra samma saker som jag. Alltid någon att dela längtan, planering och upplevelser med. Alltid någon att dansa med.

Fast det blev ju inte så mycket med honom ändå. För med små barn blev det så meningslöst att åka på sånt där, för nästan all tid och ork fick ändå läggas på att roa uttråkade barn och att fixa mat till barn och byta blöja på barn och så vidare.

När barnen blir större ska vi! När barnen klarar sig själva och vi kan åka utan att behöva ta hänsyn till dem. När vi kan rå oss själva. 

Döden.

På den tiden hade jag ändå vana av att hantera att jag var ensam i mycket jag ville göra. Jag var van vid att göra det jag ville oavsett att omgivningen var ointresserad. Och jag var van vid att inte ha någon att dansa med. Nu tar ensamheten djupare, för jag har hunnit vänja mig av med den, lärt mig att den inte är en naturlag. Och så är den då plötsligt tillbaka. Den där känslan av att vara den som blivit över. Den där som inte har någon att dansa med.

På ett sätt är jag liksom ensammare nu än jag var innan jag träffade honom 1999.

På ett annat sätt är jag det inte. Det finns folk som jag känner i de där sammanhangen. Och i andra sammanhang. Jag har en mycket större vänkrets nu än jag hade då.

Och på det hela taget så är jag liksom ganska nöjd med att vara min egen. Jag är ju inte intresserad av att anpassa mig till andra, av att behöva hänga med andra och göra samma som andra. Jag vill drälla runt på egen hand och lyssna på det jag vill, lyssna på de artister jag själv vill. Den friheten vill jag inte överge.

Och jag behövde aldrig överge den med älsklingen, jag fortsatte att vara min egen med honom, liksom. Med honom hade jag det bästa av båda världarna.

Men nu överväger liksom nackdelarna med ensamheten.

Det är märkligt. Jag skulle nog förvänta mig att känna mig sorgsen. Men känner bara tomhet. Tomhet, ensamhet och icketillhörighet. Det var jag som blev över. 

”Livet går vidare”, säger folk. Mnja, säger jag. Inte för de som dog. Och bara delvis för oss som blev kvar. Det är så väldigt väldigt svårt att få det att gå vidare på en del områden. Blir mest tomgång. På vissa områden måste man starta om helt. Efter att ha fastnat i geggan i diket. Det känns mest olustigt och man vill bara gå därifrån. Det är som att man måste återerövra varje arena. Vissa går förhållandevis lätt. Andra är så djupt gemensamt rotade att det knappt går.

Men ja, jo, det var bra att åka till Korrö. Ändå. Jag väckte liv i en del bra saker i mig. Saker som finns kvar. Det var fint och kul och inspirerande. Även om det gjorde ont. För jag måste ändå vidare.

Inte torrt

Så gott som varje sommar klagar jag på torka. Det går vecka efter vecka med inget eller nästan inget regn, och de regnväder som förannonseras i prognoserna drar lite norr eller väster eller öster eller söder om oss och det fortsätter att vara torrt.

Så är det inte i år. I år är det inte torrt. Vi har fått massor av regn.

Det är inte vi som fått mest, det är inte vi som fått se ohanterliga mängderna. Men vi har fått rejäla mängder. Både som ganska koncentrerade intensiva regnfall och som ihållande småregn hela dagen. Vi har knappt vattnat i trädgårdslandet utöver när det var nysått, och vattentunnan står full och ganska orörd.

I år ser jag många klaga på torka. Uppåt landet då. Inte här nere i Skåne.

I år är jag faktiskt lite trött på regnandet. Det vore smidigt om tvätten kunde torka. Eller om jag kunde måla verandan utan att oroa mig för att färgen ska sköljas bort av regn. Och när jag skulle gräva upp potatis häromdagen så tror jag det var fler än själva sättpotatisen som var ruttna.

Men men. För balansen neråt i marken är nog blötan bra.

Det värsta (igen)

… och så vaknar jag lördag morgon och får syn på att jag har ett rödaktigt aningens halvmåneformat märke på benet. Tror först att det är mensblod, men det är det inte. Landar senare i att det nog är någon sorts blåmärke… eller något helt annat.

Ångest. Märkliga blåmärken far så lätt iväg i dödsångest – de kan i min ångestvärld vara det första tecknet på att saker inte alls är som de ska.

Det värsta har liksom inte alls hänt. Det värsta ur mitt eget hänseende är att jag själv dör.

De flesta beter sig faktiskt aldrig som svin

En före detta minister har varit på fest, druckit mycket alkohol och uppfört sig som ett svin*. Och då dyker det upp kommentarer av typen ”Vem har aldrig uppfört sig som ett svin på fester med alkohol?”.

Självklart har jag aldrig uppfört mig som ett svin på fester med alkohol.

Jag har för övrigt aldrig varit full. Nånsin. Men många dricker alkohol men i måttliga mängder och uppför sig aldrig som svin.

Jag var på många studentfester när jag pluggade. Andra drack alkohol. En del drack mycket. Jag var alltid nykter. Men de allra allra flesta uppträdde aldrig nånsin som svin.

Det är ett märkligt antagande att alla människor ibland uppträder som svin.

För övrigt skrev  jag visst något om accepterade ursäkter för ett tag sedan. Det blev visst liksom lite småaktuellt nu.

* Jag ber om ursäkt till alla av grissläkte.

Vad är det värsta som kan hända?

På ett sätt har det värsta som kan hända hänt. Den jag älskade mest i hela världen, den som betydde allra allra mest, är död. Att förlora honom är det enskilt värsta som kunde hända mig.

Men det skedde under… kontrollerade former, liksom. Jag hade tid att förbereda mig. Vi fick tid att leva ett tag till tillsammans. Nästan ett år till fick vi. Han dog inte hastigt – även om det gick oväntat fort på slutet – och inte direkt plågsamt. Han dog inte på grund av en hemskt och olycklig missbedömning i ett enda ögonblick (som en olycka) och inte heller på att någon önskade livet ur honom.

Det gick lugnt till. Det var inga panikartade omständigheter – inget hus som brann ner, inget krig vi fick fly från. Inget kaosartat.

Och hans död var en enskild händelse. Ja, den påverkar mig och barnen i allt vi är och gör. Men det var ändå en enskild grej: det var bara han som dog. Ingen annan dog, ingen annan skadades, vi förlorade inte hus eller pengar eller älskade ägodelar.

Jag förlorade den enskilt viktigaste människan i mitt liv. Men jag förlorade inte allt och alla av värde i mitt liv. Inte ens i närheten.

Det har funnits stunder när det känns som att all rädsla och ångest tagits ifrån mig, för att det värsta liksom redan har hänt. Men det har det ju inte. Inte på långa när.

 

*peppar peppar* säger en del av min hjärna åt mig att jag måste lägga till. Vilket väl var vad som skulle bevisas, typ – VSB.