Tårar. Och rädsla. Och svårigheter att lita på mig själv. :-(

Bussen (som är en typ minibuss – ingen “stor” buss) stannar vid busshållplatsen för att släppa av eller på någon.

*tuuuuuuuuuu-uuut*
Något låter som en stor båttuta eller nåt.
Bakom oss har visst en lastbil stannat. Det är visst den som tutat. Jag förstår på busschauffören och passageraren precis bakom honom (de pratar med varandra) att lastbilen uppenbart kört väldigt nära oss. VÄLDIGT nära. Och att de är lite förbannade på honom – “Han ser väl att det är en buss?”. De fortsätter att diskutera honom, irriterat.

En liten bit senare stannar busschauffören för att släppa över några personer vid ett obevakat övergångsställe. Den här gången hörs inget tut, men föraren och passageraren fortsätter att diskutera lastbilen och hans körning och brist på inbromsning i tid.

Vi åker vidare.
Tydligen har lastbilen inte startat igen efter att ha stannat bakom oss vid övergångsstället. Spekulationen är att bromsarna låst sig.

Innan jag går av på min hemmahållplats, frågar jag bussföraren: “Hur nära var han?”

“Andra gången var han ungefär så här nära.” Han måttar med handen – 8-10 cm ungefär.

Jag har inte känt något.
Han har inte kört in i oss.
Hade det inte varit för tutandet första gången och samtalet framför mig så hade jag aldrig märkt något.
Ändå vågar jag inte lita på mig själv. Tänk om jag bara intalar mig att inget hänt, för att jag inte vill aceptera det? Tänk om jag ignorerade det som hänt?

Jag har inte känt något.
Han körde aldrig in i bussen.
Jag har inte känt något.
Han körde aldrig in i bussen.
Jag har inte känt något.
Han körde aldrig in i bussen.

Min sambo påpekar att OM något hade hänt, så hade busschauffören rusat ut och sett till att fixa en massa försäkringspapper och saker – inte lugnt kört vidare.

Det har han ju så rätt i. Visst har han.

Men ändå. Tänk om jag lurar mig själv. TÄNK OM något ändå hände.
Jag måste behålla den möjligheten.
Jag kan inte skjuta bort den. Då har jag inte tagit ansvar, då har jag varit ansvarslös.
Man får inte tänka “det händer inte mig”.

Varför skulle just JAG ha tur, att det inte händer mig? För säkerhets skull ska jag liksom räkna med att ha otur, med att värsta möjliga scenario är det korrekta. För då behöver jag ju inte bli besviken. Då är jag beredd. Eller?

Varenda ögonblick i livet är så avgörande. Varenda ögonblick i livet KAN vara just det där avgörande. Jag måste vara beredd.

Fast tårarna kommer egentligen inte av “bussincidenten”. Jag grät redan innan idag…

För något håller på att lossna. Ett skal runt något gammalt jobbigt håller på att luckras upp. Jag kanske håller på att hitta kraft att ta itu med ett gammalt problem. En jättegammal “jag-vågar-inte-lita-på-mig-själv”. Och det känns skrämmande och skönt på samma gång.

Väldigt motstridiga känslor idag.

Och de tårar jag gråter idag KAN vara nästan 12 år gamla.
Det är en udda känsla.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *